Danger, kom in och ät!

Sammanstrålade med mina kolleger hemma hos en av oss för en middag innan semestrarna skulle dra igång. Med var även kollegan SC som för tillfället är mammaledig från sin tjänst. Självklart delade hon med sig av sina nyvunna erfarenheter av mammalivet samt bilder på det lilla livet.
-Vad var det nu han skulle heta? var det någon som undrade.
-Ja, det var just det, svarade hon dröjande. Någon som kan gissa vad han heter i mellannamn?
Det kunde vi förståss inte.
-Danger, svarade hon. För att han ska kunna säga "Danger is my middle name". Ja, det är ju pappans idé och det ska ju förståss ändras så fort det blir tillåtet efter sex månader.
-Va, sa jag, ska du ändra det när du en gång har fått det igenom hos Skattemyndigheten?
Jo, det skulle hon. Killen kunde ju inte heta Danger. Tänk om han skulle utvecklas till en mes med Coca Cola-bottnade glasögon. Då är väl Danger inget passande namn. Dessutom var svärmor inget vidare nöjt med mellannamnet, förklarade hon.
-Hur fick ni igenom det egentligen? undrade jag.
-Antar att Skattemyndigheten trodde att det var ett kroatiskt namn i och med att han hade mitt efternamn i början, förklarade hon som är född kroat.
När jag berättade om detta hemma blev maken helt förkrossad vid informationen om att namnet inom kort skulle bytas ut.
-Men du måste ju försöka tala henne tillrätta, kommenterade han upprört. Varför tänkte jag inte på att ge killarna liknande mellannamn? Faktum är att jag skulle vilja ha ett själv. G Horrible N kanske, eller skulle Fear kanske passa bättre? Vilken pondus det skulle ge.
Efter en stunds funderande över vilka namn som bäst skulle passa hans egen personlighet började han även fundera över tänkbara namn till sönerna.
-Gissa vilket ditt nya mellannamn är, frågande han exalterat den äldsta sonen?
-Hm, nä? svarade den förstfödde avmätt.
-Violent! J Violent N, upplyste honom maken förnöjt.
-Vilket är mitt då? ville yngste sonen nyfiket veta.
Efter en stunds funderande svarade maken:
-Evil, det är du det.
-Fett coolt, svarade yngste sonen nöjt.
Hörde också vår sistfödde vid ett senare tillfälle informera sin kamrat om sitt nya mellannamn.
-Vet du vad E:et står för i mitt namn? frågade han kamraten som ovetande ruskade på huvudet. Evil, jag heter R Evil N.
Med en suck avslutade min mammalediga arbetskollega sin historia om sin och sambons namnval för sin nyfödde son.
-Hur det nu än blir med namnbytet, sa hon, tillsvidare kallar vi honom bara WD.

Den som spar han har

Äntligen kom det några dagar med regn. Jo, du läste rätt. Jag skrev äntligen, för det har varit nästan två månader med oavbrutet soliga dagar. Jag behövde regnet, kände jag. Nu fick jag tid med det där jag inte har "hunnit" göra medan solen gassat. Har tillsammans med maken lackat trappräcken och takbjälkar, vilka har stått olackade i 10-års tid i väntan på patina. Nu är det gjort.
Idag har jag också fått igång maken med att gå igenom sina skåp och garderober i en förhoppning om att innehållet kanske kan reduceras, om än mest sannolikt, minimalt. Han är ju inte mycket för att slänga, den där maken.
Själv lever jag under devisen "det jag inte använt de senaste två åren får gå till insamling". På gått och ont, för jag har nog skickat iväg ett och annat som skulle kunna ha varit användbart vid något senare tillfälle. Men, man kan ju inte spara på allt.
Maken lever mer efter "den som spar han har". Jag vet inte hur han får plats med allt. I hans garderob kan man bl a hitta utsvängda jeans samt passande senapsgul plyschtröja från 70-talet (båda ärvda efter fadern), bomullsbyxor med palmmotiv, vadderade skidtröjor med Disney-motiv, shorts med mer diffust motiv, samtliga från 80-talet, gigantiska, jag vet inte om det ska föreställa hiphopjeans från 90-talet blandat med kläder från 2000-talet. En kavalkad som vilket etnografisk museum som helst skulle finna intresse i. Men nej, dessa klenorder får inte röras.
-Titta mina svampplockarbyxor, säger maken när han kommer utfarande ur sovrummet iklädd ett par svarta, tunna bomullsbyxor med benfickor.
-Svampplockarbyxor? undrar jag. För att de ska fungera som svampplockarbyxor måste man kunna böja sig i dem med upprätthållen andning. Erkänn att du gav dem ett namnbara för att kunna behålla dem, eller hur?
-Näe, titta jag kan sitta på huk i dem, demonstrerade maken nöjt och la tillbaka byxorna i skåpet.
Nåja, en kan inte klaga. Tre kassar har han ändå lyckats få ihop. Bäst att snabbt packa in dem i bilen och bege sig till Myrorna innan han hinner ångra sig.
Dessutom jag jag lyckats få honom att släppa taget om två tomma skokartånger, en kasse gamla fodral till sönernas Gameboy Advance-spel som inte längre går att byta in, ett rött förkläde i barnstorlek, ett gammalt duschdraperi med dinosaurier på, två frigolitbitar och lite annat smått och gått som han sparat under premissen "kan vara bra att ha". Men så har han väl att brås på också. Även morfar är en hängiven samlare. Makens mormor berättade en gång för mig att hon en gång fått morfadern att göra sig av med en hel del gamla saker, däribland en toalettsits, som han sparat på under alla år de bott i lägenheten, tror de flyttade dig under 80-talet. Nu gick det tyvärr så att deras toalettsits, som var under användning, kort därefter gick sönder varpå morfadern var snar med att påpeka "vad var det jag sa".
-Om "någon" inte bett mig att slänga den där gamla toalettsitsen som jag sparat på, så hade vi haft en nu, hade morfadern muttrat.
Antar att det därefter är slutslängt där. Man får gå lite varligt fram med makens saker så att man inte hamnar i samma prekära situation.

Blommor och bin

Så har midsommardagen passerat och det är väl nästan högsommar. Till min stora glädje är det sommarvärme och man kan redan nu njuta av ljumma sommarkvällar. Var på teater i Ulriksdals slottspark härom kvällen. Såg Life of Bellman. Grät så det skvalade medan grabbarna generat rullade med ögonen i stolarna bredvid. Scenen var denna; Ulla Winblad utgav sig för att var den utomäktenskapligt gravida Kajsa Stina, blev kastad i fängelse för otukt, men hennes svaga lungor klarade inte av den råa fängelseluften, varpå Ulla Winblads liv sakta rann ut. Vid denna vetskap sjöng Movitz "Märk hur vår skugga" så att hjärtat blödde i bröstet på oss som lyssnade. Som jag hulkade. Jag var som Mr. Bean i kyrkan. Ni vet den där scenen när Mr Bean somnar i kyrkbänken, glider ner på knä och lutar pannan mot stengolvet fortfarande sovandes. Jag antar att jag tedde mig ungefär så för ensemblen där jag satt och stortjöt i främre bänkraden. "Därföre, Movitz, kom hjälp mig och välv gravvård över vår syster." Oj, oj, oj...blev inte mig själv på flera timmar efter att föreställningen slutat och vi cyklat hem igen. Tror att jag fortfarande bär men faktiskt.
Jag gillar inte sådana här känsloyttringar. Speciellt inte som jag bor under samma tak som tre grabbar och därför ständigt är under utredning. Det värsta jag vet är att sitta med grabbarna och kolla på någon snyftfilm när jag vet att jag har tre par ögon som betraktar mig som den enda kvinnan i hushållet. Var går gränsen för hur mycket kvinnan tål? När är det dags att bryta samman? Ska hon alls bryta samman? Vanligen biter jag ihop så det knakar. Men inte denna kväll. Min intension var att bita ihop, men Movitz stod för nära, det blev för känslosamt. Det bara brast.
-Gu´ va´ pinsam du är morsan, informerade mig min förstfödde.
Nu var det några dagar sedan och jag har börjat komma över Ulla Winblads tragiska död. Satt och tog ett glas vin med maken ute på altanen i väntan på att köttet skulle bli klart från grillen. Från ingenstans kommer en stor, fet bidrottning flygandes och satte sig på makens försök till tätning av mellanrummet mellan altan- och hustak. Jag bad maken omedelbart avlägsna bidrottningen från fogmassan innan hon skulle kalla på alla sina drönare, men maken viftade bara lite obeslutsamt efter drottningen med grilltången.
-Den är hon eller du, försökte jag.
Maken verkade oberörd. Fortsatte bara att vifta lite förstrött med grilltången.
-Ja, men ta henne då, väste jag. Tar du inte henne nu får du kalla på Anticimex senare för att få ut både henne och hela bikupan.
-Ja men, svarade maken, tänk om hon har en massa ungar att ta hand om?
-Inte då, sa jag bestämt, hur skulle hon ha hunnit med att få dom. Hon håller ju på att leta sig upp på kallvinden för att bygga bo nu.
-Jag ser inte att hon är på väg upp på kallvinden, sa maken med ett vänt leende mot bidrottningen. Jag tror hon bara tycker att fogmassa är gott. Jag tror hon äter den.
-Pyttsan, snäste jag tillbaka, du är lurad. Innan du vet ordet av kan du inte sitta här ute längre utan att ha ett helt bisamhälle svärmande runt knoppen. Är inte du allergisk förresten? Du borde se om ditt eget hus!
Maken var redan förlorad i visionen om framtida bi-bäbisar och gick inte längre att mana till handling.
-Du ska inte vara så hård mot henne, sa maken lent. Se så envis hon är. Det måste bara betyda att hon har ungar att mätta.
Jag antar att vi alla vurmar för olika saker. Medan jag ömmar för de sårbara i samhällets understa skikt, ser maken till de mer välsituerade i samhället, såsom kungligheter och liknande.Ja, ja...