Tonårstrubbel, eller?

Maken är fortfarande ute och reser, så jag har fullt sjå med att hinna med i killarnas svängar på egen hand. Det är ju så med killar som börjar närma sig tonåren, eller kanske redan är där, att man måste grubbla noga på allt de frågar om innan man svarar så att man verkligen vet vad man tar ställning till. Det är något nytt varje dag. Precis när de har lärt sig (i alla fall på ett ungefär) hur det fungerar i den verkliga världen, ska de lära sig hur man förhåller sig till cybervärlden. Vad ska man akta sig för, vad får man inte skriva, för det man skriver är där för evigt, vilka sidor får man inte besöka och vilka ska man besöka. Listan kan göras lång. Har man tur hinner man förekomma, men oftast inte.
Äldste sonen lever mer i cybervärlden än i den riktiga världen. Så till den milda grad att allt annat, som enligt honom är av mindre betydelse såsom t ex att sköta sin personliga hygien, får stå tillbaka. Tyvärr finns det ännu så länge inga cyberduschar. Jag försöker förklara för honom att även om inte han bryr sig så finns det andra som gör. Med rynkad näsa lyfte jag upp en av hans använda T-shirts från golvet.
-Lukta på den här, sa jag till honom. Tycker du att den luktar gott?
-Den luktar rök, svarade han utan att ta blicken från dataskärmen.
Vad? hickade jag med min egen rökardebut i 12-årsäldern färsk i minnet.
Jag kommer fortfarande ihåg hur jag och N knallade iväg till kiosken på Södra Allén i Sundsvall för att inhandla vårt första paket cigg.
-Vad var det nu din mamma skulle ha för några, frågade jag tvekande vänd mot N medan jag sneglade på kioskbiträdet i luckan.
-Litet Prince, svarade N bestämt, men med en lätt darrning på rösten som avslöjade en viss nervositet. Och tändstickor behöver hon också.
Jag vet inte varför vi konstruerade denna charad. Vad skulle han göra kioskbiträdet även om han skulle förstå att vi egentligen köpte cigg till oss själva, vilket ju var uppenbart. Detta var innan åldersgränsens tid. Hur troligt är det att N’s mamma skulle välja att köpa ett litet Price och därtill behövde tändstickor. Var hon rökare, vilket hon var, så skulle hon med största sannolikhet satsa på ett stort Prince som räckte ett tag och vad gäller tändstickor så skulle hon ha varit utrustad med tändare. Nu rökte inte N’s mamma Prince över huvud taget utan John Silver, men vad jag minns så fanns de inte i mindre förpackningar är om 20 st då år 1980. Där av valet av Prince. De gick att köpa i förpackningar om 10 st och det var precis det våra pengar räckte till. Sedan låg vi där bredvid varandra på rygg i snön och tränade halsbloss.
-Rök? undrade jag. Varför då?
-Vi tände eld i skolan, svarade sonen med självklarhet.
-Vad? pep jag. Tände ni eld i skolan? När då?
-Ja, när vi var ute på Naturskolan, svarade sonen och tittade upp från datorn. Han log lite vid min förskräckta uppsyn. Vi skulle ju grilla korv, det vet du ju, det stod ju på meddelandet som fröken skickade.
Ja, det var så sant. Självklart menade han röklukt från korvgrillningen. Vad trodde jag?
-Jaha, men den här luktar svett, sa jag en aningens förargad på mig själv för att jag trott sonen om att tjuvröka. Samtidigt var jag oerhört lättad över att så inte var fallet. Inte idag i alla fall.

Gräsänka

Maken har åkt iväg för några dagars skidsemester i Österrike med en gammal klasskompis från grundskolan. Jag förstod att de hade kommit ner ordentligt och även fått några innanför västen när det började komma sms på tyska där nerifrån.
Jag har inte märk riktigt hur inrotade våra vanor är förrän nu när han är bortrest. Efter ett par dagar började jag fundera varför vi aldrig fick någon post längre. Det var tomt på köksbordet varje dag när jag kom hem från jobbet. Efter ett tag förstod jag att jag helt enkelt glömt att ta in den från brevlådan. Det är det ju alltid maken som gör.
Han förstod nog hur det skulle gå med mig, maken. Innan han åkte vattnade han tulpanerna på köksbordet en sista gång varpå han tittade förebrående på mig.
-Kommer du ihåg att fylla på vatten till dom här eller kommer de att dö medan jag är borta.
-Vi kan väl hjälpas åt? sa jag vänd mot yngste sonen som verkar ha koll på läget för det mesta.
Till och med killarna visar intresse för husdjuren nu när maken är bortrest. De är så vana med att maken sköter det där med hö och vattenbyte till marsvinen, flingor till fiskarna och mygglarver till axelotl’en. Nu är de inte så säkra längre. Till och med äldste sonen avbröt sitt dataspelande och kom ner för att mata fiskarna. Vi kom överens om att axelotl’en nog skulle klara sig på fiskmat till i morgon då den får mygglarver. Jag och yngste sonen hjälptes åt att stilla marsvinens behov. Tulpanerna har åkt ut.
Sedan sitter vi alla uppkopplade och sysslar med våra datorer. Äldste sonen djupt försjunken i World of Warcraft, yngste sonen spelar Minecraft och jag skriver blogginlägg.
-Ska vi kolla på Antikrundan eller Landskampen? Frågar jag yngste sonen som knappar på sin dator bredvid min på soffbordet.
-Landskampen förstås, svarar han bestämt och därför blir det så.
Vi knappar vidare bredvid varandra i tv-soffan. Sonen kastar ett getöga på tv:n ibland. När landskampen är slut börjar lyxfällan.
-Ska vi kolla på lyxfällan? undrar jag.
-Det kan vi göra, svarar sonen från bakom datorn.
Vi knappar vidare på våra datorer bredvid varandra i tv-soffan och ägnar inte lyxfällan heller mycket intresse.
-Undrar vem det var som ringde förut, sa jag till sonen utan att lyfta blicken från dataskärmen.
Någon av killarna har förlagt telefonluren någonstans i huset så vi hann aldrig svara.
-Ja, det kan man undra, mumlade sonen från bakom datorn.
Vi knappade vidare på våra datorer. Uppifrån äldste sonen rum kan vi höra hur han talar med sina medspelare över Skype.
Min tanke var att passa på att mysa med killarna nu när jag har dem helt för mig själv, men det blir aldrig som man tänkt sig. Killarna är inte intresserade av att mysa med mamma längre. Äldste sonen och jag hörs över Skype om det är något viktigt. Han hör ju inte längre när man ropar där han sitter med headset’et på. Yngste sonen har jag i alla fall fått ner till mig i tv-soffan. För säkerhets skull har jag installerat Skype även på hans dator. Man vet ju aldrig.

Powershopping

Så är den då här en av årets värsta dagar. Som jag har gruvat mig för denna dag. Som jag har bävat. Men nu är den här, dagen då nya skor ska inköpas till äldste sonens. Jag informerade honom redan i morse om vad komma skulle så att han skulle vara förberedd. Efter arbetet hastade jag hem för att hinna äta middag med familjen tidigt. Av erfarenhet visste jag att vi stod inför en LÅNG kväll.
-Du kommer väl ihåg att vi ska iväg och köpa skor efter middagen, sa jag vänligt till sonen.
-Inte idag, knorrade han ovilligt. Det kommer ju ändå att dröja innan man kan ha dem på. Det är ju fortfarande snö ute. Kan vi inte vänta till helgen?
Jag som förberett mig på uppgiften, ruskade bestämt på huvudet. Efter gårdagens shoppingrunda med yngste sonen var jag redan i andra andningen. Promenerandes med maken hade vi hamnat i Kista galleria och passade då på att ta en titt inne på New Yorker om det möjligen fanns nått vårigt till killarna. Ganska omgående hittade vi en passande jacka till yngste sonen, men då man inte bara kan komma hem med jacka till yngste sonen och tomhänt till den äldste, kände vi oss nödgade att se över om det även fanns någon passande till vår förstfödde. Det tyckte vi att det gjorde. Vi fotograferade jacka efter jacka och skickade hem till sonen för påseende, men det var nej, nej och åter nej. Till slut hittade vi en som var ”kanske” och hastade hem med den för att prova. Hemma var det blankt ”nej” förstås. Otålig som jag är kastade jag mig tillbaka in i bilen för att byta ut dem mot en annan ”kanske”. Då passade yngste sonen på att följa med. På väg ut ur huset ville han ta på de lättare gympadojor, inspirerad av den nyinköpta vårjackan, men märkte då att de blivit lite trånga över vintern.
-Ja, ja, snabba dig så kanske vi hinner titta in på Intersport och se om de har en större storlek, sa jag halvväg ute i bilen.
Tillbaka i Kista galleria sprang vi genom centrum till New Yorker för att byta jackan till äldste sonen. Kanske, kanske skulle vi även hinna ta en sväng in på Intersport och kolla efter större skor till yngste sonen på vägen tillbaka till bilen innan de stängde. Jag rafsade åt mig en ny jacka i korrekt storlek och stolpade iväg med stora kliv mot kassan.
-Stod du i kö? hörde jag yngste sonen säga till någon bakom mig.
-Ja, hörde jag en man svara.
Jag ursäktade mig med förklaringen att jag trodde att han handlat färdigt i och med att han redan hade en New Yorker-kasse i handen.
-Nej det är okej, svarade han vänligt. Ni verkar ju ha bråttom.
Med den nybytta jackan i påsen sprang vi iväg till andra änden av centrum för att hinna in på Intersport innan kl. 21. På vägen kollade jag med andan i halsen, av med yngste sonen att han fortfarande ville ha liknande skor som de som blivit för små. Det ville han.
-Då slänger du upp foten till expediten så att han ser ordenligt, så ska jag fråga om det finns liknade i större storlek.
Väl framme följde vi vår plan och kassören visade oss en trappa upp. Nu svettiga av vår powershopping, stövlade vi fram till en tjej som såg ut att tillhöra skoavdelningen. Jo då, de hade liknade skor i passande storlek. Vi snabbprovade, klämde på tårna för att kolla tillväxtmån, kastade tillbaka dem i skokartongen och skyndade tillbaka ner till kassören på nedre plan. Med ett roat leende tog han betalt för skona och vi kunde checka ut. Lika lätt skulle det inte bli med äldste sonen.
-Nej du, svarade jag honom över middagsbordet, det är idag som gäller.
Under vilda protester fick vi till sist ut honom i bilen så att vi kunde sätta iväg mot Kista galleria.
Vi prövade skate-skor på Stadion. Av någon anledning hade de juniorskor upp till stolek 37, medan vuxenstorlekarna började vid storlek 41. Är det bara min son som har skostorlek däremellan?
Ut ur Stadion och in på Intersport, men ingen lycka där heller. Annat än gympadojor var förstås inte att tänka på. Vi hastade således iväg till Adidas-butiken i andra änden av gallerian.
-Adidas har visserligen en skate-sko-kollektion, men nej vi har inga sådana inne för tillfället, informerade oss expediten. Ut ur Adidas-butiken och tillbaka in på Stadion, som var den butik som alla hänvisat oss till för skate-skor. Kanske fanns det några vi missat.
Efter en evighets letade och provande av miljoner (kändes det som) skor hittade vi några som var ”kanske”. När vi så bytt ut skosnörena till en annan färg, mer i äldste sonens smak, var han till slut nöjd och vi kunde bege oss tillbaka hem. Med ett förnöjt leende kunde jag konstatera att det var et LÅNGT tag kvar till nästa uppdatering av äldste sonens skoinnehav.