Sommarplågor

I morse nöp jag bort årets första fästing ifrån knävecket. Suck, dessa sommarplågor är tillbaka. Tydligen ska det bli ett riktigt bra fästingår också. För fästingarna alltså. Har svår att föreställa mig att någon annan skulle anse att ett år med mycket fästingar skulle klassas som ett bra år, annat än fästingarna själva. Vad är de egentligen bra för? Är det något annat djur som äter dem och som i sin tur skulle dö ut om man tog bort alla fästingar. Faktum är att jag bara kan komma på en organism som gynnas av fästingarnas vara, nämligen Borrelia-bakterien. Antar att den behöver fästingen för att förflytta sig mellan sina offer. Möjligen också TBE-viruset, men det kan man väl knappast kalla för organism, va? Och vem skulle sakna Borrelia-bakterier och TBE-virus om de försvann pga att fästingarna utrotades? Ingen!
Maken kom nyduschad in i sovrummet för att inspekterade sin smått ludna lekamen.
-De där fästinghalsbanden som man sätter på hundar, funkar de på andra arter också? ville han veta.
-Vet inte, svarade jag. Har inte katter och hundar olika fästingprodukter?
Han kikade runt i knävecken, kände bakom öronen och på andra ställen som fästingar med förkärlek använder som ankringsplatser.
-Hur funkar de där produkterna egentligen? undrade han vidare.
-Vet inte hur det är med hundhalsbanden, svarade jag, men de där dropparna som man sätter i nacken på katter sprider sig väl i hudfetterna.
-Tror du att ett sånt där halsband skulle funka på mig? frågade han och tittade förväntansfullt upp på mig där jag satt uppkrupen under täcket och betraktade hans förehavanden.
-Nä, svarade jag kort. Om katter och hundar har olika produkter, så passar nog deras inte på dig.
Med värmen kommer myggen också. Just precis när kvällarna börjar bli ljumma och sköna för utomhusmiddagar och man gärna dröjer sig kvar på altanen med ett glas vin, då kommer de inandes. Nu ska jag i Sollentuna inte klaga, kanske, om man tänker på de stackarna som bor i området vid nedre Dalälven. Hörde på nyheterna att det var kraftbolagens fel, de där stora mygginvasionerna de har där uppe. Myggornas existensberättigande kan jag i alla fall motivera. Många fågelarter lever av mygg, men fästingar äter de väl ändå inte.
Det ska visst bli getingsommar i sommar också. Det tjocka snötäcket ska visst ha varit gynnsamt även för dessa gynnare. Även dessa insekter har en viktig plats i naturen genom att de t ex pollinerar växter när de suger nektar ifrån dem.
Djur och växter vill vi ha av flera skäl. Förutom att djur ingår i näringskedjor och växter tar upp koldioxid och i gengäld skänker oss syre samt att de båda används som näring av oss människor, så skänker de även oss människor njutning och välbefinnande bara genom sin existens. Vem uppskattar väl inte fåglar i sin trädgård och att odla vår trädgård rekommenderades vi redan av Voltaire. Men fästingar, de är bara en ren ock skär sommarplåga. Finns det verkligen inga halsband för oss människor?

Trygga räkan

Joakim Arhammar heter en kille som under en tid har haft en sida på Facebook som handlar om folk som sjunker fel texter i olika låtar. Nu har han gett ut en bok som heter Trygga Räkan. Jag lyssnade på en intervju med honom på TV4's morgonprogram där han bland annat tog upp några roliga felsjungningar ur sin bok. Till exempel var det en medelålders pappa som istället för att sjunga "en papaya coconut", som Kicki Danielsson sjunger i sin låt, sjöng "först partaja, sen godnatt". Inte helt ologiskt kan jag tycka. Texten hade lika gärna kunnat vara så.
Nyligen skrattade jag gott åt en sökande till Bulgariens "Music Idol" som framförde Mariah Carey's "Ken Lee" (!?). Idoljuryn stirrade förbluffade på den sökande och undrade förbryllat vilket språk hon egentligen sjöng på? Och vem har inte lett lite åt Eilert Pilarms tolkningar av gamla Elvis-favoriter?
Nu hände det sig så att jag här om dagen själv blev offer för en liknande händelse. En kväll hade jag kommit att lyssna på Noice' gamla hit "En kväll i tunnelbanan", som jag till min stora lycka hittat på Spotify. Säg vad som inte finns på Spotify. Massor av gamla favoriter har jag hittat. Som exempel kan nämnas några gamla Sundsvallsband, såsom Rasta Hunden och Brända Barn, kända på tidigt 80-tal. Men denna kväll var det "En kväll i tunnelbanan" som låg på på högsta volym medan jag förberedde middagen.
-Tåget...glider in på stationen, sjöng jag så det darrade i stekpannor och dricksglas.
Jesses, hade vi inte alla varit like förälskade i Hasse Carlsson också? Jo, visst var det så. Jag vill minnas att jag var 11 år där hemma i Sundsvall. Noice hade precis slagit igenom och var sååå spännande.
-Människor...kliver av på perrongen, skrålar jag vidare tillsammans med Hasse Carlsson.
Gyllene Tider slog igenom ungefär samtidigt. Jag gillade dem också. Hade till och med varit och tittat på dem när de spelat på Parken. Kommer ihåg hur det rapporterades i tidningen om hur tjejer i publiken svimmat under deras spelningar och fått bäras ut på bår.
Det blev väl aldrig två läger mellan de som gillade Noice och de som gillade Gyllene Tider, som det blev på 60-talet mellan Beatles-fans och de som gillade Rolling Stones. Det var okej att gilla båda och det gjorde jag.
-Högt uppe ovanför för mig, en kamera letar i mängden, ser mig själv på en ruta, står där och väntar på trycket, sjöng jag medan jag dukade bordet.
-Trycket? undrade maken som precis kommit in i köket. Vilket "tryck" väntar han på, menar du?
Abrupt slutade jag sjunga och vände mig till maken för att förklara hur läget varit där nere i tunnelbanan 1980.
-Ja, de väntar på att det ska hända nått liksom, förklarade jag. Att kvällen ska dra igång, liksom.
-Han väntar på "tricken", upplyste mig maken, född och uppvuxen i Stockholm.
Snopen stirrade jag efter maken som vänt och nu vandrade tillbaka ut ur köket. Vid en grundligare genomlyssning av Noice' gamla hitlåt kunde även jag konstatera att Hasse Carlsson väntade på "tricken", en okänd benämning, i alla fall för en på 80-talet 11-årig sundsvallstjej, på ett mer känt färdmedel.

Syrsan och myran

Hade en diskussion med äldste sonen i morse rörande livet i allmänhet och hans framtid i synnerhet.
-Skolan är så himla tråkig, suckade sonen uppgivet. Så onödig och tar bara en massa tid. Det skulle vara bättre om man gick i skolan när man var vuxen.
Tyst konstaterade jag, som gått i skola i över 20 år med alla universitetsstudier och forskarutbildningar, att jag skulle varit klar lagom till pensionen om jag började nu.
-Varför måste man lära sig svenska? undrade sonen. Jag kommer aldrig att skriva på svenska.
-Jo, jag vet att det kan vara tråkigt att lära sig en massa ämnen som inte verkar logiskt att kunna just nu, sa jag, men tro mig, du kommer att behöva dem längre fram i tiden.
För min inre syn kunde jag se sonens bokrecension som jag hjälpt honom med straxt innan jul och som innehållit en hel massa förkortningar och chat-akronymer.
-Tänkt dig att du sitter på ett företag och ska skriva ett brev till dina kunder, försökte jag. Med ditt brev representerar du företaget och om det är slarvigt skrivet ser det inte bra ut ute hos kund. Det kommer inte att vara bra för dina affärer.
Sonen suckade och rullade med ögonen som hade jag presenterat rena idiotierna.
-Men det måste väl finnas något ämne som du tycker är roligt? fortsatte jag. Kemi kanske, det är väl roligt?
-Nej, på förra lektionen fick vi kolla vad som hände med en brustablett som löstes upp i ett glas med bara lite vatten i, en sån där, sa sonen och pekade på min C-vitamin som jag precis löst upp i ett glas vatten.
-Vad hände då? undrade jag förväntansfull över vilka slutsatser de dragit av försöket.
-Det blev gult, svarade sonen kort.
-Den andra gruppen har kollat på hur olika saker flyter på vatten, fortsatte han.
-Men det är i alla fall spännande, svarade jag ivrigt och svävade ut i haranger om vattnets märkliga egenskap att vara flytande vid rumstemperatur i jämförelse med andra liknande föreningar som ju var i gasform vi samma temperatur samt hur fantastiskt starkt vatten är med sina vätebindningar som kunde hålla hela fartyg flytande. Och visste han egentligen hur det kommer sig att fartyg flyter?
Sonen bara fortsatte att blänga surt. Han var inte övertygad.
Anledningen till vår diskussion var egentligen en gäst i TV4's morgonprogram, en kille i högstadieåldern om gått från IG till VG i matte med hjälp av en så kallad läxhjälp. Han berättade att han tidigare tänkt precis som min son, att skolan i allmänhet och matten i synnerhet varit tråkig, onödig och bara tagit en massa tid från andra mer underhållande aktiviteter, men att han genom skolans försorg kommit i kontakt med en läkarstudent som erbjudit honom läxhjälp tre timmar i veckan och att han därför numera tänkte annorlunda. Från att vara en medioker student som inte presterat sitt bästa var han nu en högpresterande elev med gott självförtroende och med känslan av att "jag kan".
-Läxhjälp skulle inte hjälpa, konstaterade sonen dystert. Det skulle vara bättre om man fick göra sådant man tyckte var roligt nu och plugga senare.
-Du är precis som det där biet, svarade jag. Har som ägnade hela sommaren åt att surra runt och spela för de andra bina. Har du hört den sagan?
Sonen tittade buttert upp på mig.
-Medan de andra bina samlade pollen och gjorde honung hela sommaren ägnade han sig åt att spela fiol och ha roligt, fortsatte jag. De andra bina tyckte att han spelade fint, men när vintern kom gick de in till sig och stängde dörrarna om sig. Utanför var det spelande biet ensamt kvar och utan mat för vintern.
Sonen lyssnade halvt om halvt på mitt orerande, skruvade lite på sig i soffan.
-Det var inget bi i sagan, svarade han till slut. Det var en syrsa och en massa myror och de gillade inte att lyssna på när han spelade.

Tack för kaffet, Brasilien

Är precis hemkommen efter några dagars arbete i vackra Natal, Brasilien. Vilket land, vilka människor. Varmt och vänligt, skulle jag vilja sammanfatta det hela. Kom ner i söndags morse efter nästan ett dygns resa från dörr till dörr. Svettig och dammig klampade jag in på Hotel Rifoles, fick mitt rum, kastade in väskan, fixade på mig något lättare och begav mig ut för att titta på omgivningarna. Det första jag möts av är en av företagets kunder i Speedos.
-Hej, när kom du ner? undrade han glatt. Kasta på dig bikinin och kom ner till stranden.
Kändes inte helt bekvämt, kan jag säga, att representera utan kläder.
-Eh…vet du…jag tänkte…hade lite för mig, försökte jag.
-Det finns en jättefin promenadväg utefter vattnet där borta, slätade han över. Du kan gå ändå bort till sanddynerna, sa han och pekade på en enorm sandhög långt där borta, som såg ut som en skidbacke vad jag kunde se.
Jag nickade leende, lättade över att ha kommit undan, och gav mig iväg. Tänkte att jag skulle införskaffa ett par rejäla vattenflaskor och samtidigt ta mig en närmare titt på utbudet efter strandpromenaden. Yngste sonen hade beställt fotbollströjor, maken fyllde år samma dag som min hemkomst, äldste sonen skulle väl också ha något och så tänkte jag kolla om det fanns någon snygg bikini så här inför sommaren. Några fotbollströjor eller andra presenter till familjen hittade jag inte utefter strandpromenaden, men däremot fanns där ett enormt utbud av bikinis. Nu är det så att det brasilianska bikinimodet inte riktigt passar min nordiska rumpa. Jag tror ni fattar vad jag menar. Ung som gammal, tjock eller smal, alla bär de bikinis som inte är ett uns större där bak än vad de är där fram. Så mycket rumpa tänkte i alla fall inte jag visa hemma på de svenska badstränderna i sommar. Det är då ett som är säkert.
Jag vandrade istället vidare förbi affärer, barer, restauranger, små kiosker och allehanda gatuförsäljare. Det slog mig att ingen var speciellt påflugen. Några frågade kanske om det skulle vara en hatt eller tavla när jag gick förbi, men samtliga accepterade att jag för tillfället inte hade något behov av en ny hatt. Jetlagad som jag var under min vistelse var jag uppe varje morgon innan klockan sex för att hinna med en joggingrunda innan solen stod för högt på himlen. Under dessa turer kunde jag konstatera att jag inte heller fick några gliriga kommentarer på ett språk jag inte förstod från morgonpigga brassar som var ute för att sätta upp sina varor för dagens kommers, städa gatorna eller bara skulle ner till stranden för att fånga morgonens första vågor på surfbräda. Nu vill jag inte höra något om falnad ungdom eller annat förknippat med min person. Jag tror helt enkelt brasilianarna är för trevliga för att slänga kommentarer efter kvinnor på gatan. I alla fall i Natal. Några hälsade istället artigt gomorron, så vitt jag kunde förstå, eller nickade bara vänligt.
Efter fyra dagars arbete hade jag den sista dagen för mig själv innan jag skulle återvända hem till Sverige. Då skulle det pressas. Måste ju ta tillfället i akt och skaffa mig en härlig bränna nu när det snart är sommar i Sverige. Efter min sedvanliga joggingtur duschade jag varpå jag käkade en god frukost. Sedan var det direkt ut till poolen. Tänkte att jag skulle hinna få lite färg under morgons tidiga timmar medan solen inte var så het. Det hann jag, kan jag säga. Röd som ett nypon fick jag ägna resten av dagen i skuggan under en palm.
På kvällen samma dag bar det i alla fall iväg hemåt igen. Hur mycket jag än kom att gilla Brasilien och brasilianarna, så trevliga och hjälpsamma människor, så fantastiskt vackert land, men något gott kaffe kan de i alla fall inte göra.

Ut med det gamla, in med det nya

I helgen fick jag fart på mig själv och satte igång med att städa ur köket. Jesses, vad man samlar på sig skräp. Killarnas färdigskrivna skolböcker som man inte vågat slänga för att man skulle kolla igenom dem först och ifall man sparar dem en stund så kanske det ger en signal om att det är viktigt även för mig. Gamla kvitton som blivit kvar ifall att det skulle inträffa något fel på den vara man nyss inhandlat. Små träbitar som killarna ritat ögon på och gjort till gubbar samsas om utrymmet med halvt uppätna blyertspennor utan stift. Efter att försökt få svar från familjemedlemmarna ifall det ena efter det andra skulle sparas eller slängas tröttnade jag och samlade allt osäkert i en pappkasse istället.
-Nu ställer jag en påse här med grejer och ni har exakt tre dagar på er att titta igenom den innan innehållet slängs, basunerade jag ut med hög röst i hushållet.
Maken kom förbi och slängde en nyfiken blick ner i "slängas direkt"-påsen.
-Nej, inte den, sa jag strängt. Du börjar inte plocka upp saker som jag redan har kasserat. Den där får du titta i, fortsatte jag och pekade på "sparas eller slängas"-påsen.
Maken som inte är den slängiga typen såg ogillande på mitt tilltag.
-Åh, suckade han, det här får mig att må så dåligt att jag måste gå ut i garaget.
Han lämnade således köket och jag kunde oförtrutet fortsätta min sortering i "slängas direkt"- och "sparas eller slängas"-högar.
Efter att ha gjort mer plats i köksskåpen passade vi på att fylla upp med nya enhetliga vin- och ölglas att ersätta de befintliga sorteringarna som drabbats av ett visst svinn genom åren. Det kan ju vara trevligt att kunna duka fram likadana glas till fler än fem vid sommarens alla kommande grillfester. I kväll när vi var ute och promenerade kikade vi in i Kista Galleria och hittade gigantiska, men helt underbara muggar som vi bara var tvungna att införskaffa.
-De där är helt perfekta temuggar, kvittrade expediten medan hon prydligt rullade in dem i wellpapp.
-Och till glögg, tyckte maken.
Förvånat stannade hon upp i sitt paketerande och tittade upp på maken. Efter att till synes ha överlagt med sig själv en stund såg hon ut att besluta sig för att maken nog skämtade med henne och gav honom ett osäkert leende innan hon fortsatte med att vira in muggarna i skyddande papp. Hon kunde ju knappast förväntas känna till våra glöggvanor.
-Får nog plats en hel flaska i en, sa jag till maken med en nick mot muggarna.
Expediten tittade långt efter oss bakifrån disken medan vi försvann ut ur butiken.