Lystring, om jag får be

Jag har aldrig riktigt förstått små bjäbbiga hundar och än mindre deras ägare som låtit dem bli så. Jag har till och med sett ner på dessa hundägare som inte förstått att även deras små monster kräver en viss tukt och förmaning.
Bosse, den lilla chihuahua-hanen som vi tog över i höstas, är i grund och botten en snäll hund. Han sitter och ligger på kommando, han kommer när man ropar och kan gå lös ute när man rastar honom utan att han springer bort. Dock hade han en del rädslor med sig i bagaget som vi inte riktigt vet hur de har uppstått i och med att vi inte har hela hans historia klar för oss. En av dem var hans rädsla för män i mogen ålder. Osäker var han drog gränsen. Äldste sonen och hans tonårskompisar gick an, men maken skällde han ut. Och alla grannar av manligt kön. Detta har vi sakta men säkert arbetat bort genom att socialisera honom, först och främst med maken och senare med alla män bland släkt och vänner. Idag sitter han lika gärna hos maken som hos någon annan i familjen och vi kan träffa grannen vid brevlådan utan att Bosse skäller lungorna ur kroppen. Det enda som verkligen får honom att fortfarande se rött är andra hundar. Ju större hundar, desto argare är Bosse.
Birk, vår lilla papillon-valp, är i kontrast till Bosse inte rädd för nått. Tvärt om, faktiskt. Han älskar allt och alla; män, kvinnor, barn, andra hundar, alla. Han är snäll, kan ”stanna där” tills han får komma, sitter och ligger på kommando (ibland blandar han dock ihop begreppen), känner igen sitt namn och kommer när man ropar. Birk leker gärna med Bosse och bollen och håller sig på tomten under tiden. När vi går ut på promenad vill han gärna hälsa på andra hundar, men skäller inte på dem. I alla fall inte alltid och bara när Bosse är med och skäller först.
Små-killarna är på alla sätt och vis jättetrevliga, glada när man kommer hem, roliga och busiga. Visserligen skäller Bosse på alla grannskapets hundar, visserligen skäller Birk till hälsning på alla han gillar och springer rakt ut i gatan för att hälsa när folk och fä går förbi. Ute på landen tar vi långpromenader i skogen och hundarna följer oss vart vi går. Inga problem.
I helgen var vi ute och promenerade med hundarna på Järvafältet. Båda var lösa och vi träffade på människor som glatt hälsade på våra småkillar. De var ju så söta. Allt var frid och fröjd tills det dök upp ett par med tre terrier-hundar. Bosse gav dem en utskällning så det ekade över ängarna, men kom efter oss så snart vi kallade. Birk däremot hade inga planer på att överge sina nya vänner. Paret försökte gå vidare med sina hundar, men Birk bröt inte upp utan valde att följa med dem hur mycket vi än kallade och ropade. Efter ett tag fick jag gå efter honom och vi fortsatte promenaden med Birk i koppel.
På kvällen hade vi bestämt oss för att knalla iväg till ängen med killarna för att de skulle få leka av sig. Med hade vi favoritbollen. Ut från en tvärgata kom ett par på kvällspromenad. Med sig hade de sin hund i koppel. Då flög fan i Bosse, som var okopplad. Vi skulle ju bara runt hörnet till ängen. På sina småfötter rasade han ner för gatan för att ge sig på den främmande hunden. Väl framme fick han sig en kaskad av snö i ansiktet av hundägaren. Det fick Bosse att stanna upp så pass att maken kunde fånga in honom.
Plötsligt såg jag verkligheten i vitögat. Vi hade inte alls två väluppfostrade småkillar som lystrar till alla kommandon och kan uppföra sig i alla lägen. Enligt Fredrik Steens bok ”Hundcoachen” har vi en hundaggressiv liten chihuahua och en papillon på god väg att bli en, frustrerad över att inte, som sin vana trogen, få hälsa på allt och alla för all framtid. För det kommer förstås att bli ohållbart i längden.
-Nej, här får man allt börja arbeta på sitt ledarskap, sa jag till mig själv.
Redan samma kväll blev det sittövningar hemma på köksgolvet. Nu räckte det inte med att sitta så där lagom fint. Efter att ha lusläst ”Hundcoachen” så har jag förstått att det ska överinläras. De ska sitta hårdare och bättre. På med kopplet, kommendera sitt och när de sitter, dra lätt i kopplet och då ska de sitta kvar hårt på sin rumpa. Det visade sig inte vara något problem. Då ökade vi kravet och lät dem sitta på lite ovanliga platser. Det gick också bra. Då höjer vi ribban lite till. Planen är att själv placera mig i lite ovanliga lägen och t ex kommendera sitt från liggande, så får vi se hur det går. För här råder numer full dressyr. Och om inte det hjälper så blir det lydnadsövningar till våren. Här ska inte fostras några osäkra småbjäbbar utan trygga småkillar med tillit till familjen.
Ikväll efter att ha klippt några av Birks klor medan han låg bredvid mig och lät mig hantera honom utan att jag höll i honom annat än i tassen, detta som ett led i att arbeta på mitt ledarskap och skapa förtroende, tittade Birk upp på mig och tycktes tänka:
-Bra, matte! Det blir nog folk av dig också.

Nytändning

När jag ruskade liv i maken som slumrat in framför tv:n med ett ”drick din glögg som jag värmt åt dig” och fick till svar att ”dom flesta behöver faktiskt inte dricka upp en halv liter glögg varje kväll”, då förstod jag att säsongen var över. Det var bara att lägga undan glöggkryddorna och packa ihop extraktionskaraffer och kryddfilter. Med en sorgsen suck kunde jag konstatera att december med julljus och värme gått över i januarislask och mörker. Inte blev det bättre av att jag efter julens alla läckerheter ätit upp mig ännu mer under kryssningssemester i Parsiska viken och en arbetsresa till North Carolina i USA. Nu sitter jag här i januarimörkret som en flodhäst i tv-soffan.
Precis som jag skulle gå in i en riktigt låg vinterdepression upptäckte jag att jag inte allt mådde särskilt dåligt. Jag kände över huvud taget ingenting av den sedvanliga bluesen som brukar dra över mig som en blöt och kall filt efter julhelgerna. Måste ha varit solljuset och värmen i mellanöstern som suddat bort den sura minen. Kan hända hjälpte vårvädret i Carolina till. Faktum är att jag ser fram emot de allt ljusare dagarna som stundar här framöver.
Bäst att smida medan järnet är varmt, tänkte jag och satte genast mig själv på diet. Nu bara måste jag ta tag i mig själv. Detta går bara inte längre. Jag har fyra veckor kvar till sportlovet och dessa veckor tänker jag ägna åt återhållsamhet. Sanna mina ord!
Antar att jag får ta i med hårdhandskarna, det vill säga en strikt LCHF för bästa resultat. Det har ju fungerat förr. Sedan blir det långpromenader med papillon-killen. Vi får lämna chihuahua-killen hemma. Han brukar inte vilja gå ut i onödan. Pappen däremot säger inte nej till en uppfriskande promenad. Oj, vad det ska bli skönt när dagarna blir lite längre, träden börjar knoppa sig och koltrasten sjunger i kvällningen. Än är det väl några vinterdagar kvar, men snart så. Då kanske man får ut maken också som verkar ha gått ide helt. Satt framför tv:n och ugglade mest hela helgen. Sa att han inte hade något större behov av utomhusvistelse denna tid på året.
Själv passade jag på att ta med pappen till Bögs gård ute på Järvafältet. Han hade inte varit där förut och for ut ut bilen som skjuten ur en kanon och skällde till höger och vänster i rena ivern. Sedan satte han av i rask fart utefter vägen. Hästarna skulle kollas in. Undrar vad han funderar över dem. Tror han att de är stora hundar eller förstår han att de är av en annan ras. Tjuren, som stuckit in huvudet långt inne i en höställning, skulle morras lite åt. Ingen vet vad pappen möjligen kan ha haft för åsikt om den, där den stod lurvig och till synes huvudlös i sin inhägnad. Lite sol fick vi på kinderna också, jag och pappen. Och om man kände efter riktigt ordentligt kunde man nog känna att den värmde lite också, men då fick man känna efter ordentligt. Kunde inte annat än medge att jag nog ändå var ganska tillfreds med tillvaron där jag strövade omkring med pappen bland en hel del andra söndagsflanörer. Januaribluesen hade inte fått något riktigt fäste i år, helt enkelt.
I morse när jag rastade hundarna kunde jag notera att det inte längre var mörkt ute trots att timmen var tidig. Kallt var det, men himlen var klar och lovade sol till dagen. Inte ens chuhuahuan muttrade trots kylan, utan pinnade rask på runt kvarteret. Kanske var det för att hålla värmen, kanske kände även han av den annalkande våren. Vad vet jag. Pappen gör ingen skillnad på dagar, han gillar alla lika bra. Han är alltid glad. Så även denna morgon.
Om inte förr, så har jag i alla fall i år förstått hur viktigt det är att tanka solljus dessa mörka vinterdagar för att hålla bluesen borta. Helt rätt gör de som väljer att förlägga åtminstone någon av dessa mörkaste veckor på sydligare breddgrader eller i alla fall ägna så mycket tid som möjligt ute de få dagar som solen visar sig ute här uppe på mer nordliga breddgrader. Kanske räcker det med en promenad på lunchen för att få lite nytändning. Det är något jag tar med mig till framtida vintermörker.

Julstök i Helenelund

Så långt tillbaka som jag kan minnas så har detta hushåll stått under ständigt hot. Var det inte katter som rev ner prydnadssaker så var det bäbisar som käkade krukväxter. Sedan var det marsvin som hotade gnaga kablar och akvarium som riskerade skapa vattenskador. Nu är det hund som äter tomtar och annat julpynt.
Jag var i mitt esse redan innan första advent och väntade ihärdigt att få ta fram alla juleljus, julgranar, tomtar, halmbockar, kransar och annat som hör julen till. Julbyn var redan framme sedan veckor tillbaka. Detta för att skapa stämning redan tidigt i november. Nu skulle det kompletteras med rena julgrejer. Ner från vinden kom kartong på kartong fyllda med det ena och det andra, det ena glittrigare och rödare än det första. Upp packades tomtar, granar, glitter, julbelysning och liknande stämningshöjare. Glöggen stod på spisen och väntade på att inta rätt temperatur. Vännerna var på ingång för att smaka av en av säsongens många, många glöggsatser.
För året hade en ny vit plastgran införskaffats med stämningsfull vit ljusslinga. Men vad skulle vi göra med den gamla, gröna granen? Som tur var hade vi en våning till. Problemet var bara att maken, som så ogärna kasserar något hade fyllt övervåningen med en gammal soffa som blivit över när ny soffa införskaffades till vardagsrummet en trappa ner. Denna stod nu på den gamla, gröna julgranens tänkta plats. Jag hade till och med införskaffat en ny ljusslinga som skulle ersätta de gamla julgransljusen i granen.
Efter en stunds funderande fick jag en briljant idé. Varför måste man bara ha en julgran när man kan ha en hel julskog? Sagt och gjort. Den gamla, gröna plastgranen monterades ihop bredvid den nya vita i vardagsrummet på nedervåningen. Maken synade bistert mitt tilltag, men yngste sonen var på. För att kröna det hela hämtade jag paketet med den nyinköpta ljusslingan som legat i köket och väntat på att göra en glimrande entré. Ett hundra nittio ljus utlovade paketet.
Maken mumlade något om att ta in stubbar och mossa för att fullborda det hela. På så sätt skulle vi inte behöva gå ut med hundarna längre. Vi skulle ju bara kunna släppa ut dem i vardagsrummet. Och kanske vi kunde slänga ut soffan och sitta på stubbarna och kolla på tv under julhelgen. Jag lät mig inte nedslås utan fortsatte med mina planer.
Jag rev ivrigt upp paketet med juleljusen och döm om min förvåning när jag upptäckte att samtliga 190 julljus var komprimerade till en slinga på max två meter. Hur skulle man fördela detta i julgranen. Längre stod jag och tittade på den korta slingan som lovar så mycket och höll så lite. Under tiden hann jag bygga upp en rejäl julilska.
-Det blir ingen julskog, skrek jag till maken. Det är bara att packa ner den här skitgranen i paketet igen.
Tyckte jag inte att maken gav ifrån sig en lättnadens suck.
Vännerna var på ingång och mina julskogsplaner hade gått helt i stöpet. I ren ilska rev jag itu den gamla, gröna granen och tröck tillbaka den ner i sin låda. I ilskan passade jag inte bara på att hiva tillbaka denna låda till sin plats på vinden. Nej nu skulle, fanken ta mig, alla lådor, tidningar och annat av samma material ut. Upprörd hämtade jag pappkasse på pappkasse fyllda med tidningar och kartonger på väg till insamling och ryade åt maken att ta hand om dem per omgående. Av bara farten passade jag även på att få fart på killarna med att samla in fotbollar, skateboards och annat som legat under trappen och samlat damm. Ut med dem i garaget på stört, skulle de.
Killarna och maken sprang som tättingar för att avlägsna de papperspåsar, fordon och andra saker som nu snabbt fyllde hallgolvet. Som plåster på såren över att mina julskogsidéer hade fallerat, kom maken ner från vinden med en grön grangirlang som vi brukade vira runt en pelare i hallen. Ilsket rev jag den till mig, medan maken försökte pryda trappräcket med den nyinköpta, löjligt korta ljusslingan med 190 ljus fördelade på två meter.
-Den här jäkeln barrar ju, frustade jag medan jag upprört stegade ut i tvättstugan för att hämta dammsugaren.
Till slut var i alla fall tomtarna på plats, den nyinköpta, vita julgranen spred julstämning från sin centrala plats i hemmet och adventsstaken var fylld med nya, långa ljus. Vännerna tittade förbi och vi hade en trevlig eftermiddag med glögg, lussebullar och julmusik.
Ja ja, det blev visserligen ingen julskog denna helg, men julen är inte över än. December är visserligen mörk, men med alla juleljus så blir den en av vinterns ljusaste perioder. Skulle vi bara få lite snö nu också så vore denna december fulländad.
Lycklig drog jag iväg till arbetet på måndag morgon i vetskapen om att få tillbringa decemberkvällarna hemma i vårt julpyntade hem. Att det var måndag bekymrade mig inte det minsta. Jag såg fram emot att få komma hem till familjen och äta en god middag innan jag kröp ner i soffan med en rykande varm glögg och en julfilm. Efter arbetsdagens slut hastade jag således hem för att ta del av familjemyset. Väl hemma kastade jag av mig jackan, hälsade på hundarna innan jag skyndade in i köket för att se vad maken hade för middagsplaner.
En fasansfull syn var vad som mötte mig i köket. På köksbordet låg alla tomtarna i sina beståndsdelar. Näsor, fötter, ögon och annat som suttit fastlimmade på tomtarnas kroppar var nu separerade från något som såg ut som små Venus av Milo, eroderade av väder och vind.
-Vem fanken ligger bakom detta? gastade jag rakt ut i rummet.
Maken vände sig om vid grytorna för att se vad som stod på.
-Har hunden käkat upp alla jultomtarna? undrade jag skakad över den syn som mött mig vid hemkomsten.
-Jag antar det, svarade maken försiktigt. Det låg delar utspridda över hela golvet när jag kom hem. Det där är vad jag har hittat och lyckats skramla ihop.
Med återhållen vrede spände jag ögonen i hunden, som ivrigt viftade på svansen nere vid mina fötter.
Några av tomtarna kunde dock räddas. Med en suck limmade jag på den sista tomtenäsan på en av de tomtar som restaurerats och ställde den åt sidan för att torka. Det är väl bara att ställa prydnadssaker och pynt på något, för hunden, otillgängligt ställe, antog jag och konstaterade att detta hushåll åter igen stod under hot.

Har man inte jobb så skaffar man sig

För några veckor sedan blev vi ombedda att ta hand om en chihuahua vars matte skulle vistas utomlands ett halvår. Efter lite betänkligheter tackade vi trots allt ja till erbjudandet och dagen efter flyttade Bosse in. Bosse visade sig vara en hund från de fina kvarteren. Med sig hade han inte bara schampo utan även balsam, egen parfym, guldfärgade bajspåsar och ett Burberry-halsband för promenader. Det visade sig att Bosse är en mycket trevlig hund, som inte tuggar sönder saker, inte gör sina behov inomhus (okej, det hände kanske någon olycka i början), klarar av att vara ensam hemma, liten som en katt och gärna kryper upp i famnen och kelar en stund. Vi blev så betagna av denna lilla väluppfostrade varelse så vi började leta efter en alldeles egen hund bland hundannonserna. Mest tittade vi på ett- eller tvååringar för att slippa alla valpbestyr. Bosse är ju två och ett halvt år och därmed förbi de första turbulenta valpåren.
Nu var det dock så att min sistfödde hade fastnat för en svart/vit fyra och en halv månaders papillonvalp. Varje gång jag satte mig för att googla hundannonser så kom han farande med denna en och samma annons. Nja, vi ville ju ha en liten hund. Jag tycker Bosses storlek är alldeles passande. Efter mycket om och men gav jag med mig och bokade träff med uppfödaren för att åtminstone komma och kolla på valpen. Behöver jag meddela att vi inte åkte hem tomhänta? Här om dagen flyttade således Birk in. Med sig hade han alla valpigheter som man bara kan tänka sig.
In kom han som ett yrväder. Uppfödaren hade intygat att han var rumsren, men det är han i alla fall inte enligt mina mått mätt. Bort åkte därför mattor och annat i farozonen och övervåningen fick blockeras från nattliga besök. Grisknorrarna som vi köpt åt Bosse, men som han med avsmak ratat, gick åt som Långben äter majskolvar på julafton. Vi kastade oss iväg för att införskaffa pipleksaker och annat för att stimulera denna storörade nya familjemedlem vars energi aldrig tycks sina.
Efter ett par dygn med Birk satt jag hålögd på en stol, stirrade ut i tomma intet och undrade om jag verkligen var helt klok i huvudet. Barnen är stora och det fria livet börjar återvända efter småbarnsåren och vi hade ju fått låna den perfekta hunden och det i hela sex månader. Varför kunde jag inte låta det bara få vara så? Hur kunde jag ens komma på tanken att skaffa mig detta heltidsarbete som det innebär att fostra, sköta och stimulera en valp? Pruttar gör han också, och det illa.
Nedanför mig var Birk i full färd med att slaska i sig sin frukost. Med valpigt ryckiga rörelser undersökte han omgivningarna efter mer när han var färdig med innehållet i sin skål. Jag ropade på min yngste son för att komma och koppla hundarna och följa med mig på en promenad innan maten hunnit passera genom hunden för att hamna i en bearbetat hög på köksgolvet. Det kan gå med en väldig fart det, har jag förstått.
Tillsammans hasade vi runt kvarteret med varsin hund i koppel. Birk fick beröm för varje hög och pöl som han lyckades prestera utomhus. För att inte Bosse skulle känna sig åsidosatt fick även han beröm för sina pölar och högar. Förvånat tittade han upp på oss och tycktes undra varför nu detta ståhej över hans uträttade behov.
Hemma hade äldste sonen vaknat och jag hann nätt och jämt torka alla åtta tassar innan jyckarna for iväg upp i soffan för att önska sonen en god morgon med pussar och kel. Sedan försökte jag jobba lite medan pipdockor och bollar ven genom luften. Efter ett tag lägrade sig lugnet i huset. Sönerna tittade väl på tv eller spelade dataspel, Bosse tog sig nog en tupplur och nedanför mig på golvet vilade Birk. Jag tittade ner på trasseltussen med de ovanligt stora öronen som lugnt snusade där nere vid mina fötter. Jag kliade honom lite lätt i nacken och han tittade sömnigt upp med sina pepparkornsögon. Vilket litet liv, tänkte jag för mig själv. Det ska nog gå.
Ner från övervåningen kom yngste sonen och gav Birk en öm blick.
-Är du fortfarande arg på dig själv för att du köpte honom? undrade han försiktigt.
Jag log mot honom och ruskade på huvudet. Det ska nog gå på något sätt.

Alla har vi våra laster

I helgen var det dags för Antik- och Kuriosamässan i Kista. Maken var förstås eld och lågor och ville dit. Jag tänkte att det var bäst att följa med för att förhindra eventuellt galna inköp. Sist jag vände honom ryggen några minuter på en Antik- och Kuriosamässa så passade han på att inhandla en stor trätunna, ombyggd till lampa och som stått i ett stall de sista 10 åren. Det sistnämnda gjorde att den avgav en obehaglig lukt av hästgödsel varje gång man tände lampan. Den nyinköpta tunnan placerade han stolt i vårt gemensamma sovrum som nattlampa. Där stod den sedan vid min sida sängen och stank stall tills jag inte stod ut längre och hivade ut den i garaget. Där står den än idag. Liknande inköp ville jag alltså förhindra denna dag och följde således med maken till Antik- och Kuriosamässan.
Denna gång var även yngste sonen med. Han har tydligen ärvt vissa särdrag av maken kunde jag konstatera efter att ha avstyrt diverse inköp bl a av en balalajka som hade en så osedvanligt fin klang, påstod sonen. Maken, som visade ett ohälsosamt stort intresse för en prydnadstomte med en liten lykta i handen med en lampa inuti, klarade sig igenom mässan med bara en glaskula i nät som inköp. Glaskulan måste han ha inhandlat medan jag var i full färd med att avstyra balalajkaköp, annars tyckte jag att jag hade ganska bra koll på honom.
Kuriosa är makens, och uppenbarligen även yngste sonens, last livet. De kan botanisera i timmar tillsammans i alla Gamla stans loppis- och begagnataffärer. I somras fick jag sonen att, efter stor sorg och tandagnisslan, lämna kvar en gasmask från andra världskriget och komma med ut ur butiken. Min uppgift i sammanhanget är att gå efter med ett enda stort "nej" för att vi inte ska drunkna i gasmasker, balalajkor, tunnor och annat skräp här hemma.
Om makens last är gamla saker, så är väl min julen. Det kanske jag måste erkänna. Men det är ju så mysigt, att när det är som allra mörkast i december krypa upp i soffan med en varm glögg, tänka lite ljus och se på en riktig "feel-good" julfilm. Och julen kan aldrig påbörjas för tidigt. Var på ICA Maxi i Häggvik igår. Där hade man redan börjat bulla upp med ljusslingor. I och med att jag har bestämt oss för en vit julgran i år så passade jag på att inhandla en vit ljusslinga redan nu när jag ändå såg en. Och när jag passerade drickahyllorna råkade jag få syn på en samling glöggflaskor som antagligen blivit kvar där sedan förra julen. Var bara tvungen att ha en.
-Vi spetsar upp den med rom hemma, förklarade jag för maken.
Väl hemkomna från Kistamässan kände vi oss lite ruggiga och med gårdagens varma glögg i minnet hoppade vi på cyklarna och drog iväg till ICA Maxi för ytterligare inköp. På vägen dit funderade vi ut en plan för hur vi skulle maskera vårt inköp på vägen genom butiken. Känns som om det skulle tarvats en förklaring av vårt glöggköp redan i början av oktober. Vi bestämde oss för att att genom att ta en scanner, scanna glöggen och snabbt låta den slinka ner i plastpåsen skulle vi undkomma oupptäckta. Sagt och gjort, väl framme vid dryckeshyllorna såg vi till att vi var ensamma i gången innan vi snabbt tog ner en en flaska, scannade den och lät den glida ner i påsen.
-Ska vi bara ha en? undrade maken som utvecklat ett visst medberoende.
-Jaa, svarade jag tveksamt, det är ju så mycket socker i dom så vi borde nog bara ta en.
-Jag vet hur du är, sa maken beslutsamt och tog ner en till flaska från hyllan som han scannade och lät glida ner i påsen med den första.
Belåtet gick vi iväg till kassorna för att checka ut. Ingen hade upptäckt vårt tilltag. Jag ställde tillbaka scannern i hållaren och gick vidare till självutcheckningen för att påbörja min betalning.
Jag var nästan färdig, skulle bara godkänna summan, när meddelande kom upp på skärmen. "Tillkalla butikspersonal". Fasiken! Glöggen innehöll ju en gnutta, gnutta alkohol och därmed var en ålderskontroll oundviklig. Jag svalde och tittade på maken.
-Vi måste tillkalla personalen, konstaterade jag storögt.
Precis då kom en butikskille förbi. Vi kallade honom till oss och bad en bön om att han inte skulle ställa några frågor. Han knappade snabbt in koden och med en hastig blick på oss konstaterade han att vi hade åldern inne.
-Det var på gränsen, sa han med ett glatt leende.
Maken och jag höll andan.
-Men ni är väl över 30, fortsatte han skrattande och försvann in i butiken.
Ut ur butiken hastade jag och maken, hivade upp glöggen i cykelkorgen och trampade snabbt hemåt. Alla har vi våra laster, antar jag. Och summan av dem är konstant, har jag hört. I kväll blir det i alla fall åter igen varm glögg och i afton får vi beundra vår nya glaskula i nät medan den inmundigas.

Vilken typ är jag?

Maken har varit ute på Norröra och förlustat sig i helgen, så jag var själv hemma med grabbarna. Hade en heldag med yngste sonen igår. Hur mysigt som helst. Vi var och shoppade på Stinsen, spelade tennis, cyklade och besökte hans gamla dagis av nostalgiska skäl. Han guidade mig runt på det lilla dagisets gårdsplan och berättade gamla anekdoter från sin dagistid.
Äldste sonen hade inte tid med oss. Han var för upptagen med World of Warcraft för att ens bry sig om att klä på sig på hela helgen. Förflyttade sig bara från datorn till sängen när ögonen gick i kors och tillbaka igen efter en natts vila. Hela sommaren har jag försökt hitta på saker för att han ska slita sig och komma och umgås med oss litegrann. Det har inte blivit mycket kan jag säga. Det är riktigt bra för hans hälsa att skolan har börjat igen så att han kommer ut lite.
Kom att titta på TV4's nyhetsmorgon i morse medan regnet öste ner utanför. De visade en intervju med Susan Maushart, som skrivit en bok med titeln The Winter Of Our Disconnect i vilken hon berättade om när hon stängde av all elektronik för sina barn under ett halvår. Mobiler, datorer, internetuppkopplingar, allt! Först hade de flytt till kompisarna som fortfarande var uppkopplade, men vad tiden gick så hade de funnit annat att göra hemma och en av sönerna hade köpt en saxofon och tagit upp sig gamla musicerande. Det var ju en idé förståss.
Fundersamt lyssnade jag till hennes berättelse. Intervjun hade de valt att förlägga till ett dunkelt internetcafé.
-Precis så här såg det ut hemma hos mig, förklarade Susan. Man såg bara bakhuvudena på grabbarna där de satt framför sina skärmar i halvmörker för att dölja godispapper och annat som låg och drällde.
Men det är ju precis som hemma hos mig, tänkte jag. Precis som uppe på äldste sonens rum.
-It doesn't look good and it doesn't smell good either, fortsatte Susan.
Nä precis, det gör det verkligen inte. En gång hade sonen kompisar över. Tre stycken var de en hel natt som stängde in sig på sonens rum för att, som de kallar det, lana. När jag öppnade dörren på morgonen för att fråga om någon ville ha frukost fick jag nästan ögonbrynen bortsvedda av luften därinifrån.
Grannen berättade att det var samma sak hemma hos dem. Att komma i tid till middagen, det var det inte tal om för då var sonen mitt uppe in någon instans eller vad det heter.
Exakt så är det! Det har till och med hänt att vår förstfödde har skrivit upp i almanackan tiden för någon avtalad raid som ska genomföras. Då har vi andra i familjen varit tvungna att se till att han är hemma i tid för detta.
Hon hade en poäng där den där Susan Maushart. Kanske inte en helt dum tanke det där med att disconnecta ett halvår. Fundersamt kisade jag bort mot yngste sonen som satt i en fåtölj en bit bort.
-NEJ! sa sonen bestämt som om han förstått vad jag tänkte.
Kanske inte en helt igenomtänk idé trots allt. Om jag tar bort deras mobiler får jag ju inte tag på dem längre. Antagligen skulle jag få äta upp en hel del sena hemkomstar och missade middagar.
Vid ett annat tillfälle var jag ute och körde bil med yngste sonen när han tyckte att han såg någon han kände igen.
-Vem är det där? undrade han och pekade på en kille som satt på trottoarkanten och väntade på bussen.
-Ingen aning svarade jag efter en snabb titt på killen. Någon du känner?
-Jag vet inte säkert, sa sonen tvekande. Han verkar bekant på nått sätt. Det hade varit bra om det hade varit som på datorn.
-Hur menar du då? undrade jag.
-Då hade man kunde klicka på honom och så skulle man ha kunnat se hur han ser ut i närbild, vad han är för typ t ex om han är en priest eller nått, vad han kallas, hur mycket liv han har kvar och hur länge han kan slåss innan han behöver vila.
Ja, det hade kanske vart nått. Jag undrar vad det hade stått om man klickat på mig?

Semestertider

Semestern börjar gå mot sitt slut. Denna sommar kan man verkligen inte klaga på. Vi har fått sol, bad och flera möjligheter till att bara umgås. Skönt!
En del små missöden har den också bjudit på. Ingen sommar utan lite skrubbsår. Som exempel kan väl nämnas den kvällen när maken kände sig ung och stark. Vi hade bastukväll nere vid havet ute på landet. Ångan stod tät inne i bastun och vi varvade varma bastubad med dopp i det betydligt kyligare havet. På flytbryggan lekte maken herre på täppan med barnen. Vid en våldsam glädjeyttring, troligen utlöst av att faktiskt ha blivit sisten kvar på bryggan, fick maken plötsligt för sig att slå en bakåtvolt. Själv låg jag och flöt mellan bastubryggan och flytbryggan och tänkte inte mycket på det förrän jag fick se maken under stor ansträngning, gnyende försökte ta sig in mot land. Han hade fått en bristning i magmuskeln och fick se sig som uträknad en tid framöver. De närmaste dagarna efter ”olyckan” sågs han gnällande hasa runt i trädgården.
-När ni gör illa er då gör ni det ordentligt, konstaterade yngste sonen med förebrående blickar åt mig och makens håll.
Råkade själv ut för en olycka tidigare i sommar. Skulle hjälpa grannen med att måla huset. Vi var ett helt gäng faktiskt som hade samlat oss till en arbetsinsatts hemma hos grannen denna dag. Höll på att måla ovanför balkongdörren och skulle bara flytta ner stegen en bit för att komma åt det sista där stegen stått lutad. Detta gjorde att stegen kom att stå för flackt och efter en stund började den glida ner för väggen och jag ramlade handlöst med stegen ner i marken under. Slog upp ett stort jack i pannan, som fick sys med 16 stygn, samt fick några mindre blessyrer på benen. Åkte in till Karolinska sjukhuset för att plåstras om, men var på benen igen efter några timmar.
Under hela denna tid hade äldsta sonen suttit hemma och spelat dataspel med hörlurar på och var därför ovetande om vad som hänt. Maken hade vid flera tillfällen försökt kontakta honom utan att lyckas. När jag väl var hemma igen och stod i hallen med huvudet i paket och kläderna röda av blod kom han släntrande ner för trappen och synade mig uppifrån och ner.
-Du ser ut som ett ollon, var hans enda kommentar innan han försvann tillbaka upp till sitt spelande.
Jag kan väl i viss mån hålla med yngste sonen. För några år sedan var jag mer eller mindre skråmfri. Idag är jag sydd både kors och tvärs efter diverse brutna armar och sönderslagna pannor. Maken ser i alla fall på ytan skråmfri ut. Han har satsat på inre skador såsom brutna revben och magmuskelbristningar. Man blir väl inte yngre, antar jag.

Geocaching på blodigt allvar

Det där med geocaching, det kan vi i alla fall komma överens om att det är en teknologisport för vuxna nördar. Barn tycker det är roligt att rota runt lite här och där efter skatter, men hittas de inte ögonaböj så falnar intresset ganska snabbt. Så är det inte för oss vuxna. Vi kan söka och söka och hittar vi inte så återkommer vi en annan dag. För oss är det seriöst, eller som grannens lilla A, 10 år la fram det:
-Jag har hört att du tar det där med geocaching allvarligt, sa hon medan hon kisande spände ögonen i mig.
Det kunde jag inte förneka. Istället tog jag med henne, sonen och sonens vänner på en runda. För vi vuxna behöver barnen i detta. De fungerar som förkläden. Ingen undrar varför man som vuxen kryper runt, runt flera varv runt en björk medan man krafsar i jorden runt dess rötter om man har barn med sig. Ensam under björken skulle man få menande blickar från omgivningen, kan jag lova.
Jag pratade just om detta med kollegan SK på jobbet tidigare idag. Han brukar inte ta med sig barnen ut, de är vuxna och anser förmodligen att pappa är pinsam. Istället har man med sig hunden. Ingen funderar varför man vandrar runt samma hus 10 varv om man har hunden med. Man kan ju alltid skylla på att hunden vill.
Pinsam tycker också maken att jag är som jag håller på. Vi var precis nere i Ulm, Tyskland på semester och då var det förståss läge att passa på att cacha lite. Hade sett ut en fin gömma i Altstadt. Vackra Altstadt med sina smala biflöden till Donau som stillsamt rinner under små, pittoreska broar mellan korsvirkeshusen. Dessvärre låg skatten ganska centralt placerad i gamla stan och platsen var utsatt för mycket "mugglare" som förfriskade sig på ett intilliggande fik.
-Jag tror ingen såg att vi tog den överhuvud taget, förklarade jag nöjt för maken efter väl förrättat värv.
-Du tror inte alls att någon tyckte att du hade en smula avvikande beteende där du satt och stirrade in i en cykel i flera minuter? muttrade maken.
Vi letade lite fel först, måste jag medge. Trodde att skatten kunde finnas någonstans på en cykel som stod fastsurrad på en lite bro. Vi hittade cachen senare på en närliggande bro, magnetisk under ett fönsterbleck. Snyggt! Maken höll sig en bit ifrån.
-Efter att jag själv stått och stirrat på samma forell i tretti minuter medan ni letade skatter, började folk tycka att till och med jag visade på ett avvikande beteende, fortsatte maken. Ska han ta livet av sig, eller?
Men maken, han kan ge igen, han. Ikväll var vi på ICA och handlade. Vi hade samlat ihop allt utom tandpetare och var på väg till kassan för att betala. Var kunde de där tandpetarna vara?
-Jag kollar här efter tandpetare, ropade maken några hyllrader bort och pekade in i djurmatsgången.
Jag nickade och fortsatte leta på mitt håll.
-Kattmat, fortsatte han medan han försvann in i gången, det brukar fastna mellan tänderna.

Ut med det gamla, in med det nya

I helgen fick jag fart på mig själv och satte igång med att städa ur köket. Jesses, vad man samlar på sig skräp. Killarnas färdigskrivna skolböcker som man inte vågat slänga för att man skulle kolla igenom dem först och ifall man sparar dem en stund så kanske det ger en signal om att det är viktigt även för mig. Gamla kvitton som blivit kvar ifall att det skulle inträffa något fel på den vara man nyss inhandlat. Små träbitar som killarna ritat ögon på och gjort till gubbar samsas om utrymmet med halvt uppätna blyertspennor utan stift. Efter att försökt få svar från familjemedlemmarna ifall det ena efter det andra skulle sparas eller slängas tröttnade jag och samlade allt osäkert i en pappkasse istället.
-Nu ställer jag en påse här med grejer och ni har exakt tre dagar på er att titta igenom den innan innehållet slängs, basunerade jag ut med hög röst i hushållet.
Maken kom förbi och slängde en nyfiken blick ner i "slängas direkt"-påsen.
-Nej, inte den, sa jag strängt. Du börjar inte plocka upp saker som jag redan har kasserat. Den där får du titta i, fortsatte jag och pekade på "sparas eller slängas"-påsen.
Maken som inte är den slängiga typen såg ogillande på mitt tilltag.
-Åh, suckade han, det här får mig att må så dåligt att jag måste gå ut i garaget.
Han lämnade således köket och jag kunde oförtrutet fortsätta min sortering i "slängas direkt"- och "sparas eller slängas"-högar.
Efter att ha gjort mer plats i köksskåpen passade vi på att fylla upp med nya enhetliga vin- och ölglas att ersätta de befintliga sorteringarna som drabbats av ett visst svinn genom åren. Det kan ju vara trevligt att kunna duka fram likadana glas till fler än fem vid sommarens alla kommande grillfester. I kväll när vi var ute och promenerade kikade vi in i Kista Galleria och hittade gigantiska, men helt underbara muggar som vi bara var tvungna att införskaffa.
-De där är helt perfekta temuggar, kvittrade expediten medan hon prydligt rullade in dem i wellpapp.
-Och till glögg, tyckte maken.
Förvånat stannade hon upp i sitt paketerande och tittade upp på maken. Efter att till synes ha överlagt med sig själv en stund såg hon ut att besluta sig för att maken nog skämtade med henne och gav honom ett osäkert leende innan hon fortsatte med att vira in muggarna i skyddande papp. Hon kunde ju knappast förväntas känna till våra glöggvanor.
-Får nog plats en hel flaska i en, sa jag till maken med en nick mot muggarna.
Expediten tittade långt efter oss bakifrån disken medan vi försvann ut ur butiken.

Pyssel i vårsolen

Det har varit en tuff vecka med snöoväder och allt. Läste i någon tidning att man kunde lura hjärnan att man är glad bara genom att le. På något sätt känner kroppen av leendet och tror att den är glad. En morgon i veckan när jag var på väg norrut på E4:an och kände mig lite extra låg tänkte jag att jag skulle pröva konceptet. Så bäst jag satt där tjurigt bligandes på alla välfyllda bilar med takboxar antagligen på väg till fjälls medan jag bara var på väg till jobbet passade jag på att avfyra ett bländande leende för mig själv i bilen. Man kunde riktigt höra hur det knakade i mungiporna, så stelt var det till en början. Men vart eftersom jag närmade mig Uppsala så kändes det allt lättare. När jag väl kom fram var jag riktigt solig. Så jag antar att åtminstone min hjärna gick att lura med ett leende.
Helgen har ju även bjudit på solsken uppifrån. Vilka dagar vi haft. Problemet är bara att man blir så lat. Helst skulle jag vilja sitta ute i en snödriva, känna solen värma mitt vinterbleka ansikte och kanske ta mig en jägerte. Som tur var hade jag ingen stroh rom hemma, så det har faktiskt blivit en hel del gjort i helgen. Fick ner vintergardinerna och upp vårdito. När jag ändå hade strykbrädan framme passade jag på att stryka ett par byxor som legat skrynkliga länge. Till råga på allt fick jag maken att samla ihop sina ostrukna skjortor och under högljudda protester stryka dem.
-Hädan efter ska jag bara köpa strykfria skjortor, muttrade maken. Det går ju inte att få dem släta.
-Se bara till att sömmarna är riktigt släta, instruerade jag från köksbordet. Då ser hela skjortan slätare ut.
-Men åh, vad är det här? utbrast han uppgivet när han vände upp skjortryggen. Är det sömmar här också?
Sammanbiten gnuggade han på med strykjärnet över skjortan. Efter en stund höll han nöjd med sin bedrift upp skjortan till beskådan.
-Näe, gnällde maken och rynkade ihop ansiktet. Den har ju ärmar också.
Jag lät honom hållas med sina skjortor ute i köket och gick istället ut för att avlägsna snövallen som plogbilen skottat upp framför vår infart. Precis som jag skulle köra spaden i vallen kom plogbilen, som visade sig vara en traktor, tillbaka. Han stannade upp framför mig på gatan, sänkte skopan och skottade snabbt undan snövallen från vår infart. Förvånat såg jag efter honom när han fortsatte uppför granvägsbacken. Världen är god trots allt, tänkte jag för mig själv.
När han kom körandes tillbaka för att även ta hand om grannarnas snövallar avfyrade jag av ett stort leende mot traktorföraren för att han skulle förstå hur tacksam jag var. I samma veva kom maken ut, nu färdig med skjortorna inne i köket.
-Ler du bredare mot honom så tror han att du är tänd på honom, muttrade han och satte sig i bilen.
Jag slängde mig in bredvid honom och så drog vi iväg ut till landet för att hämta hem flaskorna med stroh rom som blivit kvar där ute efter julhelgerna. Dom ska med till fjällen över sportlovet så att vi kan göra jägerte. För säkerhets skull har jag även satt på en kryddextraktion till en sista glöggsats för säsongen. Eller den första för året, om man så vill. Nu ser jag fram emot riktigt soliga sportlovsdagar med en välfylld kopp varm stärkande dryck ute i fjällsnön och på att den där stunden ska infinna sig då man spontant utbrister "aah, det här är livet". När allt kommer omkring så är livet ändå ganska bra.

Oxveckor

Oxveckorna brukar man kalla perioden mellan trettonhelgen och fettisdagen med anledning av att dessa veckor anses vara speciellt tunga pga avsaknaden av helgdagar samt det kvarvarande vintermörkret. Efter fettisdagen börjar dagarna bli märkbart ljusare och kanske börjar också den fösta vårsolen värma våra vintervita kinder.
Desto viktigare att fylla denna period med små morötter för att orka med. Själv har jag valt teater till att förgylla tillvaron med i denna mörka tid. I går var vi och såg Shakespeares Trettondagsafton på Stadsteatern hela familjen. Knappt hade vi hunnit hem innan jag snabbt fyllde på med en ny morot. Den 12 mars ser vi Sugar - I Hetaste Laget på Oscarsteatern. Sedan hoppas jag på att ljuset är här och vi klarar oss till den annalkande våren. Vi har ju sportlovsskidåkning i Sälen att se fram emot också.
I tiden mellan morötterna arbetar jag intensivt med mindfullness. Här och nu, är det som gäller. Jag försöker att inte svärta ner söndagen med att tänka "usch i morgon måste jag kliva upp och gå till jobbet igen" och istället tänka på hur skönt jag har det idag när jag är ledig. Visserligen befinner jag mig på arbetet en stund i morgon, men det är ingenting som jag egentligen finner speciellt obekvämt. Jag gillar mitt arbete och de fantastiska kollegorna jag omges med varje dag.
Alltså, vad är då det egentliga problemet? Troligen inte arbetet som sådant utan snarare själva avsaknaden av friheten som lediga dagar erbjuder. Med anställningen kommer ansvaret att infinna sig på en viss plats en viss tid och utföra vissa angivna arbetsuppgifter. Om jag tänker efter så är det just detta åtagande som känns betungande och inte själva platsen, tiden och uppgifterna i sig. Precis på samma sätt som man kan tycka att det känns tungt att ha andra saker hängande över sig, som att mjölken är slut och jag måste handla, komma ihåg att påminna barnen om gympakläderna de dagar detta är aktuellt, betala räkningen med förfallodag idag, hinna tvätta för att strumporna är slut i lådan och liknande "måsten".
Idag är det söndag, jag är ledig och kan göra precis vad jag vill. Förutom att jag måste handla en snabbis för att mjölken är slut. Tvättat har vi redan så strumplådorna är fyllda igen. I morgon är det måndag och jag kommer att befinna mig på arbetet en stund innan det är kväll och jag kan åka hem och mysa med familjen. Med roliga arbetsuppgifter går veckan fort och snart är det helg igen. Om bara sex veckor är det sportlov. Efter det kan man börja se fram emot våren. Snart därefter är det påsk och innan man vet ordet av sommarlov. Så oxveckor - inte här inte!

Tillbaka i ekorrhjulet

Så var det 20 dag Knut och julen dansar således ut. Äntligen skulle jag vilja säga, för lika mycket som jag älskar julen i december avskyr jag densamma i januari. I januari är det nya tag som gäller och då vill man inte sitta och glo på någon gammal julgran. För att vara på den säkra sidan väntar jag aldrig så länge som till 20 dag Knut innan min jul dansar ut. Den brukar åka ut redan någon dag efter nyår. Så även i år.
Julen har emellertid varit fridfull. Mycket glögg, många julfilmer, spel och mys med familjen. Hur trevligt är det inte att inta soffan med en kopp rykande varm glögg och lyssna till när maken kommenterar film rörande tomtens existens.
-Fett ägd hon kommer bli, kuttrade maken förnöjt från fåtöljen vid film-mammans förklaring till film-barnet att tomten bara är en sinnebild för godhet och julens anda.
Efter flera år med samma julfilmer är maken förtrogen med att bevis för tomtens verkliga existens snart kommer att offentliggöras även i denna film.
I början av januari är det mest min egen existens jag funderar över. Efter inåt helsike för mycket onyttigheter i december bestämde jag mig för renlevnad redan då måndag efter nyår. Varför vänta. Detta föranledde förståss en oerhörd tristess. Borta är glöggen, julölen, nubben till sillen och mys med vin sent på kvällen. Borta är också Jansons frestelsen, köttbullarna, prinskorvarna, julskinkan och Aladdin-asken med sitt innehåll. Kvar är i alla fall jag, visserligen med en massa kilon tillövers, men med en plan.
I ren vredesmod över mina extrakilon drog jag igång med LCHF (low carb high fat) diet och efter några dagar var 3 kilo borta. Super! På så sätt kunde jag i alla fall återgå till arbetet i samma form som jag lämnade det. Nu när det gick så bra är inspirationen på topp och jag äter därför för närvarande enbart protein i form av kött, fågel och fisk samt sallad och grönsaker som växer ovan jord. Till detta räds jag inte en krämig sås. Och kilona fortsätter rasa. Detta ska jag nog stå ut med, tänker jag.
Bakom mig lägger jag julljus och tingeltangel. Nu är jag tillbaka i ekorrhjulet i full spinn.

Ringar på vattnet

Ni vet det där uttrycket om en fjärils vinge som fladdrar i Kina och gör att det senare regnar i USA, eller hur det nu var. Det handlar ju om ringar på vattnet, det vill säga att en sak leder till en annan.
Vi hade några vänner över på glögg i lördags. Jag har ju min hemmagjorda som jag bjöd på till tonerna av julmusik. På kvällen åkte vi in till Gamla stans julmarknad för att titta på kommersen. Passade på att inhandla en större mängd torkat renkött, som går som smör i solsken hemma hos oss. Tidigare har man ju kunnat köpa detta torkade renkött i små skavbitar på snackshyllan på ICA, men det verkar inte finnas längre. Har kollat runt på flera affärer utan att hitta. Således inhandlades åtskilliga bitar till familjen att karva i en tid framöver. För att värma oss frusna själar hade maken tagit med sig en fickplunta innehållande Minttu. Kvällen avslutades på restaurang Michelangelo på Västerlånggatan innan vi tog pendeln tillbaka ut till Helenelund.
Vi hade killarna med oss och när vi klivit av tåget på väg ut från stationshuset kom de på att de skulle åka kana ner för barnvangsskenorna på trappen. Maken fick för sig att han också skulle pröva. Med siktet inställt på barnvagnsskenorna tog han sats och kastade sig ut för att i full fart glida ner för trappen. Nu gick det inte riktigt enligt plan för maken. Istället för att elegant landa nere vid trappens slut, slant han med fötterna och slog i bröstkorgen i trappräcket. Under våldsamma frustanden och grimascher tog han sig ut ur stationshuset med familjen hack i häl undrandes hur det gick egentligen.
När värken inta avtagit alls till söndagen förstod vi att han antagligen hade brutit ett revben. Detta bekräftades också i måndags under ett läkarbesök och maken blev sjukskriven till efter trettondagen.
-Var det någon knopp där på trappräcket? undrade maken idag vid middagsbordet.
-Nä, svarade jag med säkerhet i och med att jag i går kväll tagit en promenad förbi stationshuset för att inspektera olycksplatsen. Inga knoppar, bara ett slätt räcke.
-Underligt, sa maken tankfullt. Läkaren tyckte nämligen att det var konstigt att revbenet gick av på ett slätt räcke.
Han satt en stund och funderade över det där med blicken riktad ut i tomma intet.
-Då måste det ha varit fickpluntan som jag hade i fickan, sa maken. Revbenet måste ha slagit i precis på fickpluntan.
-Ja, synden straffar väl sig själv, sa jag ironiskt.
-Jag skulle ju egentligen inte alls varit där, fortsatte maken. Jag skulle ju egentligen ha varit och bowlat med RA i lördags, men han blev bjuden på 60-års fest och avbokade. Så egentligen är det RAs fel.
-Eller han som fyllde 60 års fel, kanske, svarade jag.
-Ja, fortsatte maken fundersamt, eller de som födde han som fyllde 60 års fel. Vad var det egentligen som gjorde att de valde att kopulera (makes ordval var egentligen "pöka", men jag valde att byta ut det mot kopulera) just då när han blev till?
Tillfälligheter är vad det är. En glimt i ögat hos man gör att en annan bryter revbenet 60 år senare. Så kan det gå.

Storögon och småtomtar

I fredags eftermiddag lämnade jag arbetet i Uppsala några timmar tidigare för att hinna iväg till landet innan fredagstrafiken. Väl hemma hade maken packat bilen med tomtar, granar, lampor och annat julpynt, mat och dricka och så förståss den livsviktiga glöggen. Bara för mig att slänga ihop lite kläder i en väska, fösa in alla i bilen och dra iväg söderut mot lantstället. Trafiken flöt på ända till Järva krog där det plötsligt tog stopp. Flera avåkningar, bärgningsbilar, polisbilar, etc hindrade trafiken. I baksätet började killarna gnälla om kvällsmat. Planen var att köpa med oss något på vägen att förtära i lugn och ro i stugan. Efter en timme i bilkö genom Stockholm ändrades dock planen. Väl på andra sidan stan bestämde vi oss för att käka pizza på någon pizzeria i närheten av lantstället ute i Gamla Tyresö. Självklart passade det inte alla i familjen utan vi var tvungna att ta vägen om McDonald´s i Tyresö Centrum för att plocka upp mat till den yngste sonen. När vi matta av hunger släntrade in på Pizzeria Prima Vera i Tyresö strand hade de klokheten att inte kommentera yngste sonens middagsval utan lät honom hållas.
När vi så äntligen var framme vid lantstället var vi tvungna att ta fram snöskyffeln för att över huvud taget ta oss in på uppfarten. Efter att ha skottat, burit in allt från bilen, fått in ungarna i stugan, slagit på värmen och varmvattenberedaren ägnade vi oss åt att julpynta. En kritvit julgran hade vi införskaffat som vi klädde med en slinga av små ledlampor och några lysande små snögubbar i halsdukar. Jisses vad fin den blev. Jag och yngste sonen hade för ändamålet tidigare pysslat ihop lite småtomtar, snögubbar och julmöss att pynta storstugan med. Dessutom hade vi köpt en ljuskon att ställa i hörnet.
Nöjda och belåtna med storstugan tände vi eld i kakelugnen, satte på På Spåret på TV:n och sjönk ner i soffan med en stor mugg varm glögg. Killarna fick julmust. Bäst vi satt där och beundrade vår juliga storstuga satte maken glöggen i halsen.
-Vad är det där? pep han och pekade på en liten, liten tomte som slunkit med de större tomtarna hemifrån köksbordet. Där kan han inte sitta.
-Nähä, var ska han vara då? undrade jag villig att flytta på tomten för att blidka maken.
-Han måste ju hem, svarade maken.
Förvånat vände jag mig mot maken för att vänta in fortsättningen på varför denna lilla tomte inte kunde få vara med och förgylla storstugan.
-Han har ju alla sina kompisar där hemma på köksbordet, fortsatte maken. Här är han ju alldeles ensam. Och kolla vilka "storögon" han sitter med.
Jag vände åter blicken mot den lilla tomten för att se vilka de där storögonen var som maken syftade på. Mycket riktigt var den lilla tomten omringad av tre större tomtar som jag och äldste sonen pysslat ihop redan året innan. Till ögon hade de sådana där vita plast bitar med pålimmade genomskinliga plastbubblor innanför vilka svarta plastrundlar fritt rullade.
-Han kan inte sitta där ensam med de där storögda tomtarna, sa maken och spärrade upp ögonen för att illustrera de storödga tomtarnas utseende. Vi måste ta hem honom till de andra småtomtarna.
Efter en stund somnade dock maken tillsammans med killarna framför TV:n. När de sevärda program för kvällen var slut och jag knuffat upp killarna på sovloftet samt lämnat maken i fåtöljen efter några misslyckade upplivningsförsök, gick jag själv till sängs.
När jag åter vaknade på morgonen låg hela landskapet inbäddat i ett vitt snötäcke utanför fönstret. Solen lyste svagt genom den disiga morgonen och speglade sig i vattnet nedanför. Jag satte på kaffe och lagade frukost till familjen. Efter att ha myst en stund i soffan packade vi ihop för att åter bege oss hem mot norrort. Jag gick en sista runda genom stugan för att se att allt var avstäng och inget var glömt. Då kom maken farande in i storstugan.
-Den här ska med också, sa han kort och slet hastigt med sig lilltomten från sin plats bland de storögda likarna.

Granen står så grön och grann i stugan

Hann knappt slå upp ögonen i lördags morse innan yngste sonen krävde att jag genast skulle ta mig upp ur sängen för att pynta hushållet. Bara att kravla sig upp. Kartong på kartong fick jag bära ner från vindsförrådet. Allt skulle fram. Julbyn till köksfönstret hade vi redan tjuvstartat med. Den brukar vi damma av straxt efter höstlovet. Vi började samla på de små husen under en period i USA. Tillbaka i Sverige hade vi lite svårt att hitta delar att komplettera med, men i och med att modern är bosatt i Tyskland hittade vi på en lösning. De små husen finns att köpa där nere också, så nu samsas huset som inrymmer "The Florist" med ståndet i vilket man säljer "heisse Maronen" i vår tysk-amerikanska julby. Det gör inget, stilen är i alla fall den samma. Med åren har det blivit en hel del hus, en kyrka, en bro, en skridskobana, lite människor sysselsatta med det ena och det andra, lite snötyngda granar och små gatlampor. Allt pryder nu varje jultid vår två meter långa fönsterbräda i köket.
Vidare skulle varje skåpknopp i köket dekoreras med en liten garntomte, ljusen i takkronan skulle prydas med juliga ljusmanschetter, tygtomtar, snökulor, fiberoptikbyar och halmbockar skulle placeras ut, trappräcket skulle kläs in med granslinga och som toppen på allt skulle till och med plastgranen kläs. En chock var vad som drabbade äldste sonen är han framemot lunchtid släntrade sig upp ur sängen, ner för trappen och in i det nu sprakande juliga vardagsrummet. Stackaren börjar bli van med sina julälskande familjemedlemmar.
Med ett litet avbrott för tennis med familjen var vi snart tillbaka för att fira in första advent. Vet inte om någon annan gör det, men det gör vi. På med glöggen och fram med julfilmerna. Jag tror vi har rensat marknaden på julfilm. Det är inte många vi inte har vi vår samling, så det är lika bra att sätta fart och beta igenom dem om vi ska hinna med de flesta innan julafton. För efter julafton är det kört. Vem vill se julfilm då?
Söndagen hade yngste sonen bokat till julhandel. Bara att kasta sig in i bilen så fort affärerna öppnade. Äldste sonen grymtade något otydligt som lät som ett nej från bakom datorn som svar på frågan om han skulle med.
Först var det jag och sonen som tillsammans drog iväg på jakt efter våra planerade julklappar till maken. Därefter bytte han förälder och fortsatte sin shopping med maken. Vid det laget var jag så upp i varv att jag fortsatte att beta av julklappslistan till familjen på egen hand. Efter flera timmars klappjakt träffades vi åter igen hemma. Maken hade inhandlat lussekatter på sitt håll och mitt bidrag var inhandlad lättglögg ifrån ICA. Det var allt jag kunde få tag i för den egenkryddade glöggen var för närvarande slut. Självklart har jag nya kryddor på extraktion i vodka, men det tar en vecka innan den är färdig att smaksätta vin med. Lättglöggen från ICA fick således duga.
Gissa om det var skönt att sjunka ner i fåtöljen med varm glögg och lussekatt för att fira första advent. Till och med äldste sonen gjorde oss motvilligt sällskap, inte helt nöjd med att behöva lämna datorn för att äta lussebullar med familjen. Lagom tills vi fick på Polarexpressen fick han dock nog och avlägsnade sig.
Nu är det måndag och med några dagar fram till helgen får vi lite andrum. Men på lördag är det dags för glögg och julmarknad med vännerna inne i Gamla stan. Sedan måste vi hinna ut till landen och göra lite juligt där ute också innan modern med make kommer upp från Tyskland.

Virka och verka

Vem vet ur vad saker och ting har sitt upphov. Ville ha hjälp av maken en dag med att täta till kontaktytan för en glödlampa. Bad honom dra upp metallbiten som sitter där nere i hålet högst upp på lampfoten där man skruvar i själva lampan. För ändamålet sprang jag i väg och hämtade mina virknålar, av vilka han valde en i passande storlek. När uppdraget var slutfört samlade jag åter ihop mina virknålar för att föra dem tillbaka varifrån de kom. Märkte dock inte att en av nålarna letat sig ur påsen och glidit ner på hallmattan.
Hemkommen från arbetet dagen efter hittade jag maken sittandes på hallmattan - virkandes. Han hade hittat virknålen samt även ett garnnystan, som jag vid något tidigare tillfälle fått av svärmor, och satt nu på golvet och tillverkade ett långt snöre.
-Vad ska det där bli? undrade jag förbryllat medan jag beskådade den pågående skapelseprocessen.
-Jag vet inte, svarade maken, men jag kom plötsligt på hur man virkar.
-Men inte hur man svänger, la jag till mer som ett påstående än en fråga.
Det mindes han inte längre från de avlägsna slöjdlektionerna, så jag satte mig ner bredvid för att instruera. Efter en stund började snöret ta formen av en tratt. Hemkommen efter ytterligare en dag på jobbet fann jag maken i soffan precis avslutandes tillverkningen av sin första virkade mössa. Fler skulle komma.
Dagen efter for han iväg till arbetet iklädd sin egen skapelse och kom hem stolt som en tupp.
-De ville att jag skulle ta upp beställningar på mössor, upplyste han och sträckte på sig.
Det blev det nu inget av, men till jul hade alla i släkten i alla fall varsin mössa i paketen. Alla utom jag, ska tilläggas med en viss besvikelse. Svärmor hade fått en i all sköns färger, medan svägerskans var mer återhållsam i färgvalen. Sönerna hade fått varsina som de stolt visade upp på dagis. Dagisfröknarna, som det hette på den tiden, gav maken uppskattande blickar när han kom för att hämta grabbarna på eftermiddagen.
Sedan kom våren och makens virkiver avtog och med den mössproduktionen. Har inte sett honom virka på många år nu. Häromdagen hade vi emellertid den första riktigt krispiga höstdagen för säsongen. Maken och jag hade gett oss iväg till ICA Maxi i Häggvik för att veckohandla och hamnade på garnavdelningen. Såg det glittra till i ögonen på maken vid hågkomsten av sin forna förströelse.
-Man kanske skulle virka lite, sa han mer för sig själv än till mig samtidigt som han kände på några garnnystan. Vad tror du om det här?
Han höll fram ett nystan med svart garn.
-Det beror väl på lite vad det ska bli, svarade jag.
Skulle det äntligen vara dags? Var det min tur nu? Kunde jag önska mig någon speciell färg, tro? En randig, kanske? Eller skulle jag passa bättre i en enfärgad. Kanske en grå? Eller varför inte en riktig färgklick till vintern? En röd kanske?
-En mössa förståss, sa maken självklart. Jag ska göra en ny mössa till mig själv. En svart får det bli.

Ljuvliga tider - glöggtider

Nä, nu kan jag inte vänta längre. Det är ju ändå oktober, tänkte jag när jag for hem från jobbet i eftermiddag. Nu är det väl ändå dags. Hade lite bråttom att hinna med för jag hade lovat sönerna en shoppingrunda i Kista Galleria först. Inte så att de hade tjatat så där väldigt mycket, men de hade inget i sina skåp att ha på sig, så det var ett måste. Så fort det var avklarat hastade jag iväg till systemet.
-Ursäkta mig, men var har ni glöggen, frågade jag en passerande expedit.
-Glöggen? svarade han undrande, den har vi nog inte fått in än. Vill ni göra en förhandsbokning?
-Men jag behöver den nu, sa jag.
-Den har tyvärr inte kommit ut än, ursäktade sig expediten. Men jag kan ta emot en förhandsbeställning, så är du säker på att få årsglöggen.
-Aha, årsglöggen, svarade jag lättad, jag menade förståss Blossas starkvinsglögg. Har ni den?
-Nej, tyvärr, inte den heller, sa expediten urskuldande, men jag kan ta reda på var den finns. Vill du det?
Han hastade iväg ut på lagret och återkom snart med information om att det skulle finnas några flaskor kvar på Systembolaget i Rotebro.
-Mamma börjar fira jul tidigt, förklarade sonen för expediten varpå de gav varandra en blick av samförstånd.
Själv slängde jag en irriterad blick på sonen och drog hastigt ut honom ur butiken. Samlade ihop familjen som spridit ut sig i köpcentrat varpå vi kastade oss på cyklarna för att hasta hem och hämta bilen för att hinna upp till Rotebro innan systemet stängde. För ikväll skulle det bli glögg och där med basta.
Väl hemma kastade jag in mig och yngste sonen, som valde att följa med, i bilen och drog iväg så det sladdade i gruset. Lyckligtvis missade jag fredagstrafiken och kunde svänga in på parkeringen utanför Systembolaget i Rotebro efter sisådär en 15 minuter. Inne på systemet blev jag visad till glögghyllan och kunde plocka på mig ett par flaskor innan de stängde.
-Ska du bara ha två? undrade sonen i kassakön. Det brukar ju gå åt så mycket när man dricker glögg.
-Tja, svarade jag generat, så mycket går det väl inte åt. Man dricker ju ur små, små koppar. Fnissade nervöst och såg mig omkring i kassakön.
-Men..., började sonen.
-Tsch..., svarade jag hastigt, det räcker nog. Så mycket jul är det inte än. Jag gav sonen en sträng blick och han förstod att samtalet var avslutat.
Som sonen så riktigt poängterat så går det åt en del glögg hemma hos mig. En säsong drack jag så mycket så jag la på mig 5 kg innan den var över. Så kan man ju inte ha det förstod jag och började därför göra min egen glögg efter recept som jag fått av kollegan ASA. Valde också att ersätta sockret med sötningsmedel, så jag kunde fortsätta njuta av denna kryddiga dryck utan risk för att höja mitt BMI. Enligt receptet ska glöggkryddorna ligga och extrahera i 10 ml vodka i en vecka varpå kryddorna filtreras bort och vodkan sätts till en flaska fruktigt vin. Därefter värms blandningen och tillsätts socker. För att det ska räcka ett tag brukar jag extrahera i en hel kvarting vodka. Efter en vecka tömmer jag en lådvinslåda på sitt innehåll, blandar i den kryddiga vodkan, tillsätter sötningsmedel, häller upp på pet-flaskor och förvarar i kylen.
Brukade skicka maken till systemet för att inhandla ingredienser, men efter att 3 veckor i rad kommit in på samma systembolag för att köpa billigt rödvin på låda och en kvarting Koskenkorva började han protestera. Antar att jag får göra mina egna inköp i fortsättningen.
-Hur mycket glögg ska det vara? undrade maken när jag till slut var hemma med flaskorna från systemet i Rotebro. Det är kanske bäst att du värmer på så mycket som vi ska ha.
-Häll på hela flaskan, instruerade jag honom.
Efter en stund kom han ut ur köket med två stora tekoppar fyllda med säsongens första rykande varma glögg. Vilken underbar fredagskväll.

Höstpyssel

Hörde en kollega muttra om att det blir så lite tid över till trädgårdspyssel och andra bestyr där hemma så här på hösten. Arbetet rullar på i hundraåttio och man får knappt tid att träffa familjen. Så är det. Här om dagen fick jag för mig att jag hade varit bortrest en längre tid fast jag varit hemma. Jag hade bara jobbat så hårt så hemmet kändes helt främmande. Hade vi mjölk i kylen, var tvätten tvättad, var grabbarnas läxor gjorda, hur såg gräset ut, var det klippt alls? Ingen aning, faktiskt. Maken har fått ta ett lite större ansvar för hem och familj den senaste tiden.
Vid ett tillfälle föreslog maken för yngste sonen att han skulle plocka kottar i trädgården för att maken skulle komma åt att klippa gräset. För detta erbjöds sonen 10 öre per kotte, men föreslog själv 50 öre per kotte. Förhandlingen avslutades vid 25 öre kotten.
Efter denna överenskommelse satte sonen fart ut i trädgården med pappkassar att fylla. Han plockade under tallarna, på garageuppfarten, rensade grusgångarna och gräsmattan. Maken och jag passade på att ta en promenad i kvällssolen. En helt underbar kväll var det. Solen sken lågt på träd och byggnader som kastade långa skuggor över de små villagatorna i Helenelund. Det är ganska värdefullt att hinna med dessa kvällspromenader. Maken och jag får lite egentid och hinner avhandla en del frågeställningar. Motion får man ju på kuppen också.
När vi slutligen styrde stegen tillbaka hemåt och svängde in på Granvägen fick vi se en liten krokig figur som väntade på oss vid garageuppfarten. Det var sonen som inte längre kunde räta ut kroppen efter allt kottplockande. Han gnällde och kved vid våra försök att återge honom sin ursprungliga form. Fast i formen av ett C fick vi därför släpa in honom till soffan där vi la honom att vila. Maken tog hand om de nu till brädden fyllda pappkassarna.
Två stora pappkassar hade sonen lyckats fylla. Maken tog med sig dem ut på altanen för att räkna igenom innehållet. Det gick nog åt några öl innan han räknat färdigt. Sonen hade nämligen lyckats plocka ihop inte mindre än 1092 stycken kottar. Maken blev således tvungen att punga ut med 273 kronor till sonen för arbetet med kottarna.
Nu återstod själva avfallsproblemet. Var gör man av med så många kottar? Det hela slutade med att modern med make tog med sig kassarna med kottar ut till landet för destruktion och maken kunde härefter komma åt att klippa gräsmattan. Även sonen har återtagit sin forna form.
Jag gillar tallar, men jag gillar inte vad de gör med min trädgård. De fyller den med kottar och torkar ut gräsmattan inunder. Det skulle vara skönt att reda upp i mitt woodland, som jag väljer att kalla vår trädbevuxna del av trädgården. Det skulle inte vara så dumt med lite vindlande stengångar mellan azaleor och rododendron. Kanske lite vintergröna eller någon annan marktäckare kan få täcka upp mellan buskarna. Kanske en och annan barrväxt som man kunde tukta till en vacker form. Detta får ännu så länga förbli en dröm tills jag får tid. Det blir ju så lite tid över till trädgårdspyssel och andra bestyr hemmavid så här på hösten.

Eftertankens kranka blekhet

Så var det då slut på sommarsemestern för detta år. Suck! Underbart är kort. Var tillbaka på arbetet redan idag efter en två veckors road trip i USA. Flög med familjen till New York för shopping och annat skoj. Vädret var inte för varmt utan sisådär lagom för att ta sig mellan butikerna. Sönerna hade förståss andra planer och protesterade högljut vid varje entre och för att inte plåga livet ur dem hann vi även med American Museum of Natural History och ett besök på Intrepid. I hopp om vidare shopping vid senare tillfälle under semestern lommade jag således snällt efter grabbarna. Den enda shopping de ägnade sig åt var av souvenirer. Outtröttliga gick de från en souvenirbutik till en annan. Samtliga med samma utbud. Kritiskt granskande vände och vred de på frihetsgudinnor i miniatyr, nyckelringar av Empire State Building med King Kong hängande i toppen och annat krimskrams. De hade fått varsin slant att spendera, men varje köpsignal föranledde ändå en förmaning om eftertanke.
-Men tänk efter nu, bad jag dem. Vad ska ni med det där till? Ni har ju tusen nyckelringar redan.
Surt betraktade de mig och ansåg förmodligen att jag inte hade ett smack aning om vad grabbar i deras ålder behövde och inte behövde.
-Jaja, sa jag och slog ut med armarna. Jag säger bara...
Själv betraktade jag längtansfullt ljusskyltarna vid Times Square och alla reklamaffischers löften om bra dealer på kläder, skor och andra förnödenheter.
Plötsligt var den bara där. På en affisch nere i tunnelbanan. Den mest ljuvliga väska som någonsin skådats i rött krokodilskinnspräglat mönster. En "måste ha" och jag hoppades att våra vägar åter igen skulle mötas vid senare tillfälle.
Efter några nätter i The Big Apple hyrde vi bil för att ta oss ner till Virginia Beach, VA med paus i Washington DC där vi besökte The International Spy Museum. Skulle inte ha hittat dit om jag inte haft min skattletarhobby Geocaching. Spionmuseet hade förståss lagt ut egna gömmor runt om i Washington. Försökte mig på en av dem, men där gick jag bet. I glödhet sol och under stor press från klagande, törstande familjemedlemmar försökte jag febrilt med svetten rinnande ner för ryggen att leta fram gömman, men utan att lyckas. Istället fick jag besviket lämna Washington i oförättat ärende.
Väl nere i Virginia kunde vi bada storstadsdammet av oss i Atlanten. Detta ägnade vi oss åt några dagar innan det äntligen var dags för mig att få gå på Lynnhaven Mall. Som jag längtat. Jag kastade mig in på JC Penny, hastade mellan hyllorna fram till avdelningen för väskor och accessoarer. Febersjuk av längtan såg jag mig febrilt om efter "den röda". Så såg jag den. Röd och oemotståndlig stod den där på en hylla, den röda väskan i krokodilskinnspräglat mönster. Dessutom till 40% rabatt. Jag slängde upp väskan på axeln och såg mig om efter närmsta spegel. Hur i hela friden kan man ha en hel avdelning för väskor och accessoarer utan en enda spegel. Fick leta upp en på en annan avdelning. När jag som bäst betraktade hur väl vi tog oss ut tillsammans, jag och väskan, hörde jag yngsta sonens bestämda stämma bakom ryggen.
-Men tänk efter. Vad ska du med den där till? Du har ju typ tusen väskor redan.

Den som spar han har

Äntligen kom det några dagar med regn. Jo, du läste rätt. Jag skrev äntligen, för det har varit nästan två månader med oavbrutet soliga dagar. Jag behövde regnet, kände jag. Nu fick jag tid med det där jag inte har "hunnit" göra medan solen gassat. Har tillsammans med maken lackat trappräcken och takbjälkar, vilka har stått olackade i 10-års tid i väntan på patina. Nu är det gjort.
Idag har jag också fått igång maken med att gå igenom sina skåp och garderober i en förhoppning om att innehållet kanske kan reduceras, om än mest sannolikt, minimalt. Han är ju inte mycket för att slänga, den där maken.
Själv lever jag under devisen "det jag inte använt de senaste två åren får gå till insamling". På gått och ont, för jag har nog skickat iväg ett och annat som skulle kunna ha varit användbart vid något senare tillfälle. Men, man kan ju inte spara på allt.
Maken lever mer efter "den som spar han har". Jag vet inte hur han får plats med allt. I hans garderob kan man bl a hitta utsvängda jeans samt passande senapsgul plyschtröja från 70-talet (båda ärvda efter fadern), bomullsbyxor med palmmotiv, vadderade skidtröjor med Disney-motiv, shorts med mer diffust motiv, samtliga från 80-talet, gigantiska, jag vet inte om det ska föreställa hiphopjeans från 90-talet blandat med kläder från 2000-talet. En kavalkad som vilket etnografisk museum som helst skulle finna intresse i. Men nej, dessa klenorder får inte röras.
-Titta mina svampplockarbyxor, säger maken när han kommer utfarande ur sovrummet iklädd ett par svarta, tunna bomullsbyxor med benfickor.
-Svampplockarbyxor? undrar jag. För att de ska fungera som svampplockarbyxor måste man kunna böja sig i dem med upprätthållen andning. Erkänn att du gav dem ett namnbara för att kunna behålla dem, eller hur?
-Näe, titta jag kan sitta på huk i dem, demonstrerade maken nöjt och la tillbaka byxorna i skåpet.
Nåja, en kan inte klaga. Tre kassar har han ändå lyckats få ihop. Bäst att snabbt packa in dem i bilen och bege sig till Myrorna innan han hinner ångra sig.
Dessutom jag jag lyckats få honom att släppa taget om två tomma skokartånger, en kasse gamla fodral till sönernas Gameboy Advance-spel som inte längre går att byta in, ett rött förkläde i barnstorlek, ett gammalt duschdraperi med dinosaurier på, två frigolitbitar och lite annat smått och gått som han sparat under premissen "kan vara bra att ha". Men så har han väl att brås på också. Även morfar är en hängiven samlare. Makens mormor berättade en gång för mig att hon en gång fått morfadern att göra sig av med en hel del gamla saker, däribland en toalettsits, som han sparat på under alla år de bott i lägenheten, tror de flyttade dig under 80-talet. Nu gick det tyvärr så att deras toalettsits, som var under användning, kort därefter gick sönder varpå morfadern var snar med att påpeka "vad var det jag sa".
-Om "någon" inte bett mig att slänga den där gamla toalettsitsen som jag sparat på, så hade vi haft en nu, hade morfadern muttrat.
Antar att det därefter är slutslängt där. Man får gå lite varligt fram med makens saker så att man inte hamnar i samma prekära situation.