Vinnar-glöggen

Det började dra ihop sig mot julfest på jobbet. Detta innebar att en vinnare skulle utses i den glöggtävling vi utlyst tidigare i höst. Redan i måndags började det tisslas och tasslas, en sista hand skulle läggas på glöggen, drycken skulle buteljeras, etiketter skulle tryckas. Men det har smusslats en hel del under hösten också, kan jag säga. Falska recept har lagts ut. Enligt ett av dem skulle forskningsavdelningen krydda sin glögg med musselspad och ansjovis. Lät inte troligt, tyckte vi på marknadsavdelningen.
Produktionsavdelningen har tigit som muren hela hösten. Man har inte kunnat ana att de ens höll på att ta fram ett tävlingsbidrag. Ett tag trodde jag de hade glömt av tävlingen helt, men så var inte fallet. Redan tidigt i går eftermiddag, samma dag som julfesten skulle gå av stapeln, rullade de in sitt bidrag på en vagn som de ställde till allmänt beskådande ute i lunchrummet. Då tävlingen var blind hade de naturligtvis förpackat glöggen i kartong med för ändamålet speciellt framtagen etikett. Då det var produktionsavdelningen som låg bakom bidraget så hade de naturligtvis sett till att få etiketten godkänd enligt företagets SOP (standard operating procedure). Vad hade man väl annat kunnat förvänta sig.
Vi på marknadsavdelningen backade upp vårt tävlingsbidrag med säljande handout och lättläst Directions for Use. Vi hade döpt vår glögg till Marknadens Bästa SharCodia och gjort fina etiketter i guldtryck. Lagom till tävlingsstart bar vi ut våra flaskor, som vi trodde innehöll tävlingens enda vitvinsglögg. Ack vad vi bedrog oss. I sista stund kom ledningsgruppen in med sitt bidrag - också en vitvinsglögg. Tävlingen kom således att bestå av fyra bidrag. Juryn bestod av ledningsgruppen själva, men i och med att det är jul och man ska vara glad valde övriga lag att inte åberopa jäv utan lät saken bero.
Högtidligt satte sig ledningsgruppen ner tillsammans med de olika bidragen runt ett av våra runda lunchrumsbord. Dryckerna skullen nu bedömas efter smak, kulör och arom. Efter en hel del sörplande, synande och sniffande hade de till slut lagt sina bedömande poäng på bidragen för de olika momenten, bedömningsformulären kunde samlas in och poängen räknas ihop.
Efter en stund nervös väntan kom poängräknarna tillbaka för ett delge oss vinnaren i 2010 års glöggtävling. Marknadens Bästa SharCodia hade kammat hem högsta poäng i såväl smak som kulör och arom och avgick således med den totala segern. Vilket jubel!
Som utlovat ska jag delge er alla receptet på årets vinnarglögg. Då det inte finns någon som helst anledning att lägga ner så mycket tid på endast en ynka flaska glögg så ger jag er härmed vårt recept på den uppskalade produktionssatsen.

Extrahera följande kryddor
-Torkade pomeransskal, en hel påse
-Torkade ingefärsbitar, en hel påse
-Kanelstänger, en hel påse
-Kryddnejlika, en hel påse
-Kardemumma, en hel påse

Samt denna frukt
-7 st sharonfrukter i klyftor
I en hel kvarting okryddat brännvin (37,5 cL) i en vecka.

Sila bort kryddorna och frukten från brännvinet med finmaskig sil, t ex tesil. Det var i detta läge som kollegan SK från produktionsavdelningen kom förbi och sa att vår dryck såg ut som urinprovet från en 80-åring, men vi lät oss inte nedslås av detta utan fortsatte vårt enträgna arbete mot segern.

Tillsätt därefter följande till brännvinet
-Vitt portvin, 1 flaska á 75 cL
-Torrt vitt vin, 4 flaskor á 75 cL eller ett 3 L´s lådvin
-Rörsocker, 6 dL
Häll upp drycken på flaskor alternativt i större glaskärl. Låt er inte nedslås av dryckens något grumliga karaktär.

Ni som har tillgång till en golvcentrifug kan snabbt pelletera debris och ta tillvara supernatanten. Övriga kan låta flaskorna stå och sedimentera med hjälp av gravitationen. Efter en vecka dekanteras därefter drycken försiktigt, försiktigt från bottensatsen. Ni bör nu ha en helt klar dryck, färdig att hällas upp på flaskor som etiketteras. Här har ni nu en gudagod dryck som med säkerhet slår undan benen på svärmor. I alla fall slog den knock på vår ledningsgrupp.

Ringar på vattnet

Ni vet det där uttrycket om en fjärils vinge som fladdrar i Kina och gör att det senare regnar i USA, eller hur det nu var. Det handlar ju om ringar på vattnet, det vill säga att en sak leder till en annan.
Vi hade några vänner över på glögg i lördags. Jag har ju min hemmagjorda som jag bjöd på till tonerna av julmusik. På kvällen åkte vi in till Gamla stans julmarknad för att titta på kommersen. Passade på att inhandla en större mängd torkat renkött, som går som smör i solsken hemma hos oss. Tidigare har man ju kunnat köpa detta torkade renkött i små skavbitar på snackshyllan på ICA, men det verkar inte finnas längre. Har kollat runt på flera affärer utan att hitta. Således inhandlades åtskilliga bitar till familjen att karva i en tid framöver. För att värma oss frusna själar hade maken tagit med sig en fickplunta innehållande Minttu. Kvällen avslutades på restaurang Michelangelo på Västerlånggatan innan vi tog pendeln tillbaka ut till Helenelund.
Vi hade killarna med oss och när vi klivit av tåget på väg ut från stationshuset kom de på att de skulle åka kana ner för barnvangsskenorna på trappen. Maken fick för sig att han också skulle pröva. Med siktet inställt på barnvagnsskenorna tog han sats och kastade sig ut för att i full fart glida ner för trappen. Nu gick det inte riktigt enligt plan för maken. Istället för att elegant landa nere vid trappens slut, slant han med fötterna och slog i bröstkorgen i trappräcket. Under våldsamma frustanden och grimascher tog han sig ut ur stationshuset med familjen hack i häl undrandes hur det gick egentligen.
När värken inta avtagit alls till söndagen förstod vi att han antagligen hade brutit ett revben. Detta bekräftades också i måndags under ett läkarbesök och maken blev sjukskriven till efter trettondagen.
-Var det någon knopp där på trappräcket? undrade maken idag vid middagsbordet.
-Nä, svarade jag med säkerhet i och med att jag i går kväll tagit en promenad förbi stationshuset för att inspektera olycksplatsen. Inga knoppar, bara ett slätt räcke.
-Underligt, sa maken tankfullt. Läkaren tyckte nämligen att det var konstigt att revbenet gick av på ett slätt räcke.
Han satt en stund och funderade över det där med blicken riktad ut i tomma intet.
-Då måste det ha varit fickpluntan som jag hade i fickan, sa maken. Revbenet måste ha slagit i precis på fickpluntan.
-Ja, synden straffar väl sig själv, sa jag ironiskt.
-Jag skulle ju egentligen inte alls varit där, fortsatte maken. Jag skulle ju egentligen ha varit och bowlat med RA i lördags, men han blev bjuden på 60-års fest och avbokade. Så egentligen är det RAs fel.
-Eller han som fyllde 60 års fel, kanske, svarade jag.
-Ja, fortsatte maken fundersamt, eller de som födde han som fyllde 60 års fel. Vad var det egentligen som gjorde att de valde att kopulera (makes ordval var egentligen "pöka", men jag valde att byta ut det mot kopulera) just då när han blev till?
Tillfälligheter är vad det är. En glimt i ögat hos man gör att en annan bryter revbenet 60 år senare. Så kan det gå.

Storögon och småtomtar

I fredags eftermiddag lämnade jag arbetet i Uppsala några timmar tidigare för att hinna iväg till landet innan fredagstrafiken. Väl hemma hade maken packat bilen med tomtar, granar, lampor och annat julpynt, mat och dricka och så förståss den livsviktiga glöggen. Bara för mig att slänga ihop lite kläder i en väska, fösa in alla i bilen och dra iväg söderut mot lantstället. Trafiken flöt på ända till Järva krog där det plötsligt tog stopp. Flera avåkningar, bärgningsbilar, polisbilar, etc hindrade trafiken. I baksätet började killarna gnälla om kvällsmat. Planen var att köpa med oss något på vägen att förtära i lugn och ro i stugan. Efter en timme i bilkö genom Stockholm ändrades dock planen. Väl på andra sidan stan bestämde vi oss för att käka pizza på någon pizzeria i närheten av lantstället ute i Gamla Tyresö. Självklart passade det inte alla i familjen utan vi var tvungna att ta vägen om McDonald´s i Tyresö Centrum för att plocka upp mat till den yngste sonen. När vi matta av hunger släntrade in på Pizzeria Prima Vera i Tyresö strand hade de klokheten att inte kommentera yngste sonens middagsval utan lät honom hållas.
När vi så äntligen var framme vid lantstället var vi tvungna att ta fram snöskyffeln för att över huvud taget ta oss in på uppfarten. Efter att ha skottat, burit in allt från bilen, fått in ungarna i stugan, slagit på värmen och varmvattenberedaren ägnade vi oss åt att julpynta. En kritvit julgran hade vi införskaffat som vi klädde med en slinga av små ledlampor och några lysande små snögubbar i halsdukar. Jisses vad fin den blev. Jag och yngste sonen hade för ändamålet tidigare pysslat ihop lite småtomtar, snögubbar och julmöss att pynta storstugan med. Dessutom hade vi köpt en ljuskon att ställa i hörnet.
Nöjda och belåtna med storstugan tände vi eld i kakelugnen, satte på På Spåret på TV:n och sjönk ner i soffan med en stor mugg varm glögg. Killarna fick julmust. Bäst vi satt där och beundrade vår juliga storstuga satte maken glöggen i halsen.
-Vad är det där? pep han och pekade på en liten, liten tomte som slunkit med de större tomtarna hemifrån köksbordet. Där kan han inte sitta.
-Nähä, var ska han vara då? undrade jag villig att flytta på tomten för att blidka maken.
-Han måste ju hem, svarade maken.
Förvånat vände jag mig mot maken för att vänta in fortsättningen på varför denna lilla tomte inte kunde få vara med och förgylla storstugan.
-Han har ju alla sina kompisar där hemma på köksbordet, fortsatte maken. Här är han ju alldeles ensam. Och kolla vilka "storögon" han sitter med.
Jag vände åter blicken mot den lilla tomten för att se vilka de där storögonen var som maken syftade på. Mycket riktigt var den lilla tomten omringad av tre större tomtar som jag och äldste sonen pysslat ihop redan året innan. Till ögon hade de sådana där vita plast bitar med pålimmade genomskinliga plastbubblor innanför vilka svarta plastrundlar fritt rullade.
-Han kan inte sitta där ensam med de där storögda tomtarna, sa maken och spärrade upp ögonen för att illustrera de storödga tomtarnas utseende. Vi måste ta hem honom till de andra småtomtarna.
Efter en stund somnade dock maken tillsammans med killarna framför TV:n. När de sevärda program för kvällen var slut och jag knuffat upp killarna på sovloftet samt lämnat maken i fåtöljen efter några misslyckade upplivningsförsök, gick jag själv till sängs.
När jag åter vaknade på morgonen låg hela landskapet inbäddat i ett vitt snötäcke utanför fönstret. Solen lyste svagt genom den disiga morgonen och speglade sig i vattnet nedanför. Jag satte på kaffe och lagade frukost till familjen. Efter att ha myst en stund i soffan packade vi ihop för att åter bege oss hem mot norrort. Jag gick en sista runda genom stugan för att se att allt var avstäng och inget var glömt. Då kom maken farande in i storstugan.
-Den här ska med också, sa han kort och slet hastigt med sig lilltomten från sin plats bland de storögda likarna.

Granen står så grön och grann i stugan

Hann knappt slå upp ögonen i lördags morse innan yngste sonen krävde att jag genast skulle ta mig upp ur sängen för att pynta hushållet. Bara att kravla sig upp. Kartong på kartong fick jag bära ner från vindsförrådet. Allt skulle fram. Julbyn till köksfönstret hade vi redan tjuvstartat med. Den brukar vi damma av straxt efter höstlovet. Vi började samla på de små husen under en period i USA. Tillbaka i Sverige hade vi lite svårt att hitta delar att komplettera med, men i och med att modern är bosatt i Tyskland hittade vi på en lösning. De små husen finns att köpa där nere också, så nu samsas huset som inrymmer "The Florist" med ståndet i vilket man säljer "heisse Maronen" i vår tysk-amerikanska julby. Det gör inget, stilen är i alla fall den samma. Med åren har det blivit en hel del hus, en kyrka, en bro, en skridskobana, lite människor sysselsatta med det ena och det andra, lite snötyngda granar och små gatlampor. Allt pryder nu varje jultid vår två meter långa fönsterbräda i köket.
Vidare skulle varje skåpknopp i köket dekoreras med en liten garntomte, ljusen i takkronan skulle prydas med juliga ljusmanschetter, tygtomtar, snökulor, fiberoptikbyar och halmbockar skulle placeras ut, trappräcket skulle kläs in med granslinga och som toppen på allt skulle till och med plastgranen kläs. En chock var vad som drabbade äldste sonen är han framemot lunchtid släntrade sig upp ur sängen, ner för trappen och in i det nu sprakande juliga vardagsrummet. Stackaren börjar bli van med sina julälskande familjemedlemmar.
Med ett litet avbrott för tennis med familjen var vi snart tillbaka för att fira in första advent. Vet inte om någon annan gör det, men det gör vi. På med glöggen och fram med julfilmerna. Jag tror vi har rensat marknaden på julfilm. Det är inte många vi inte har vi vår samling, så det är lika bra att sätta fart och beta igenom dem om vi ska hinna med de flesta innan julafton. För efter julafton är det kört. Vem vill se julfilm då?
Söndagen hade yngste sonen bokat till julhandel. Bara att kasta sig in i bilen så fort affärerna öppnade. Äldste sonen grymtade något otydligt som lät som ett nej från bakom datorn som svar på frågan om han skulle med.
Först var det jag och sonen som tillsammans drog iväg på jakt efter våra planerade julklappar till maken. Därefter bytte han förälder och fortsatte sin shopping med maken. Vid det laget var jag så upp i varv att jag fortsatte att beta av julklappslistan till familjen på egen hand. Efter flera timmars klappjakt träffades vi åter igen hemma. Maken hade inhandlat lussekatter på sitt håll och mitt bidrag var inhandlad lättglögg ifrån ICA. Det var allt jag kunde få tag i för den egenkryddade glöggen var för närvarande slut. Självklart har jag nya kryddor på extraktion i vodka, men det tar en vecka innan den är färdig att smaksätta vin med. Lättglöggen från ICA fick således duga.
Gissa om det var skönt att sjunka ner i fåtöljen med varm glögg och lussekatt för att fira första advent. Till och med äldste sonen gjorde oss motvilligt sällskap, inte helt nöjd med att behöva lämna datorn för att äta lussebullar med familjen. Lagom tills vi fick på Polarexpressen fick han dock nog och avlägsnade sig.
Nu är det måndag och med några dagar fram till helgen får vi lite andrum. Men på lördag är det dags för glögg och julmarknad med vännerna inne i Gamla stan. Sedan måste vi hinna ut till landen och göra lite juligt där ute också innan modern med make kommer upp från Tyskland.

Svanstatus

Jag är precis hemkommen från årets Medica-mässa i Düsseldorf. Otroligt vad den stan kan svälja människor. Omkring 150000 personer deltar varje år på Medica. Utställare är allt från hälsa och rehabilitering, till diagnostik och medicin. Vi deltog i Exportrådets Sverige-monter som ett av flera svenska biotech-företag.
Det är intressant att inrätta sig i det tåg av människor som varje morgon strömmar in till de 17 flera fotbollsplaner stora mässhallarna och på samma sätt strömmar ut ur dessa mässhallar varje kväll och på väg in mot "altstadt" för en bit mat och kanske en öl. Där travar de på led alla möjliga affärsmän och -kvinnor, de flesta med hög svanfaktor. Vi brukar roa oss på jobbet med att indela folk på en graderad skala alltifrån rufs till svan. En person, vanligtvis kvinna, med hög svanfaktor är en sådan som aldrig är fel. Hon är alltid rätt klädd, perfekt och ofta lite mer sminkad och med alla hårstrån precis där de är tänkta att vara. En kvinna med hög rufsfaktor däremot, är ofta mindre sminkad för det hanns inte med på morgonen, klädseln är lite mer åt det praktiska men bekväma hållet samt kan om hon har otur komma klampande med gylfen på vid gavel. Det skulle förståss aldrig hända en svan.
En av kvällarna i Düsseldorfs altstadt satt vi och diskuterade var någonstans på skalan vi förmodligen själva befann oss. Vår chef CAx och jag bestämde oss för att vi nog var mer åt rufshållet på skalan, men att vår kollega SD hade begåvats med en aningens högre svanfaktor än oss båda andra. SD i sin tur menade att man till mångt och mycket själv kunde bestämma var på skalan man skulle befinna sig.
-Det beror bara på hur mycket tid man vill investera i sitt utseende och hur man tar sig ut, menade hon med bestämdhet.
Jag och CAx kände oss inte riktigt övertygade om den saken. Visserligen kanske vi prioriterade sovmorgon högre än fler minuter framför spegeln på morgonen, men visst hade vi väl båda en vilja att sträva mot perfekthet? Det trodde inte SD på.
På väg hem till hotellet några öl senare kom jag ihåg att det nog fanns en geocache på vägen. Som tur var hade jag laddat ner koordinaterna till min telefons GPS, så det vara bara att sätta igång och söka. Vid vallgraven som delade Königsallees nord- och sydgående körfält skulle den vara. Precis vid en bro som förenade Schadowstrasses östra och västra delar skulle den finnas den där skatten med det passande namnet Kö, som Düsseldorfarna kallar sin shoppinggata Königsallee. Själva ledtråden var "gå in från väster, ta en paus och ta den därunder". I skydd av mörkret hasade jag mig därför nerför sluttningarna som kantade vallgravens västra sida, trevade mig fram utefter stenarna nedanför bron för att slutligen klättra upp i den handfatsstora fontän som hängde utefter brons västra sida. Fontänen var tömd för vintern och fylld med löv. För att hitta eventuella håligheter vari skatten kunde vara göms krafsade jag runt bland löven. SD sprang fram och tillbaka uppe på bron med min telefon för att hitta koordinaternas nollpunkt. Bäst som det var uppflugen i fontänen ivrigt krafsande bland löven hörde jag min chefs röst i mörkret.
-Jag tror inte vår företagsförsäkring täcker det där, informerade hon mig genom mörkret. Och om du ramlar ner i vattnet, hur får vi då upp dig? Vi har inget paraply med oss som vi kan haka fast dig med för att dra upp dig igen.
Efter en stunds idogt letande gjorde sig kvällens tidigare dryckesintag påmint och både CAx och SD började klaga på att det började trycka på. Motvilligt avslutade jag letandet, klättrade ner ur fontänen och tillbaka upp på Königsallee. Molloken över nederlaget promenerade jag och mina kollegor tillbaka till hotellet.
Redan kvällen efter var jag tillbaka med SD men utan CAx, som hade tagit ett flyg tillbaka till Sverige tidigare på kvällen. Denna gång hade jag haft ett dygn på mig att grunna över ledtråden och kunde därför gå direkt på skatten utan GPS-hjälp. SD blev så in i norden exalterad över upptäckten att hon genast kastade sig på telefonen och ringde upp CAx, som inget ont anande förmodligen fortfarande satt på flyget.
-Vi hittade guldet, vi hittade guldet! skrek hon till CAx mobilsvar varpå hon vände sig till mig med uppmaningen att även notera hennes namn på den papperslapp som skatten egentligen innehöll.
Jag gjorde så och för att fira knallade vi nöjda iväg till närmsta glühwein-stånd för att fylla på de muggar i form av snögubbar, som vi haft med oss och tömt under processen. Lyckliga över dagens framgång skålade vi med snögubbarna i glühwein och skrattade åt gårdagens fruklösa letande.
-Inte mycket svan hos dig igår när du stod där uppe i fontänen och kastade löv omkring dig, upplyste mig SD.

Peppar, peppar

När höstlovsveckan börjat lida mot sitt slut drabbades familjen av en fruktansvärt intensiv magsjuka. Först att insjukna var yngste sonen. Efter ett par dagar insjuknade även maken och äldste sonen. Själv bar jag kräkhinkar, tvättade sängkläder, nattvakade med kvidande barn och annat som hör kräksjuka till. Anledningen, som jag ser det, till att jag ännu står på benen är vitpeppar. Denna gamla beprövade huskur fick jag lära mig av en förskolelärare när killarna var små och fortfarande gick på dagis. Vid första tecken på magsjuka i min närhet trycker jag i mig 10 stycken vitpepparkorn. Sedan fortsätter jag med denna behandling morgon och kväll tills faran är över. Då jag ännu inte kunnat blåsa faran över för denna gång är jag i skrivande stund mitt uppe i vitpepparkuren.
Denna gång har jag även lagt till chilipeppar. Orsaken till detta är att modern ringde upp från Tyskland och berättade för mig om chilins positiva egenskaper för det mesta och däribland magsjuka. Tänkte således att det kan ju aldrig skada och slängde med lite chili också i min preventiva behandling. Man måste dock vara snabb med detta intag. För att inte bränna sönder munnen helt och hållet, klipper jag ner frukten med sax varpå jag hivar in bitarna så långt ner i svaljet jag kan få dem. Efter kastar jag in ett glas med vatten för att få ner bitarna i magen där de kan ligga och göra nytta.
Läste i en artikel i Expressen att chilin får magen att utsöndra slem som lägger sig som en hinna runt skadliga ämnen. Jag antar att slemmet kan lägga sig som en hinna även runt magsjukevirus. Kan hända har vitpeppar samma effekt på magens slemproduktion. Inte vet jag, kanske är det en ren placebo effekt. I sanningens namn så struntar jag i vilket. Huvudsaken är att det fungerar.
En annan orsak till att jag hållit mig fri från magsjuka på senare tid kan vara att jag under en semestervecka i Egypten lärde mig att nitiskt hålla mina och övriga familjemedlemmars händer konstant rena, att aldrig någonsin stoppa något i munnen med orena händer och, gud förbjude, aldrig, aldrig stoppa fingrarna i munnen. Detta är en sed som jag anammar även i magsjuketider. Men jag vet inte. När det var som värst för äldste sonen låg jag bredvid honom i sängen medan han pustade och frustade mig i ansiktet för att hålla kräkningarna stångna. Antagligen hade jag hela ansiktet fullt med magsjukevirus, men jag knep igen munnen, det gjorde jag. Faktum är att jag inte ens vågade slicka mig om läpparna utan att sanera mig själv först.
Jag tror på dagispersonalens huskurer. Har fått hjälp ett otal gånger där BVC fallerat. När äldste sonen fortfarande nyttjade blöjor och därav fick utslag tipsade fröknarna mig om Inotyol. Detta ullfett använder jag fortfarande som universalmedel mot hudåkommor av typen sprickbildningar och utslag och anser dess skyddande effekt vara svårslagen. När samme son vid ett senare tillfälle i treårsåldern blev hård i magen fick jag från personal rådet att ge honom en lättöl, vilket jag genast gjorde och problemet var snart ut världen.
Denne, min son är, eller var kanske jag ska säga för ju närmare han kommer tonåren desto mer introvert blir han, en mycket social varelse. Han sökte ofta kontakt med nya människor i sin omgivning och ventilerade gärna ämnen av en, enligt mig, mer kontroversiell natur. Så även den eftermiddag som följde på hans intag av lättöl till lunchmaten. I toalettkön i Kista Centrum, som det hette på den tiden, fick han ögonkontakt med en äldre dam. Efter att ha skruvat på sig en stund kunde han uppenbarligen inte hålla sig längre.
-Jag drack öl till maten idag, informerade han damen i kön.

Utvecklingsfas

Vi beslöt oss för att utlysa en glöggtillverkartävling på arbetet härom veckan. Inte så mycket för att ta fram en vinnande produkt utan mer som en orsak till att ha lite skoj tillsammans. Vi på Marknad har i alla fall utmanat avdelningarna för Utveckling och Produktion i tillverkning av den godaste, mest aromatiska och mest iögonfallande glöggen. Nu är det ju så att vi har en alkohol- och drogpolicy på arbetet, så utvecklings- och produktionsarbetet får helt enkelt skötas utanför kontorstid och helst utanför arbetet helt och hållet. Nu är detta inte till fullo möjligt i och med att ett visst avsmakningsarbete måste skötas i nära anslutning till våra arbetsdagar.
Sagt och gjort samlade vi ihop oss på Marknad för att lägga upp en utvecklingsplan. Efter lite brainstorming kom vi fram till att pröva på sju olika smaksättningar av en traditionell vitvinsglögg som bas. Ingredienser införskaffades varpå kryddor sattes på extraktion hemma hos EL. Efter en vecka tillsattes socker och vin och så var det klart för den första provsmakningen. Vid samma tidpunkt, som det vi kallade för labbskalorna var klara för utvärdering, var det även dags för revision av företaget med anledning av vår ISO certifiering. På besök var därför ett europeiskt ISO certifieringsorgan för att se över våra processer. Var vid tillfället själv på affärsresa i Tyskland och oroade mig lite för att kollegorna skulle ha glömt av revisionen och istället vara i full färd med att dricka glögg i kontorsförrådet eller något liknande när européerna tittade förbi. Antar att vår kvalitetschef skulle ha haft ett och annat att säga om saken och vi på Marknad en hel del att förklara om så varit fallet. Min oro visade sig dock helt obefogad.
Självklart hade kollegerna full koll och avsmakningen av labbskalorna var senarelagd till i går. Med anledning av detta var vi därför församlade i företagets lunchrum för att utvärdera våra sju olika smaksättingar. Glöggerna markerades blint med bokstäver från A till G för att vi inte skulle kunna veta vad vi tillsatt utan helt bedöma produkterna utifrån deras respektive smak, arom och färg. Vi värmde upp små portioner i mikron för att sockret helt skulle lösa sig i drycken. Därefter sög vi upp glöggen i engångspipetter till provsmakningsskedar. Länge höll vi på och smakade och luktade, luktade och smakade och lyfte upp glasen mot ljuset för att bedöma färgen. Ju länge vi höll på desto fnittrigare blev vi.
-Vad håller ni på med? hörde vi plötsligt bakom oss.
Det var IT-ansvarig MF som tittat in i köket för att ta sig något att dricka.
-Vi labbar! deklamerade vi med en mun.
Överrumplade över påkomsten fortsatte vi dock fnittrande våra förehavanden i köket.
-Jaha, har ni labbat länge, eller? undrade MF med ett ironiskt ögonkast åt våra glögglas.
Därpå avslutade han sina sysslor i köket och lämnade oss åt våra och gick tillbaka varifrån han kommit. Efter ytterligare en stunds överläggning med varandra kom vi fram till att smaksättning C var den bästa. Den hade en rund smak, utan bitter eftersmak, en fantastiskt kryddig arom och en vacker guldgul färg. Förstudien är därmed avslutad och produkten är färdig för att skalas upp. Med risk för industrispionage tänker jag inte avslöja några recept här i nuläget. Det är ju i alla fall en tävling. Istället lovar jag att återkomma i ärendet.

Verkligheten ur mitt perspektiv

Vem har inte suttit på tunnelbanan eller bussen på väg hem, betraktat människorna runt omkring och byggt upp deras fiktiva liv. Den där tjejen där borta, troligen singel på väg hem till sin etta på söder, säljer kläder på H&M, drömmer om en karriär inom mode, kanske som skribent på något livsstilsmagasin eller som designchef på något av de stora modehusen, men tills dess i alla fall hoppas på att den egna modebloggen ska slå igenom. Eller han där, egocentrerad och fortfarande starkt bunden till sin mamma, vilket driver flickvännen till vansinne och hindrar honom från att växa upp och ta ansvar över sitt liv, skyller allt dåligt som händer honom på omständigheter utom hans kontroll och förväntar sig att saker och ting bara ska lösa sig, troligt genom intressanta erbjudanden från människor runt omkring som uppmärksammat hans enorma potential.
Det är också denna typ av påhittad verklighet som många gånger fått mig på bättre tankar över mina medmänniskor och som hindrat mig från att springa efter och läsa lusen av dem eller bara ge dem onda ögat så där i förbifarten. Som den morgonen på väg till jobbet då jag inget ont anande kom körandes på E4 norrut, satt och lyssnade på radion, kanske trallade jag med i någon melodi och plötsligt blev omkörd på insidan av en BMW i 200 km/h. Ena sekunden var jag själv på vägen, andra sekunden tornade han, jag antar att det var en han, upp sig i backspegeln innan det dammade till ute i vägrenen varpå han var förbi och hastigt försvann i horisonten. Tänk om jag fått panik och hastigt gjort en gir ut mot vägrenen för att släppa förbi honom på vänstersidan. Ja, tänk om... Innan jag drabbats av en irreversibel "road rage" som fått mig att se rött, trycka gasen i botten och sätta efter honom, väl framme vid hans slutdestination kasta mig ut ur min bil och fram till hans, rycka upp bildörren och därefter honom ut ut bilen ge honom på käften medan jag talade om för honom att mina barn behöver sin mor, skapade jag istället en liten berättelse för att förklara hans vilda framfart. Naturligtvis måste det vara så att han i full fart var på väg mot förlossningen på Akademiska sjukhuset i Uppsala med sin gravida fru, nu öppen 10 cm och vilt skrikande i baksätet "nu kommer den, nu kommer den".
-Så måste det ju vara, intygade jag mig själv, lugnade ner mig och kunde köra vidare i livet.
Eller som vid ett annat tillfälle då jag på väg hem från arbetet var i full färd med att i vänsterfilen ta mig förbi en farbror i hatt som sniglade sig fram i högerfilen, när en galen man i Audi från ingenstans kom farande bakifrån och la sig som ett plåster i baken på mig. När jag var färdig med min omkörning och gled tillbaka in i högerfilen för att släppa fram Audin, som uppenbarligen hade bråttom söderut, körde den upp jämsides med mig och i ögonvrån kunde jag se honom skrikandes sitta och vifta med armarna åt mitt håll, troligen ursinnig över att jag hindrat honom i hans vansinnesfärd. Här var det dags för storrytelling igen. I stället för att med gasen i botten hålla jämn fart med honom, preja ut honom i spenaten, rasande kasta mig ur bilen och hotfullt stega fram till honom där han nu satt darrande av skräck vid åsynen av ett ursinnigt fruntimmer och därför endast våga veva ner rutan en aning, men ändå tillräckligt för att jag skulle få in fingrarna så pass att jag kunde trycka in dem i hans ögon innan han hann vevade upp den igen, sa jag till mig själv att det nog var mycket troligt att han tappat ett stort konto på grund av omständigheter utom hans kontroll, men ändå fått en utskällning av chefen och frun var på väg att lämna honom för en annan. Så måste det ju vara. Stackars man, ett offer var vad han var. Hoppas nu bara att han hann fram i tid vart han nu var på väg.
I går var jag och maken ute och promenerade i höstsolen när vi fick se en man komma springandes. Hack i häl sprang hustrun med barnvagnen.
-Han kunde väl i alla fall ha tagit barnvagnen, kommenterade maken.
En röd SL-buss gled förbi och stannade vid hållplatsen samtidigt som mannen hann fram.
-Han sprang förståss i förväg för att stoppa bussen, svarade jag.
Ingen av oss hade någon som helst aning om ifall de ens hörde ihop. Båda verkade visserligen vara på väg till bussen, men var de ens ett par? Maken och jag enades ändå om att så var fallet, att mannen gjort allt för att hinna fram i tid för att stoppa bussen för att han med familj skulle hinna ombord innan den återigen lämnade hållplatsen. Vad skönt. Nu slapp de stå ute och frysa för att vänta på nästa buss och jag och maken kunde nöjda vandra vidare i höstsolen. Ingen hade fått onda ögat och friden kunde åter igen lägra sig i Sollentuna.

Klänningen som kostade skjortan

Jag är av den filosofin att kläder och accessoarer som jag använder ofta kan jag lägga mer pengar på än dem som jag använder mer sällan. En tidlös dunjacka kan få kosta en slant. Jag använder den under hela vintersäsongen och vanligen under flera års tid. En kappa som jag använder mer sällan lägger jag inte lika mycket pengar på. Modellerna på kappor förändras också mer från säsong till säsong och det är kul att ha nått nytt. Således lägger jag mer pengar på vardagskläder än vad jag lägger på festkläder.
Nu var det så att jag och familjen var bjudna på fest i lördags och för det ändamålet behövde jag en ny klänning. Fick med mig yngste sonen till Sollentuna Centrum som smakråd. Till saken hör att jag på morgonen var i Uppsala en sväng för att arbeta några timmar. Vi håller på med planeringen inför nästa år och för att få sitta i fred hade vi bokat ett konferensrum på Scandic Hotell Uplandia på Dragarbrunnsgatan. Till och från parkeringsgaraget vid St Olofsgatan kom jag därför att passera New House, som skyltade med sin nyinkomna höstkollektion. Blev helt förälskad i en klänning, men hade inte tid att gå in för en närmare titt då jag lovat sönerna att komma hem till lunch.
Väl i Sollentuna Centrum med yngste sonen i släptåg passade jag därför på att ta en sväng förbi New House. Klänningen såg ganska obetydlig ut där den hängde på sin galge. Jag hade aldrig lagt märke till den om jag inte tidigare under dagen hade fått syn på den i skyltfönstret i Uppsala. När jag såg prislappen var saken klar.
-Aldrig att jag lägger närmare 2000 kr på en klänning, sa jag bestämt till sonen och stegade tillbaka ut ur butiken i jakt på billigare alternativ.
Efter en stunds misslyckat letande i andra butiker tyckte sonen att det var dags att få titta lite i butiker av större intresse för honom själv. Med anledning av det hamnade vi på Teknikmagasinet och därefter på Game, men jag kunde inte riktigt släppa den där klänningen. Det gnagde lite att jag inte visste om den satt bra eller dåligt. Om den satt illa skulle jag ju kunna släppa tanken på den och gå vidare i livet.
-Kan jag inte bara få springa tillbaka och prova den? frågade jag bedjande sonen som ryckte på axlarna, stegade ut ut Game butiken för att återvända till New House med mig i hälarna.
Tillbaka i butiken betraktade jag klänningen på sin galge, prislappen och åter klänningen på galgen.
-Du kan inte släppa den riktigt, va? hörde jag bakom mig.
En expedit hade kommit fram till mig där jag stod och funderade.
-Se det som en investering, fortsatte hon med len röst.
Jag tog med mig galgen med klänningen och försvann ut i provrummet. Sonen hade jag parkerat i en av butikens fåtöljer. Fick snabbt av mig på överkroppen och drog klänningen över huvudet.
-Hur går det? undrade expediten utanför.
-Inte bra, pep jag tillbaka inifrån provrummet.
-Behöver du en annan storlek? undrade expediten hjälpsamt.
-Nä, den sitter jättebra, svarade jag olyckligt.
Med hängande huvud och med klänningen i handen släpade jag mig ut mot kassadisken. Några minuter senare stod jag utanför butiken. I handen hade jag kassen innehållande klänningen, som omsorgsfullt blivit inlindad i kräppapper och på bankkontor gapade ett stort hål. Nu hoppas jag bara att detta är den goda investering som utlovats. För att leva som jag lär antar jag att jag får ha den här klänningen på mig vid många festliga tillfällen framöver.

Skönhet är förgängligt

Hösten rullar på i allt snabbare takt. Planering, möte, uppföljning, planering, möte, uppföljning, sammanfattning av 2010, uppföljning, budgetunderlag, planering 2011. Ju längre tiden går ifrån sommaren och semestern ter sig allt mer avlägsen, desto tröttare blir kroppen och man ser glåmigare och glåmigare ut för var dag. När det ser som mest höstruskigt ut så finns hjälp nära. Den kommer också ofta från ett lite oväntat håll.
Hade möte med kollegan ASA. Vi satt och såg över genomförda aktiviteter och vad som fanns kvar att göra innan jul. Då uppenbarade sig vår fantastiska marknadsassistent JT i dörren. Inte bara ville hon visa det nya alster hon knåpat ihop med information om ett möte företaget ska hålla till våren, utan även informera om de senaste skönhetsknepen just nu i ropet.
-Var precis och köpte hemorrojdsalva, upplyste hon oss.
ASA och jag stannade upp i vår diskussion och vände blickarna mot dörröppningen i vilken hon uppenbarat sig. Med höjda ögonbryn väntade vi båda på fortsättningen som vi antog skulle komma.
-Ja, det ska visst vara bra för påsar under ögonen, fortsatte JT. Har hört att de använder det i USA.
Med en suck av lättnad kunde vi pusta ut, ASA och jag, som varit beredda på lite för mycket information av det mer intimare slaget.
-Ja, se här, visade JT och klappade sig straxt under ögonen. Jag la på lite här.
-Så du har hemorrojdsalva på dig under ögonen? frågade jag . Just nu?
-Japp, svarade JT triumferande och stegade därefter ut ur rummet.
-Det är tur man har dålig syn, kommenterade ASA och rättade till glasögonen. Jag ser inte om ni har påsar under ögonen.
Själv satt jag försjunken i tankar runt den nya informationen som jag precis delgivits. Skulle detta verkligen fungera?
-Vad är det för fel på gurkskivor? fortsatte ASA med en trulig blick åt mitt håll.
Vi avslutade mötet och jag började packa ihop för dagen. Då plingade det till i mobilen. Meddelande från maken! Han undrade förståss om jag skulle bli sen. Öppnade meddelandet och fick se den bild han skickat. Blossas årsglögg 2010 med saffranssmak. Och en flaska väntade hemma på mig. Då fick jag fart. Rafsade ihop det sista, stängde av datorn, hastade hemåt, fick tag på en tub hemorrojdsalva, käkade och satte glöggen på värmning, duschade och sjönk slutligen ner i soffan med min temugg fylld med rykande varm saffransglögg och en tub hemorrojdsalva.
Nu skulle här experimenteras. Tog en stor klunk av glöggen. Åh herre jisses vad den smakade jul. Som lussebulle på kopp. Hur god som helst. Tack Blossa för att ni bryr er. Därefter tog jag en stor klick hemorrojdsalva, fördelade den över fingertopparna och smetade ut den under ögonen. Maken gav mig en sned blick.
Lät salvan verka en stund varpå jag betraktade mig i spegeln. Ingen synbar förändring vad jag kunde se. Bestämde mig för att låta den sitta kvar över natten.
Dagen efter betraktade jag mig åter igen i spegeln. Kanske, kanske såg jag lite mindre svullen ut än vad jag brukar göra, men någon större skönhet kan jag inte påstå mötte min blick. Kan hända har salvan större effekt på 20-åriga fotomodellers påsar än vad den har på mina. De ICA-kassar som jag ådragit mig under åren är nog för mycket även för hemorrojdsalva.

Virka och verka

Vem vet ur vad saker och ting har sitt upphov. Ville ha hjälp av maken en dag med att täta till kontaktytan för en glödlampa. Bad honom dra upp metallbiten som sitter där nere i hålet högst upp på lampfoten där man skruvar i själva lampan. För ändamålet sprang jag i väg och hämtade mina virknålar, av vilka han valde en i passande storlek. När uppdraget var slutfört samlade jag åter ihop mina virknålar för att föra dem tillbaka varifrån de kom. Märkte dock inte att en av nålarna letat sig ur påsen och glidit ner på hallmattan.
Hemkommen från arbetet dagen efter hittade jag maken sittandes på hallmattan - virkandes. Han hade hittat virknålen samt även ett garnnystan, som jag vid något tidigare tillfälle fått av svärmor, och satt nu på golvet och tillverkade ett långt snöre.
-Vad ska det där bli? undrade jag förbryllat medan jag beskådade den pågående skapelseprocessen.
-Jag vet inte, svarade maken, men jag kom plötsligt på hur man virkar.
-Men inte hur man svänger, la jag till mer som ett påstående än en fråga.
Det mindes han inte längre från de avlägsna slöjdlektionerna, så jag satte mig ner bredvid för att instruera. Efter en stund började snöret ta formen av en tratt. Hemkommen efter ytterligare en dag på jobbet fann jag maken i soffan precis avslutandes tillverkningen av sin första virkade mössa. Fler skulle komma.
Dagen efter for han iväg till arbetet iklädd sin egen skapelse och kom hem stolt som en tupp.
-De ville att jag skulle ta upp beställningar på mössor, upplyste han och sträckte på sig.
Det blev det nu inget av, men till jul hade alla i släkten i alla fall varsin mössa i paketen. Alla utom jag, ska tilläggas med en viss besvikelse. Svärmor hade fått en i all sköns färger, medan svägerskans var mer återhållsam i färgvalen. Sönerna hade fått varsina som de stolt visade upp på dagis. Dagisfröknarna, som det hette på den tiden, gav maken uppskattande blickar när han kom för att hämta grabbarna på eftermiddagen.
Sedan kom våren och makens virkiver avtog och med den mössproduktionen. Har inte sett honom virka på många år nu. Häromdagen hade vi emellertid den första riktigt krispiga höstdagen för säsongen. Maken och jag hade gett oss iväg till ICA Maxi i Häggvik för att veckohandla och hamnade på garnavdelningen. Såg det glittra till i ögonen på maken vid hågkomsten av sin forna förströelse.
-Man kanske skulle virka lite, sa han mer för sig själv än till mig samtidigt som han kände på några garnnystan. Vad tror du om det här?
Han höll fram ett nystan med svart garn.
-Det beror väl på lite vad det ska bli, svarade jag.
Skulle det äntligen vara dags? Var det min tur nu? Kunde jag önska mig någon speciell färg, tro? En randig, kanske? Eller skulle jag passa bättre i en enfärgad. Kanske en grå? Eller varför inte en riktig färgklick till vintern? En röd kanske?
-En mössa förståss, sa maken självklart. Jag ska göra en ny mössa till mig själv. En svart får det bli.

Till topps

Finns det någonting som ger en sådan tillfredsställande känsla av flärd som att slå sig ner i en roof-top bar efter mörkrets inbrott. Utanför lyser neonljusen utefter stadens alla fasader, nedanför fladdrar ljusen från bilar som hastigt drar förbi, man kan ana människor som skyndar, kanske hem efter en lång arbetsdag. Inifrån hörs dov pianomusik från baren och det svaga sorlet från människor som talar lågt med varandra över en bit mat eller kanske bara en drink. Belysningen är dämpad och det råder ett sådant där harmonisk lugn som ger en varm och skön känsla i hela kroppen.
Just ett sådan ställe är Felix skybar på Peninsula Hotel i Hong Kong. Inrymd på 28 våningen ligger detta vattenhål med utsikt över Hong Kong ön. Redan i hissen upp kommer man i stämning och väl uppe får man en spektakulär vy över det ljusspel som varje kväll utspelar sig på Hong Kongs skyskrapor. Drinkarna är förståss inte billiga, men de är väl värda sitt pris om man lägger till atmosfären man får på köpet. Att bara få sitta där uppe och passivt betrakta staden som pulserar utanför. Obetalbart!
Vilken lycka när jag fick höra att vi skulle få en alldeles egen skyskrapa i grannskapet. Och enligt rykten till råga på allt med skybar. Jag menar förståss det glittriga Victoria Tower som är under uppbyggnad i Kista. Enligt en tidningsartikel i SvD var arkitekterna inspirerade av Charlotte Perellis glittrande mikrofon, som hon hade när hon sjöng "Hero" i melodifestivalen. Ett riktigt bling bling torn på mindre än en kilometers avstånd från Granvägen. Jag kan knappt bärga mig. Inte förrän september 2011 beräknas hotellet stå klart, men som jag väntar.
Och det är inte bara jag. Även ungarna har börjat planlägga första besöket. Hörde yngste sonen och hans kompis FH bestämma vad första beställningen ska komma att bestå av. De satsar på varsin Coca Cola medan föräldrarna intar bärs. Själv kan jag visualisera mig sittandes där uppe med ett glas vitt och blicka ut över Stockholm. Hur långt kommer man att kunna se där uppifrån 33:e våningen och 120 meter över marken? Kanske kommer man att kunna se Globen, Kaknästornet och Hötorgsskraporna. Kanske även Stadshuset och DN-skrapan.
Kanske är det bara jag, men varför har ingen tänkt på att inrymma en skybar i Kista Science Tower? Jag har ingen aning om vad det finns där uppe, men jag kan ju tänka mig att läget med närheten till Kista Galleria skulle skapa en hel del besök. Jag skulle ta mig dit.
Det byggs på höjden i Stockholm. Vem vet, om inte en alldeles för avlägsen framtid kanske det bli lika lätt att hitta en Skybar i Stockholm som i någon annan av världens större metropoler. Man kan alltid hoppas...

Det man inte visste man behövde

Jag räknar mig till de konservativa. Inte så mycket politiskt kanske som personligen. Jag är den som med kritisk rynka i pannan står bredvid och betraktar nymodigheterna när de kommer. Förmodligen var jag den sista på planeten som skaffade mig en iPhone och vore det inte för mitt arbete så skulle jag förmodligen inte ha en än i denna dag. Nu var det så att jag försågs med en och nu kan jag inte längre leva utan den. Jag använder den till allt och väntar bara på att någon ska lansera appen som ser till att middagen står på bordet när jag kommer hem. Tills dess får jag förlita mig på maken.
Det tog förresten flera år innan jag skaffade mig mobiltelefon överhuvudtaget. Inte heller det var på eget bevåg. Det var maken som till slut försåg mig med en, men det tog flera år innan jag behöll den påslagen. Till en början slog jag bara på den när jag skulle ringa. Detta för att spara batterier och till maken stora förtret var jag därför aldrig anträffbar. Numer har jag mobilen påslagen, men i väskan vilket gör att jag inte alltid hör när det ringer.
Inte har jag skaffat mig GPS heller. Om jag någon gång behöver en så har jag en i min iPhone. Men i bilen har jag ingen och har heller aldrig hyrt bil med en. Har fått för mig att jag hittar bäst själv. De som skaffat sig GPS vurmar förståss för denna lilla fyrkant att placera i framrutan. Våra vänner och tillika grannar har till och med gett sin ett namn passande den myndiga stämma som med pondus leder dem rätt i världen.
En affär som gjort det till sig grej att tillhandahålla prylar som man inte riktigt visste att man behövde är Teknikmagasinet. Detta har förståss blivit sönernas favoritaffär. De reklambroschyrer som leksaksaffärerna skickar ut innan jul med bifogad, praktisk önskelista är numer ersatta med Teknikmagasinets produktkatalog hemma hos oss. Själv undrar jag vem det är som skriver de produktbeskrivande texterna som ska locka till köp i denna katalog. Som exempel kan nämnas Gentlemens Ball Scratcher som utlovar stilfult kli med pungkliarnas Rolls Royce, som i katalogen beskrivs på detta sätt:
"Nu när genusneutralitet är senaste skriket är det få saker man på ett politiskt korrekt sätt kan säga är typiskt manliga - utom möjligen att klia sig på pungen! Att på klassiskt manér använda fingrarna till att ägna sig åt denna mannens sista rättighet hör dock pöbeln till och har ingen plats i det moderna samhället! Kliande medelst silverhand ökar effektiviteten samtidigt som det görs på ett gentlemannamässigt och salongsfähigt sätt, även passande i samhällets finrum. Längd 225 mm. Lev inkl exklusivt etui."
Kanske något för maken i julklapp? Eller vad sägs om den pruttande nyckelringen Dr. Fart, som beskrivs så här:
"Släpp en brutal men doftlös mök när tillfället bjuder! En enkel knapptryckning på den lilla dosan i trånga folkfyllda utrymmen, förslagsvis en hiss, och anklagelserna kommer stå som spön i backen! Tråkigt värre! Mått 70x20x55 mm. Vikt 48 g. Drivs med 3 st GP357-batterier. Lev inkl batterier."
Kan kanske med fördel kombineras med följande förunderliga produkt:
"Liquid ass - Bajslukt på sprayburk! Liquid Ass är definitivt lägre än Glocalnet, samt allt annat du kan tänka dig. Spraya en tredjedel av burken i ett normalstort rum och du har rejäl avföringsstank i upp till tre timmar! Utmärkt att spraya på dörrhandtag, på modebloggare, i möteslokaler, i hissar m.m. As(s)kul och fullkomligt stillöst!"
Eller för finsmakaren Belly Button Brush, en exklusiv navelluddsborste, som hjälper en att hålla rent i naveln och som levereras i en mycket fin förvaringslåda. Och för kvinnor som mig, som lever med 3 män i olika storlekar, LavNav:
"Harmonisk nattbelysning för toaletten! LavNav fästs på insidan av toalettlocket och lyser automatiskt upp när du närmar dig – i grönt om sittringen är nere, i rött om sittringen är uppe! På så vis slipper du begå misstaget att halvt sovande sätta dig direkt på det ofräscha porslinet. Drivs med 2 st AA-batterier. Mått 75x90x25 mm."
Väntar med spänning på att årets produktkatalog ska dimpa ner i brevlådan och upplysa mig om fler prylar som jag inte visste att jag behövde.

Ljuvliga tider - glöggtider

Nä, nu kan jag inte vänta längre. Det är ju ändå oktober, tänkte jag när jag for hem från jobbet i eftermiddag. Nu är det väl ändå dags. Hade lite bråttom att hinna med för jag hade lovat sönerna en shoppingrunda i Kista Galleria först. Inte så att de hade tjatat så där väldigt mycket, men de hade inget i sina skåp att ha på sig, så det var ett måste. Så fort det var avklarat hastade jag iväg till systemet.
-Ursäkta mig, men var har ni glöggen, frågade jag en passerande expedit.
-Glöggen? svarade han undrande, den har vi nog inte fått in än. Vill ni göra en förhandsbokning?
-Men jag behöver den nu, sa jag.
-Den har tyvärr inte kommit ut än, ursäktade sig expediten. Men jag kan ta emot en förhandsbeställning, så är du säker på att få årsglöggen.
-Aha, årsglöggen, svarade jag lättad, jag menade förståss Blossas starkvinsglögg. Har ni den?
-Nej, tyvärr, inte den heller, sa expediten urskuldande, men jag kan ta reda på var den finns. Vill du det?
Han hastade iväg ut på lagret och återkom snart med information om att det skulle finnas några flaskor kvar på Systembolaget i Rotebro.
-Mamma börjar fira jul tidigt, förklarade sonen för expediten varpå de gav varandra en blick av samförstånd.
Själv slängde jag en irriterad blick på sonen och drog hastigt ut honom ur butiken. Samlade ihop familjen som spridit ut sig i köpcentrat varpå vi kastade oss på cyklarna för att hasta hem och hämta bilen för att hinna upp till Rotebro innan systemet stängde. För ikväll skulle det bli glögg och där med basta.
Väl hemma kastade jag in mig och yngste sonen, som valde att följa med, i bilen och drog iväg så det sladdade i gruset. Lyckligtvis missade jag fredagstrafiken och kunde svänga in på parkeringen utanför Systembolaget i Rotebro efter sisådär en 15 minuter. Inne på systemet blev jag visad till glögghyllan och kunde plocka på mig ett par flaskor innan de stängde.
-Ska du bara ha två? undrade sonen i kassakön. Det brukar ju gå åt så mycket när man dricker glögg.
-Tja, svarade jag generat, så mycket går det väl inte åt. Man dricker ju ur små, små koppar. Fnissade nervöst och såg mig omkring i kassakön.
-Men..., började sonen.
-Tsch..., svarade jag hastigt, det räcker nog. Så mycket jul är det inte än. Jag gav sonen en sträng blick och han förstod att samtalet var avslutat.
Som sonen så riktigt poängterat så går det åt en del glögg hemma hos mig. En säsong drack jag så mycket så jag la på mig 5 kg innan den var över. Så kan man ju inte ha det förstod jag och började därför göra min egen glögg efter recept som jag fått av kollegan ASA. Valde också att ersätta sockret med sötningsmedel, så jag kunde fortsätta njuta av denna kryddiga dryck utan risk för att höja mitt BMI. Enligt receptet ska glöggkryddorna ligga och extrahera i 10 ml vodka i en vecka varpå kryddorna filtreras bort och vodkan sätts till en flaska fruktigt vin. Därefter värms blandningen och tillsätts socker. För att det ska räcka ett tag brukar jag extrahera i en hel kvarting vodka. Efter en vecka tömmer jag en lådvinslåda på sitt innehåll, blandar i den kryddiga vodkan, tillsätter sötningsmedel, häller upp på pet-flaskor och förvarar i kylen.
Brukade skicka maken till systemet för att inhandla ingredienser, men efter att 3 veckor i rad kommit in på samma systembolag för att köpa billigt rödvin på låda och en kvarting Koskenkorva började han protestera. Antar att jag får göra mina egna inköp i fortsättningen.
-Hur mycket glögg ska det vara? undrade maken när jag till slut var hemma med flaskorna från systemet i Rotebro. Det är kanske bäst att du värmer på så mycket som vi ska ha.
-Häll på hela flaskan, instruerade jag honom.
Efter en stund kom han ut ur köket med två stora tekoppar fyllda med säsongens första rykande varma glögg. Vilken underbar fredagskväll.

Höstpyssel

Hörde en kollega muttra om att det blir så lite tid över till trädgårdspyssel och andra bestyr där hemma så här på hösten. Arbetet rullar på i hundraåttio och man får knappt tid att träffa familjen. Så är det. Här om dagen fick jag för mig att jag hade varit bortrest en längre tid fast jag varit hemma. Jag hade bara jobbat så hårt så hemmet kändes helt främmande. Hade vi mjölk i kylen, var tvätten tvättad, var grabbarnas läxor gjorda, hur såg gräset ut, var det klippt alls? Ingen aning, faktiskt. Maken har fått ta ett lite större ansvar för hem och familj den senaste tiden.
Vid ett tillfälle föreslog maken för yngste sonen att han skulle plocka kottar i trädgården för att maken skulle komma åt att klippa gräset. För detta erbjöds sonen 10 öre per kotte, men föreslog själv 50 öre per kotte. Förhandlingen avslutades vid 25 öre kotten.
Efter denna överenskommelse satte sonen fart ut i trädgården med pappkassar att fylla. Han plockade under tallarna, på garageuppfarten, rensade grusgångarna och gräsmattan. Maken och jag passade på att ta en promenad i kvällssolen. En helt underbar kväll var det. Solen sken lågt på träd och byggnader som kastade långa skuggor över de små villagatorna i Helenelund. Det är ganska värdefullt att hinna med dessa kvällspromenader. Maken och jag får lite egentid och hinner avhandla en del frågeställningar. Motion får man ju på kuppen också.
När vi slutligen styrde stegen tillbaka hemåt och svängde in på Granvägen fick vi se en liten krokig figur som väntade på oss vid garageuppfarten. Det var sonen som inte längre kunde räta ut kroppen efter allt kottplockande. Han gnällde och kved vid våra försök att återge honom sin ursprungliga form. Fast i formen av ett C fick vi därför släpa in honom till soffan där vi la honom att vila. Maken tog hand om de nu till brädden fyllda pappkassarna.
Två stora pappkassar hade sonen lyckats fylla. Maken tog med sig dem ut på altanen för att räkna igenom innehållet. Det gick nog åt några öl innan han räknat färdigt. Sonen hade nämligen lyckats plocka ihop inte mindre än 1092 stycken kottar. Maken blev således tvungen att punga ut med 273 kronor till sonen för arbetet med kottarna.
Nu återstod själva avfallsproblemet. Var gör man av med så många kottar? Det hela slutade med att modern med make tog med sig kassarna med kottar ut till landet för destruktion och maken kunde härefter komma åt att klippa gräsmattan. Även sonen har återtagit sin forna form.
Jag gillar tallar, men jag gillar inte vad de gör med min trädgård. De fyller den med kottar och torkar ut gräsmattan inunder. Det skulle vara skönt att reda upp i mitt woodland, som jag väljer att kalla vår trädbevuxna del av trädgården. Det skulle inte vara så dumt med lite vindlande stengångar mellan azaleor och rododendron. Kanske lite vintergröna eller någon annan marktäckare kan få täcka upp mellan buskarna. Kanske en och annan barrväxt som man kunde tukta till en vacker form. Detta får ännu så länga förbli en dröm tills jag får tid. Det blir ju så lite tid över till trädgårdspyssel och andra bestyr hemmavid så här på hösten.

Ta skydd

Var uppe i Tällberg i helgen med kollegan MG för att närvara vid ett möte som vårt företag varit med och sponsrat. Det var ett ganska litet möte för ungefär 150 forskare från olika delar av världen, så vi fick plats att hålla till på Åkerblads gästgiveri. De flesta deltagarna var kunder till oss och vi skulle delta som representanter från företaget. Naturligtvis hade vi kontrollerat förekomsten av geocacher i omnejden och den var god, kunde vi se. Vi var ute redan fösta kvällen i väntan på att deltagarna skulle komma med buss och tåg, mestadels från Stockholm och det stora, veckolånga, europeiska diabetesmötet som avslutats på fredagen. Kvällen var lite sval när vi promenerade ner mot Siljan för att leta upp vår första skatt för besöket.
-Den skulle ligga i ett vindskydd, informerade MG. Skulle inte förvåna mig om den ligger där ute.
MG pekade ut mot ett litet tak som syntes på en ö straxt utanför.
-Det hoppas jag verkligen inte, svarade jag.
-Men det skulle vara roligt, sa MG, för du skulle vara tillräckligt envis för att simma ut dit.
Vi traskade vidare och kom snart fram till rätt vindskydd och kunde logga gömman. I närheten låg en eka förtöjd och MG menade att vi skulle kunna låna den i behov av att ta oss ut till den lilla ön. Det skulle visst finnas en skatt där ute också, hade MG kollat upp på GPS:en.
Kvällen efter var vi ute igen och kunde logga några till i närheten innan middagen var serverad.
-Skönt att komma ut ett tag, sa jag in till MG som tryckt in sig i den telefonkiosk, som vi trodde hysa en gömma.
-Ska du komma in och leta? undrade han där inifrån.
-Det blir trångt, svarade jag, jag väntar här.
Regnet strilade där jag stod utanför och väntade under paraplyet. När han hittat skatten, skrivit upp oss båda i loggboken och kommit ut ur kiosken vandrade vi ner mot Åkerblads och de sprakande brasor som tänts för kvällen. Just som vi kommit en bit på vägen mötte vi en grupp forskare på väg mot Tällbergsgården.
-Tur att de inte kom tidigare, sa jag lättad, och att de inte hittat oss båda intryckta i telefonkiosken.
-Ja, det hade sett ut det, svarade MG och nickade hälsande mot gruppen när de passerade.
Mötet avslutades vid lunchtid och vi hade redan sett ut några bra gömmor att leta upp innan avfärd. En av dessa var placerad nere vid stationen, men när vi kom dit såg vi att perrongen var fullproppad med deltagare från mötet.
-Det går inte, utropade jag besviket. Vi kan inte åka dit och leta när dom står där, vi skämmer ut oss.
-Det finns en annan i närheten, upplyste MG tröstande. Vi får ta den istället. Som en bonus.
Irriterad tryckte jag gasen i botten och drog förbi sällskapet som väntade uppe på perrongen. Efter att ha loggat "bonusgömman" gjorde vi ett nytt försök nere på stationen. Ett tåg hade anlänt och i hopp om att detta skulle ta mötesdeltagarna med sig parkerade vi och avvaktade i närheten.
-Fäll ner solskyddet! uppmanade jag MG.
Tysta satt vi bredvid varandra i bilen gömda bakom nerfällda solskydd och väntade. Så fort tåget lämnat perrongen och mötesdeltagarna var borta kastade vi oss ut ur bilen för att hitta gömman. Vid avslutat uppdrag hastade vi iväg mot Tällbergsporten för att leta fram en sista gömma innan bussarna med resten av deltagarna skulle avgå och därmed även de passera Tällbergsporten. Vi ville inte vara med om några fler riskfyllda situationer.
Väl framme vid Tällbergsporten parkerade jag i skydd bakom en husbil. Sedan gled vi ur bilen för att påbörja vårt sökande runt de fyra stengubbarna som pryder platsen. Vi undersökte gubbarna och kom fram till att det inte kunde rymmas så mycket till skatt under någon av dessa. Istället började vi syna de omgivande blå stolparna och jag la mig på knä för att söka i hålrummen inunder.
-Bussarna kommer, ropade MG plötsligt, for upp och tog skydd bakom en stolpe.
Hastigt kom jag på fötter och tog likaså jag skydd bakom en stolpe.
-Tror du de såg oss? undrade jag flämtande och kikade försiktigt fram bakom min stolpe.
Bussarna hade stannat vid vägskälet för att vänta ut trafiken och stengubbarna med sina omgivande blå stolpar, bakom vilka vi stod gömda, var väl synliga från vägen.
-Jag vet inte, svarade MG, men jag skulle gissa att gubbarna är så i ögonfallande att man tittar hit.
Ett bra tag stod vi gömda bakom stolparna. Då och då kikade jag ut för att se om bussarna var borta. När det så äntligen blivit en lucka i trafiken så att de kunde svänga ut och försvinna mot Stockholm med alla mötesdeltagarna kunde vi äntligen pusta ut och återuppta sökandet.
-Du vilken tur att vi inte lånade ekan och rodde ut till ön, sa jag till MG. Någon hade ju kunnat se oss uppe från Åkerblads och undrat varför sponsorerna satt in en liten båt ute på Siljan. I regnet...
När jag tittade upp mot husbilen i närheten såg jag två ansikten i fönstret stirra mot oss där vi stod. Med en rivstart lämnade de därefter platsen.
Gömman hittades slutligen och vi kunde fortsätta vår resa tillbaka mot Uppsala och Stockholm.

Släkten är bäst

Jag och familjen hade förmånen att bli inbjudna på släktträff i helgen. Med anledning av detta drog vi iväg på blixtvisit till Österbotten. Vi tog båten över från Stockholm till Åbo på fredag kväll, bilade upp till Vörå på lördag morgon för att delta i festligheterna under eftermiddagen och kvällen samma dag.
En ny upplevelse för mig inträffade vid incheckningen på Norrvalla när jag uppgav mitt och familjens inte helt vanliga efternamn.
-Jaha, och vilka av alla Nikus´ar är ni? ville damen i receptionen vänligen veta.
Av sex Nikus i hela Sverige består fyra av dem av mig, maken och våra två söner. De övriga två är släktingar, om än inte helt nära sådana. I Finland finns det dock några fler, men inte många. Jag är således inte helt van vid frågan om vilken Nikus jag är. Jag brukar oftast var den enda.
Efter en regnig morgon sprack himlen upp och solen tittade fram lagom tills det var dags att samla ihop oss uppe vid Nikusbackan, den gård där allt började och varifrån vi också fått vårt namn. Där fick vi oss till livs en portion historia om gården och om bygden i stort. Avvaktande sneglade vi på varandra. Även om vi troligen alla kände någon, var det få som kände många. Efter några glas champagne hade alla dock tinat upp så pass att samtalen flöt på ganska obehindrat under resten av dagen.
Innan middag samlades vi till en lättsammare föreläsning om våra förfäder, vilka de var, deras olika öden samt om alla våra släktgrenar. Maken, som ju är ingift i släkten, lyssnade uppmärksamt, men hade svårt att dölja sin besvikelse över det faktum att det inte var släkten som gett upphov till den gamla släktgårdens namn och som också inspirerat namngivning av de närliggande gatorna Nikusbackvägen och Nikusgränd.
-Det är ju vi som tagit namn efter platsen och inte tvärt om, väste maken från sin plats bredvid mig i föreläsningssalen.
Så sant. Istället tog man förr namnet efter det hemman där man bodde och verkade och det är detta namn, Nikus hemman, som med tiden givit upphov till vårt släktnamn.
-Till sist skulle jag vilja uppmärksamma G Nikus, som vid giftermål med J Nikus valt att ta sig efternamnet Nikus, avslutade vår ciceron T Nikus sin föreläsning för kvällen. Det är väl värt en applåd.
Maken ryckte till när han hörde sitt namn nämnas. En rungande applåd ljöd därefter genom salen och ett 50-tal ansikten vändes mot vår plats bland bänkraderna. Några nickade uppskattande mot maken, som nervöst skruvade på sig av den uppmärksamhet som plötsligt riktats mot hans person. Till sin förvåning blev maken, som trott sig spela en mindre roll i denna tillställning, plötsligt föremål för mångas nyfikenhet och hans roll i sammanhanget utvecklades till en mer central sådan när flera kom fram för att trycka hans hand samt förmedla sin uppskattning om det goda valet av efternamn.
Med anledning av att också hinna med ett besök hos morfar innan återresa till Sverige, avböjde vi inbjudan till söndagens kyrkobesök med visit till förfaders grav. Som de skattjägare vi ändå är var jag och yngste sonen tvungna att försöka oss på en cache (www.geocaching.com) vid Vörå kyrka innan avfärd. Maken och äldste sonen, som anser att vårt ständiga skattletande är genant och ett upphov till frågande blickar från omvärlden där vi rotar bland stenar och buskar, valde att vänta i bilen.
-Nu får ni komma innan de hinner ut ur kyrkan igen, fräste maken från sin glipa i bildörren. Hur skulle det se ut om vi, som sagt att vi har för bråttom för kyrkobesök, fortfarande är utanför och rotar i kyrkomuren när alla släktingar kommer tillbaka ut.
Nej, det kunde jag ju medge att det skulle se ut och vara en aningen svårt att förklara. Som tur var hittades skatten inom kort och vi kunde fortsätta vår färd till morfar och därefter vidare hemåt.

Himlen runt hörnet

Hösten, arbete, skolan, allt drog igång med en rivstart efter sommarsemestern och med detta viljan till förnyelse.
-Skulle vara skönt, sa jag till maken, att kunna gå in någonstans och bara be dem ta hand om en. Shape me up, liksom. Skulle det inte vara skönt med någon som talar om vad du ska äta, hur du ska träna, hur du ska tänka?
Maken målade upp följande scenario:
Maken i mental-träningsgrupp:
-Hej, jag heter G och jag är tjock.
De andra i kör:
-Hej, tjockis!
Nej, det ville han inte vara med om. Har emellertid flera bekanta som gått med i Viktklubben med goda resultat. Såg en annons från Xtravaganza (vad är det?). Det finns ju massor av alternativ.
-Finns det något ställe dit man kan gå och säga typ "vi vill dricka vin och öl, åtminstone varje helg, vi vill äta pizza och hamburgare ofta" och att de ändå garanterar viktnedgång och god hälsa? undrade maken. Dt kan jag hänga med.
-Nä, tror inte det, svarade jag.
Jag känner mig taggad nu och vill sätta igång med att bli en bättre människa. Min kollega ASA brukar säga till mig att jag måste investera i mig själv. Hon har alltid goda förslag på hur jag kan komma i form. Häng med på yoga, brukar hon föreslå, eller du måste äta mer levande föda.
-Ostron? ville kollegan MN veta.
-Tror hon menar typ råkost, svarade jag.
Jag känner hur jag vill, jag vill, jag vill. Får sådan inspiration av de härliga höstdagarna med hög och krispig luft. Vill ut på långpromenader, vill äta nyttigt, vill få upp flåset, vill se rosig och pigg ut.
Jag har så mycket sportiga kollegor. En av dem är SD. Hon har börjat titta in till mig på eftermiddagarna och ge mig lite pausgympa. Mycket uppskattat. En annan är HJo av vilken jag fått några enkla övningar som jag kan göra över allt - hemma eller när jag är ute och reser. Dessa ska hålla mina ischiasnerver oömma, vilket de gör också. När jag tänker efter så har jag ju egentligen full coachning som det är. Och med kostråd och levnadsregler från ASA, vad kan jag möjligen mer behöva med så många inspirerande kollegor. Det är ju bara att sätta igång.
Tror jag ska börja lite lätt med rött vin och mörk choklad. Det finns väl inget annat som innehåller så mycket antioxidanter som rött vin och mörk choklad. Det måste ju vara nyttigt för mig. Så får det bli.

Den som är utan synd kastar första stenen

Alla mina grabbar här i huset, make som söner, har en slags förkärlek för radiostyrt. Av någon outgrundlig anledning är det aldrig något av det radiostyrda vi har hemma, som faktiskt fungerar. Istället står de och samlar damm på hallgolvet, ute i garaget, på TV-rumsbordet och på alla möjliga andra obskyra platser i huset.
Maken fick vid ett tillfälle för sig att man skulle ha en bensindriven, radiostyrd bil. Oj, vad han skulle köra med den. Och vad roligt det skulle bli för killarna att vara med och köra med den. Stora planer smiddes. Jag vet inte om den någonsin har fungerat. Dyr var den också.
Grabbarna skulle inför förra sommaren ha varsin radiostyrd båt. Tror de var ute med dem vid ett enda tillfälle innan de packades ihop i sina förpackningar och arkiverades i garaget. Inför denna sommar skulle de prompt ha varsin radiostyrd bil stället. Det var ju mycket bättre, de kunde man ju köra direkt ute på gatan oberoende av tillgången till vatten. I väntan på sommaren har de stått och samlat damm på hallgolvet. Inte en enda gång har de varit ute och kört med dem i sommar. Inte en enda gång.
-Är inte min trasig? undrade äldste sonen när jag tog upp ärendet.
Då har jag inte ens tagit upp alla helikoptrar, småbilar och annat radiostyrt som dräller omkring här hemma. Fick nog häromdagen. Förkunnade med hög och myndig stämma att nu fick det allt vara nog med allt radiostyrt. Inte en endaste till fick det bli.
-Jag blir fullkomligt galen på alla trasiga radiostyrda fordon som ligger och dräller och samlar damm, bullrade jag. Överallt är dom. Ni ska bara ha fler och fler och ingen leker någonsin med dem.
Hur kommer det sig att dessa samma grabbar, som så ofta är av skilda åsikter, som så ofta träter om småsaker, som inte helt sällan gnabbas och bråkar med varandra, hur kan dessa så hastigt och lustigt förena sig till en så stark och enad front.
-Jaha, och det ska du säga, snäste äldste sonen. Varför ligger dina väskor och dräller och samlar damm i hela huset, då?
-Bara i år har du redan köpt tre väskor, poängterade den yngre sonen.
-Det har jag väl inte, muttrad jag skamset. Den lilla svarta var ju en present.
-Ja, och så den lilla gröna och nu den nya röda från New York, fortsatte yngste sonen ivrigt påhejad av maken och den äldre sonen.
-Ja, men den lilla gröna är ju trasig, kontrade jag.
Det skulle jag förståss inte ha sagt.
-Åhå, ropade familjen med en mun. Menar du att det ligger en liten grön, trasig väska i hallen och dräller och samlar damm?
Hm...antog att diskussionen om vad som är tillåtet att ligga och drälla i huset och samla damm därmed var avslutad.

Eftertankens kranka blekhet

Så var det då slut på sommarsemestern för detta år. Suck! Underbart är kort. Var tillbaka på arbetet redan idag efter en två veckors road trip i USA. Flög med familjen till New York för shopping och annat skoj. Vädret var inte för varmt utan sisådär lagom för att ta sig mellan butikerna. Sönerna hade förståss andra planer och protesterade högljut vid varje entre och för att inte plåga livet ur dem hann vi även med American Museum of Natural History och ett besök på Intrepid. I hopp om vidare shopping vid senare tillfälle under semestern lommade jag således snällt efter grabbarna. Den enda shopping de ägnade sig åt var av souvenirer. Outtröttliga gick de från en souvenirbutik till en annan. Samtliga med samma utbud. Kritiskt granskande vände och vred de på frihetsgudinnor i miniatyr, nyckelringar av Empire State Building med King Kong hängande i toppen och annat krimskrams. De hade fått varsin slant att spendera, men varje köpsignal föranledde ändå en förmaning om eftertanke.
-Men tänk efter nu, bad jag dem. Vad ska ni med det där till? Ni har ju tusen nyckelringar redan.
Surt betraktade de mig och ansåg förmodligen att jag inte hade ett smack aning om vad grabbar i deras ålder behövde och inte behövde.
-Jaja, sa jag och slog ut med armarna. Jag säger bara...
Själv betraktade jag längtansfullt ljusskyltarna vid Times Square och alla reklamaffischers löften om bra dealer på kläder, skor och andra förnödenheter.
Plötsligt var den bara där. På en affisch nere i tunnelbanan. Den mest ljuvliga väska som någonsin skådats i rött krokodilskinnspräglat mönster. En "måste ha" och jag hoppades att våra vägar åter igen skulle mötas vid senare tillfälle.
Efter några nätter i The Big Apple hyrde vi bil för att ta oss ner till Virginia Beach, VA med paus i Washington DC där vi besökte The International Spy Museum. Skulle inte ha hittat dit om jag inte haft min skattletarhobby Geocaching. Spionmuseet hade förståss lagt ut egna gömmor runt om i Washington. Försökte mig på en av dem, men där gick jag bet. I glödhet sol och under stor press från klagande, törstande familjemedlemmar försökte jag febrilt med svetten rinnande ner för ryggen att leta fram gömman, men utan att lyckas. Istället fick jag besviket lämna Washington i oförättat ärende.
Väl nere i Virginia kunde vi bada storstadsdammet av oss i Atlanten. Detta ägnade vi oss åt några dagar innan det äntligen var dags för mig att få gå på Lynnhaven Mall. Som jag längtat. Jag kastade mig in på JC Penny, hastade mellan hyllorna fram till avdelningen för väskor och accessoarer. Febersjuk av längtan såg jag mig febrilt om efter "den röda". Så såg jag den. Röd och oemotståndlig stod den där på en hylla, den röda väskan i krokodilskinnspräglat mönster. Dessutom till 40% rabatt. Jag slängde upp väskan på axeln och såg mig om efter närmsta spegel. Hur i hela friden kan man ha en hel avdelning för väskor och accessoarer utan en enda spegel. Fick leta upp en på en annan avdelning. När jag som bäst betraktade hur väl vi tog oss ut tillsammans, jag och väskan, hörde jag yngsta sonens bestämda stämma bakom ryggen.
-Men tänk efter. Vad ska du med den där till? Du har ju typ tusen väskor redan.

Danger, kom in och ät!

Sammanstrålade med mina kolleger hemma hos en av oss för en middag innan semestrarna skulle dra igång. Med var även kollegan SC som för tillfället är mammaledig från sin tjänst. Självklart delade hon med sig av sina nyvunna erfarenheter av mammalivet samt bilder på det lilla livet.
-Vad var det nu han skulle heta? var det någon som undrade.
-Ja, det var just det, svarade hon dröjande. Någon som kan gissa vad han heter i mellannamn?
Det kunde vi förståss inte.
-Danger, svarade hon. För att han ska kunna säga "Danger is my middle name". Ja, det är ju pappans idé och det ska ju förståss ändras så fort det blir tillåtet efter sex månader.
-Va, sa jag, ska du ändra det när du en gång har fått det igenom hos Skattemyndigheten?
Jo, det skulle hon. Killen kunde ju inte heta Danger. Tänk om han skulle utvecklas till en mes med Coca Cola-bottnade glasögon. Då är väl Danger inget passande namn. Dessutom var svärmor inget vidare nöjt med mellannamnet, förklarade hon.
-Hur fick ni igenom det egentligen? undrade jag.
-Antar att Skattemyndigheten trodde att det var ett kroatiskt namn i och med att han hade mitt efternamn i början, förklarade hon som är född kroat.
När jag berättade om detta hemma blev maken helt förkrossad vid informationen om att namnet inom kort skulle bytas ut.
-Men du måste ju försöka tala henne tillrätta, kommenterade han upprört. Varför tänkte jag inte på att ge killarna liknande mellannamn? Faktum är att jag skulle vilja ha ett själv. G Horrible N kanske, eller skulle Fear kanske passa bättre? Vilken pondus det skulle ge.
Efter en stunds funderande över vilka namn som bäst skulle passa hans egen personlighet började han även fundera över tänkbara namn till sönerna.
-Gissa vilket ditt nya mellannamn är, frågande han exalterat den äldsta sonen?
-Hm, nä? svarade den förstfödde avmätt.
-Violent! J Violent N, upplyste honom maken förnöjt.
-Vilket är mitt då? ville yngste sonen nyfiket veta.
Efter en stunds funderande svarade maken:
-Evil, det är du det.
-Fett coolt, svarade yngste sonen nöjt.
Hörde också vår sistfödde vid ett senare tillfälle informera sin kamrat om sitt nya mellannamn.
-Vet du vad E:et står för i mitt namn? frågade han kamraten som ovetande ruskade på huvudet. Evil, jag heter R Evil N.
Med en suck avslutade min mammalediga arbetskollega sin historia om sin och sambons namnval för sin nyfödde son.
-Hur det nu än blir med namnbytet, sa hon, tillsvidare kallar vi honom bara WD.

Den som spar han har

Äntligen kom det några dagar med regn. Jo, du läste rätt. Jag skrev äntligen, för det har varit nästan två månader med oavbrutet soliga dagar. Jag behövde regnet, kände jag. Nu fick jag tid med det där jag inte har "hunnit" göra medan solen gassat. Har tillsammans med maken lackat trappräcken och takbjälkar, vilka har stått olackade i 10-års tid i väntan på patina. Nu är det gjort.
Idag har jag också fått igång maken med att gå igenom sina skåp och garderober i en förhoppning om att innehållet kanske kan reduceras, om än mest sannolikt, minimalt. Han är ju inte mycket för att slänga, den där maken.
Själv lever jag under devisen "det jag inte använt de senaste två åren får gå till insamling". På gått och ont, för jag har nog skickat iväg ett och annat som skulle kunna ha varit användbart vid något senare tillfälle. Men, man kan ju inte spara på allt.
Maken lever mer efter "den som spar han har". Jag vet inte hur han får plats med allt. I hans garderob kan man bl a hitta utsvängda jeans samt passande senapsgul plyschtröja från 70-talet (båda ärvda efter fadern), bomullsbyxor med palmmotiv, vadderade skidtröjor med Disney-motiv, shorts med mer diffust motiv, samtliga från 80-talet, gigantiska, jag vet inte om det ska föreställa hiphopjeans från 90-talet blandat med kläder från 2000-talet. En kavalkad som vilket etnografisk museum som helst skulle finna intresse i. Men nej, dessa klenorder får inte röras.
-Titta mina svampplockarbyxor, säger maken när han kommer utfarande ur sovrummet iklädd ett par svarta, tunna bomullsbyxor med benfickor.
-Svampplockarbyxor? undrar jag. För att de ska fungera som svampplockarbyxor måste man kunna böja sig i dem med upprätthållen andning. Erkänn att du gav dem ett namnbara för att kunna behålla dem, eller hur?
-Näe, titta jag kan sitta på huk i dem, demonstrerade maken nöjt och la tillbaka byxorna i skåpet.
Nåja, en kan inte klaga. Tre kassar har han ändå lyckats få ihop. Bäst att snabbt packa in dem i bilen och bege sig till Myrorna innan han hinner ångra sig.
Dessutom jag jag lyckats få honom att släppa taget om två tomma skokartånger, en kasse gamla fodral till sönernas Gameboy Advance-spel som inte längre går att byta in, ett rött förkläde i barnstorlek, ett gammalt duschdraperi med dinosaurier på, två frigolitbitar och lite annat smått och gått som han sparat under premissen "kan vara bra att ha". Men så har han väl att brås på också. Även morfar är en hängiven samlare. Makens mormor berättade en gång för mig att hon en gång fått morfadern att göra sig av med en hel del gamla saker, däribland en toalettsits, som han sparat på under alla år de bott i lägenheten, tror de flyttade dig under 80-talet. Nu gick det tyvärr så att deras toalettsits, som var under användning, kort därefter gick sönder varpå morfadern var snar med att påpeka "vad var det jag sa".
-Om "någon" inte bett mig att slänga den där gamla toalettsitsen som jag sparat på, så hade vi haft en nu, hade morfadern muttrat.
Antar att det därefter är slutslängt där. Man får gå lite varligt fram med makens saker så att man inte hamnar i samma prekära situation.

Blommor och bin

Så har midsommardagen passerat och det är väl nästan högsommar. Till min stora glädje är det sommarvärme och man kan redan nu njuta av ljumma sommarkvällar. Var på teater i Ulriksdals slottspark härom kvällen. Såg Life of Bellman. Grät så det skvalade medan grabbarna generat rullade med ögonen i stolarna bredvid. Scenen var denna; Ulla Winblad utgav sig för att var den utomäktenskapligt gravida Kajsa Stina, blev kastad i fängelse för otukt, men hennes svaga lungor klarade inte av den råa fängelseluften, varpå Ulla Winblads liv sakta rann ut. Vid denna vetskap sjöng Movitz "Märk hur vår skugga" så att hjärtat blödde i bröstet på oss som lyssnade. Som jag hulkade. Jag var som Mr. Bean i kyrkan. Ni vet den där scenen när Mr Bean somnar i kyrkbänken, glider ner på knä och lutar pannan mot stengolvet fortfarande sovandes. Jag antar att jag tedde mig ungefär så för ensemblen där jag satt och stortjöt i främre bänkraden. "Därföre, Movitz, kom hjälp mig och välv gravvård över vår syster." Oj, oj, oj...blev inte mig själv på flera timmar efter att föreställningen slutat och vi cyklat hem igen. Tror att jag fortfarande bär men faktiskt.
Jag gillar inte sådana här känsloyttringar. Speciellt inte som jag bor under samma tak som tre grabbar och därför ständigt är under utredning. Det värsta jag vet är att sitta med grabbarna och kolla på någon snyftfilm när jag vet att jag har tre par ögon som betraktar mig som den enda kvinnan i hushållet. Var går gränsen för hur mycket kvinnan tål? När är det dags att bryta samman? Ska hon alls bryta samman? Vanligen biter jag ihop så det knakar. Men inte denna kväll. Min intension var att bita ihop, men Movitz stod för nära, det blev för känslosamt. Det bara brast.
-Gu´ va´ pinsam du är morsan, informerade mig min förstfödde.
Nu var det några dagar sedan och jag har börjat komma över Ulla Winblads tragiska död. Satt och tog ett glas vin med maken ute på altanen i väntan på att köttet skulle bli klart från grillen. Från ingenstans kommer en stor, fet bidrottning flygandes och satte sig på makens försök till tätning av mellanrummet mellan altan- och hustak. Jag bad maken omedelbart avlägsna bidrottningen från fogmassan innan hon skulle kalla på alla sina drönare, men maken viftade bara lite obeslutsamt efter drottningen med grilltången.
-Den är hon eller du, försökte jag.
Maken verkade oberörd. Fortsatte bara att vifta lite förstrött med grilltången.
-Ja, men ta henne då, väste jag. Tar du inte henne nu får du kalla på Anticimex senare för att få ut både henne och hela bikupan.
-Ja men, svarade maken, tänk om hon har en massa ungar att ta hand om?
-Inte då, sa jag bestämt, hur skulle hon ha hunnit med att få dom. Hon håller ju på att leta sig upp på kallvinden för att bygga bo nu.
-Jag ser inte att hon är på väg upp på kallvinden, sa maken med ett vänt leende mot bidrottningen. Jag tror hon bara tycker att fogmassa är gott. Jag tror hon äter den.
-Pyttsan, snäste jag tillbaka, du är lurad. Innan du vet ordet av kan du inte sitta här ute längre utan att ha ett helt bisamhälle svärmande runt knoppen. Är inte du allergisk förresten? Du borde se om ditt eget hus!
Maken var redan förlorad i visionen om framtida bi-bäbisar och gick inte längre att mana till handling.
-Du ska inte vara så hård mot henne, sa maken lent. Se så envis hon är. Det måste bara betyda att hon har ungar att mätta.
Jag antar att vi alla vurmar för olika saker. Medan jag ömmar för de sårbara i samhällets understa skikt, ser maken till de mer välsituerade i samhället, såsom kungligheter och liknande.Ja, ja...

Män och deras leksaker

Har noterat att man under detta fotbolls-VM slänger en känga åt självaste utformningen av bollen när det någon gång går fel under en match. Den är för ful, för slät, för plastig, för rund, inte vet jag. I vilket fall som helst anser många, främst män, att det är fel på bollen när den slinker in i mål för motståndarlaget eller när bollen inte slinker in i mål för det lag man själv hejar på. Vilken tur för alla dessa, främst män, att man gör om bollen inför varje VM. Då har man alltid den att skylla på, liksom.
Maken spelar, som så många andra, golf och menar å det bestämdaste att det är priset på klubborna som avgör hur bra spelare man är. Jag antar att han med det menar att det är ungefär på samma sätt som med pigment. Man kan sola och sola men man blir inte brunare än man har pigment för. Vissa blir inte bruna alls, utan bara röda. Jag vet inte vad det skulle kunna jämföras med i golfvärlden. I denna tro har han därför låtit specialtillverka golfklubbor speciellt avsedd för sin egen längd, vikt, hårfärg, ja jag vet inte allt. När jag ger honom ett skeptiskt ögonkast försvarar han sig med:
-Jaha, jaha, då ska jag ta med ett gammalt träracket till dig nästa gång vi spelar tennis. Då får du allt se hur bra det går.
Maken brukar stundom spela golf tillsammans med sina goda vänner bröderna UC och BC. De drar i väg i ottan för att återvända någon gång efter lunch beroende på var de spelar. Ibland när de skiljs åt hör jag dem skratta och småprata med varandra, andra gånger blir maken avsläppt hemma under tystnad. Vi ett av de senare nämnda tillfällena frågade jag som vanligt maken hur det gått, varpå han berättade om dagens runda.
-Det gick inte så bra för UC idag, började han. Redan vid utslag gick det snett. Istället för att träffa bollen grävde han med klubban upp en tova, som lade sig som ett lock över bollen. UC böjde sig sammanbitet ner, avlägsnade tovan som täckte bollen, lade tillbaka den på den jordfläck som blottat sig bakom bollen och trampade omsorgsfullt till det hela. När detta scenario upprepat sig för tredje gången tog UC ett resolut grepp om golfbagen, stegade upp på en närbelägen kulle där bagen och dess innehåll kasserades med en smäll. Därefter stegade han tillbaka ner till maken och BC som under tystnad åsett händelsen och sa med sammanbiten stämma:
-Ni får 100 spänn var om vi slutar spela nu.
Så blev det nu inte. UC upptäckte snart att hans bilnycklar låg kvar i golfbagen och när han lugnat sig lite stegade han åter upp på kullen för att återbörda både golfbag och bilnycklar varpå rundan kunde fortsätta.
Skulle UC ha varit behjälpt av en dyrare klubba? Skulle en dyrare klubba inte lyft tuvor lika lätt? Jag vet inte, jag, men jag är skeptisk.
Satt en morgon och lyssnade på morgon-tv och den före detta landslagsmålvakten Ronny Hellström, som var inbjuden som expertkommentator med anledning av fotbolls-VM och diskussionerna runt årets bolldesign. Han menade på att flera mål slunkit in på grund av att målvakten inte fått ett stadigt grepp runt den nya VM-bollen. Flera målchanser hade också gått förlorade på grund av att den nya VM-bollen gått för högt över mål istället för i. Han ansåg att årets boll var plastig och kunde liknas vi de bollar som till låg kostnad kan inhandlas på närmsta mack.
Till samma morgonprogram var också en kvinnlig expertkommentator inbjuden. Under tystnad satt hon och lyssnade till den gamle landslagsmålvaktens åsikter om årets VM-boll. När så programledaren vände sig till henne för en kommentar svarade hon att hon ansåg att spelarna haft god tid på sig att pröva bollen innan mästerskapet och att hon för egen del inte sett några underliga bollbanor under årets VM.
Speglar årets diskussion om VM-bollen åter igen bara män och deras förhållande till prylar? Kanske, kanske inte. Själv säger jag som Zlatan:
-Bollen är rund...

Oljud

Jag gillar att ligga och lyssna på radion eller ha tv:n på svag volym t ex när jag ska sova. Tycker att det är trivsamt att lyssna till en lågmäld speakerröst och en av mina personliga favoriter är Karlavagnen i radions P4. Det är gemytligt att höra vilka åsikter som figurerar där ute i och vad man tycker om saker och ting i landets alla röda stugor och höghuslägenheter. Däremot kan jag tycka att det är det är ganska störande när tv:n står på med någon sportsändning, speciellt fotboll. Orsaken till detta är mestadels kommentatorernas hetsiga kommenterande. Typiskt nog har de lagt sportsändningarna mellan kl. 22 och 23 och i samband med kvällsnyheterna. Maken har nämligen för ovana att titta på dessa sportsändningar. Och det vid läggdags, i sängen.
Som säljare av bröd till livsmedelsbutiker har maken tidiga morgonvanor. Normalt är han iväg redan innan femtiden på morgonkvisten, medan vi andra i familjen fortfarande ligger och trynar i sänghalmen. Detta leder till att samme man också har tidiga kvällsrutiner. Redan vid 20-tiden är ögonen på halvstång och tv-program efter 21 åses endast bitvis. Däremot är kvällens sportsändningar heliga. Det spelar ingen roll om jag tydligt kan höra hur han redan snarkar där bredvid mig i sängen. Varje gång jag sakta, sakta och försiktigt sträcker mig efter fjärrkontrollen för att byta kanal rosslar han till och kisar upp mot mig för att se vad jag tar mig till.
-Du slår väl inte om, sluddrar han från kudden, jag tittar ju.
Med en suck lägger jag tillbaka fjärrkontrollen på nattduksbordet. Det är bara att vänta ut de där jäkla sändningarna. Ingen människa kan ju sova till ljudet av en hetsig sportkommentator som ser en målchans infinna sig.
Nu är det fotbolls-VM och därmed sportsändningar hela kvällen istället för bara en kvart efter nyheterna. Maken och yngsta sonen har parkerat sig ute i soffan, så fördelen är att jag har sovrums-tv:n helt för mig själv. Förnöjt läser jag tidningens tv-tablå, väljer ut något sevärt varpå jag nerbäddad bland kuddar och täcken ser fram emot en rofylld tv-kväll. Samtidigt inleds kvällens match ute i vardagsrummet och därmed det brölande som är så starkt associerat med samtliga matcher i detta Sydafrika-VM. Jag hör inte längre mig egen tv. Slänger irriterat täcket åt sidan och reser mig från sängen för att drämma igen sovrumsdörren med en smäll. Detta leder endast till en minimal reducering av tutandet.
Antar att maken och sonen måste ha tv:n på högsta volym för att själva uppfatta ens ett uns av det kommentatorerna försöker förmedla genom oljudet. För mig är det som att ha huvudet instucket i ett getingbo där jag ligger i sängen och lyssnar till dessa tusentals vuvuzelas som ljuder utifrån vardagsrummet. Hur kan detta få hålla på? Hur kan det vara lagligt? Varför förbjuder man inte dessa otäcka horn? Läser att de vanligen används vid fotbollsmatcher i Sydafrika, men att deras användning blivit hårt kritiserad pga risken för de hörselskador som ljudet från dem kan orsaka. Efter en stund somnar jag, förmodligen av ren utmattning.
Dagen efter och hemkommen från en lång arbetsdag sticker jag in huvudet genom ytterdörren. Inga vuvuzelas. Skönt! Glad i hågen sätter jag fart med middagsbestyren. Maken är ledig i morgon och kan därmed unna sig ett glas vin till maten. Dukar fram och kallar därefter familjen till middagsbordet. Häller upp ett stort glas rött vardera till mig och maken. Barnen får hemgjord läsk från familjens Soda Stream. Just som jag för glaset till munnen för att avnjuta denna röda, antioxidantrika och därmed enligt mig, hälsosamma dryck som somliga kallar rödtjut börjar det plötsligt bröla från makens sida av matbordet.
-Vad är detta för oljud nu då? undrar jag strängt och spände ögonen i maken.
Maken brände av ett finurligt leende från andra sidan matbordet.
-Jag laddade ner en vuvuzela-applikation till min iPhone.

Sommartider

I förra veckan var det skolavslutning för killarna. Den yngste sonen avslutar lågstadiet i Eriksbergsskolan för att till hösten gå upp i mellanstadiet (om det nu heter så fortfarande) i samma skola, medan den äldste sonen slutar i Eriksbergsskolan för att i sexan till hösten börja i Helenelundsskolan och därmed också i högstadiet. För femmorna var detta således en epok som gick i graven.
-Hur många av er har gått här på skolan ända sedan förskoleklass? undrade fröken högtidligt.
Nästan alla barnen räckte upp handen. Till hösten ska de blandas om i nya klasser med elever från Helenelundskolan och andra skolor. Lite trist kan jag tycka nu när de har byggt upp en sådan gemenskap i klassen. Trist också för oss föräldrar som skolan så stenhårt arbetat för att ska lära känna varandra. Detta för att underlätta för oss när barnen kommer upp i just högstadiet och börjar hänga ute om nätterna. Då är det ganska skönt att känna till vilka de hänger med.
Med ett vemodigt leende såg jag ut över alla förväntansfulla elever som satt och viftade med armarna i luften. Jag vände mig om mot maken för att säga någon, för att upptäcka att bredvid mig sitter också han ivrigt viftande med armen.
-Jaha, sa fröken undrande när hon upptäckte makens viftande från längst bak i klassrummet, har du också gått här sedan förskoleklass?
-Japp, nickade maken belåtet.
-Jasså, log fröken, gick du här uppe på Eriksbersskolan eller började du nere på Fågelsångsskolan (annexet, undertecknads anmärkning)?
-Poppelvägsskolan, förklarade maken förnöjt. Fågelsångsskolan hette Poppelvägsskolan då och låg nere på Poppelvägen.
-Intressant, sa fröken eftertänksamt. Då är det liksom en tradition i familjen, då att ha gått här på Eriksbergsskolan.
Efter denna historielektion förflyttade vi oss ut till skolgården där eleverna framförde sina avslutningssånger och på kvällen blev det picnic i Mässparken nere vid Cedervägen. Alla barn i 3C med familjer och fröken samlades för att grilla, käka samt spela fotboll eller brännboll tillsammans innan sommarlovet skulle ta fart på allvar.
Lille hunden Z, var förståss med. Inte helt nöjd med sällskapet, kan jag säga, utan passade på att visa sina sämsta sidor. I stället för att att leka med alla barnen, morrade han åt dem och satt och tryckte bakom makens rygg hela kvällen. Märkligt band de har byggt emellan sig, de där två. Tror båda känner en slags motvillig kärlek för varandra. Kan se dem sitta där rygg i rygg, utan att se på varandra, men ändå liksom känna ett slags tyst samförstånd. Precis som hunden är maken till viss del petig med vilka han väljer att verkligen umgås med. Kan kanske småprata en stund i mindre passande sällskap, men är då precis som hunden ganska snar med att visa tänderna. Denna kväll var det dock endast hunden som visade tänderna, medan maken turligt nog visade sig förnöjd. Chitchatade med fröken och de andra föräldrarna och vi kom in på det där med hur man måste ställa upp som förälder för barnens olika fritidsföreningar.
Har ju själv ställt upp som både parkeringsvakt och arbetat i café på uppdrag av yngste sonens fotbollsklubb, medan maken ställt upp som matchvärd. En av de andra föräldrarna och tillika yngste sonens fotbollstränare O, berättade att han vid ett tillfälle ställt upp som funktionär vid sin sons friidrottstävling och blev tilldelad uppgiften krattning av längdhoppsgrop. Nöjd över tilldelningen och i tron av att detta förmodligen inte skulle innebära något tyngre arbete gav han sig iväg till friidrottsarenan. Väl på plats blev han snart varse att krattning av längdhoppsgropen ändå var ett ganska ansträngande uppdrag. Efter flera åldersgrupper och sex hopp per deltagare kunde han konstatera att armarna var ganska möra.
-Man blev ju smått förbannad också när man såg deltagare som efter hoppet fortsatte springa i sanden ända till längdhoppsgropens slut, menade han. De kunde väl för fasiken ha tänkt på att vika av innan. Istället blev jag tvungen att kratta hela gropen igen efter dessa.
Vi andra föräldrar nickade instämmande åt den tanklöshet dagens ungdom stundom uppvisar. Kastade ett öga på mina egna smågrabbar som bekymmerslöst spelade fotboll på gräsplanen en bit bort. Vad skönt det var med sommarlov ändå. Inga måsten, inga krav, bara härliga tanklösa sommardagar.

Teknikens under

Så drar det igång igen, fotbollskalaset. Inte för att jag själv är så värst intresserad, men det engagerar resten av familjen. Maken och vår yngste sitter klistrad. Till och med vår äldste lyfter blicken från datorn stund. Våra tv-apparater går varma, för man kan ju naturligtvis inte enas om att titta på en tv tillsammans. Nej då. Maken måste se nere och killarna med kompisarna där uppe.
Jag minns när vi inredde vinden för sisådär en sju år sedan och därmed lät halva övervåningen bli till ett stort sällskapsrum. I ett rum på 36 kvadratmeter blev vår dåvarande 28-tummare en prick i hörnet och vi förstod både maken och jag att vi skulle komma att behöva något större. Som så ofta när jag befinner mig på resande fot passar maken på att fatta stora beslut. Så även denna gång.
Åter på hemmaplan kom jag knappt in genom ytterdörren. I vardagsrummet, innanför hallen stod något som syntes vara ett slags rymdskepp. Maken hade i min frånvaro inhandlat en stor-tv till övervåningen, men som han placerat i vårt betydligt mindre vardagsrum på nedervåningen. Och det var minsann ingen platt-tv. Allt hade väl varit frid och fröjd om maken på något sett varit svenskt lagom. Det är han nu inte när det kommer till teknik. Då ska det vara storslaget. I vardagsrummet stod en 55-tums tjock-tv med lika stor inbyggd högtalare undertill.
-Härligt!, sa jag ironisk. Hur hade du tänkt att få upp den till övervåningen?
Nästkommande vecka ringde maken på förstärkning i form av armstark kamrat, men hur de än puffade och skuffade kom tv:n inte upp på övervåningen. De var således tvungna att inkalla ytterligare förstärkning. Till deras hjälp slöt sig ännu en, men vad hjälpte det. Tv:n var för stor för att kunna tas genom den krök som vår trappa gör från hallen och upp till övervåningen. Det blev till att demontera trappräcket för att få upp schabraket.
När jag kom hem från jobbet en dag var tv:n dock slutligen på plats, men maken satt i trappen fullt sysselsatt med att spackla igen de rispor i väggen som tv:n gjort på sin väg upp. Jag betraktade honom med stort missnöje.
-Bäst för dig att det där blir ordentligt gjort, sa jag torrt nerifrån hallen medan jag ställde ifrån mig väskan och fortsatte in i köket för att ta i tu med middagsmaten.
Maken var emellertid sprudlande lycklig över sitt inköp. Tror att det var fotbolls-EM som var på tapeten då en tid efter att tv:n kommit på plats. In bjöds både den ena och den andra till den "fotbollsstudio" som maken inrättat på övervåningen med anledning av evenemanget. Från takbjälken vajade svenska flaggan och ölen stod välkyld på bordet.
Där uppe står den fortfarande, vår enorma TV. Om vi någon gång vill ha ut den igen får vi ta fram motorsågen, misstänker jag. Men inte idag, för nu är det dags för fotbollskalas igen.

Människans bäste vän

I grund och botten är jag för husdjur, speciellt i barnfamiljer. Barnen lär sig empati och att ta ansvar. Jag är också själv uppvuxen med diverse husdjur, alltifrån snigelsamlingar och akvariefiskar till marsvin, undulater, katter och hundar. Och självfallet ska mina barn få växa upp på samma sätt. När grabbarna föddes hade vi katter. Tre stycken för säkerhets skull. Jag hade två och maken tog med sig sin in i vårt dåtida samboförhållande. Nu har samtliga katter gått till sällare jaktmarker och killarna har istället akvariefiskar och varsitt marsvin. Utöver detta brukar det flytta in ett och annat djur vars hussar och mattar är på semester, såsom svägerskans tre marsvin och grannarnas lille jack russel Z.
Att ha marsvin är som att ha ett litet stall inomhus. Bland strö, hö och exkrementer frodas både det ena och andra. Vid ett tillfälle upptäckte vi en svampodling i marsvinsburen och häromdagen fann maken att ett gäng småflugor gjort sig hemmastadda bland stråna. Detta skapade en viss panik hos maken som hivade ut både bur och marsvin (de har en utomhushage ska sägas för att vi inte ska få djurrättsaktivisterna efter oss). När jag i all sköns ro svängde in på garageuppfarten hemkommen från arbetet, fann jag maken med vild blick och svettpärlor i pannan i fullfärd med storstädning av marsvinsburen. Marsvinens lilla hängmatta fick sig också en rejäl omgång när maken hängde upp den i torkvindan och piskade ur den med flugsmällan.
Väl färdig med sina åtaganden sjönk maken ner i trädgårdsfåtöljen ute på altanen med en kall öl och en lättnadens suck över att ha gjort slut på ohyran. Han hade väl inte suttit många minuter innan det plingade på dörren. Där stod grannen med lille Z, som kamperar hos oss medan grannarna själva tillbringar ett par veckor utomlands. Ivrig som bara en jack russel kan vara och med förväntansfull uppsyn stod så Z i hallen med allt sitt bohag i form av sovkudde och matskålar, koppel och bajspåsar.
-Vem vill leka, var är barnen, var förvarar ni era pinnar och bollar? såg han ut att tänka medan han sprang runt och undersökte sin tillfälliga bostad.
Grabbarna som hört att den lille gästen äntligen anlänt kom utfarande från dator- och tv-rum. Efter en kvart låg alla mattorna i en rynkig hög vid altandörren, stumporna som nyss tagits av men ännu inte nått fram till tvättkorgen var nu fulla med hål och på vardagsrumsgolvet låg en hög med flisor som alldeles nyss suttit ihop i formen av en träpinne. Lagom till sänggående hade hunden fått tag i en lurvig, uppblåsbar sittpuff som på alla vis skulle ruskas livet ur. Medan vi andra försökte få en blund i ögonen for lille Z runt i huset och bullrade med sittpuffen.
Dagen efter kliver jag upp tidigt för att hinna ut med jycken innan det är dags att ta sig till arbetet. Med ihålig blick klär jag på mig och hasar ut i köket för att sätta på kaffe så att det är klart när jag kommer tillbaka efter morgonrundan. Av hunden syns inte ett spår. Jag hasar tillbaka in i sovrummet. Kvar i sängen ligger lille Z, nu på rygg med alla tassarna i luften och med en förnöjd min över att slippa trängseln. Ler han inte till och med?
-Hörrö, ropar jag åt honom. Upp och hoppa om du ska ut.
Besvärat tittar han upp, gäspar med krullad tunga och reser sig sedan långsamt och sträcker på kroppen innan han motvilligt lämnar sängvärmen. Men när vi efter efter en lång arbetsdag vill sitta och slappa i kvällssolen ute på altanen, då ska lille Z leka. Missnöjd med vår passiva inställning till sällskapslekar hund och människa emellan, står han trampande och gnisslar och gnäller i änden på det rep vi bundit fast honom i.
-Ska man ha hund ska man ha en som kan ligga och ta det lugnt här vid mina fötter, konstaterar maken. En som inte äter och bajsar så mycket heller.
-Någon sådan hund finns inte, säger jag, annat än en gammal och sjuk en.
-Japp, svarar maken, en sån hund kan jag tänka mig. En gammal och sjuk en.