Julstök i Helenelund

Så långt tillbaka som jag kan minnas så har detta hushåll stått under ständigt hot. Var det inte katter som rev ner prydnadssaker så var det bäbisar som käkade krukväxter. Sedan var det marsvin som hotade gnaga kablar och akvarium som riskerade skapa vattenskador. Nu är det hund som äter tomtar och annat julpynt.
Jag var i mitt esse redan innan första advent och väntade ihärdigt att få ta fram alla juleljus, julgranar, tomtar, halmbockar, kransar och annat som hör julen till. Julbyn var redan framme sedan veckor tillbaka. Detta för att skapa stämning redan tidigt i november. Nu skulle det kompletteras med rena julgrejer. Ner från vinden kom kartong på kartong fyllda med det ena och det andra, det ena glittrigare och rödare än det första. Upp packades tomtar, granar, glitter, julbelysning och liknande stämningshöjare. Glöggen stod på spisen och väntade på att inta rätt temperatur. Vännerna var på ingång för att smaka av en av säsongens många, många glöggsatser.
För året hade en ny vit plastgran införskaffats med stämningsfull vit ljusslinga. Men vad skulle vi göra med den gamla, gröna granen? Som tur var hade vi en våning till. Problemet var bara att maken, som så ogärna kasserar något hade fyllt övervåningen med en gammal soffa som blivit över när ny soffa införskaffades till vardagsrummet en trappa ner. Denna stod nu på den gamla, gröna julgranens tänkta plats. Jag hade till och med införskaffat en ny ljusslinga som skulle ersätta de gamla julgransljusen i granen.
Efter en stunds funderande fick jag en briljant idé. Varför måste man bara ha en julgran när man kan ha en hel julskog? Sagt och gjort. Den gamla, gröna plastgranen monterades ihop bredvid den nya vita i vardagsrummet på nedervåningen. Maken synade bistert mitt tilltag, men yngste sonen var på. För att kröna det hela hämtade jag paketet med den nyinköpta ljusslingan som legat i köket och väntat på att göra en glimrande entré. Ett hundra nittio ljus utlovade paketet.
Maken mumlade något om att ta in stubbar och mossa för att fullborda det hela. På så sätt skulle vi inte behöva gå ut med hundarna längre. Vi skulle ju bara kunna släppa ut dem i vardagsrummet. Och kanske vi kunde slänga ut soffan och sitta på stubbarna och kolla på tv under julhelgen. Jag lät mig inte nedslås utan fortsatte med mina planer.
Jag rev ivrigt upp paketet med juleljusen och döm om min förvåning när jag upptäckte att samtliga 190 julljus var komprimerade till en slinga på max två meter. Hur skulle man fördela detta i julgranen. Längre stod jag och tittade på den korta slingan som lovar så mycket och höll så lite. Under tiden hann jag bygga upp en rejäl julilska.
-Det blir ingen julskog, skrek jag till maken. Det är bara att packa ner den här skitgranen i paketet igen.
Tyckte jag inte att maken gav ifrån sig en lättnadens suck.
Vännerna var på ingång och mina julskogsplaner hade gått helt i stöpet. I ren ilska rev jag itu den gamla, gröna granen och tröck tillbaka den ner i sin låda. I ilskan passade jag inte bara på att hiva tillbaka denna låda till sin plats på vinden. Nej nu skulle, fanken ta mig, alla lådor, tidningar och annat av samma material ut. Upprörd hämtade jag pappkasse på pappkasse fyllda med tidningar och kartonger på väg till insamling och ryade åt maken att ta hand om dem per omgående. Av bara farten passade jag även på att få fart på killarna med att samla in fotbollar, skateboards och annat som legat under trappen och samlat damm. Ut med dem i garaget på stört, skulle de.
Killarna och maken sprang som tättingar för att avlägsna de papperspåsar, fordon och andra saker som nu snabbt fyllde hallgolvet. Som plåster på såren över att mina julskogsidéer hade fallerat, kom maken ner från vinden med en grön grangirlang som vi brukade vira runt en pelare i hallen. Ilsket rev jag den till mig, medan maken försökte pryda trappräcket med den nyinköpta, löjligt korta ljusslingan med 190 ljus fördelade på två meter.
-Den här jäkeln barrar ju, frustade jag medan jag upprört stegade ut i tvättstugan för att hämta dammsugaren.
Till slut var i alla fall tomtarna på plats, den nyinköpta, vita julgranen spred julstämning från sin centrala plats i hemmet och adventsstaken var fylld med nya, långa ljus. Vännerna tittade förbi och vi hade en trevlig eftermiddag med glögg, lussebullar och julmusik.
Ja ja, det blev visserligen ingen julskog denna helg, men julen är inte över än. December är visserligen mörk, men med alla juleljus så blir den en av vinterns ljusaste perioder. Skulle vi bara få lite snö nu också så vore denna december fulländad.
Lycklig drog jag iväg till arbetet på måndag morgon i vetskapen om att få tillbringa decemberkvällarna hemma i vårt julpyntade hem. Att det var måndag bekymrade mig inte det minsta. Jag såg fram emot att få komma hem till familjen och äta en god middag innan jag kröp ner i soffan med en rykande varm glögg och en julfilm. Efter arbetsdagens slut hastade jag således hem för att ta del av familjemyset. Väl hemma kastade jag av mig jackan, hälsade på hundarna innan jag skyndade in i köket för att se vad maken hade för middagsplaner.
En fasansfull syn var vad som mötte mig i köket. På köksbordet låg alla tomtarna i sina beståndsdelar. Näsor, fötter, ögon och annat som suttit fastlimmade på tomtarnas kroppar var nu separerade från något som såg ut som små Venus av Milo, eroderade av väder och vind.
-Vem fanken ligger bakom detta? gastade jag rakt ut i rummet.
Maken vände sig om vid grytorna för att se vad som stod på.
-Har hunden käkat upp alla jultomtarna? undrade jag skakad över den syn som mött mig vid hemkomsten.
-Jag antar det, svarade maken försiktigt. Det låg delar utspridda över hela golvet när jag kom hem. Det där är vad jag har hittat och lyckats skramla ihop.
Med återhållen vrede spände jag ögonen i hunden, som ivrigt viftade på svansen nere vid mina fötter.
Några av tomtarna kunde dock räddas. Med en suck limmade jag på den sista tomtenäsan på en av de tomtar som restaurerats och ställde den åt sidan för att torka. Det är väl bara att ställa prydnadssaker och pynt på något, för hunden, otillgängligt ställe, antog jag och konstaterade att detta hushåll åter igen stod under hot.