Granen står så grön och grann i stugan

Hann knappt slå upp ögonen i lördags morse innan yngste sonen krävde att jag genast skulle ta mig upp ur sängen för att pynta hushållet. Bara att kravla sig upp. Kartong på kartong fick jag bära ner från vindsförrådet. Allt skulle fram. Julbyn till köksfönstret hade vi redan tjuvstartat med. Den brukar vi damma av straxt efter höstlovet. Vi började samla på de små husen under en period i USA. Tillbaka i Sverige hade vi lite svårt att hitta delar att komplettera med, men i och med att modern är bosatt i Tyskland hittade vi på en lösning. De små husen finns att köpa där nere också, så nu samsas huset som inrymmer "The Florist" med ståndet i vilket man säljer "heisse Maronen" i vår tysk-amerikanska julby. Det gör inget, stilen är i alla fall den samma. Med åren har det blivit en hel del hus, en kyrka, en bro, en skridskobana, lite människor sysselsatta med det ena och det andra, lite snötyngda granar och små gatlampor. Allt pryder nu varje jultid vår två meter långa fönsterbräda i köket.
Vidare skulle varje skåpknopp i köket dekoreras med en liten garntomte, ljusen i takkronan skulle prydas med juliga ljusmanschetter, tygtomtar, snökulor, fiberoptikbyar och halmbockar skulle placeras ut, trappräcket skulle kläs in med granslinga och som toppen på allt skulle till och med plastgranen kläs. En chock var vad som drabbade äldste sonen är han framemot lunchtid släntrade sig upp ur sängen, ner för trappen och in i det nu sprakande juliga vardagsrummet. Stackaren börjar bli van med sina julälskande familjemedlemmar.
Med ett litet avbrott för tennis med familjen var vi snart tillbaka för att fira in första advent. Vet inte om någon annan gör det, men det gör vi. På med glöggen och fram med julfilmerna. Jag tror vi har rensat marknaden på julfilm. Det är inte många vi inte har vi vår samling, så det är lika bra att sätta fart och beta igenom dem om vi ska hinna med de flesta innan julafton. För efter julafton är det kört. Vem vill se julfilm då?
Söndagen hade yngste sonen bokat till julhandel. Bara att kasta sig in i bilen så fort affärerna öppnade. Äldste sonen grymtade något otydligt som lät som ett nej från bakom datorn som svar på frågan om han skulle med.
Först var det jag och sonen som tillsammans drog iväg på jakt efter våra planerade julklappar till maken. Därefter bytte han förälder och fortsatte sin shopping med maken. Vid det laget var jag så upp i varv att jag fortsatte att beta av julklappslistan till familjen på egen hand. Efter flera timmars klappjakt träffades vi åter igen hemma. Maken hade inhandlat lussekatter på sitt håll och mitt bidrag var inhandlad lättglögg ifrån ICA. Det var allt jag kunde få tag i för den egenkryddade glöggen var för närvarande slut. Självklart har jag nya kryddor på extraktion i vodka, men det tar en vecka innan den är färdig att smaksätta vin med. Lättglöggen från ICA fick således duga.
Gissa om det var skönt att sjunka ner i fåtöljen med varm glögg och lussekatt för att fira första advent. Till och med äldste sonen gjorde oss motvilligt sällskap, inte helt nöjd med att behöva lämna datorn för att äta lussebullar med familjen. Lagom tills vi fick på Polarexpressen fick han dock nog och avlägsnade sig.
Nu är det måndag och med några dagar fram till helgen får vi lite andrum. Men på lördag är det dags för glögg och julmarknad med vännerna inne i Gamla stan. Sedan måste vi hinna ut till landen och göra lite juligt där ute också innan modern med make kommer upp från Tyskland.

Svanstatus

Jag är precis hemkommen från årets Medica-mässa i Düsseldorf. Otroligt vad den stan kan svälja människor. Omkring 150000 personer deltar varje år på Medica. Utställare är allt från hälsa och rehabilitering, till diagnostik och medicin. Vi deltog i Exportrådets Sverige-monter som ett av flera svenska biotech-företag.
Det är intressant att inrätta sig i det tåg av människor som varje morgon strömmar in till de 17 flera fotbollsplaner stora mässhallarna och på samma sätt strömmar ut ur dessa mässhallar varje kväll och på väg in mot "altstadt" för en bit mat och kanske en öl. Där travar de på led alla möjliga affärsmän och -kvinnor, de flesta med hög svanfaktor. Vi brukar roa oss på jobbet med att indela folk på en graderad skala alltifrån rufs till svan. En person, vanligtvis kvinna, med hög svanfaktor är en sådan som aldrig är fel. Hon är alltid rätt klädd, perfekt och ofta lite mer sminkad och med alla hårstrån precis där de är tänkta att vara. En kvinna med hög rufsfaktor däremot, är ofta mindre sminkad för det hanns inte med på morgonen, klädseln är lite mer åt det praktiska men bekväma hållet samt kan om hon har otur komma klampande med gylfen på vid gavel. Det skulle förståss aldrig hända en svan.
En av kvällarna i Düsseldorfs altstadt satt vi och diskuterade var någonstans på skalan vi förmodligen själva befann oss. Vår chef CAx och jag bestämde oss för att vi nog var mer åt rufshållet på skalan, men att vår kollega SD hade begåvats med en aningens högre svanfaktor än oss båda andra. SD i sin tur menade att man till mångt och mycket själv kunde bestämma var på skalan man skulle befinna sig.
-Det beror bara på hur mycket tid man vill investera i sitt utseende och hur man tar sig ut, menade hon med bestämdhet.
Jag och CAx kände oss inte riktigt övertygade om den saken. Visserligen kanske vi prioriterade sovmorgon högre än fler minuter framför spegeln på morgonen, men visst hade vi väl båda en vilja att sträva mot perfekthet? Det trodde inte SD på.
På väg hem till hotellet några öl senare kom jag ihåg att det nog fanns en geocache på vägen. Som tur var hade jag laddat ner koordinaterna till min telefons GPS, så det vara bara att sätta igång och söka. Vid vallgraven som delade Königsallees nord- och sydgående körfält skulle den vara. Precis vid en bro som förenade Schadowstrasses östra och västra delar skulle den finnas den där skatten med det passande namnet Kö, som Düsseldorfarna kallar sin shoppinggata Königsallee. Själva ledtråden var "gå in från väster, ta en paus och ta den därunder". I skydd av mörkret hasade jag mig därför nerför sluttningarna som kantade vallgravens västra sida, trevade mig fram utefter stenarna nedanför bron för att slutligen klättra upp i den handfatsstora fontän som hängde utefter brons västra sida. Fontänen var tömd för vintern och fylld med löv. För att hitta eventuella håligheter vari skatten kunde vara göms krafsade jag runt bland löven. SD sprang fram och tillbaka uppe på bron med min telefon för att hitta koordinaternas nollpunkt. Bäst som det var uppflugen i fontänen ivrigt krafsande bland löven hörde jag min chefs röst i mörkret.
-Jag tror inte vår företagsförsäkring täcker det där, informerade hon mig genom mörkret. Och om du ramlar ner i vattnet, hur får vi då upp dig? Vi har inget paraply med oss som vi kan haka fast dig med för att dra upp dig igen.
Efter en stunds idogt letande gjorde sig kvällens tidigare dryckesintag påmint och både CAx och SD började klaga på att det började trycka på. Motvilligt avslutade jag letandet, klättrade ner ur fontänen och tillbaka upp på Königsallee. Molloken över nederlaget promenerade jag och mina kollegor tillbaka till hotellet.
Redan kvällen efter var jag tillbaka med SD men utan CAx, som hade tagit ett flyg tillbaka till Sverige tidigare på kvällen. Denna gång hade jag haft ett dygn på mig att grunna över ledtråden och kunde därför gå direkt på skatten utan GPS-hjälp. SD blev så in i norden exalterad över upptäckten att hon genast kastade sig på telefonen och ringde upp CAx, som inget ont anande förmodligen fortfarande satt på flyget.
-Vi hittade guldet, vi hittade guldet! skrek hon till CAx mobilsvar varpå hon vände sig till mig med uppmaningen att även notera hennes namn på den papperslapp som skatten egentligen innehöll.
Jag gjorde så och för att fira knallade vi nöjda iväg till närmsta glühwein-stånd för att fylla på de muggar i form av snögubbar, som vi haft med oss och tömt under processen. Lyckliga över dagens framgång skålade vi med snögubbarna i glühwein och skrattade åt gårdagens fruklösa letande.
-Inte mycket svan hos dig igår när du stod där uppe i fontänen och kastade löv omkring dig, upplyste mig SD.

Peppar, peppar

När höstlovsveckan börjat lida mot sitt slut drabbades familjen av en fruktansvärt intensiv magsjuka. Först att insjukna var yngste sonen. Efter ett par dagar insjuknade även maken och äldste sonen. Själv bar jag kräkhinkar, tvättade sängkläder, nattvakade med kvidande barn och annat som hör kräksjuka till. Anledningen, som jag ser det, till att jag ännu står på benen är vitpeppar. Denna gamla beprövade huskur fick jag lära mig av en förskolelärare när killarna var små och fortfarande gick på dagis. Vid första tecken på magsjuka i min närhet trycker jag i mig 10 stycken vitpepparkorn. Sedan fortsätter jag med denna behandling morgon och kväll tills faran är över. Då jag ännu inte kunnat blåsa faran över för denna gång är jag i skrivande stund mitt uppe i vitpepparkuren.
Denna gång har jag även lagt till chilipeppar. Orsaken till detta är att modern ringde upp från Tyskland och berättade för mig om chilins positiva egenskaper för det mesta och däribland magsjuka. Tänkte således att det kan ju aldrig skada och slängde med lite chili också i min preventiva behandling. Man måste dock vara snabb med detta intag. För att inte bränna sönder munnen helt och hållet, klipper jag ner frukten med sax varpå jag hivar in bitarna så långt ner i svaljet jag kan få dem. Efter kastar jag in ett glas med vatten för att få ner bitarna i magen där de kan ligga och göra nytta.
Läste i en artikel i Expressen att chilin får magen att utsöndra slem som lägger sig som en hinna runt skadliga ämnen. Jag antar att slemmet kan lägga sig som en hinna även runt magsjukevirus. Kan hända har vitpeppar samma effekt på magens slemproduktion. Inte vet jag, kanske är det en ren placebo effekt. I sanningens namn så struntar jag i vilket. Huvudsaken är att det fungerar.
En annan orsak till att jag hållit mig fri från magsjuka på senare tid kan vara att jag under en semestervecka i Egypten lärde mig att nitiskt hålla mina och övriga familjemedlemmars händer konstant rena, att aldrig någonsin stoppa något i munnen med orena händer och, gud förbjude, aldrig, aldrig stoppa fingrarna i munnen. Detta är en sed som jag anammar även i magsjuketider. Men jag vet inte. När det var som värst för äldste sonen låg jag bredvid honom i sängen medan han pustade och frustade mig i ansiktet för att hålla kräkningarna stångna. Antagligen hade jag hela ansiktet fullt med magsjukevirus, men jag knep igen munnen, det gjorde jag. Faktum är att jag inte ens vågade slicka mig om läpparna utan att sanera mig själv först.
Jag tror på dagispersonalens huskurer. Har fått hjälp ett otal gånger där BVC fallerat. När äldste sonen fortfarande nyttjade blöjor och därav fick utslag tipsade fröknarna mig om Inotyol. Detta ullfett använder jag fortfarande som universalmedel mot hudåkommor av typen sprickbildningar och utslag och anser dess skyddande effekt vara svårslagen. När samme son vid ett senare tillfälle i treårsåldern blev hård i magen fick jag från personal rådet att ge honom en lättöl, vilket jag genast gjorde och problemet var snart ut världen.
Denne, min son är, eller var kanske jag ska säga för ju närmare han kommer tonåren desto mer introvert blir han, en mycket social varelse. Han sökte ofta kontakt med nya människor i sin omgivning och ventilerade gärna ämnen av en, enligt mig, mer kontroversiell natur. Så även den eftermiddag som följde på hans intag av lättöl till lunchmaten. I toalettkön i Kista Centrum, som det hette på den tiden, fick han ögonkontakt med en äldre dam. Efter att ha skruvat på sig en stund kunde han uppenbarligen inte hålla sig längre.
-Jag drack öl till maten idag, informerade han damen i kön.

Utvecklingsfas

Vi beslöt oss för att utlysa en glöggtillverkartävling på arbetet härom veckan. Inte så mycket för att ta fram en vinnande produkt utan mer som en orsak till att ha lite skoj tillsammans. Vi på Marknad har i alla fall utmanat avdelningarna för Utveckling och Produktion i tillverkning av den godaste, mest aromatiska och mest iögonfallande glöggen. Nu är det ju så att vi har en alkohol- och drogpolicy på arbetet, så utvecklings- och produktionsarbetet får helt enkelt skötas utanför kontorstid och helst utanför arbetet helt och hållet. Nu är detta inte till fullo möjligt i och med att ett visst avsmakningsarbete måste skötas i nära anslutning till våra arbetsdagar.
Sagt och gjort samlade vi ihop oss på Marknad för att lägga upp en utvecklingsplan. Efter lite brainstorming kom vi fram till att pröva på sju olika smaksättningar av en traditionell vitvinsglögg som bas. Ingredienser införskaffades varpå kryddor sattes på extraktion hemma hos EL. Efter en vecka tillsattes socker och vin och så var det klart för den första provsmakningen. Vid samma tidpunkt, som det vi kallade för labbskalorna var klara för utvärdering, var det även dags för revision av företaget med anledning av vår ISO certifiering. På besök var därför ett europeiskt ISO certifieringsorgan för att se över våra processer. Var vid tillfället själv på affärsresa i Tyskland och oroade mig lite för att kollegorna skulle ha glömt av revisionen och istället vara i full färd med att dricka glögg i kontorsförrådet eller något liknande när européerna tittade förbi. Antar att vår kvalitetschef skulle ha haft ett och annat att säga om saken och vi på Marknad en hel del att förklara om så varit fallet. Min oro visade sig dock helt obefogad.
Självklart hade kollegerna full koll och avsmakningen av labbskalorna var senarelagd till i går. Med anledning av detta var vi därför församlade i företagets lunchrum för att utvärdera våra sju olika smaksättingar. Glöggerna markerades blint med bokstäver från A till G för att vi inte skulle kunna veta vad vi tillsatt utan helt bedöma produkterna utifrån deras respektive smak, arom och färg. Vi värmde upp små portioner i mikron för att sockret helt skulle lösa sig i drycken. Därefter sög vi upp glöggen i engångspipetter till provsmakningsskedar. Länge höll vi på och smakade och luktade, luktade och smakade och lyfte upp glasen mot ljuset för att bedöma färgen. Ju länge vi höll på desto fnittrigare blev vi.
-Vad håller ni på med? hörde vi plötsligt bakom oss.
Det var IT-ansvarig MF som tittat in i köket för att ta sig något att dricka.
-Vi labbar! deklamerade vi med en mun.
Överrumplade över påkomsten fortsatte vi dock fnittrande våra förehavanden i köket.
-Jaha, har ni labbat länge, eller? undrade MF med ett ironiskt ögonkast åt våra glögglas.
Därpå avslutade han sina sysslor i köket och lämnade oss åt våra och gick tillbaka varifrån han kommit. Efter ytterligare en stunds överläggning med varandra kom vi fram till att smaksättning C var den bästa. Den hade en rund smak, utan bitter eftersmak, en fantastiskt kryddig arom och en vacker guldgul färg. Förstudien är därmed avslutad och produkten är färdig för att skalas upp. Med risk för industrispionage tänker jag inte avslöja några recept här i nuläget. Det är ju i alla fall en tävling. Istället lovar jag att återkomma i ärendet.