Har de bättre toaletter i Östersund?

Nästa vecka är det sportlov. Jag åker till Åre med familjen. Det ska bli underbart skönt. Hoppas bara att vädret blir någorlunda. Det ser i alla fall lovande ut på väderprognosen. Vi brukar ofta åka skidor i Alperna av den anledningen att min mamma bor i södra delarna av Tyskland. Då är det enkelt att flyga ner, bli upplockad på flygplatsen och så bilar vi tillsammans ner, oftast till Österrike. Och visst är det jättehärligt med Alperna, att kunna sitta ute i solen och ta en gulasch och en öl på lunchen. Nackdelen är att snön ofta är som äppelmos på eftermiddagen.
I svenska fjällen är snön nästan alltid perfekt. Som den gången vi åkte skidor i Ramundberget i mellandagarna julen för ett par år sedan. Minus 5, lite soldis – perfekt! Dessvärre steg temperaturen under natten, det regnade och sedan frös det på till morgonen efter. Kanske hann jag med ett par åk innan jag fick ett felskär, ramlade och bröt armen. Då båda benen i underarmen gått av fick jag åka taxi till Östersunds sjukhus för operation. Inte roligt att lämna familjen kvar i Ramundberget. Dagen efter var det dessutom planerad hemresa.
-Vad hände? undrade en kollega. Bröt du armen under några häftiga stunts eller spelade du Guitar Hero tills armen gick av. Om inte – ljug!
Ja, vad kunde jag säga. Inga häftiga stunts i backen hade förorsakat detta armbrott. Ska sanningen fram, så hade backen liksom inte ens börjat. Det var mer typ strax efter att jag klivit av liften. Inte ens brant. Nåväl, familjen fick åka hem och själv blev jag kvar i Östersund. Maken var inte glad över mitt krav på att bli hämtad med bil från Östersund några dagar senare. Men faktum var att jag stod i Östersund i bara kalsongerna. Hur skulle jag annars ta mig hem? Det var bara för honom att hoppa in i bilen och sträckköra till Östersund och hämta frugan på självaste nyårsdagen. Väl framme hade han väldigt bråttom på toa. Det kan man förstå efter sju timmars bilkörning.
Maken berättade vid ett senare tillfälle om en kollega som växt upp i en liten by i Hälsingland och om hur han tillsammans med sina kompisar brukade köra två timmar till Sveg bara för att käka korv. Inget ovanligt kvällsnöje i Norrland, kan jag säga. Som uppvuxen i Sundsvall åkte vi ofta till Hudiksvall eller Härnösand för att fika. Vet inte om de hade så mycket godare fika i dessa grannstäder jämfört med Sundsvall, men så var det bara. Maken berättade alltså om sin arbetskompis som vid yngre år från sin hälsingeort brukade bila två timmar för en varmkorv från Sveg.
-Hm…, svarade jag. Du kan ju berätta för honom om den gången när du körde 7 timmar från Stockholm till Östersund för att bajsa.

Utan byxor i Berlin

Det där att jag har lite svårigheter med att leva i nuet kan orsaka en del problem för mig. Jag reser ju en del i mitt arbete. Vi ett tillfälle när jag var i färd med att packa min väska för att åka iväg till en kongress i Berlin kom jag på något som gjorde att jag var tvungen att avbryta packningen för att genomföra det där jag kommit att tänka på medan jag packade väskan. Väl tillbaka la jag väskan åt sidan i väntan på necessären som ju inte blir klar förrän tänderna är borstade på morgonen.
Framme på hotellet i Berlin, när jag skulle packa upp mina kläder för att hänga in dem i garderoben upptäcker jag att jag bara fått med mig överdelar av olika slag – blusar, kavaj, toppar – men inga byxor. Jag hade alltså tre dagar i en utställningsmonter framför mig, utan byxor. Jag hade blivit avbruten av andra tankar mitt i packningen av min kostymdräkt och därmed enbart fått med mig kavajen. Byxorna hade blivit kvar hemma. Så kan det gå när man inte fokuserar på här och nu utan alltid ligger steget före i tanken. Som tur var hade jag på mig ett par mörka jeans på resan ner. De fick duga.
Den där utställningen vi hade i Berlin, jag och min kollega, var otursförföljd i övrigt också. Vår display hade kommit fel och hamnat i USA. Där stod vi med enbart ett bord och ett broschyrställ. Kongressbesökarna förstod aldrig att vi var utställare utan uppfattade oss som kongressvärdinnor. Vi hade vissa svårigheter att få igenom vårt budskap, skulle man kunna säga, vad vi sålde och vilka fördelarna var med just våra produkter. De frågor vi fick rörde mestadels var lunchen skulle serveras eller visste vi möjligen var toaletterna låg. Vi hade tur som åtminstone hade några broschyrer och broschyrställ. Vi hade åkt ut till mässan dagen innan öppnandet för att dumpa väskan med broschyrerna och stället i montern, men städarna som kom efter oss trodde att någon glömt en resväska och tog den med sig. Efter mycket om och men fick vi emellertid tillbaka väskan, men utan display syns man inte nämnvärt.
Vid ett annat tillfälle i Kapstaden var våra utställningsgrejer en dag försenad. Där satt vi i vår tomma monter på utställningens första dag och såg dumma ut. På en av väggarna hängde en liten lapp med information till utställaren från kongressvärden rörande elektricitet, monterstädning, etc. Kongressdeltagarna trodde att det var vad vi hade att visa och försökte ivrigt se vad det möjligen kunde stå på den lilla lappen. Vi kunde höra hur de talade med varandra, pekade på oss och undrade ”what is this”. Vi visste inte om vi skulle skratta eller gråta. Dagen efter kom våra grejer och resten av utställningen blev riktigt lyckad.
Jag reser mest i Europa, men vid ett tillfälle var jag i Japan för att träffa en samarbetspartner. Vid lunchtid tog de ut mig och min chef på en exklusiv restaurang och jag blev tillfrågad om jag åt rå fisk. Sushi, tänkte jag och svarade ”ja visst”. Vad jag inte visste var att rå fisk i Japan inte nödvändigt är liktydigt med sushi. I Japan äter man även sashimi, som är bitar av rå fisk och andra vattendjur. Det hör till bilden att jag är en aning känslig för råa vattendjur och vill ogärna ha för stora bitar i munnen. Här kom det alltså in ett hav av ganska stora bitar rå fisk i olika former, lite olika tillbehör samt en kopp grönt te att skölja ner med. Jag vet inte om du har sett det där avsnittet med Mr Bean när han är på restaurang och beställer in ”steak tartare” ovetande om att han beställt råbiff. Jag kände mig som Mr Bean då. Tänkte nästan välta bordet och skylla på jordbävning för att bli av med fisken. Det visade sig emellertid att lunchen var helt underbar, när jag väl vågade smaka.

Det där med ledarskap…

Jag har ganska nyligen blivit mellanchef, en position som allmänt anses vara besvärlig. Man ska vara någon slags mellanhand mellan ledning och anställda. Så är inte fallet på mitt jobb. Jag har goda relationer både uppåt och neråt. Jag tror det underlättar och kanske också var en bidragande orsak till att jag fick förtroendet. Jag trodde nog att mitt uppdrag i mångt och mycket skulle handla om ett slags ordförandeskap i gruppen. Istället har det kommit att handla mycket om relationer.
Jag var på Kunskapsdagarna i Sollentuna i måndags. Riktigt inspirerande talare runt ämnet ledarskap. Ingvar Bengtsson talade om hur man skapar en vinnande kultur på sin arbetsplats och hur viktigt det är att medarbetarna har roligt och är trygga för att uppnå resultat. En person som känner sig osäker på sin position och uppgift presterar inte bra. Mats Petersson berättade om hur viktigt det är att ge varandra en dopamindusch genom en lite klapp på axeln nu och då och att man får höra att man är bra och bidragande. Man behöver uppmuntran och ansvar för att växa. Hur tar jag då dessa nyvunna kunskaper till användning i gruppen?
Genom att vara tydlig med vilka arbetsuppgifterna är, vilken bidragande del medarbetarna har i gruppen och vad jag förväntar mig tillbaka i form av t ex rapportering, ha löpande uppföljningsmöten för att stämma av och coatcha i det fortsatta arbete, är jag då för resultatinriktad?
Hur skulle det bli om jag enbart försökte uppmuntrade en persons positiva sidor? Borde jag fokusera mer på prestationen? Om det är viktigt för resultatet att man har roligt på jobbet, och det tror jag att det är, hur får jag då medarbetarna att finna glädje i sina arbetsuppgifter? Borde mitt mål vara kamratskap i gruppen, snarare än budgetmål? Hur skulle det bli om mitt fokus för året var harmoni i arbetsgruppen istället för säljsiffror? Skulle det synas på säljsiffrorna i slutändan?

Vad gör folk om kvällarna?

Så himla uttråkad. Inte det att jag inte har några fritidsintressen för det har jag – skidåkning, långfärdsskridskor, cykling, etc, etc. Men de är liksom inga hobbys att göra kl. 20.00 på kvällen, i mörkret med en halvmeter snö utanför dörren. Maken kollar på OS i Vancouver. Inte så att jag inte är intresserad av hur det går för Sverige, men för mig räcker det med den summering jag får dagen efter på TV:s morgonnyheter. Blev precis utskälld av yngste sonen som upptäckt att jag käkat alla hans popcorn. Inte för att jag var hungrig utan för att jag var uttråkad.
- Men mamma, du ska ju banta. Du kommer ju aldrig att bli smal om du äter mina popcorn.
Dags att göra något annat således. Jag gillar att skriva. En bok, kanske? Nä! Börjar kanske med något lite mindre. En dagbok kanske? Så kan jag ta det lite som det kommer. Skrev dagbok tidigare, faktiskt. Började som 13-åring och höll på tills jag var 35. Skrev varje dag. Det blev liksom som ett måste. Med mig är allt svart eller vitt, har inga gråzoner. Det är allt eller inget. Var tvungen att bestämma mig för att sluta, så jag bestämde mig för att sluta den dag jag disputerade. Vilken befrielse. Ingen mer dagbok att skriva när man är dödstrött och inte har något att förmedla, ingen dagbok att komma ihåg när man ska ut och resa och för vilken man måste skriva anteckningar som sedan ska föras in i dagboken vid hemkomst. Numer använder jag dator i större utsträckning och den är ju oftast med. Då skrev jag för hand.
Har så här i efterhand läst några av mina gamla dagböcker och fått mig ett och annat gott skratt. Dels för att jag formulerade mig så roligt, dels för de tankar jag hade runt saker och ting på den tiden. Jag kan inte minnas att jag någonsin hade långtråkiga kvällar. Antagligen var jag inte hemma och när jag väl var det så var det bara avkopplande. Sedan kom maken och barnen in i mitt liv. När killarna var små hade jag häcken full med deras behov. Det skulle matas och badas och nattas och när man väl var klar så somnade man väl av utmattning. Nu är killarna snart 10 och 12 år och har inte samma behov av att matas och badas. De sköter sådant själva nu mer. Så då är det maken och jag, då. Han gillar att koppla av framför tv:n, själv är jag alldeles för rastlös för att koppla av.
Jag har blivit beskylld för att vara allt från arbetsnarkoman och hyperaktiv till att inneha någon form av bokstavskombination som innebär att jag inte bara kan vara. En kollega brukar säga att jag ”måste leva i nuet”.
-Mindfullness, brukar hon säga till mig. Man måste vara närvarande i nuet.
Själv är jag alltid steget före i tankarna. Maken brukar ironisera mig för att jag redan nu i 40-årsåldern lägger upp planer för våra dagar som pensionärer. Han är mycket bättre på mindfullness än jag är. Han har inget som helst problem med att lägga arbetet åt sidan och helhjärtat ägna sig åt sporten från tv-soffan, medan jag sitter som på nålar bredvid.
-Men herregu´ , säger du, kan jag inte kolla på något program som jag gillar på TV:n i sovrummet?
Nu är det tyvärr så att det är ytterst få program som jag kan kolla på från början till slut utan att zappa sönder dem helt och hållet. Är alldeles för rastlöst för ett helt tv-program. Kollar på ”Halv åtta hos mig”, för det är bara en halvtimme och Helge Skoog är helt underbar i sin roll som kommentator.
-Men gör nått annat då, säger du?
Det skulle jag gärna. Men vad? Vad gör folk på kvällarna? Bakar? Inte min grej. Blir inte bra. När jag gick i högstadiet skulle jag baka till mina kusiner, som på den tiden gick i lågstadiet. De skulle ha med sig kakor till något event på skolan. Det slutade med att de grät när de fick se resultatet. Brukar få recept på olika bakverk av kollegor på jobbet ibland. När jag försöker förklara för dem att jag inte kan baka stirrar de förvånat på mig.
-Men för guds skull, du är ju kemist, sa en kollega till mig en gång. Du måste väl kunna läsa ett recept.
Det är inte själva receptet jag har problem med, det är ugnen. Mina kladdkakor blir alldeles rinniga i mitten och stenhårda runt om. Bara en liten bit mitt emellan blir ganska bra. Köper därför mina kladdkakor. Det finns de som jobbar med att baka kladdkakor och de gör det mycket bättre än jag.
När killarna var små stickade jag dem varsina tröjor för att fördriva kvällarna framför tv:n. De fick själva bestämma färgerna. Men det blev så himla stressigt i och med att jag var tvungen att sticka båda tröjorna samtidigt så att ingen skulle få sin tröja färdig före den andra. I och med att jag själv inte har några syskon har lite svårt att relatera till denna syskonkamp som hela tiden utspelas hemma hos oss. Försöker förklara för grabbarna att det inte alltid är bäst att vara först. Den som får sitt sist har ju mest kvar. Om de mot förmodan lyssnar, så har de glömt allt till nästa gång.
Nu ska jag gå och natta min förstfödda. Den yngre hade somnat i soffan redan, så honom var det bara att placera till sängs. Den äldre måste jag först slita från World of Warcraft.
-Men mamma, jag har så lite kvar, titta så lite det är kvar tills jag ”levlar”. Kan jag bara få göra klart här så går jag och lägger mig sedan.
Antar att jag får vänta någon minut, så kan i alla fall ingen säga att jag hindrat honom i hans utveckling. I alla fall inte som worrior på World of Warcraft.