Den som är utan synd kastar första stenen

Alla mina grabbar här i huset, make som söner, har en slags förkärlek för radiostyrt. Av någon outgrundlig anledning är det aldrig något av det radiostyrda vi har hemma, som faktiskt fungerar. Istället står de och samlar damm på hallgolvet, ute i garaget, på TV-rumsbordet och på alla möjliga andra obskyra platser i huset.
Maken fick vid ett tillfälle för sig att man skulle ha en bensindriven, radiostyrd bil. Oj, vad han skulle köra med den. Och vad roligt det skulle bli för killarna att vara med och köra med den. Stora planer smiddes. Jag vet inte om den någonsin har fungerat. Dyr var den också.
Grabbarna skulle inför förra sommaren ha varsin radiostyrd båt. Tror de var ute med dem vid ett enda tillfälle innan de packades ihop i sina förpackningar och arkiverades i garaget. Inför denna sommar skulle de prompt ha varsin radiostyrd bil stället. Det var ju mycket bättre, de kunde man ju köra direkt ute på gatan oberoende av tillgången till vatten. I väntan på sommaren har de stått och samlat damm på hallgolvet. Inte en enda gång har de varit ute och kört med dem i sommar. Inte en enda gång.
-Är inte min trasig? undrade äldste sonen när jag tog upp ärendet.
Då har jag inte ens tagit upp alla helikoptrar, småbilar och annat radiostyrt som dräller omkring här hemma. Fick nog häromdagen. Förkunnade med hög och myndig stämma att nu fick det allt vara nog med allt radiostyrt. Inte en endaste till fick det bli.
-Jag blir fullkomligt galen på alla trasiga radiostyrda fordon som ligger och dräller och samlar damm, bullrade jag. Överallt är dom. Ni ska bara ha fler och fler och ingen leker någonsin med dem.
Hur kommer det sig att dessa samma grabbar, som så ofta är av skilda åsikter, som så ofta träter om småsaker, som inte helt sällan gnabbas och bråkar med varandra, hur kan dessa så hastigt och lustigt förena sig till en så stark och enad front.
-Jaha, och det ska du säga, snäste äldste sonen. Varför ligger dina väskor och dräller och samlar damm i hela huset, då?
-Bara i år har du redan köpt tre väskor, poängterade den yngre sonen.
-Det har jag väl inte, muttrad jag skamset. Den lilla svarta var ju en present.
-Ja, och så den lilla gröna och nu den nya röda från New York, fortsatte yngste sonen ivrigt påhejad av maken och den äldre sonen.
-Ja, men den lilla gröna är ju trasig, kontrade jag.
Det skulle jag förståss inte ha sagt.
-Åhå, ropade familjen med en mun. Menar du att det ligger en liten grön, trasig väska i hallen och dräller och samlar damm?
Hm...antog att diskussionen om vad som är tillåtet att ligga och drälla i huset och samla damm därmed var avslutad.

Eftertankens kranka blekhet

Så var det då slut på sommarsemestern för detta år. Suck! Underbart är kort. Var tillbaka på arbetet redan idag efter en två veckors road trip i USA. Flög med familjen till New York för shopping och annat skoj. Vädret var inte för varmt utan sisådär lagom för att ta sig mellan butikerna. Sönerna hade förståss andra planer och protesterade högljut vid varje entre och för att inte plåga livet ur dem hann vi även med American Museum of Natural History och ett besök på Intrepid. I hopp om vidare shopping vid senare tillfälle under semestern lommade jag således snällt efter grabbarna. Den enda shopping de ägnade sig åt var av souvenirer. Outtröttliga gick de från en souvenirbutik till en annan. Samtliga med samma utbud. Kritiskt granskande vände och vred de på frihetsgudinnor i miniatyr, nyckelringar av Empire State Building med King Kong hängande i toppen och annat krimskrams. De hade fått varsin slant att spendera, men varje köpsignal föranledde ändå en förmaning om eftertanke.
-Men tänk efter nu, bad jag dem. Vad ska ni med det där till? Ni har ju tusen nyckelringar redan.
Surt betraktade de mig och ansåg förmodligen att jag inte hade ett smack aning om vad grabbar i deras ålder behövde och inte behövde.
-Jaja, sa jag och slog ut med armarna. Jag säger bara...
Själv betraktade jag längtansfullt ljusskyltarna vid Times Square och alla reklamaffischers löften om bra dealer på kläder, skor och andra förnödenheter.
Plötsligt var den bara där. På en affisch nere i tunnelbanan. Den mest ljuvliga väska som någonsin skådats i rött krokodilskinnspräglat mönster. En "måste ha" och jag hoppades att våra vägar åter igen skulle mötas vid senare tillfälle.
Efter några nätter i The Big Apple hyrde vi bil för att ta oss ner till Virginia Beach, VA med paus i Washington DC där vi besökte The International Spy Museum. Skulle inte ha hittat dit om jag inte haft min skattletarhobby Geocaching. Spionmuseet hade förståss lagt ut egna gömmor runt om i Washington. Försökte mig på en av dem, men där gick jag bet. I glödhet sol och under stor press från klagande, törstande familjemedlemmar försökte jag febrilt med svetten rinnande ner för ryggen att leta fram gömman, men utan att lyckas. Istället fick jag besviket lämna Washington i oförättat ärende.
Väl nere i Virginia kunde vi bada storstadsdammet av oss i Atlanten. Detta ägnade vi oss åt några dagar innan det äntligen var dags för mig att få gå på Lynnhaven Mall. Som jag längtat. Jag kastade mig in på JC Penny, hastade mellan hyllorna fram till avdelningen för väskor och accessoarer. Febersjuk av längtan såg jag mig febrilt om efter "den röda". Så såg jag den. Röd och oemotståndlig stod den där på en hylla, den röda väskan i krokodilskinnspräglat mönster. Dessutom till 40% rabatt. Jag slängde upp väskan på axeln och såg mig om efter närmsta spegel. Hur i hela friden kan man ha en hel avdelning för väskor och accessoarer utan en enda spegel. Fick leta upp en på en annan avdelning. När jag som bäst betraktade hur väl vi tog oss ut tillsammans, jag och väskan, hörde jag yngsta sonens bestämda stämma bakom ryggen.
-Men tänk efter. Vad ska du med den där till? Du har ju typ tusen väskor redan.