Verkligheten ur mitt perspektiv

Vem har inte suttit på tunnelbanan eller bussen på väg hem, betraktat människorna runt omkring och byggt upp deras fiktiva liv. Den där tjejen där borta, troligen singel på väg hem till sin etta på söder, säljer kläder på H&M, drömmer om en karriär inom mode, kanske som skribent på något livsstilsmagasin eller som designchef på något av de stora modehusen, men tills dess i alla fall hoppas på att den egna modebloggen ska slå igenom. Eller han där, egocentrerad och fortfarande starkt bunden till sin mamma, vilket driver flickvännen till vansinne och hindrar honom från att växa upp och ta ansvar över sitt liv, skyller allt dåligt som händer honom på omständigheter utom hans kontroll och förväntar sig att saker och ting bara ska lösa sig, troligt genom intressanta erbjudanden från människor runt omkring som uppmärksammat hans enorma potential.
Det är också denna typ av påhittad verklighet som många gånger fått mig på bättre tankar över mina medmänniskor och som hindrat mig från att springa efter och läsa lusen av dem eller bara ge dem onda ögat så där i förbifarten. Som den morgonen på väg till jobbet då jag inget ont anande kom körandes på E4 norrut, satt och lyssnade på radion, kanske trallade jag med i någon melodi och plötsligt blev omkörd på insidan av en BMW i 200 km/h. Ena sekunden var jag själv på vägen, andra sekunden tornade han, jag antar att det var en han, upp sig i backspegeln innan det dammade till ute i vägrenen varpå han var förbi och hastigt försvann i horisonten. Tänk om jag fått panik och hastigt gjort en gir ut mot vägrenen för att släppa förbi honom på vänstersidan. Ja, tänk om... Innan jag drabbats av en irreversibel "road rage" som fått mig att se rött, trycka gasen i botten och sätta efter honom, väl framme vid hans slutdestination kasta mig ut ur min bil och fram till hans, rycka upp bildörren och därefter honom ut ut bilen ge honom på käften medan jag talade om för honom att mina barn behöver sin mor, skapade jag istället en liten berättelse för att förklara hans vilda framfart. Naturligtvis måste det vara så att han i full fart var på väg mot förlossningen på Akademiska sjukhuset i Uppsala med sin gravida fru, nu öppen 10 cm och vilt skrikande i baksätet "nu kommer den, nu kommer den".
-Så måste det ju vara, intygade jag mig själv, lugnade ner mig och kunde köra vidare i livet.
Eller som vid ett annat tillfälle då jag på väg hem från arbetet var i full färd med att i vänsterfilen ta mig förbi en farbror i hatt som sniglade sig fram i högerfilen, när en galen man i Audi från ingenstans kom farande bakifrån och la sig som ett plåster i baken på mig. När jag var färdig med min omkörning och gled tillbaka in i högerfilen för att släppa fram Audin, som uppenbarligen hade bråttom söderut, körde den upp jämsides med mig och i ögonvrån kunde jag se honom skrikandes sitta och vifta med armarna åt mitt håll, troligen ursinnig över att jag hindrat honom i hans vansinnesfärd. Här var det dags för storrytelling igen. I stället för att med gasen i botten hålla jämn fart med honom, preja ut honom i spenaten, rasande kasta mig ur bilen och hotfullt stega fram till honom där han nu satt darrande av skräck vid åsynen av ett ursinnigt fruntimmer och därför endast våga veva ner rutan en aning, men ändå tillräckligt för att jag skulle få in fingrarna så pass att jag kunde trycka in dem i hans ögon innan han hann vevade upp den igen, sa jag till mig själv att det nog var mycket troligt att han tappat ett stort konto på grund av omständigheter utom hans kontroll, men ändå fått en utskällning av chefen och frun var på väg att lämna honom för en annan. Så måste det ju vara. Stackars man, ett offer var vad han var. Hoppas nu bara att han hann fram i tid vart han nu var på väg.
I går var jag och maken ute och promenerade i höstsolen när vi fick se en man komma springandes. Hack i häl sprang hustrun med barnvagnen.
-Han kunde väl i alla fall ha tagit barnvagnen, kommenterade maken.
En röd SL-buss gled förbi och stannade vid hållplatsen samtidigt som mannen hann fram.
-Han sprang förståss i förväg för att stoppa bussen, svarade jag.
Ingen av oss hade någon som helst aning om ifall de ens hörde ihop. Båda verkade visserligen vara på väg till bussen, men var de ens ett par? Maken och jag enades ändå om att så var fallet, att mannen gjort allt för att hinna fram i tid för att stoppa bussen för att han med familj skulle hinna ombord innan den återigen lämnade hållplatsen. Vad skönt. Nu slapp de stå ute och frysa för att vänta på nästa buss och jag och maken kunde nöjda vandra vidare i höstsolen. Ingen hade fått onda ögat och friden kunde åter igen lägra sig i Sollentuna.

Klänningen som kostade skjortan

Jag är av den filosofin att kläder och accessoarer som jag använder ofta kan jag lägga mer pengar på än dem som jag använder mer sällan. En tidlös dunjacka kan få kosta en slant. Jag använder den under hela vintersäsongen och vanligen under flera års tid. En kappa som jag använder mer sällan lägger jag inte lika mycket pengar på. Modellerna på kappor förändras också mer från säsong till säsong och det är kul att ha nått nytt. Således lägger jag mer pengar på vardagskläder än vad jag lägger på festkläder.
Nu var det så att jag och familjen var bjudna på fest i lördags och för det ändamålet behövde jag en ny klänning. Fick med mig yngste sonen till Sollentuna Centrum som smakråd. Till saken hör att jag på morgonen var i Uppsala en sväng för att arbeta några timmar. Vi håller på med planeringen inför nästa år och för att få sitta i fred hade vi bokat ett konferensrum på Scandic Hotell Uplandia på Dragarbrunnsgatan. Till och från parkeringsgaraget vid St Olofsgatan kom jag därför att passera New House, som skyltade med sin nyinkomna höstkollektion. Blev helt förälskad i en klänning, men hade inte tid att gå in för en närmare titt då jag lovat sönerna att komma hem till lunch.
Väl i Sollentuna Centrum med yngste sonen i släptåg passade jag därför på att ta en sväng förbi New House. Klänningen såg ganska obetydlig ut där den hängde på sin galge. Jag hade aldrig lagt märke till den om jag inte tidigare under dagen hade fått syn på den i skyltfönstret i Uppsala. När jag såg prislappen var saken klar.
-Aldrig att jag lägger närmare 2000 kr på en klänning, sa jag bestämt till sonen och stegade tillbaka ut ur butiken i jakt på billigare alternativ.
Efter en stunds misslyckat letande i andra butiker tyckte sonen att det var dags att få titta lite i butiker av större intresse för honom själv. Med anledning av det hamnade vi på Teknikmagasinet och därefter på Game, men jag kunde inte riktigt släppa den där klänningen. Det gnagde lite att jag inte visste om den satt bra eller dåligt. Om den satt illa skulle jag ju kunna släppa tanken på den och gå vidare i livet.
-Kan jag inte bara få springa tillbaka och prova den? frågade jag bedjande sonen som ryckte på axlarna, stegade ut ut Game butiken för att återvända till New House med mig i hälarna.
Tillbaka i butiken betraktade jag klänningen på sin galge, prislappen och åter klänningen på galgen.
-Du kan inte släppa den riktigt, va? hörde jag bakom mig.
En expedit hade kommit fram till mig där jag stod och funderade.
-Se det som en investering, fortsatte hon med len röst.
Jag tog med mig galgen med klänningen och försvann ut i provrummet. Sonen hade jag parkerat i en av butikens fåtöljer. Fick snabbt av mig på överkroppen och drog klänningen över huvudet.
-Hur går det? undrade expediten utanför.
-Inte bra, pep jag tillbaka inifrån provrummet.
-Behöver du en annan storlek? undrade expediten hjälpsamt.
-Nä, den sitter jättebra, svarade jag olyckligt.
Med hängande huvud och med klänningen i handen släpade jag mig ut mot kassadisken. Några minuter senare stod jag utanför butiken. I handen hade jag kassen innehållande klänningen, som omsorgsfullt blivit inlindad i kräppapper och på bankkontor gapade ett stort hål. Nu hoppas jag bara att detta är den goda investering som utlovats. För att leva som jag lär antar jag att jag får ha den här klänningen på mig vid många festliga tillfällen framöver.

Skönhet är förgängligt

Hösten rullar på i allt snabbare takt. Planering, möte, uppföljning, planering, möte, uppföljning, sammanfattning av 2010, uppföljning, budgetunderlag, planering 2011. Ju längre tiden går ifrån sommaren och semestern ter sig allt mer avlägsen, desto tröttare blir kroppen och man ser glåmigare och glåmigare ut för var dag. När det ser som mest höstruskigt ut så finns hjälp nära. Den kommer också ofta från ett lite oväntat håll.
Hade möte med kollegan ASA. Vi satt och såg över genomförda aktiviteter och vad som fanns kvar att göra innan jul. Då uppenbarade sig vår fantastiska marknadsassistent JT i dörren. Inte bara ville hon visa det nya alster hon knåpat ihop med information om ett möte företaget ska hålla till våren, utan även informera om de senaste skönhetsknepen just nu i ropet.
-Var precis och köpte hemorrojdsalva, upplyste hon oss.
ASA och jag stannade upp i vår diskussion och vände blickarna mot dörröppningen i vilken hon uppenbarat sig. Med höjda ögonbryn väntade vi båda på fortsättningen som vi antog skulle komma.
-Ja, det ska visst vara bra för påsar under ögonen, fortsatte JT. Har hört att de använder det i USA.
Med en suck av lättnad kunde vi pusta ut, ASA och jag, som varit beredda på lite för mycket information av det mer intimare slaget.
-Ja, se här, visade JT och klappade sig straxt under ögonen. Jag la på lite här.
-Så du har hemorrojdsalva på dig under ögonen? frågade jag . Just nu?
-Japp, svarade JT triumferande och stegade därefter ut ur rummet.
-Det är tur man har dålig syn, kommenterade ASA och rättade till glasögonen. Jag ser inte om ni har påsar under ögonen.
Själv satt jag försjunken i tankar runt den nya informationen som jag precis delgivits. Skulle detta verkligen fungera?
-Vad är det för fel på gurkskivor? fortsatte ASA med en trulig blick åt mitt håll.
Vi avslutade mötet och jag började packa ihop för dagen. Då plingade det till i mobilen. Meddelande från maken! Han undrade förståss om jag skulle bli sen. Öppnade meddelandet och fick se den bild han skickat. Blossas årsglögg 2010 med saffranssmak. Och en flaska väntade hemma på mig. Då fick jag fart. Rafsade ihop det sista, stängde av datorn, hastade hemåt, fick tag på en tub hemorrojdsalva, käkade och satte glöggen på värmning, duschade och sjönk slutligen ner i soffan med min temugg fylld med rykande varm saffransglögg och en tub hemorrojdsalva.
Nu skulle här experimenteras. Tog en stor klunk av glöggen. Åh herre jisses vad den smakade jul. Som lussebulle på kopp. Hur god som helst. Tack Blossa för att ni bryr er. Därefter tog jag en stor klick hemorrojdsalva, fördelade den över fingertopparna och smetade ut den under ögonen. Maken gav mig en sned blick.
Lät salvan verka en stund varpå jag betraktade mig i spegeln. Ingen synbar förändring vad jag kunde se. Bestämde mig för att låta den sitta kvar över natten.
Dagen efter betraktade jag mig åter igen i spegeln. Kanske, kanske såg jag lite mindre svullen ut än vad jag brukar göra, men någon större skönhet kan jag inte påstå mötte min blick. Kan hända har salvan större effekt på 20-åriga fotomodellers påsar än vad den har på mina. De ICA-kassar som jag ådragit mig under åren är nog för mycket även för hemorrojdsalva.

Virka och verka

Vem vet ur vad saker och ting har sitt upphov. Ville ha hjälp av maken en dag med att täta till kontaktytan för en glödlampa. Bad honom dra upp metallbiten som sitter där nere i hålet högst upp på lampfoten där man skruvar i själva lampan. För ändamålet sprang jag i väg och hämtade mina virknålar, av vilka han valde en i passande storlek. När uppdraget var slutfört samlade jag åter ihop mina virknålar för att föra dem tillbaka varifrån de kom. Märkte dock inte att en av nålarna letat sig ur påsen och glidit ner på hallmattan.
Hemkommen från arbetet dagen efter hittade jag maken sittandes på hallmattan - virkandes. Han hade hittat virknålen samt även ett garnnystan, som jag vid något tidigare tillfälle fått av svärmor, och satt nu på golvet och tillverkade ett långt snöre.
-Vad ska det där bli? undrade jag förbryllat medan jag beskådade den pågående skapelseprocessen.
-Jag vet inte, svarade maken, men jag kom plötsligt på hur man virkar.
-Men inte hur man svänger, la jag till mer som ett påstående än en fråga.
Det mindes han inte längre från de avlägsna slöjdlektionerna, så jag satte mig ner bredvid för att instruera. Efter en stund började snöret ta formen av en tratt. Hemkommen efter ytterligare en dag på jobbet fann jag maken i soffan precis avslutandes tillverkningen av sin första virkade mössa. Fler skulle komma.
Dagen efter for han iväg till arbetet iklädd sin egen skapelse och kom hem stolt som en tupp.
-De ville att jag skulle ta upp beställningar på mössor, upplyste han och sträckte på sig.
Det blev det nu inget av, men till jul hade alla i släkten i alla fall varsin mössa i paketen. Alla utom jag, ska tilläggas med en viss besvikelse. Svärmor hade fått en i all sköns färger, medan svägerskans var mer återhållsam i färgvalen. Sönerna hade fått varsina som de stolt visade upp på dagis. Dagisfröknarna, som det hette på den tiden, gav maken uppskattande blickar när han kom för att hämta grabbarna på eftermiddagen.
Sedan kom våren och makens virkiver avtog och med den mössproduktionen. Har inte sett honom virka på många år nu. Häromdagen hade vi emellertid den första riktigt krispiga höstdagen för säsongen. Maken och jag hade gett oss iväg till ICA Maxi i Häggvik för att veckohandla och hamnade på garnavdelningen. Såg det glittra till i ögonen på maken vid hågkomsten av sin forna förströelse.
-Man kanske skulle virka lite, sa han mer för sig själv än till mig samtidigt som han kände på några garnnystan. Vad tror du om det här?
Han höll fram ett nystan med svart garn.
-Det beror väl på lite vad det ska bli, svarade jag.
Skulle det äntligen vara dags? Var det min tur nu? Kunde jag önska mig någon speciell färg, tro? En randig, kanske? Eller skulle jag passa bättre i en enfärgad. Kanske en grå? Eller varför inte en riktig färgklick till vintern? En röd kanske?
-En mössa förståss, sa maken självklart. Jag ska göra en ny mössa till mig själv. En svart får det bli.

Till topps

Finns det någonting som ger en sådan tillfredsställande känsla av flärd som att slå sig ner i en roof-top bar efter mörkrets inbrott. Utanför lyser neonljusen utefter stadens alla fasader, nedanför fladdrar ljusen från bilar som hastigt drar förbi, man kan ana människor som skyndar, kanske hem efter en lång arbetsdag. Inifrån hörs dov pianomusik från baren och det svaga sorlet från människor som talar lågt med varandra över en bit mat eller kanske bara en drink. Belysningen är dämpad och det råder ett sådant där harmonisk lugn som ger en varm och skön känsla i hela kroppen.
Just ett sådan ställe är Felix skybar på Peninsula Hotel i Hong Kong. Inrymd på 28 våningen ligger detta vattenhål med utsikt över Hong Kong ön. Redan i hissen upp kommer man i stämning och väl uppe får man en spektakulär vy över det ljusspel som varje kväll utspelar sig på Hong Kongs skyskrapor. Drinkarna är förståss inte billiga, men de är väl värda sitt pris om man lägger till atmosfären man får på köpet. Att bara få sitta där uppe och passivt betrakta staden som pulserar utanför. Obetalbart!
Vilken lycka när jag fick höra att vi skulle få en alldeles egen skyskrapa i grannskapet. Och enligt rykten till råga på allt med skybar. Jag menar förståss det glittriga Victoria Tower som är under uppbyggnad i Kista. Enligt en tidningsartikel i SvD var arkitekterna inspirerade av Charlotte Perellis glittrande mikrofon, som hon hade när hon sjöng "Hero" i melodifestivalen. Ett riktigt bling bling torn på mindre än en kilometers avstånd från Granvägen. Jag kan knappt bärga mig. Inte förrän september 2011 beräknas hotellet stå klart, men som jag väntar.
Och det är inte bara jag. Även ungarna har börjat planlägga första besöket. Hörde yngste sonen och hans kompis FH bestämma vad första beställningen ska komma att bestå av. De satsar på varsin Coca Cola medan föräldrarna intar bärs. Själv kan jag visualisera mig sittandes där uppe med ett glas vitt och blicka ut över Stockholm. Hur långt kommer man att kunna se där uppifrån 33:e våningen och 120 meter över marken? Kanske kommer man att kunna se Globen, Kaknästornet och Hötorgsskraporna. Kanske även Stadshuset och DN-skrapan.
Kanske är det bara jag, men varför har ingen tänkt på att inrymma en skybar i Kista Science Tower? Jag har ingen aning om vad det finns där uppe, men jag kan ju tänka mig att läget med närheten till Kista Galleria skulle skapa en hel del besök. Jag skulle ta mig dit.
Det byggs på höjden i Stockholm. Vem vet, om inte en alldeles för avlägsen framtid kanske det bli lika lätt att hitta en Skybar i Stockholm som i någon annan av världens större metropoler. Man kan alltid hoppas...

Det man inte visste man behövde

Jag räknar mig till de konservativa. Inte så mycket politiskt kanske som personligen. Jag är den som med kritisk rynka i pannan står bredvid och betraktar nymodigheterna när de kommer. Förmodligen var jag den sista på planeten som skaffade mig en iPhone och vore det inte för mitt arbete så skulle jag förmodligen inte ha en än i denna dag. Nu var det så att jag försågs med en och nu kan jag inte längre leva utan den. Jag använder den till allt och väntar bara på att någon ska lansera appen som ser till att middagen står på bordet när jag kommer hem. Tills dess får jag förlita mig på maken.
Det tog förresten flera år innan jag skaffade mig mobiltelefon överhuvudtaget. Inte heller det var på eget bevåg. Det var maken som till slut försåg mig med en, men det tog flera år innan jag behöll den påslagen. Till en början slog jag bara på den när jag skulle ringa. Detta för att spara batterier och till maken stora förtret var jag därför aldrig anträffbar. Numer har jag mobilen påslagen, men i väskan vilket gör att jag inte alltid hör när det ringer.
Inte har jag skaffat mig GPS heller. Om jag någon gång behöver en så har jag en i min iPhone. Men i bilen har jag ingen och har heller aldrig hyrt bil med en. Har fått för mig att jag hittar bäst själv. De som skaffat sig GPS vurmar förståss för denna lilla fyrkant att placera i framrutan. Våra vänner och tillika grannar har till och med gett sin ett namn passande den myndiga stämma som med pondus leder dem rätt i världen.
En affär som gjort det till sig grej att tillhandahålla prylar som man inte riktigt visste att man behövde är Teknikmagasinet. Detta har förståss blivit sönernas favoritaffär. De reklambroschyrer som leksaksaffärerna skickar ut innan jul med bifogad, praktisk önskelista är numer ersatta med Teknikmagasinets produktkatalog hemma hos oss. Själv undrar jag vem det är som skriver de produktbeskrivande texterna som ska locka till köp i denna katalog. Som exempel kan nämnas Gentlemens Ball Scratcher som utlovar stilfult kli med pungkliarnas Rolls Royce, som i katalogen beskrivs på detta sätt:
"Nu när genusneutralitet är senaste skriket är det få saker man på ett politiskt korrekt sätt kan säga är typiskt manliga - utom möjligen att klia sig på pungen! Att på klassiskt manér använda fingrarna till att ägna sig åt denna mannens sista rättighet hör dock pöbeln till och har ingen plats i det moderna samhället! Kliande medelst silverhand ökar effektiviteten samtidigt som det görs på ett gentlemannamässigt och salongsfähigt sätt, även passande i samhällets finrum. Längd 225 mm. Lev inkl exklusivt etui."
Kanske något för maken i julklapp? Eller vad sägs om den pruttande nyckelringen Dr. Fart, som beskrivs så här:
"Släpp en brutal men doftlös mök när tillfället bjuder! En enkel knapptryckning på den lilla dosan i trånga folkfyllda utrymmen, förslagsvis en hiss, och anklagelserna kommer stå som spön i backen! Tråkigt värre! Mått 70x20x55 mm. Vikt 48 g. Drivs med 3 st GP357-batterier. Lev inkl batterier."
Kan kanske med fördel kombineras med följande förunderliga produkt:
"Liquid ass - Bajslukt på sprayburk! Liquid Ass är definitivt lägre än Glocalnet, samt allt annat du kan tänka dig. Spraya en tredjedel av burken i ett normalstort rum och du har rejäl avföringsstank i upp till tre timmar! Utmärkt att spraya på dörrhandtag, på modebloggare, i möteslokaler, i hissar m.m. As(s)kul och fullkomligt stillöst!"
Eller för finsmakaren Belly Button Brush, en exklusiv navelluddsborste, som hjälper en att hålla rent i naveln och som levereras i en mycket fin förvaringslåda. Och för kvinnor som mig, som lever med 3 män i olika storlekar, LavNav:
"Harmonisk nattbelysning för toaletten! LavNav fästs på insidan av toalettlocket och lyser automatiskt upp när du närmar dig – i grönt om sittringen är nere, i rött om sittringen är uppe! På så vis slipper du begå misstaget att halvt sovande sätta dig direkt på det ofräscha porslinet. Drivs med 2 st AA-batterier. Mått 75x90x25 mm."
Väntar med spänning på att årets produktkatalog ska dimpa ner i brevlådan och upplysa mig om fler prylar som jag inte visste att jag behövde.

Ljuvliga tider - glöggtider

Nä, nu kan jag inte vänta längre. Det är ju ändå oktober, tänkte jag när jag for hem från jobbet i eftermiddag. Nu är det väl ändå dags. Hade lite bråttom att hinna med för jag hade lovat sönerna en shoppingrunda i Kista Galleria först. Inte så att de hade tjatat så där väldigt mycket, men de hade inget i sina skåp att ha på sig, så det var ett måste. Så fort det var avklarat hastade jag iväg till systemet.
-Ursäkta mig, men var har ni glöggen, frågade jag en passerande expedit.
-Glöggen? svarade han undrande, den har vi nog inte fått in än. Vill ni göra en förhandsbokning?
-Men jag behöver den nu, sa jag.
-Den har tyvärr inte kommit ut än, ursäktade sig expediten. Men jag kan ta emot en förhandsbeställning, så är du säker på att få årsglöggen.
-Aha, årsglöggen, svarade jag lättad, jag menade förståss Blossas starkvinsglögg. Har ni den?
-Nej, tyvärr, inte den heller, sa expediten urskuldande, men jag kan ta reda på var den finns. Vill du det?
Han hastade iväg ut på lagret och återkom snart med information om att det skulle finnas några flaskor kvar på Systembolaget i Rotebro.
-Mamma börjar fira jul tidigt, förklarade sonen för expediten varpå de gav varandra en blick av samförstånd.
Själv slängde jag en irriterad blick på sonen och drog hastigt ut honom ur butiken. Samlade ihop familjen som spridit ut sig i köpcentrat varpå vi kastade oss på cyklarna för att hasta hem och hämta bilen för att hinna upp till Rotebro innan systemet stängde. För ikväll skulle det bli glögg och där med basta.
Väl hemma kastade jag in mig och yngste sonen, som valde att följa med, i bilen och drog iväg så det sladdade i gruset. Lyckligtvis missade jag fredagstrafiken och kunde svänga in på parkeringen utanför Systembolaget i Rotebro efter sisådär en 15 minuter. Inne på systemet blev jag visad till glögghyllan och kunde plocka på mig ett par flaskor innan de stängde.
-Ska du bara ha två? undrade sonen i kassakön. Det brukar ju gå åt så mycket när man dricker glögg.
-Tja, svarade jag generat, så mycket går det väl inte åt. Man dricker ju ur små, små koppar. Fnissade nervöst och såg mig omkring i kassakön.
-Men..., började sonen.
-Tsch..., svarade jag hastigt, det räcker nog. Så mycket jul är det inte än. Jag gav sonen en sträng blick och han förstod att samtalet var avslutat.
Som sonen så riktigt poängterat så går det åt en del glögg hemma hos mig. En säsong drack jag så mycket så jag la på mig 5 kg innan den var över. Så kan man ju inte ha det förstod jag och började därför göra min egen glögg efter recept som jag fått av kollegan ASA. Valde också att ersätta sockret med sötningsmedel, så jag kunde fortsätta njuta av denna kryddiga dryck utan risk för att höja mitt BMI. Enligt receptet ska glöggkryddorna ligga och extrahera i 10 ml vodka i en vecka varpå kryddorna filtreras bort och vodkan sätts till en flaska fruktigt vin. Därefter värms blandningen och tillsätts socker. För att det ska räcka ett tag brukar jag extrahera i en hel kvarting vodka. Efter en vecka tömmer jag en lådvinslåda på sitt innehåll, blandar i den kryddiga vodkan, tillsätter sötningsmedel, häller upp på pet-flaskor och förvarar i kylen.
Brukade skicka maken till systemet för att inhandla ingredienser, men efter att 3 veckor i rad kommit in på samma systembolag för att köpa billigt rödvin på låda och en kvarting Koskenkorva började han protestera. Antar att jag får göra mina egna inköp i fortsättningen.
-Hur mycket glögg ska det vara? undrade maken när jag till slut var hemma med flaskorna från systemet i Rotebro. Det är kanske bäst att du värmer på så mycket som vi ska ha.
-Häll på hela flaskan, instruerade jag honom.
Efter en stund kom han ut ur köket med två stora tekoppar fyllda med säsongens första rykande varma glögg. Vilken underbar fredagskväll.