Har´et på tungan…

Var på skottårsfest hos grannarna härom veckan. Inbjudna var mestadels boende i området. Några kända, andra okända. Sollentunabor, har jag noterat är ofta väldigt platsbundna. Eller så är det Sollentuna som är en ovanligt trevlig kommun. I vilket fall, så är det inte helt ovanligt att man träffar på Sollentunabor som inte rört sig ur fläcken. Maken är en av dem. Nåja, lite har han allt rört sig. Han växte upp i huset bredvid vårt. Rätt ska vara rätt. Som följd har maken koll på husen i området, vem som bott var, vem som växt upp var, vem som är nyinflyttad, osv. Flera i grannskapet är också gamla skolkompisar från grundskolan, varav några tagit över det gamla föräldrahemmet.
Nåväl, där var vi alltså och vartefter gästerna strömmade in presenterade man sig förståss, men inte bara med namn utan även med information om vilket hus man bebodde och med vem. Maken var i sitt esse. Ja, det huset kände han till för där bodde den förut och den kände han igen för det var ett syskon till en gammal parallellklasskompis och de visste han vilket hus de bodde i för på grannhusets trappräcke hade maken själv frusit fast med tungan i yngre år.
Informationen om var makens tunga frusit fast väckte genast minnen hos de övriga gästerna. Man började delge varandra sina egna upplevelser i ämnet. Märkligt nog kunde alla dra sig till minnes var deras respektive tungor frusit fast tidigare i livet.
-På den stolpen satt jag fast riktigt illa, ska jag säga.
-Oj, hur kom du loss till slut?
-Nä, vettu nån fick ju hämta varmt vatten för att en annan skulle lossna.
Ja, så gick diskussionen när jag själv drog mig till minnes min egen erfarenhet av att fastna med tungan på metall en kall vinterdag. Det var uppe i Sundsvall där jag bodde nästgårds en jämnårig liten väninna. Jag kan väl knappast ha börjat skolan ens och om jag gjort det så var det i alla fall i de tidigare åren i grundskolan. Vi sprang alltid mellan husen, hon och jag och denna dag var jag på väg till henne. Ringde på dörren och medan jag väntade på att den skulle öppnas så fick jag syn på dörrhandtaget i metall. Vad är det för tankar som föranleder detta behov av att pröva om tungan ska fastna eller ej? Inte vet jag, men vad det än är för tankar så var det just dem som jag hade i huvudet denna kalla vinterdag. Var således tvungen att pröva. Och fast satt jag. Och självklart fick jag problem när dörren väl flög upp.
Då modern och även modens make är på besök hos oss, passar jag på att fråga om även de kunde dra sig till minnes när de för första gången gjort liknade erfarenheter och visst kunde de det. Modern hade passat på att fastna på vägen till skolan i den finländska by i Österbotten där hon växte upp. Moderns make hade fastnat tillsammans med sina kompisar under en lek i den sydtyska småstad där han växt upp.
När jag däremot har kollat av läget med generationen efter mig har jag inte lyckats hitta en enda som fastnat med tungan på liknande sätt. Nu hör det till saken att jag endast utrett ärendet bland barn och ungdomar i Helenelund, den del av Sollentuna där vi bor. Kan hända är läget annorlunda längre norrut. Jag vill inte heller påstå att min undersökning på något sett är statistiskt signifikant, men medge att det väcker en del frågor. Är barn av idag helt plötsligt mycket kokare eller är detta en följ av växthuseffekten?