Redo för ”Beach 2010”

Vilken vecka vi har haft! Svenska fjällen visade sig från sin bästa sida. Åre bjöd på skön skidåkning, massor av sol, alldeles för mycket mat och Glüwein. Känner mig således redo för att ta tag i det där med beach 2010 nu. Har inte riktigt haft tid tidigare. Bestämde mig precis som många andra att ta tag i det där omedelbart redan den första dagen på det nya året, men saker kom i vägen. Hade ju kvar rester från nyårsfirandet som behövde förtäras, sedan var det ju inte riktigt slut på julen bara för att nyåret var inringt och så vet ju alla att man inte kan börja en ny diet mitt i veckan. Det MÅSTE ske på en måndag. Skulle man påbörja en diet på måndagen en vecka, men bli tvungen att äta upp någon gammal chokladbit som blivit kvar sedan helgen och som man inte hittat förrän på tisdag, då är ju dieten förstörd för den veckan och ny måndag måste väntas in. Så är det bara. I morgon är det måndag och jag har egentligen ingen ursäkt att ta till längre. Julen varar inte ända in till påska, för däremellan kommer fasta.
Det är svårt det där med dieter när man har barn. Maken blir ju så illa tvungen att haka på. Ska jag lida så ska han. I nöd och lust, var det inte så? Barnen däremot, måste ju få riktig mat med pasta eller potatis eller ris till köttet. Jag har försökt att äta samma sak, men lite mindre av kolhydraterna bara. Det blir alltid en massa kolhydrater över. En massa potatis i matlådan till jobbet är inte lockande och som 60-talist har jag fått lära mig att man inte kan slänga mat. Min egen moder är en hängiven anhängare att allt måste gå jämt upp. Man får helt enkelt dela upp all mat till alla runt bordet tills det är slut i kastrullerna. Japp, annars gör vi henne till martyr, för om inte vi alla hjälper till så måste hon äta allt själv. Detta faktum påminde hon oss alla om vid en lunch i Tegefjäll under vår Årevistelse förra veckan. Vi hade åkt skidor i Duved hela förmiddagen och gled över för mat och eftermiddagsåkning till angränsande Tegefjäll. Barnen, som är dålig på att äta frukost, hade hunnit bygga upp en rejäl hunger medan vi vuxna mest passade på att äta medan vi ändå var inne. Modern beslöt att avstå helt under muttranden om hur dyrt det var och att portionerna var så stora att man inte orkade äta upp, vilket skulle resultera i rester.
Jag har försökt att inte föra detta ätmönster vidare till mina egna barn, då jag inbillar mig att det är en grundläggande orsak till att jag själv är i behov av en diet till och från. Mina killar måste inte äta upp varje smula på tallriken. Jag hoppas och tror att de på så sätt ska lära sig känna efter när de är mätta och inte när tallriken är tom.
Min äldste son, som beställt in pizza den där lunchen i Tegefjäll, åt således så mycket han orkade och lämnade därefter resten. Han såg det inte som ett problem att det fortfarande fanns mat kvar på tallriken när han betraktade sig som mätt och tittade därför storögt på mormodern som muttrade något om att beställa in mer mat än man orkade äta medan hon resolut avslutade den kvarlämnade pizzan. När mormor under vidare muttranden stoppade i sig några efterlämnade pommes frittes ifrån någon annan i sällskapet, kände han sig nödgad att gripa in.
-Men mormor, inte ska du behöva städa det där. Det finns personal här som kommer och plockar undan.