Människans bäste vän

I grund och botten är jag för husdjur, speciellt i barnfamiljer. Barnen lär sig empati och att ta ansvar. Jag är också själv uppvuxen med diverse husdjur, alltifrån snigelsamlingar och akvariefiskar till marsvin, undulater, katter och hundar. Och självfallet ska mina barn få växa upp på samma sätt. När grabbarna föddes hade vi katter. Tre stycken för säkerhets skull. Jag hade två och maken tog med sig sin in i vårt dåtida samboförhållande. Nu har samtliga katter gått till sällare jaktmarker och killarna har istället akvariefiskar och varsitt marsvin. Utöver detta brukar det flytta in ett och annat djur vars hussar och mattar är på semester, såsom svägerskans tre marsvin och grannarnas lille jack russel Z.
Att ha marsvin är som att ha ett litet stall inomhus. Bland strö, hö och exkrementer frodas både det ena och andra. Vid ett tillfälle upptäckte vi en svampodling i marsvinsburen och häromdagen fann maken att ett gäng småflugor gjort sig hemmastadda bland stråna. Detta skapade en viss panik hos maken som hivade ut både bur och marsvin (de har en utomhushage ska sägas för att vi inte ska få djurrättsaktivisterna efter oss). När jag i all sköns ro svängde in på garageuppfarten hemkommen från arbetet, fann jag maken med vild blick och svettpärlor i pannan i fullfärd med storstädning av marsvinsburen. Marsvinens lilla hängmatta fick sig också en rejäl omgång när maken hängde upp den i torkvindan och piskade ur den med flugsmällan.
Väl färdig med sina åtaganden sjönk maken ner i trädgårdsfåtöljen ute på altanen med en kall öl och en lättnadens suck över att ha gjort slut på ohyran. Han hade väl inte suttit många minuter innan det plingade på dörren. Där stod grannen med lille Z, som kamperar hos oss medan grannarna själva tillbringar ett par veckor utomlands. Ivrig som bara en jack russel kan vara och med förväntansfull uppsyn stod så Z i hallen med allt sitt bohag i form av sovkudde och matskålar, koppel och bajspåsar.
-Vem vill leka, var är barnen, var förvarar ni era pinnar och bollar? såg han ut att tänka medan han sprang runt och undersökte sin tillfälliga bostad.
Grabbarna som hört att den lille gästen äntligen anlänt kom utfarande från dator- och tv-rum. Efter en kvart låg alla mattorna i en rynkig hög vid altandörren, stumporna som nyss tagits av men ännu inte nått fram till tvättkorgen var nu fulla med hål och på vardagsrumsgolvet låg en hög med flisor som alldeles nyss suttit ihop i formen av en träpinne. Lagom till sänggående hade hunden fått tag i en lurvig, uppblåsbar sittpuff som på alla vis skulle ruskas livet ur. Medan vi andra försökte få en blund i ögonen for lille Z runt i huset och bullrade med sittpuffen.
Dagen efter kliver jag upp tidigt för att hinna ut med jycken innan det är dags att ta sig till arbetet. Med ihålig blick klär jag på mig och hasar ut i köket för att sätta på kaffe så att det är klart när jag kommer tillbaka efter morgonrundan. Av hunden syns inte ett spår. Jag hasar tillbaka in i sovrummet. Kvar i sängen ligger lille Z, nu på rygg med alla tassarna i luften och med en förnöjd min över att slippa trängseln. Ler han inte till och med?
-Hörrö, ropar jag åt honom. Upp och hoppa om du ska ut.
Besvärat tittar han upp, gäspar med krullad tunga och reser sig sedan långsamt och sträcker på kroppen innan han motvilligt lämnar sängvärmen. Men när vi efter efter en lång arbetsdag vill sitta och slappa i kvällssolen ute på altanen, då ska lille Z leka. Missnöjd med vår passiva inställning till sällskapslekar hund och människa emellan, står han trampande och gnisslar och gnäller i änden på det rep vi bundit fast honom i.
-Ska man ha hund ska man ha en som kan ligga och ta det lugnt här vid mina fötter, konstaterar maken. En som inte äter och bajsar så mycket heller.
-Någon sådan hund finns inte, säger jag, annat än en gammal och sjuk en.
-Japp, svarar maken, en sån hund kan jag tänka mig. En gammal och sjuk en.