Vafan händz?

Lyssnar alltid på musik i bilen på väg hem från jobbet. Gärna på hög volym, och nu när det fortfarande är mörkt på kvällarna unnar jag mig att sjunga med. I skydd av mörkret kan jag tryggt skråla för full hals utan att skrämma mina medtrafikanter. För även om de inte kan höra hur falsk det låter så kan de ju skygga inför min halvvilda uppsyn där jag sitter och gastar för mig själv, tänker jag.

Ett snabbt öga på min playlist ger inte precis någon vägledning om föredragen genre. Genom åren har man ju gått igenom en del faser ur vilka favoritlåtarna har fått följa med vidare i livet. Jag har funderat över livet Efter plugget med Factory. Förvånats med Gene Pitney över vilka vändningar livet kan ta sig, t ex när man som honom på väg hem till Oklahoma endast 24 hours from Tulsa plötsligt drabbas av ödets nycker. Jag har rest världen runt och letat efter Flickan i en Cole Porter-sång med Per Gessle. Har blivit inbjuden till Candy’s room av Bruce Springsteen. Haft kärleksbekymmer med Matt Bianco, bekymmer som känns som More than I can bear och man bara önskat, som Aloe Blacc (eller kanske Avichii) att någon ska Wake me up när allt liksom är över.

Michael Alonzo gav mig en inblick, om än kort, endast Sex (komma) noll två minuter, i livets baksidor. En inblick som gör att man liksom Dregen funderar över varför vissa människor mer än andra verkar drabbas av en Flat tyre on a muddy road.

Passar ofta på att lyssna på ”min” musik när jag är själv, t ex i bilen på väg hem från jobbet, eller i lurarna på löprundan, när jag rastar hundarna eller dammsuger huset. Inte för att jag inte vill dela med mig, det är väl snarare så att ”min” musik inte uppskattas av alla.  I alla fall inte vid volymer som jag uppskattar när jag vill tillåta mig själv att helt uppslukas av musiken. Som yngre hade man eget rum med dörr att dra igen om sig. Som vuxen med inneboende tonårssöner och hundar får man ta lite mer hänsyn.

Just denna dag kände jag mig inte riktigt klar med lyssnandet när jag väl tagit mig hem efter dagens arbete. Tänkte därför att det kanske skulle gå för sig att spisa musik medan jag tillagade kvällens middag. Således brassade jag på en riktig SexyBack med Justin Timberlake, en ryggbiff som skulle serveras med pommes fritts, hade jag tänkt. Yngste sonen slår en lov in genom köket, tittar på mig med kraftigt höjda ögonbryn, men går ut igen utan ett ord. Av hänsyn till mina inneboende sänker jag volymen då det är dags att äta.

Sönerna släntrar in i köket, slår sig ner vid bordet och ser på mig med bekymrad rynka mellan ögonbrynen, allt medan jag diggar lätt med Grillat och Grandy som sjunger om Tung baba.

- Det här är inte musik som man förväntar sig hitta på sin mammas playlist, konstaterar yngste sonen medan han bestämt nickar åt mitt håll.

Att jag har blandat upp Grillat och Grandy med Boy George säger dem ingenting, tänker jag och håller därför tyst.

Yngste sonen ger sin bror en menande blick varpå äldste sonen lutar sig fram lite över bordet och ser på mig med allvarlig min.

- Mamma, har du en fyrtioårskris?

Vafan händz?

Ska det jävlas så ska det…

För si så där ett halvår sedan bestämde sig maken för att gå vidare i litet. Ja, vi var väl färdiga med varandra. No hard feelings. Skilsmässan gick igenom i förra veckan, så nu är det singelliv som gäller.

I samband med att maken flyttade ut så passade allt hemma på att ge upp. Diskmaskinen ville inte tömma sig på diskvatten. Fick skruva loss allt och tömma den manuellt. Spärren till ugnsluckan gick av. Fick åka och köpa ny att byta ut med. I samband med att jag köpte ny tv, maken tog ju med sig vår, så passade jag på att dra fiberkabelkanalerna till alla tv-uttag i huset. Då slutade tv:n på övervåningen att fungera. Fick kalla tillbaka tv-installatören som fann att digitalanslutningen på utsidan av huset varit utsatt för väder och vind och därför oxiderat. Plötsligt ringde kommunen och undrade varför jag gjorde av med så mycket vatten. Förklarade det med att jag ju har två tonårssöner i huset, men han insisterade. Inte ens de kunde göra av med så mycket vatten som det hade gått åt hemma hos oss. Såg då att vattenmätaren snurrade fast alla kranar var av. Det var bara att ringa rörmokaren och ge sig ut och leta läckageställe. Turligt nog var det en ventil som gått sönder och allt vatten rann rakt ut i avloppet. Ingen skada skedd alltså. Bara en ovanligt hög räkning.

I somras drog algblomningen från Östersjön ända in i vårt akvarium. Ett tjockt lager av alger la sig som en tung hinna över allt. Stenar, och växter var alla täckta. Hur vi än putsade och rengjorde, så var de tillbaka dagen efter. I helgen kavlade jag upp ärmarna och tog upp och rengjorde allt minutiösts. Får se om det hjälper.

När vi delade på bilarna, jag och exmaken, så var det enkelt att bara ta den bil som stod på var och en av oss. Det resulterade i att jag blev kvar med min lilla Toyota Yaris. Inget ont den, men när vi nu bara hade den jag och killarna så blev den lite för liten. Behövde således byta till en något större bil.  Lite sugen på nya Auris Touring Sports, stövlade jag in till Toyota och fick offert med bra inbytespris på Yaris.  I samma veva kom modern upp från Tyskland med sin Mercedes E 220 som skulle säljas vidare, och undrade om jag inte var sugen på den. Jag kunde ju ta den och använda den under de veckor som de tillbringade i Sverige, hon och maken. Ja, den var ju någonting helt annat förstås, men precis när jag skulle slå till så fick de ett kanonerbjudande som jag inte riktigt kunde toppa. Äldsta sonen var förtvivlad. Så nära, men ändå så långt borta. Lovade därför att kolla upp vad det fanns för liknande bilar till försäljning här i närheten.

En kväll hade sonen hittat DEN bilen som fanns till försäljning i Enköping och hade massor av extrautrustning. Det bar därför av till Enköping helgen efter och vid snabb affär kunde jag deala till mig ett hyggligt inbytespris på Yaris. Oj, vad vi gladde oss. Var och hämtade vår nya baby i fredags. Svart med tonade rutor bak, avantgarde med allt vad det innebär. Hann inte hem förrän den började krångla.

Vid Stäket blev den trög och ville inte accelerera och nästan hemma i Helenelund gick den in i nödläge. Svängde in på Shell, stängde av bilen, tankade och när jag drog i väg igen var den som vanligt. Tänkte att det kanske var jag som kommit åt något.  Vad vet jag. Hade ju levt med Toyota i så många år och alltid varit motståndare till automatlåda. Dieselbil hade jag aldrig ägt.

Dagen efter ringde jag till Service24, Mercedes dygnet-runt-service, som tyckte att om det inte var panik kunde jag lämna in den efter jobbet på måndag så skulle de ta sig en titt. I väntan på det kunde jag lugnt använda bilen. Var nog bara en programuppdatering som behövdes, men nästa gång jag drog iväg började motorlampan lysa och automaten växlade inte längre upp. Det var bara att åka till Mercedes och lämna in den. Så här står jag nu utan bil. Det är f-n inte länge man får vara glad.

Inne på Mercedes blev jag i alla fall behandlad som den Mercedes-ägare jag nu är. Ville jag ha hjälp med hundarna (ja, Bosse och Birk var ju naturligtvis med) medan jag förklarade mitt problem? Ingen fara, vi fixar det!  Vi ringer dig i morgon. Håller tummarna att nu att de ska hitta felet och laga det så att jag kan dra iväg i min nya Mercedes, mot solnedgången och nya äventyr och leva lycklig i alla mina dagar.

Fånga dagen, för livet blir ändå inte som man tänkt sig

Låg på rygg i soffan i morse och funderade över livet i allmänhet och över hur snabbt det går i synnerhet. Flyttade från Sundsvall till Stockholm i nittonårsåldern, har bott här nere nu i 25 år och om färre år än så är jag pensionär. Hur blir det då? Vad ska man då fylla sina dagar med? Kommer det att finnas något som får upp en på morgonen?

-Tror du, frågade jag maken, när man blir pensionär, att man har något att leva för då? Kommer man att känna sig nöjd med att bara vara ledig och på sin höjd planera in lite teaterbesök, kanske en bio och så lite resor då och då? Tänk om man bara sitter hemma och dricker glögg hela dagarna? Kanske blir alkis på kuppen?

- Glöggalkis, filosoferade maken. Det hör nog inte till vanligheterna.

- Man blir nog snabbt känd på bolaget som den där som köper kopiösa mängder glögg jämt, fortsatte jag. Eller om man gör egen, som den som köper kopiösa mängder billigt vin på dunk och därtill helrör av den billigaste vodkan.

Maken fnös till och mindes väl alla de otaliga gånger jag skickat honom till bolaget efter ”billigt, fruktigt vin på dunk och så den billigaste vodkan du kan hitta”, tills den dag han totalvägrade att gå tillbaka dit igen i samma ärende. Sa att de börjat kolla konstigt på honom.

-Tror du att de kommer att lägga ihop två och två på ICA när man regelbundet kommer in efter samma varor: pomeransskal,  ingefära, kanel, nejlikor,  kardemumma, vaniljstång och en massa sötningsmedel? undrade jag. Kanske kommer de att börja spekulera i vad man ska ha alla kryddor till.

Har alltid pepprat maken med frågor om framtiden. Kommer vi att bo kvar i villan när vi blir gamla eller flyttar vi tillbaka in till stan? Kommer vi över huvud taget bo kvar i Stockholm, eller ens i Sverige? Skulle han flytta med om mitt arbete tog mig utomlands? Till vilka länder då i så fall? Skulle jag till och med söka mig en utlandstjänst eller är det bättre att stanna hemma? Vet inte om han ens har hunnit öppna munnen alla gånger för att svara innan jag bombat honom med nästa framtidsfråga.

Halvvägs inne i yrkeslivet har jag förstått att saker och ting ordnar sig ändå, även utan planering. Efter naturvetenskapligt gymnasiet skulle jag aldrig mer studera, för jag var så skoltrött. Utbildade mig till fotograf och tänkte försörja mig på det istället. Jobbade med foto några år innan jag valde att gå tillbaka till studierna, fast jag hade fast arbete. Fortsatte doktorera, fast det innebar en tidsbegränsad tjänst. En del av forskningen förlade jag utomlands, trotts att jag hade familj. De fick helt enkelt följa med, vilket passade bra för barnen var så pass små att maken kunde följa med under sin pappaledighet. Sökte mig därefter utanför universitetet, fast en akademisk karriär hade varit så självklart. Skulle jobba med sälj, men hamnade på marknad.

Har förstått att livet inte blir som man planerar. Däremot har jag börjat kunna skönja en röd tråd i mitt liv när jag tittar bakåt. Ser att bitarna allt mer börjar falla på plats. Lite som mina doktorandstudier: såg så jädrans rörigt ut när jag höll på att forska, men resultaten hängde alla ihop när jag var klar med avhandlingsarbetet. Lite märkligt på ett sätt, kan jag tycka, men skönt på ett annat. Ingen idé att fundera på vad ens olika vägval ska ha för effekt på framtiden. Ska jag ta detta jobb eller det andra? Ska jag bo här eller där. Vad är bäst för framtiden? Det vet man inte. Huvudsaken är att man har roligt här och nu. Fånga dagen, som man brukar säga med risk för att låta som cliché-Kjelle i gårdagens avsnitt av Solsidan. 

Vikten av konkreta mål i livet

På väg till arbetet en morgon kom jag att lyssna på en diskussion rörande data- och tv-spel, om de möjligen kan vara bra för inlärningen och i så fall vad skolan kan lära av data- och tv-spelsvärlden. Enligt James Paul Gee, professor vid Arizona State University, har skolan mycket att lära av spelvärlden. Professor Gee har ägnat sin forskning åt att studera inlärningsprinciper hos olika data- och tv-spel samt hur dessa principer kan tillämpas i klassrummet. Han menar att data- och tv-spel, när de är riktigt framgångsrika, är mycket bra på att utmana spelare. De motiverar spelarna att framhärda samtidigt som de lär spelarna hur man spelar. I en artikel sammanfattar han sina principer i tre klassrumsanpassade kluster; befogenhet, problemlösning och förståelse.

Med tanke på hur mycket tid det läggs ner på dataspelande här hemma hos oss, så måste det ligga en hel del sanning i det där, tänkte jag för mig själv där jag satt i bilen. Skulle kunna tänka mig att man kunde ta lärdom från dataspelsvärlden inte bara i skolan, utan även i arbetlivet. Entusiastisk sammanfattade jag diskussionen för maken hemma vid middagsbordet.

-Hur viktigt är det inte att ha relevanta mål uppsatta? undrade jag.

Maken tittade avmätt upp från sin köttbit.

-Mål ska fungera som en morot, menade jag. Man ska ha mål som får upp en på morgonen.

-Inga av mina mål får upp mig på måndag morgon, konstaterade maken beskt.

-Då kanske du har fel mål, fortsatte jag.  De ska vara personliga, motiverande och förknippas med en belöning om de uppfylls. Tänk bara hur det var på universitetet. Man visste redan innan tentan hur många poäng som behövdes för ett ”godkänt” eller ett ”väl godkänt”. Beroende på vilket mål man uppfyllde fick man betyg därefter. Tydligt, personligt motiverande och förknippat med en belöning.

Maken karvade vidare i sin köttbit under tystnad.

-Vad är det egentligen för mål våra barn har fått uppsatta åt sig i skolan? Nu var jag verkligen i gasen.

Yngste sonen tittade upp från sin köttbit. Kött är inte hans favorit, så det behövs inte mycket för att han ska förlora koncentrationen.

-”Lyssna bättre på lektionerna”, ”delta mer i diskussionerna”, ”räcka upp handen på lektionerna”, hur motiverande är det? undrade jag. Inte speciellt tydligt och knappast något som får upp en på morgonen.

Nu såg jag att sonen började intressera sig för diskussionen, eller monologen kanske är en mer rättvis benämning på det som försiggick hemma vid köksbordet. När jag nu en gång höll på, passade jag också på att dra upp några usla mål som jag kom ihåg från deras dagisperiod. Sonen såg tankfull ut medan jag fortsatte min utläggning.

-Hur är det egentligen i skolan idag? ångade jag på. Får eleverna veta vad som krävs inom de olika ämnena för att uppnå ett visst betyg?  Är målen tillräckligt tydliga, enkla att förstå samt med lite god vilja även uppnå?

Jag vände mig till sonen som nu drömmande satt och tittade ut genom fönstret.

-Jag kommer i alla fall ihåg mitt första uppsatta mål, svarade sonen. Det var att lära mig knyta skorna. 

Jag en über-bitch

Jag tror det har varit lite mycket för mig på sistone. Det blev jag varse när jag fann mig själv ståendes mitt på Granvägen med hunden i ett nackgrepp i näven betraktandes grannarna som storögt stirrade på min person.
Vi har under en period befunnit oss mitt uppe i förkylnings- och influensatider. Detta påverkar förstås även arbetssituationen med sjukskriven personal och en mängd VAB-dagar som följd, vilket i sin tur leder till temporär underbemanning, stressad personal, försenade leveranser, felaktiga leveranser, hot om förhöjda leverantörspriser och en oändlig massa ”hur löser vi detta”-möten. Till råga på allt ringde kollegan från Danmark och klagade på att den nytillverkade roll-up'en var instabil och hade ramlat över henne på utställningen.
Hemma hotade äldsta sonen med självmord när tyskaglosorna inte fastnade eller ägnade sig åt ändlösa diskussioner rörande matematikens nödvändighet istället för att bara bita ihop och träna inför matteprovet på torsdagen efter.
Yngsta sonens klass sparar till en klassresa och detta innebär förstås föräldrabak. För detta ändamål hade jag för avsikt att baka kärleksmums. Det hade ju fungerat tidigare så jag tänkte att det kanske var ett säkert kort. Sagt och gjort rörde jag ihop en smet som jag bredde ut i en plåt och ställde åt sidan medan maken förberedde lunchen i ugnen. Hade lovar killarna en egen sats kärleksmums att förtära hemma också, så jag gjorde en extra smet som jag bredde ut in en liknande plåt. Även den ställde jag åt sidan i väntan på att ungen skulle bli ledig.
När ugnen blev ledig och under tiden vi förtärde lunchen kastade jag således in den första plåten kärleksmums för gräddning. Efter 12 minuter tog jag ut den och ställde den för avsvalning medan nästa plåt gräddades i ugnen.
När lunchen var avklarad tog jag mig an kärleksmumsen. Den ena plåten kastade jag in i frysen för att tina upp för glasering dagen innan försäljningsdagen. Den andra skulle jag precis skära upp när jag upptäckte att den var helt ogräddad i mitten. Slängde därför in den 5 minuter till för att åter igen ta ut den och upptäcka att den var lika ogräddad nu som efter första rundan i ugnen. In med den igen bara, för att ånyo ta ut den och upptäcka att den inte var ett uns mer gräddad efter denna tredje vända i ugnen.
-Nu får den vara inne 12 minuter till, sa jag till maken, beredde glasyren och slog mig ner bredvid honom i tv-soffan medan jag väntade tiden ut.
Döm om min förvåning när jag tog ut kakan för att upptäcka att den var lika ogräddad i mitten nu som förut.
Jag ställde mig att betrakta mitt misslyckade på diskbänken. Medan jag stod där kände jag hur jag fylldes av ett okontrollerat raseri.
-Du kan väl använda kanterna och lägga glasyren på dem bara, försökte maken på väg in i köket för att inspektera kakbaket.
Jag funderade febrilt på vad som möjligen kunnat gå fel och petade fundersamt med kökskniven i den lösa smeten i mitten på kakplåten. I öronen ringde kollegan MG's röst:
-Men för guds skull du är ju kemist, du måste väl kunna läsa ett recept.
Det hade jag ju för f-n gjort. Ena kakan hade ju blivit bra. Den låg ju redan i frysen, färdig att tinas upp ock glaseras när det väl var dags. Alla ingredienserna hade varit desamma. Endast äggen var från en ny kartong. Och plåten förstås, den var ju inte heller densamma. Men inte kunde det väl vara äggen...eller plåten...
Innan jag hunnit hejda mig hade jag kört kökskniven i kakan. Inte bara en gång utan ett 10-tal, kanske 100-tal gånger. När maken väl nått fram till mig och mitt misslyckade bakverk på diskbänken låg kakan i smulor och slamsor i plåten. I ögonvrån såg jag maken tyst backa tillbaka ut ut köket och ner i tv-soffan varifrån han kommit.
Sammanbiten skrapade jag av kakan ner i soporna varpå jag med beslutsamma steg gick ut i badrummet och spolade ner den färdigberedda glasyren i toaletten. Så knöt jag ihop soppåsen, satte på mig foppatofflorna för att gå ut och slänga alltihop i soptunnan.
När jag öppnade dörren såg jag grannarna i färd med att ställa undan cyklarna efter en cykeltur med barnen. Det gjorde hundarna också. Ystra som de var efter att jag äntligen avslutat med mitt kakbak och vilket ingav löfte om lek, for de ut genom dörren, tvärs över gatan och i full fräs mot grannarna på andra sidan. Hur mycket de än visste från tidigare förmaningar att ut på vägen får man inte gå, man kan ju bli överkörd, och hur mycket jag än ropade så vägrade de att lyssna. Istället fortsatte bara sin frammarsch med dövöronen fladdrandes utefter huvudena. Där stod de sedan små och bredbenta och skällde ut grannarna på deras egen tomt.
Då brast det för mig. Kastade mig ut i gatan, ställde mig med händerna i sidorna vrålade åt hundarna inne på granntomten.
-HIT! NU!
De tittade upp och kom lommandes mot mig där jag stod. Fick tag i nackskinnet på vår lilla papillon och röt åt den med hög röst.
-GÅ HEM MED DIG! NU!
Gnyende hastade han hemåt med chihuahuan efter sig, båda med svansarna mellan benen. Med full energi kom jag efter dem in i huset och var då så rosenrasande att jag med blotta blicken fick dem att hukandes rygga in i badrummet för att ta skydd hos äldsta sonen som lägligt nog kommit hem.
Utanför kunde jag se grannarna med ängsliga blickar åt vårt håll skynda in och dra igen dörren om sig. Förmodligen reglade de den ordentlig också.

Hungrig på livet

Maken var bortrest härom veckan, så jag och killarna fick klara oss själva hemma. Det är ganska mysigt att bara vara vi ibland. Det blir liksom lite mer fokus på grabbarna då. Man får ju passa på att umgås så länge de har lust att ägna lite tid åt morsan. Det går så fort. Känns som igår de var små och nu är de redan i tonåren. Ja, i alla fall den äldsta sonen. En riktigt prakttonåring har det blivit av honom också.
Vi satt vid middagsbordet en kväll och käkade tillsammans. Äldste sonen hade bråttom att äta upp. Antagligen för att komma vidare i World of Warcraft. Numer måste man nästan boka in möte med sonen för att vara säker på att han kan komma ifrån. I annat fall riskerar man att finna honom upptagen med någon ”instance” eller ”raid” och därför oförmögen att lämna datorn. Så i vanlig ordning kastade han i sig middagen. Ville man ha något avhandlat med honom så fick man göra det fort. Han reste sig upp från matbordet, ställde undan tallriken, glaset och besticken på diskbänken tackade för maten och gick ut ut köket. Kvar satt jag och yngste sonen och avslutade vår måltid. Ute i hallen slår äldste sonen en lov för att åter komma in i köket. Han släntrade fram till kylskåpet, öppnade dörren och kikade in.
-Åh, varför har vi aldrig någon mat, utbrast han och slog igen dörren med en smäll och släntrade tillbaka ut ur köket.
Jag och yngste sonen tittade förbryllat på varandra och på de rester som står kvar på köksordet, fortfarande varma efter kvällens middag.
Jag försöker tillhandahålla enkelt tillredd snabbmat för att han ska ha möjlighet att stilla sin hunger mellan måltiderna. När jag och maken var bortbjudna på middag i helgen och sönerna valt att stanna hemma hann vi med nöd och näppe fram till våra bekanta innan första samtalet kom.
-Finns det någon mat hemma? hörde jag vår förstföddas målbrottsröst i andra ändan.
-Det finns tortellini i kylen, upplyste jag honom om.
-Är det den högra eller vänstra? hörde jag honom undra i luren.
-Totrellinin ligger högst uppe till vänster, informerade jag honom.
-Ja, men kylen, är det den högra eller den vänstra?
Jag blev genast orolig över mitt kök där hemma och bad honom för säkerhets skull lämna över mobilen till yngste sonen så att jag istället kunde ge honom instruktioner om hur tortellinin skulle kokas och därefter hällas av.
Yngste sonen, ännu ett år ifrån tonåren, är av en helt annan sort. Än så länge i alla fall. Han har för närvarande en hemkunskapsläxa, som innebar hushållssysslor hemma. I helgen lagade han potatismos till vilken jag ungsbakade fisk. Hur roligt var inte det, undrade sonen och funderade om inte kock kunde vara ett framtida yrke. Efter lunch på hemlagad potatismos och ungsbakad röding var det dags för att diska. Eller, kanske man kunde bli diskare istället, funderade sonen förnöjt och undrade om det inte fanns något mer som behövde diskas. Medan ugnen var varm rev vi även av de obligatoriska grahamsbullarna. Bagare, det var nog det han skulle bli, fortsatte han sina karriärsplaner. Slutligen var jag så uppe i varv av sonens hemkunskapsuppgifter att jag förberedde chokladkaka till kärleksmums som är tänkt att färdigställas med glasyr senare i veckan för att därefter försäljas och av vilken efterföljande avans är tänkt att gå till en klassresa vid terminens slut. Sonen ser mycket fram emot kakförsäljningen. Efter en utflykt till souk'en i Manama, Bahrain under en resa i Mellanöstern tidigare i år har han lärt sig hur försäljning ska gå till och nu var det dags att pröva sina färdigheter.
-Du kanske ska bli krögare? föreslog jag. Om du har egen krog måste du arbeta med marknadsföring och försäljning för att få dit gäster och när de väl är där kan du laga mat till dem och bjuda på ditt egenhändigt bakade bröd och när de ätit kan du diska. Bra va´?
Det höll han med om och fortsatte på sin hemuppgift med att skura badrum och tvätta kläder.
Äldste sonen håller också på att samla till en klassresa. Den är inte tänkt att gå av stapeln förrän i slutet av högstadiet, så än finns tid för insamlingar. För närvarande är det tänkt att var och en av eleverna ska arbeta ihop 50 kr per månad genom olika uppgifter hemma. För detta ändamål föreslog jag att han kunde tvätta fyra fönster på övervåningen. Det borde väl ungefär motsvara en 50-lapp.
-Då ska jag ha 100, sa sonen bakifrån dataskärmen. En 50-lapp till klassen och 50 spänn till mig.
-Nehej du, svarade jag. Du får 50 kronor för alla fyra fönster.
-Orkar inte, fortsatte sonen.
-Jag hjälper dig, försökte jag för att få fart på honom.
-Om jag bara får 50 spänn, då ska jag ha en pizza också, försökte sonen.
Efter en stunds förhandling med sonen kom vi överens om att tillsammans tvätta de fyra fönsterna mot att han fick 50 spänn till insamlingen och lunch från Burger King.