Peppar, peppar

När höstlovsveckan börjat lida mot sitt slut drabbades familjen av en fruktansvärt intensiv magsjuka. Först att insjukna var yngste sonen. Efter ett par dagar insjuknade även maken och äldste sonen. Själv bar jag kräkhinkar, tvättade sängkläder, nattvakade med kvidande barn och annat som hör kräksjuka till. Anledningen, som jag ser det, till att jag ännu står på benen är vitpeppar. Denna gamla beprövade huskur fick jag lära mig av en förskolelärare när killarna var små och fortfarande gick på dagis. Vid första tecken på magsjuka i min närhet trycker jag i mig 10 stycken vitpepparkorn. Sedan fortsätter jag med denna behandling morgon och kväll tills faran är över. Då jag ännu inte kunnat blåsa faran över för denna gång är jag i skrivande stund mitt uppe i vitpepparkuren.
Denna gång har jag även lagt till chilipeppar. Orsaken till detta är att modern ringde upp från Tyskland och berättade för mig om chilins positiva egenskaper för det mesta och däribland magsjuka. Tänkte således att det kan ju aldrig skada och slängde med lite chili också i min preventiva behandling. Man måste dock vara snabb med detta intag. För att inte bränna sönder munnen helt och hållet, klipper jag ner frukten med sax varpå jag hivar in bitarna så långt ner i svaljet jag kan få dem. Efter kastar jag in ett glas med vatten för att få ner bitarna i magen där de kan ligga och göra nytta.
Läste i en artikel i Expressen att chilin får magen att utsöndra slem som lägger sig som en hinna runt skadliga ämnen. Jag antar att slemmet kan lägga sig som en hinna även runt magsjukevirus. Kan hända har vitpeppar samma effekt på magens slemproduktion. Inte vet jag, kanske är det en ren placebo effekt. I sanningens namn så struntar jag i vilket. Huvudsaken är att det fungerar.
En annan orsak till att jag hållit mig fri från magsjuka på senare tid kan vara att jag under en semestervecka i Egypten lärde mig att nitiskt hålla mina och övriga familjemedlemmars händer konstant rena, att aldrig någonsin stoppa något i munnen med orena händer och, gud förbjude, aldrig, aldrig stoppa fingrarna i munnen. Detta är en sed som jag anammar även i magsjuketider. Men jag vet inte. När det var som värst för äldste sonen låg jag bredvid honom i sängen medan han pustade och frustade mig i ansiktet för att hålla kräkningarna stångna. Antagligen hade jag hela ansiktet fullt med magsjukevirus, men jag knep igen munnen, det gjorde jag. Faktum är att jag inte ens vågade slicka mig om läpparna utan att sanera mig själv först.
Jag tror på dagispersonalens huskurer. Har fått hjälp ett otal gånger där BVC fallerat. När äldste sonen fortfarande nyttjade blöjor och därav fick utslag tipsade fröknarna mig om Inotyol. Detta ullfett använder jag fortfarande som universalmedel mot hudåkommor av typen sprickbildningar och utslag och anser dess skyddande effekt vara svårslagen. När samme son vid ett senare tillfälle i treårsåldern blev hård i magen fick jag från personal rådet att ge honom en lättöl, vilket jag genast gjorde och problemet var snart ut världen.
Denne, min son är, eller var kanske jag ska säga för ju närmare han kommer tonåren desto mer introvert blir han, en mycket social varelse. Han sökte ofta kontakt med nya människor i sin omgivning och ventilerade gärna ämnen av en, enligt mig, mer kontroversiell natur. Så även den eftermiddag som följde på hans intag av lättöl till lunchmaten. I toalettkön i Kista Centrum, som det hette på den tiden, fick han ögonkontakt med en äldre dam. Efter att ha skruvat på sig en stund kunde han uppenbarligen inte hålla sig längre.
-Jag drack öl till maten idag, informerade han damen i kön.