Provocera mera

Jag gör vad jag kan för att hålla mig i form. Åker bil fram och tillbaka till arbetet, så någon naturlig motion blir det inte. Försöker hinna med dagliga promenader istället och väljer ett selekterat födointag. Hur kommer det sig att det här med val av kost är så känsligt? Inte helt ovanligt att omgivningen lägger sig i vad jag äter.
-Varsågod, ta en kaka till kaffet, uppmanar trugaren.
-Nej tack, jag äter inte kakor, svarar jag.
-Men en liten kaka kan du väl ta? Jag som har bakat och allt.
Jag gillar inte ens kakor. Ändå måste jag stå tillsvars över mina val i livet varje gång det kommer till sötsaker. En gång för alla; jag äter inte kakor, jag ogillar sockerkaka, muffins, kärleksmums och annat med sockerkakskonsistens, har inget behov av tårtor och bakelser. Jag är helt enkelt aldrig sugen. Så varför måste jag stoppa i mig bakverk bara för att det bjuds? Jag har aldrig gillat glass, inte ens som liten. Jag äter hellre något annat om jag får välja.
Det är inte heller alltid det går för sig. Jag har valt att i möjligaste mån välja bort potatis, pasta och ris till förmån för grönsaker och sallad. Försöker även få i mig mer proteiner och är inte rädd för fett i maten även om jag inte direkt öser på med det. Helt enkelt äta nyttig mat som gör mig mätt.
-Äter du inte potatis? undrar förståsigpåaren. Jag är övertygad om att man måste ha kolhydrater också!
Men är det inte det jag får i mig i grönsakerna, då? Jag äter hellre kolhydrater med lite färg som kan bidra med antioxidanter än tomma sådana såsom potatis, ris och pasta om jag får välja. Men det verkar jag inte få.
-Ska du bara äta det där? fnyser viktigpettern åt min lunchsoppa.
Hur mycket måste jag äta för att andra ska anse mig bli mätt? Om jag väljer att inta min soppa på kopp istället för att äta den med sked ur en tallrik, av den enkla orsaken att jag inte vill skvätta ner min vita blus med röd gazpacho, då äter jag för lite anses det. Ibland häller jag helt enkelt ut soppan i en tallrik i alla fall för att slippa diskussion.
Hur kommer det sig att jag alltid måste försvara vad jag väljer att äta? Varför måste jag alltid berätta att jag har ätit en stadig frukost tillsammans med killarna på morgonen för att jag tycker att det är en viktig stund vi på så sätt får tillsammans och att jag i och med detta kanske inte är vrålhungrig till lunch? Varför måste jag också förklara att jag väljer att äta en mer lagad middag med familjen för att jag tycker det är mysigt att sitta ner och höra vad alla har haft för sig under dagen och därför väljer en lättare lunch? Jo, det måste jag för vi är svenskar, vi äter stora luncher, så är det bara. Inget att diskutera!
-Jag tror inte på dieter som LCHF, kommenterar besserwissern min tallrik med kött, broccoli och bearnaise.
LCHF, undrar jag. Kanske inte har slagit personen i fråga att jag helt enkelt råkar gilla bearnaise. Och även om jag skulle gå på någon slags LCHF-kost, vilket jag gör ibland för att gå ner några kilo, så är jag säker på att jag som vuxen, frisk kvinna i mina bästa år kan klara av en diet under några dagar utan att tappa både hår och tänder. Känner förresten ett par stycken som valt att följa LCHF mer permanent av olika orsaker, men de stackarna är ständigt under kritik. Jag, för min del, kan inte se att någon av dem lider någon större nöd. Ändå kan folk inte låta bli att kommentera.
Att äta tillsammans med andra har liksom blivit ett spel för gallerierna.
-Ja, jag kan äta vad som helst utan att gå upp i vikt, skroderar självbedragaren och öser på med pasta och potatis.
Jasså, kan jag tänka, i och med att jag råkar veta att samma personer många gånger skippar middagen helt. Men hemma är man i skydd för granskning. Där är det ingen som frågar. Det blir liksom lättare då.
Har en bekant som valt bort alkohol helt. Hon berättade att detta provocerade folk och att hon ofta tog som nykter alkoholist trots att detta inte var orsaken till hennes avhållsamhet.
-Tycker du inte om vin? undrar någon. Men ta en öl istället!
-Jag tycker om både öl och vin, svarar hon, jag har bara valt att avstå.
Att människan inte dricker alkohol betyder antingen att hon har problem med spriten eller så är hon religiös. Så måste det vara! Att frivilligt avstå är inte ett alternativ. Att hon kanske anser att det bara inte är nyttigt för henne eller att hon inte mår bra av att dricka alkohol är inte förklaring god nog. Hon kanske får ont i huvudet av rödvin, blir lös i magen av öl eller bara inte gillar att vara bakis. Varför måste det utredas och granskas?
Var ute och reste med maken för en herrans massa år sedan, precis när vi blivit tillsammans. Vi var två par på bilsemester i Europa och hade stannat för lunch på en restaurang vackert belägen uppe i österrikiska alperna. Alla valde att beställa wienerschnitzel utom jag som valde en naturschnitzel. Jag gillade helt enkelt inte panerat kött efter att som liten ha kuskat fram och tillbaka över Östersjön med dåvarande finlandsbåtar som gick från Umeå mestadels och ibland den från Sundsvall till Vasa och endast haft blöt wienerschnitzel med ledsna pommes fritts eller sönderkokta köttbullar med smaklös mos att välja på.
-Du ska alltid vara annorlunda, muttrade maken.
Hade ingen lust att dra upp min svåra barndom på finlandsbåtarna just då. Gav honom istället onda ögat varpå han tystnade och har aldrig kommenterat det sedan.
Wienerschnitzel har jag lärt mig att äta på senare tid, köttbullar äter jag men fortfarande aldrig med mos och pommes fritts väljer jag bort helt.
Här om dagen satt jag och maken ute på altanen och insöp den sista sommarkvällssolen. Vi kom att diskutera ett par vi är lite bekanta med sisådär på avstånd.
-De har varit tillsammans länge, sa jag.
-Fattar inte hur hon stått ut så länge, svarade maken.
Han tog en klunk av vinet, kisade in i solen varpå han fortsatte.
-Men, jag har ju också vant mig vid dig och dina avvikande beteenden.

Grimasera mera

Tillbaka i arbete igen efter semestern. Kan bara konstatera att effekten av de åtstramningar som gjordes proaktivt i våras för att undvika solbadande på undanskymd plats i vassen, är nu så här i efter-semestern-tider helt utraderad. Det har väl blivit lite mycket av det goda här på sistone, får jag väl erkänna. Ett och annat glas vin, en gräddig sås nu och då, gott bröd och till och med en och annan potatis har väl slunkit ner när det inte borde ha gjort det. Ja ja, det är bara att ta nya tag. Man ska väl se fin ut under resten av året också.
Blev sittande kvar i soffan efter nyhetsmorgon här om dagen och kom av den anledningen att titta på The Doctors på TV4. Just denna morgon var Cynthia Rowland gäst i studion. Cynthia berättade hur hon höll sig rynkfri med hjälp av ansiktsgymnastik. Genom dagliga ansiktsövningar kan man undvika att behöva ta till kniven för att släta ut anletsdragen, menade hon. Kan ju vara nått att pröva, tänkte jag.
Sagt och gjort, googlade mig fram till några passande övningar för mina dagliga rutiner.

Övning 1: Le brett med öppen mun genom att dra upp mungiporna mot öronen, men slappna av i ögonen, håll 10 sekunder, upprepa 4 gånger.

Övning 2: Dra in kinderna så att en fiskmun bildas och försök därefter le, håll 10 sekunder, upprepa 4 gånger..

Övning 3: Lyft upp hakan med munnen lite öppen och tryck upp tungan i gommen, håll 10 sekunder, upprepa 4 gånger.

Övning 4: Tryck ut underkäken till ett kraftigt underbett, håll 10 sekunder, upprepa 4 gånger.

Övning 5: Fyll ena kinden med lyft och flytta därefter luften fram och tillbaka mellan kinderna 10 gånger eller tills luften tar slut, upprepa 4 gånger.

Övning 6: Tryck upp ögonbrynen med fingertopparna, blunda och tryck tillbaka ögonbrynen med pannmusklerna, håll 10 sekunder, upprepa 4 gånger.

Passande tid för dessa övningar är i bilen på väg till arbetet på morgonen. I alla fall övning 1 till 5, nummer 6 gör jag någon gång under dagen då jag inte sitter bakom ratten. Detta för att undvika olyckor. Jag har c:a 30 minuters bilväg från hemmet i Sollentuna till arbetet i Uppsala och något ska man ju sysselsätta sig med. För säkerhets skull brukar jag vänta med mina övningar tills efter att jag har passerat Arlanda. Mellan Arlanda och Uppsala är det betydligt mindre bilar på vägen, därmed mindre omkörningar och därför mindre risk att bli upptäckt. Man vill ju inte skrämma slag på sina medtrafikanter så där direkt på morgonen. Kan tänka mig att blodet skulle stelna i ådrorna på en och annan som genom att snabbt ögonkast in i min bil fick se mig i full färd med att genomföra övning 1. Nej, det vore en skrämmande syn med risk att orsaka dikeskörning av betraktaren.
Tänkte att jag skulle ge mina övningar några månader i alla fall, så kanske jag är slät som en baby-bak i ansiktet lagom till jul. Den som lever får se.

Semestertider

Semestern börjar gå mot sitt slut. Denna sommar kan man verkligen inte klaga på. Vi har fått sol, bad och flera möjligheter till att bara umgås. Skönt!
En del små missöden har den också bjudit på. Ingen sommar utan lite skrubbsår. Som exempel kan väl nämnas den kvällen när maken kände sig ung och stark. Vi hade bastukväll nere vid havet ute på landet. Ångan stod tät inne i bastun och vi varvade varma bastubad med dopp i det betydligt kyligare havet. På flytbryggan lekte maken herre på täppan med barnen. Vid en våldsam glädjeyttring, troligen utlöst av att faktiskt ha blivit sisten kvar på bryggan, fick maken plötsligt för sig att slå en bakåtvolt. Själv låg jag och flöt mellan bastubryggan och flytbryggan och tänkte inte mycket på det förrän jag fick se maken under stor ansträngning, gnyende försökte ta sig in mot land. Han hade fått en bristning i magmuskeln och fick se sig som uträknad en tid framöver. De närmaste dagarna efter ”olyckan” sågs han gnällande hasa runt i trädgården.
-När ni gör illa er då gör ni det ordentligt, konstaterade yngste sonen med förebrående blickar åt mig och makens håll.
Råkade själv ut för en olycka tidigare i sommar. Skulle hjälpa grannen med att måla huset. Vi var ett helt gäng faktiskt som hade samlat oss till en arbetsinsatts hemma hos grannen denna dag. Höll på att måla ovanför balkongdörren och skulle bara flytta ner stegen en bit för att komma åt det sista där stegen stått lutad. Detta gjorde att stegen kom att stå för flackt och efter en stund började den glida ner för väggen och jag ramlade handlöst med stegen ner i marken under. Slog upp ett stort jack i pannan, som fick sys med 16 stygn, samt fick några mindre blessyrer på benen. Åkte in till Karolinska sjukhuset för att plåstras om, men var på benen igen efter några timmar.
Under hela denna tid hade äldsta sonen suttit hemma och spelat dataspel med hörlurar på och var därför ovetande om vad som hänt. Maken hade vid flera tillfällen försökt kontakta honom utan att lyckas. När jag väl var hemma igen och stod i hallen med huvudet i paket och kläderna röda av blod kom han släntrande ner för trappen och synade mig uppifrån och ner.
-Du ser ut som ett ollon, var hans enda kommentar innan han försvann tillbaka upp till sitt spelande.
Jag kan väl i viss mån hålla med yngste sonen. För några år sedan var jag mer eller mindre skråmfri. Idag är jag sydd både kors och tvärs efter diverse brutna armar och sönderslagna pannor. Maken ser i alla fall på ytan skråmfri ut. Han har satsat på inre skador såsom brutna revben och magmuskelbristningar. Man blir väl inte yngre, antar jag.

Fredagsmys eller fredagslyx

Jag kom hem efter jobbet och hittade inget roligt i kylen, så jag åkte med maken och handlade in lite matvaror på ICA i Sollentuna centrum till fredagsmyset. Det blev lite oliver, ost, korv, mm samt chips och läsk till barnen. Med full kasse stod vi bredvid varandra på rullbandet upp till garageplanet.
-Vad duktiga de är som går och tränar på en fredagskväll, sa jag med en nick åt dem som kämpade på, på Sats löpband.
Vi hade ju talat om det nu och då, jag och maken, att börja träna. Maken har också gjort några ansatser att verkligen göra det. Han har köpt gymkort några gånger i avsikt att ta tag i det där och han gick väl också några gånger på varje kort, men det tenderade för det mesta att rinna ut i sanden. Varje vår brukar maken också köpa nya löparskor i avsikt att börja jogga, men det har bara resulterat i en uppsjö av helt oanvända joggingskor som nu hopar sig på skohyllan. Jag vet inte hur många joggingskor han har dragit hem genom åren. Alla med samma föresats.
Vår granne TB berättade över ett glas vin vid ett tillfälle att han och frun M köpt gymkort på just Sats.
-Det känns lyxigt där, menade TB med hänvisning till det nybyggda och nyöppnade gymmet i Sollentuna centrum.
Maken och jag kommer på vår höjd ut på vår dagliga kvällspromenad, men helt orörliga är vi ju därför inte. Men nog skulle det väl vara bra att träna lite styrka också. Jag berättade för maken om vad TB sagt.
-Det kanske skulle vara lite lyxigt med ett gymkort där, sa jag. Lite flärd, liksom. Då kanske vi skulle gå.
Vi rullade vidare upp mot garageplan. Jag funderade för mig själv om jag verkligen skulle gå om jag någon gång kom mig för att köpa gymkort.
-M berättade att hon brukar gå på yoga på Sats, fortsatte jag till maken.
Maken nickade till svar.
-Om jag ska gå på gym så måste det vara lite flärdfullt, förklarade jag vidare. Jag skulle inte tycka om att gå på något sunkigt gym bara för att. Ska jag gå på gym så ska det kännas lite lyxigt.
-Det som verkligen är lyxigt svarade maken, det är att köpa gymkort och sedan strunta i att gå dit.
Vi rullade vidare upp mot garageplan för att ta bilen hem och ägna oss åt vårt fredagsmys.

Kolhydratjakt

Det börjar tack och lov gå mot ljusare tider nu. När jag brukar dra mig hemåt från jobbet si så där runt 17-tiden är det inte längre kolmörkt. I går morse när jag kom upp till Uppsala för att börja min arbetsdag lös solen och en fågel kvittrade i trädet. Underbart! Det var nästan så den där ”ah…det här är livet” – känslan infann sig.
Stretar vidare med dieten. Har invägning med mig själv varje fredag morgon. Döm om min förvåning när viktkurvan fortfarande pekar neråt. Och då lider jag inte ens. Här om morgonen när jag hasade in i sovrummet för att hitta mig ett par byxor att sätta på blev jag stående framför högen med jeans. Ett par blå där längst under fångade mitt intresse.
-Men inte kunde det väl vara så att…nä, det är nog lite tidigt…men jo, kanske ändå, funderade jag för mig själv.
Jag lutade mig in i klädskåpet efter de blå. Sakta drog jag ut dem in under ifrån och höll upp dem till beskådan framför mig.
-Hm…kanske ändå, överlade jag med mig själv.
Jag sparkade av mig julklappstofflorna från äldste sonen och stoppade i fötterna i byxbenen. Med andan i halsen drog jag upp jeansen över låren och höfterna.
-Dom glider på. Ta mej f..n glider dom inte på.
Jag kastade mig ut i hallen för att beskåda underverket i hallspegeln. Skinny jeansen passade igen. Kunde det verkligen vara möjligt? Jag var tvungen att kasta ett getöga i hallspegeln igen.
-Jo, f..n ta mej, där satt dom.
Dagen flöt vidare i ett rosa skimmer. Med nyfunnen inspiration fortsatte jag att rata allt vad kolhydrater heter.
-Jag ska aldrig mer äta kolhydrater, sa jag till mig själv. Aldrig!
Passade på att åka ut en sväng till landet med maken för att titta till huset. Med oss hade jag packat ner lunch i form av tonfisksallad, utan pasta förstås. Efter att ha sett om huset och fyllt på frön i fågelmataren åkte vi tillbaka hemåt.
-Var har ni varit? hörde jag äldste sonen från övervåningen. Jag har gjort mackor till er. Tänkte ni kanske var hungriga efter att ha varit borta så länge.
-Mackor! tänkte jag förfärat.
-De ligger i kylen, hörde jag uppifrån.
Jag öppnade kylskåpsdörren och där innanför låg mycket riktigt en hög med smörgåsar - gjorda på vitt, kolhydratrikt bröd. Det var en till mig, en till maken och till och med lillebror hade förärats med en smörgås. En bra stund stod jag och såg på smörgåshögen, noga överläggande med mig själv. Jag kan inte påminna mig att grabben någonsin gjort något ätbart till någon annan än sig själv. Han tar ju för fasiken inte ens undan disken efter sig utan man får plocka upp den där han har behagat lämna den på olika ställen runt huset. Nu helt plötsligt hade han fått för sig att göra smörgåsar till familjen.
-Ja, jag tänker i alla fall ta mig en smörgås, sa maken vist. Jag är hungrig.
Jag gled ner vid köksbordet med smörgåsen i handen, tog en stor tugga och översköljdes av den värme och omtanke min snart tonårige sån visat oss övriga familjemedlemmar. Det kanske inte var helt i enighet med min diet, men åt helsike med den. Killen hade tänkt på oss när vi varit frånvarande samt brett smörgåsar utifall att vi var hungriga vid hemkomsten. Han hade alltså avbrutit sitt dataspelande för att bre smörgåsar till familjen. Här får man ta kärlek när den bjuds.
-Tusen tack gubben, ropade jag upp till honom. Dom var jättegoda.

Tillbaka i ekorrhjulet

Så var det 20 dag Knut och julen dansar således ut. Äntligen skulle jag vilja säga, för lika mycket som jag älskar julen i december avskyr jag densamma i januari. I januari är det nya tag som gäller och då vill man inte sitta och glo på någon gammal julgran. För att vara på den säkra sidan väntar jag aldrig så länge som till 20 dag Knut innan min jul dansar ut. Den brukar åka ut redan någon dag efter nyår. Så även i år.
Julen har emellertid varit fridfull. Mycket glögg, många julfilmer, spel och mys med familjen. Hur trevligt är det inte att inta soffan med en kopp rykande varm glögg och lyssna till när maken kommenterar film rörande tomtens existens.
-Fett ägd hon kommer bli, kuttrade maken förnöjt från fåtöljen vid film-mammans förklaring till film-barnet att tomten bara är en sinnebild för godhet och julens anda.
Efter flera år med samma julfilmer är maken förtrogen med att bevis för tomtens verkliga existens snart kommer att offentliggöras även i denna film.
I början av januari är det mest min egen existens jag funderar över. Efter inåt helsike för mycket onyttigheter i december bestämde jag mig för renlevnad redan då måndag efter nyår. Varför vänta. Detta föranledde förståss en oerhörd tristess. Borta är glöggen, julölen, nubben till sillen och mys med vin sent på kvällen. Borta är också Jansons frestelsen, köttbullarna, prinskorvarna, julskinkan och Aladdin-asken med sitt innehåll. Kvar är i alla fall jag, visserligen med en massa kilon tillövers, men med en plan.
I ren vredesmod över mina extrakilon drog jag igång med LCHF (low carb high fat) diet och efter några dagar var 3 kilo borta. Super! På så sätt kunde jag i alla fall återgå till arbetet i samma form som jag lämnade det. Nu när det gick så bra är inspirationen på topp och jag äter därför för närvarande enbart protein i form av kött, fågel och fisk samt sallad och grönsaker som växer ovan jord. Till detta räds jag inte en krämig sås. Och kilona fortsätter rasa. Detta ska jag nog stå ut med, tänker jag.
Bakom mig lägger jag julljus och tingeltangel. Nu är jag tillbaka i ekorrhjulet i full spinn.

Peppar, peppar

När höstlovsveckan börjat lida mot sitt slut drabbades familjen av en fruktansvärt intensiv magsjuka. Först att insjukna var yngste sonen. Efter ett par dagar insjuknade även maken och äldste sonen. Själv bar jag kräkhinkar, tvättade sängkläder, nattvakade med kvidande barn och annat som hör kräksjuka till. Anledningen, som jag ser det, till att jag ännu står på benen är vitpeppar. Denna gamla beprövade huskur fick jag lära mig av en förskolelärare när killarna var små och fortfarande gick på dagis. Vid första tecken på magsjuka i min närhet trycker jag i mig 10 stycken vitpepparkorn. Sedan fortsätter jag med denna behandling morgon och kväll tills faran är över. Då jag ännu inte kunnat blåsa faran över för denna gång är jag i skrivande stund mitt uppe i vitpepparkuren.
Denna gång har jag även lagt till chilipeppar. Orsaken till detta är att modern ringde upp från Tyskland och berättade för mig om chilins positiva egenskaper för det mesta och däribland magsjuka. Tänkte således att det kan ju aldrig skada och slängde med lite chili också i min preventiva behandling. Man måste dock vara snabb med detta intag. För att inte bränna sönder munnen helt och hållet, klipper jag ner frukten med sax varpå jag hivar in bitarna så långt ner i svaljet jag kan få dem. Efter kastar jag in ett glas med vatten för att få ner bitarna i magen där de kan ligga och göra nytta.
Läste i en artikel i Expressen att chilin får magen att utsöndra slem som lägger sig som en hinna runt skadliga ämnen. Jag antar att slemmet kan lägga sig som en hinna även runt magsjukevirus. Kan hända har vitpeppar samma effekt på magens slemproduktion. Inte vet jag, kanske är det en ren placebo effekt. I sanningens namn så struntar jag i vilket. Huvudsaken är att det fungerar.
En annan orsak till att jag hållit mig fri från magsjuka på senare tid kan vara att jag under en semestervecka i Egypten lärde mig att nitiskt hålla mina och övriga familjemedlemmars händer konstant rena, att aldrig någonsin stoppa något i munnen med orena händer och, gud förbjude, aldrig, aldrig stoppa fingrarna i munnen. Detta är en sed som jag anammar även i magsjuketider. Men jag vet inte. När det var som värst för äldste sonen låg jag bredvid honom i sängen medan han pustade och frustade mig i ansiktet för att hålla kräkningarna stångna. Antagligen hade jag hela ansiktet fullt med magsjukevirus, men jag knep igen munnen, det gjorde jag. Faktum är att jag inte ens vågade slicka mig om läpparna utan att sanera mig själv först.
Jag tror på dagispersonalens huskurer. Har fått hjälp ett otal gånger där BVC fallerat. När äldste sonen fortfarande nyttjade blöjor och därav fick utslag tipsade fröknarna mig om Inotyol. Detta ullfett använder jag fortfarande som universalmedel mot hudåkommor av typen sprickbildningar och utslag och anser dess skyddande effekt vara svårslagen. När samme son vid ett senare tillfälle i treårsåldern blev hård i magen fick jag från personal rådet att ge honom en lättöl, vilket jag genast gjorde och problemet var snart ut världen.
Denne, min son är, eller var kanske jag ska säga för ju närmare han kommer tonåren desto mer introvert blir han, en mycket social varelse. Han sökte ofta kontakt med nya människor i sin omgivning och ventilerade gärna ämnen av en, enligt mig, mer kontroversiell natur. Så även den eftermiddag som följde på hans intag av lättöl till lunchmaten. I toalettkön i Kista Centrum, som det hette på den tiden, fick han ögonkontakt med en äldre dam. Efter att ha skruvat på sig en stund kunde han uppenbarligen inte hålla sig längre.
-Jag drack öl till maten idag, informerade han damen i kön.

Skönhet är förgängligt

Hösten rullar på i allt snabbare takt. Planering, möte, uppföljning, planering, möte, uppföljning, sammanfattning av 2010, uppföljning, budgetunderlag, planering 2011. Ju längre tiden går ifrån sommaren och semestern ter sig allt mer avlägsen, desto tröttare blir kroppen och man ser glåmigare och glåmigare ut för var dag. När det ser som mest höstruskigt ut så finns hjälp nära. Den kommer också ofta från ett lite oväntat håll.
Hade möte med kollegan ASA. Vi satt och såg över genomförda aktiviteter och vad som fanns kvar att göra innan jul. Då uppenbarade sig vår fantastiska marknadsassistent JT i dörren. Inte bara ville hon visa det nya alster hon knåpat ihop med information om ett möte företaget ska hålla till våren, utan även informera om de senaste skönhetsknepen just nu i ropet.
-Var precis och köpte hemorrojdsalva, upplyste hon oss.
ASA och jag stannade upp i vår diskussion och vände blickarna mot dörröppningen i vilken hon uppenbarat sig. Med höjda ögonbryn väntade vi båda på fortsättningen som vi antog skulle komma.
-Ja, det ska visst vara bra för påsar under ögonen, fortsatte JT. Har hört att de använder det i USA.
Med en suck av lättnad kunde vi pusta ut, ASA och jag, som varit beredda på lite för mycket information av det mer intimare slaget.
-Ja, se här, visade JT och klappade sig straxt under ögonen. Jag la på lite här.
-Så du har hemorrojdsalva på dig under ögonen? frågade jag . Just nu?
-Japp, svarade JT triumferande och stegade därefter ut ur rummet.
-Det är tur man har dålig syn, kommenterade ASA och rättade till glasögonen. Jag ser inte om ni har påsar under ögonen.
Själv satt jag försjunken i tankar runt den nya informationen som jag precis delgivits. Skulle detta verkligen fungera?
-Vad är det för fel på gurkskivor? fortsatte ASA med en trulig blick åt mitt håll.
Vi avslutade mötet och jag började packa ihop för dagen. Då plingade det till i mobilen. Meddelande från maken! Han undrade förståss om jag skulle bli sen. Öppnade meddelandet och fick se den bild han skickat. Blossas årsglögg 2010 med saffranssmak. Och en flaska väntade hemma på mig. Då fick jag fart. Rafsade ihop det sista, stängde av datorn, hastade hemåt, fick tag på en tub hemorrojdsalva, käkade och satte glöggen på värmning, duschade och sjönk slutligen ner i soffan med min temugg fylld med rykande varm saffransglögg och en tub hemorrojdsalva.
Nu skulle här experimenteras. Tog en stor klunk av glöggen. Åh herre jisses vad den smakade jul. Som lussebulle på kopp. Hur god som helst. Tack Blossa för att ni bryr er. Därefter tog jag en stor klick hemorrojdsalva, fördelade den över fingertopparna och smetade ut den under ögonen. Maken gav mig en sned blick.
Lät salvan verka en stund varpå jag betraktade mig i spegeln. Ingen synbar förändring vad jag kunde se. Bestämde mig för att låta den sitta kvar över natten.
Dagen efter betraktade jag mig åter igen i spegeln. Kanske, kanske såg jag lite mindre svullen ut än vad jag brukar göra, men någon större skönhet kan jag inte påstå mötte min blick. Kan hända har salvan större effekt på 20-åriga fotomodellers påsar än vad den har på mina. De ICA-kassar som jag ådragit mig under åren är nog för mycket även för hemorrojdsalva.

Himlen runt hörnet

Hösten, arbete, skolan, allt drog igång med en rivstart efter sommarsemestern och med detta viljan till förnyelse.
-Skulle vara skönt, sa jag till maken, att kunna gå in någonstans och bara be dem ta hand om en. Shape me up, liksom. Skulle det inte vara skönt med någon som talar om vad du ska äta, hur du ska träna, hur du ska tänka?
Maken målade upp följande scenario:
Maken i mental-träningsgrupp:
-Hej, jag heter G och jag är tjock.
De andra i kör:
-Hej, tjockis!
Nej, det ville han inte vara med om. Har emellertid flera bekanta som gått med i Viktklubben med goda resultat. Såg en annons från Xtravaganza (vad är det?). Det finns ju massor av alternativ.
-Finns det något ställe dit man kan gå och säga typ "vi vill dricka vin och öl, åtminstone varje helg, vi vill äta pizza och hamburgare ofta" och att de ändå garanterar viktnedgång och god hälsa? undrade maken. Dt kan jag hänga med.
-Nä, tror inte det, svarade jag.
Jag känner mig taggad nu och vill sätta igång med att bli en bättre människa. Min kollega ASA brukar säga till mig att jag måste investera i mig själv. Hon har alltid goda förslag på hur jag kan komma i form. Häng med på yoga, brukar hon föreslå, eller du måste äta mer levande föda.
-Ostron? ville kollegan MN veta.
-Tror hon menar typ råkost, svarade jag.
Jag känner hur jag vill, jag vill, jag vill. Får sådan inspiration av de härliga höstdagarna med hög och krispig luft. Vill ut på långpromenader, vill äta nyttigt, vill få upp flåset, vill se rosig och pigg ut.
Jag har så mycket sportiga kollegor. En av dem är SD. Hon har börjat titta in till mig på eftermiddagarna och ge mig lite pausgympa. Mycket uppskattat. En annan är HJo av vilken jag fått några enkla övningar som jag kan göra över allt - hemma eller när jag är ute och reser. Dessa ska hålla mina ischiasnerver oömma, vilket de gör också. När jag tänker efter så har jag ju egentligen full coachning som det är. Och med kostråd och levnadsregler från ASA, vad kan jag möjligen mer behöva med så många inspirerande kollegor. Det är ju bara att sätta igång.
Tror jag ska börja lite lätt med rött vin och mörk choklad. Det finns väl inget annat som innehåller så mycket antioxidanter som rött vin och mörk choklad. Det måste ju vara nyttigt för mig. Så får det bli.

Ska man vara fin får man lida pin

Efter en vecka på hardcore-diet vaknade maken och hastade ut till badrumsvågen, nyfiken på resultatet. Han har varit mycket noggrann, inte avvikit från matschemat och noterat sin viktminskning dagligen.
-Det har inte hänt nånting från igår, ropade han uppgivet till mig som fortfarande låg kvar och drog mig i sängvärmen.
Jag äntrade mig upp ur sängen, hasade mig ut till honom i badrummet och ställde mig på vågen jag också.
-Nä, inte för mig heller, svarade jag snopet, snarare gått upp. Kanske hade jag för mycket salt på tomaten igår och nu har jag samlat på mig vatten?
Jag visste ju med mig att jag hållit mig strikt till dieten och ätit min dietsoppa varje dag. Och som jag har slitit. Vad gör man inte för att slippa ligga i vassen. Det var lättare förr. Då behövde man bara sluta med godis, så gick man automatiskt ner några kilo. Och det bara på några dagar. Nu för tiden äter jag inte godis, så för att gå ner i vikt måste jag således sluta äta helt. Och inte går det fort heller. Besviket såg jag framför mig en blek-fet start på sommaren.
När modern var ung använde hon och hennes systrar i Finland spensalva som solkräm. Senare i livet tipsade hon mig om detta, varför spensalva genast inhandlades. Prövade effekten hemma i trädgården uppe på Södra berget i Sundsvall. På bara en dag var jag pepparkaksbrun och såg ut som om jag tillbringat en vecka på solsemester på varmare breddgrader. Genast spred jag kännedom om detta undermedel till bekantskapskretsen och snart låg grannskapets alla tonårstjejer på rad i trädgården, glänsande som sillar av rikliga mängder spensalva.
Här om året drog jag mig till minnes detta undermedel och skickade därför iväg maken till Granngården för att inhandla spensalva från Lantmännen. Han kom tillbaka med en rekorderlig tub. Förväntansfull gav jag mig ut med tuben i trädgården för att pressa. Där låg jag och svettades hela dagen under stekande sol. På kvällskvisten hastade jag åter in för att betrakta resultatet. Döm om min förvåning när jag betraktade min bleka kropp i spegeln. Vad fanken nu då? Hämtade tuben. Det var väl vanlig spensalva? Jo då, Spensalva 500 ml, stod det. Vände på tuben för att läsa det finstilta. Men vad i helv... "Det är extra viktigt att använda salvan, som innehåller solskyddsfaktor, vid betesgång då påfrestning på juver och spenar är stor". SOLSKYDDSFAKTOR! Hela dagen förstörd. Där hade jag legat och pressat och svettats hela dagen till ingen nytta.
Med en suck masade jag mig ut ur badrummet för att klä på mig, fixa frukost och väcka killarna. Innan jag krängde på mig jeansen passade jag på att väga mig en sista gång. Det kan ju ligga ett och annat kilo i pyjamasen.
-Ha, jag gick ner några hekto när jag tog av mig pyjamasen, ropade jag till maken.
Maken kom därför infarande i badrummet med kalsongerna i handen. Förväntansfull klev han upp på vågen.
-Jag gick upp några hekto när jag tog av kalsongerna, konstaterade han besviket.
Jag fortsatte med mina morgonbestyr medan maken rumsterade i badrummet.
-Jag prövar snyta mig, hörde jag honom säga för sig själv. Nä, nu blev jag ännu tyngre.
-Ha ha, ropade han plötsligt triumferande inifrån badrummet, jag flyttade runt på vågen och nu har jag hittat ett ställe på badrumsgolvet som visar på ett halvt kilo minus mot igår. Bäst att jag snabbar mig ut och noterar dagens vikt.
Efter en veckas diet kan vi emellertid båda konstatera en viss viktnedgång. Däremot visar vågen inte någon skillnad mellan makens hardcore-diet och min något mindre hårda soppdiet. Nu är det bara det värsta kvar, att hålla sig nere.

Soppa på en spik

Inspirerad av den första, riktiga sommardagen drar vi igång ett sista viktminskningsförsök innan sommaren tar fart på allvar. Vännen K har försett oss med scheman över veckans totala matintag. Själv har jag valt att satsa på en vecka på dietsoppa baserad på protein, men med mindre andel kolhydrater. Maken har valt en extremare metod av mer oklar bas, typ starta dagen med en kopp kaffe och en sockerbit och till lunch tomater, ägg och spenat.
För att få lite variation i min soppdiet har jag valt att passera en del av soppan och behålla resten som traditionell kyckling- och grönsakssoppa med ett tydligare innehåll. Började således gårdagsmorgonen med en kopp varm passerad soppa av mer otydligt ursprung samt en kopp svart kaffe.
-Ser ut som om någon spytt där, konstaterade yngsta sonen vid frukostbordet.
-Gör inte saken värre än vad det är, muttrade jag surt.
Resten av dagen passerade ganska problemfritt. Frukostsoppan höll mig mätt länge och lunchsoppan med ett mer tydligt innehåll gjorde mig också förvånansvärt nöjd. I ett tappert försök att ändå njuta av tillvaron intogs middagssoppan respektive makens biff med bladsallad ute i eftermiddagssolen på altanen. Båda försökte vi intala oss att äldste sonens tallrik med parmesanbeströdd spagetti bolognese inte såg ohållbart inbjudande ut.
-Nä, nu orkar jag inte mer, informerade sonen och reste sig från middagsbordet.
Kvar satt jag och maken och betraktade de rester som han lämnat efter sig. Hur f-n kan man inte orka spagetti och köttfärssås? I normala fall skulle jag ha gjort slut på sonens tallrik. I normala fall skulle jag och maken ha suttit och avnjutit den varma lördagskvällen med varsitt glas kallt vitt vin.
-Man äter för att man inte har något annat för sig, väste jag irriterad och nu otillfredsställd av middagens knappa intag. Så fort man får ett hål i dagen ska det fyllas med något ätbart. Så fort solen lyser ska det vara något kaloririkt, alkoholhaltigt. Hur kan det vara så? Skulle vi varit fullt upptagna med att påta i trädgården nu skulle vi inte suttit här och suktat.
-Det är som en hobby, svarade maken.
-Vad är det för jäkla hobby att trycka huvudet fullt, replikerade jag surt.
-Det är gott, kontrade maken.
-Se och lär, ropade jag efter sonen på väg mot sin hobby; dataspelande. Så här går det när man äter för mycket chips i din ålder. Då får man sitta här och peta bland bladen.
Sonen tittade med höjda ögonbryn ner på sin egen platta mage, oförmögen att se kopplingen.
-Du växer fortfarande, förklarade jag. Men du drar på dig ovanor.
Istället för att avsluta kvällen med ett glas vin i dagens sista, värmande solstrålar ute på altanen, lommade vi in för att se vad kvällens tv-tablå hade att erbjuda. Det tog inte lång stund förrän maken knoppade in likt sitt lunchägg i tv-soffan, antagligen i brist på annat. Blev således ensam sittandes och tittandes på årets första sommarprogram, "Sommarkrysset" från Gröna lund. Äntligen har sommaren kickat igång, tänkte jag förnöjt för mig själv. Jag har varit jätteduktig idag och följt min diet till punkt och pricka. Bra start på sommaren. Vid tid för sänggående, gav jag maken en knuff för att han skulle förstå att det var dags. Med en gäspning, tittade han upp, reste sig ur tv-soffan och släpade sig ut i badrummet.
-Jaha, sa maken och ställde sig på vågen. Nu ska vi se vad det gett för resultat att jag inte har utövat min hobby på ett tag.

Det händer inte mig, eller...

Ända sedan barnen var små har jag haft problem med mitt högra bröst. Det var alltid det jag fick mjölkstockning i och det har känts lite knotigare än mitt vänstra. Förra veckan blev jag kallad till min första mammografiundersökning. Gick dit, röntgade brösten, gick hem för att vänta på det svar som skulle komma ungefär efter två veckor. Tänkte inte mer på saken. I måndags kom telefonsamtalet man inte vill ha.
-Vi skulle vilja att du kommer tillbaka för en kompletterande undersökning. Det är bra om du kan komma på onsdag då bröstläkarna är på plats.
Jag blev helt tom i huvudet. Vad hade de hittat? Hon kunde inte svara på det utan bad mig bara komma tillbaka på onsdag. Tänkte att det säkert inte var något, men kunde ändå inte släppa tanken på detta. Det är ju så mycket det kan vara som inte är farligt, men hur skulle det bli om jag fick positivt besked för bröstcancer? Hur blir det med semestrar och andra familjeaktiviteter, tjänsteresor, etc? Tänk om jag skulle få det svar jag mest fruktade. Hela familjens liv skulle gå i stå. I går när jag nattade killarna kramade jag dem lite extra, för tanken föresvävade att det kunde vara sista kvällen som jag kramar dem utan allvarligare diagnos.
I morse åkte jag iväg med en klump i magen för min kompletterade undersökning. Jag fick genomgå röntgen igen, fick fylla i formulär och sätta mig ner i väntrummet medan läkare tog del av röntgenbilderna.
-Det kan bli ultraljudsundersökning också, sa röntgensköterskan.
I väntrummet bläddrade jag förstrött i ett nummer av Amelia från 2008, men jag såg egentligen inte vad jag läste. Noterade dock några rader av en Lotta Sandberg; om du inte njuter av livet så blir det mest en transportsträcka och om du blir lycklig av att umgås med vänner så låt det vara målet i ditt liv. Jag kom att tänka på min kollega ASA som precis hemkommen från en påsklovsvecka i schweiziska alperna ringde sig sjuk i måndags och då berättade att hon drabbats av influensa redan första dagen och att hon sedan legat inne hela veckan medan familjen åkt skidor. Hon hade inte åkt ett enda åk, sa hon. På min fråga om hon inte var väldigt besviken över oturen av att ha blivit sjuk under alpresan svarade hon att hon inte kunde gräma sig över så små saker. Hon hade ju fått vara med familjen, hotellet var toppen, omgivningarna vackra och hon hade inte drabbats av någonting livshotande. Till saken hör att vi har en gemensam kollega som precis är hemkommen från en tvåveckors vistelse på sjukhus i Frankrike efter att ha blivit påkörd i franska alperna och krossat käken.
-Man blir ständigt påmind om hur skört livet är, sa ASA. Man får vara glad att man har hälsan.
Så klok hon är. Vad är lite snuva och feber mot att ensam bli liggande på sjukhus i ett land där man inte ens förstår språket och där ingen ens pratar engelska. Eller mot en bröstcancerdiagnos...
Bredvid mig i väntrummet satt två väninnor varav den ena tröstade den andra.
-Det känns så jobbigt, snyftade den andra tyst.
Det kändes som att en kalldusch sköljde över mig där jag satt och betraktade dem båda. Detta är på riktigt. Vad skulle de säga till mig? Vilken skulle min diagnos bli?
Så blev jag till slut inkallad på ultraljudsundersökning. Läkaren gick igenom mitt högra bröst varpå han vände sig till mig.
-Jaha, så blev du allt inkallad i onödan, upplyste han mig om. Här finns inget att oroa sig över, men vi hade inga tidigare bilder att jämföra med. Unga kvinnor (!?) har ofta mycket körtelvävnad i brösten som kan kännas men inte är något att oroa sig över.
En sådan lättnad jag kände. Kunde ha tagit tag i öronen på läkaren och gett honom en flatpuss mitt i nyllet, men hindrade mig från det under största självbehärskning. Skuttade ut ur undersökningsrummet med lätta steg. Kändes som att ha fått livet tillbaka, fast det aldrig varit borta.
Denna episod leder ändå till en viss eftertanke hos mig. Kanske dags att evaluera sina premisser och sätta målsättningen i livet på det som verkligen gör en lycklig. För att livet inte bara ska bli en transportsträcka, där till och med ledigheterna passerar utan riktig närvaro.
-Mindfulness, hör jag min kollega SACs ord eka i mina tankar.
Absolut! Hädanefter är det mindfulness som gäller. Idag skänker jag en slant till rosa bandet och ägnar tankarna åt mina medsystrar och -bröder (prostatacancer finns också på livets meny) som inte får samma lättande besked utan får gå hem med ett mycket tyngre. Jag tänker på kvinnan i väntrummet, hon den ledsna, och undrar hur hon mår ikväll?