Utan byxor i Berlin

Det där att jag har lite svårigheter med att leva i nuet kan orsaka en del problem för mig. Jag reser ju en del i mitt arbete. Vi ett tillfälle när jag var i färd med att packa min väska för att åka iväg till en kongress i Berlin kom jag på något som gjorde att jag var tvungen att avbryta packningen för att genomföra det där jag kommit att tänka på medan jag packade väskan. Väl tillbaka la jag väskan åt sidan i väntan på necessären som ju inte blir klar förrän tänderna är borstade på morgonen.
Framme på hotellet i Berlin, när jag skulle packa upp mina kläder för att hänga in dem i garderoben upptäcker jag att jag bara fått med mig överdelar av olika slag – blusar, kavaj, toppar – men inga byxor. Jag hade alltså tre dagar i en utställningsmonter framför mig, utan byxor. Jag hade blivit avbruten av andra tankar mitt i packningen av min kostymdräkt och därmed enbart fått med mig kavajen. Byxorna hade blivit kvar hemma. Så kan det gå när man inte fokuserar på här och nu utan alltid ligger steget före i tanken. Som tur var hade jag på mig ett par mörka jeans på resan ner. De fick duga.
Den där utställningen vi hade i Berlin, jag och min kollega, var otursförföljd i övrigt också. Vår display hade kommit fel och hamnat i USA. Där stod vi med enbart ett bord och ett broschyrställ. Kongressbesökarna förstod aldrig att vi var utställare utan uppfattade oss som kongressvärdinnor. Vi hade vissa svårigheter att få igenom vårt budskap, skulle man kunna säga, vad vi sålde och vilka fördelarna var med just våra produkter. De frågor vi fick rörde mestadels var lunchen skulle serveras eller visste vi möjligen var toaletterna låg. Vi hade tur som åtminstone hade några broschyrer och broschyrställ. Vi hade åkt ut till mässan dagen innan öppnandet för att dumpa väskan med broschyrerna och stället i montern, men städarna som kom efter oss trodde att någon glömt en resväska och tog den med sig. Efter mycket om och men fick vi emellertid tillbaka väskan, men utan display syns man inte nämnvärt.
Vid ett annat tillfälle i Kapstaden var våra utställningsgrejer en dag försenad. Där satt vi i vår tomma monter på utställningens första dag och såg dumma ut. På en av väggarna hängde en liten lapp med information till utställaren från kongressvärden rörande elektricitet, monterstädning, etc. Kongressdeltagarna trodde att det var vad vi hade att visa och försökte ivrigt se vad det möjligen kunde stå på den lilla lappen. Vi kunde höra hur de talade med varandra, pekade på oss och undrade ”what is this”. Vi visste inte om vi skulle skratta eller gråta. Dagen efter kom våra grejer och resten av utställningen blev riktigt lyckad.
Jag reser mest i Europa, men vid ett tillfälle var jag i Japan för att träffa en samarbetspartner. Vid lunchtid tog de ut mig och min chef på en exklusiv restaurang och jag blev tillfrågad om jag åt rå fisk. Sushi, tänkte jag och svarade ”ja visst”. Vad jag inte visste var att rå fisk i Japan inte nödvändigt är liktydigt med sushi. I Japan äter man även sashimi, som är bitar av rå fisk och andra vattendjur. Det hör till bilden att jag är en aning känslig för råa vattendjur och vill ogärna ha för stora bitar i munnen. Här kom det alltså in ett hav av ganska stora bitar rå fisk i olika former, lite olika tillbehör samt en kopp grönt te att skölja ner med. Jag vet inte om du har sett det där avsnittet med Mr Bean när han är på restaurang och beställer in ”steak tartare” ovetande om att han beställt råbiff. Jag kände mig som Mr Bean då. Tänkte nästan välta bordet och skylla på jordbävning för att bli av med fisken. Det visade sig emellertid att lunchen var helt underbar, när jag väl vågade smaka.