Hungrig på livet

Maken var bortrest härom veckan, så jag och killarna fick klara oss själva hemma. Det är ganska mysigt att bara vara vi ibland. Det blir liksom lite mer fokus på grabbarna då. Man får ju passa på att umgås så länge de har lust att ägna lite tid åt morsan. Det går så fort. Känns som igår de var små och nu är de redan i tonåren. Ja, i alla fall den äldsta sonen. En riktigt prakttonåring har det blivit av honom också.
Vi satt vid middagsbordet en kväll och käkade tillsammans. Äldste sonen hade bråttom att äta upp. Antagligen för att komma vidare i World of Warcraft. Numer måste man nästan boka in möte med sonen för att vara säker på att han kan komma ifrån. I annat fall riskerar man att finna honom upptagen med någon ”instance” eller ”raid” och därför oförmögen att lämna datorn. Så i vanlig ordning kastade han i sig middagen. Ville man ha något avhandlat med honom så fick man göra det fort. Han reste sig upp från matbordet, ställde undan tallriken, glaset och besticken på diskbänken tackade för maten och gick ut ut köket. Kvar satt jag och yngste sonen och avslutade vår måltid. Ute i hallen slår äldste sonen en lov för att åter komma in i köket. Han släntrade fram till kylskåpet, öppnade dörren och kikade in.
-Åh, varför har vi aldrig någon mat, utbrast han och slog igen dörren med en smäll och släntrade tillbaka ut ur köket.
Jag och yngste sonen tittade förbryllat på varandra och på de rester som står kvar på köksordet, fortfarande varma efter kvällens middag.
Jag försöker tillhandahålla enkelt tillredd snabbmat för att han ska ha möjlighet att stilla sin hunger mellan måltiderna. När jag och maken var bortbjudna på middag i helgen och sönerna valt att stanna hemma hann vi med nöd och näppe fram till våra bekanta innan första samtalet kom.
-Finns det någon mat hemma? hörde jag vår förstföddas målbrottsröst i andra ändan.
-Det finns tortellini i kylen, upplyste jag honom om.
-Är det den högra eller vänstra? hörde jag honom undra i luren.
-Totrellinin ligger högst uppe till vänster, informerade jag honom.
-Ja, men kylen, är det den högra eller den vänstra?
Jag blev genast orolig över mitt kök där hemma och bad honom för säkerhets skull lämna över mobilen till yngste sonen så att jag istället kunde ge honom instruktioner om hur tortellinin skulle kokas och därefter hällas av.
Yngste sonen, ännu ett år ifrån tonåren, är av en helt annan sort. Än så länge i alla fall. Han har för närvarande en hemkunskapsläxa, som innebar hushållssysslor hemma. I helgen lagade han potatismos till vilken jag ungsbakade fisk. Hur roligt var inte det, undrade sonen och funderade om inte kock kunde vara ett framtida yrke. Efter lunch på hemlagad potatismos och ungsbakad röding var det dags för att diska. Eller, kanske man kunde bli diskare istället, funderade sonen förnöjt och undrade om det inte fanns något mer som behövde diskas. Medan ugnen var varm rev vi även av de obligatoriska grahamsbullarna. Bagare, det var nog det han skulle bli, fortsatte han sina karriärsplaner. Slutligen var jag så uppe i varv av sonens hemkunskapsuppgifter att jag förberedde chokladkaka till kärleksmums som är tänkt att färdigställas med glasyr senare i veckan för att därefter försäljas och av vilken efterföljande avans är tänkt att gå till en klassresa vid terminens slut. Sonen ser mycket fram emot kakförsäljningen. Efter en utflykt till souk'en i Manama, Bahrain under en resa i Mellanöstern tidigare i år har han lärt sig hur försäljning ska gå till och nu var det dags att pröva sina färdigheter.
-Du kanske ska bli krögare? föreslog jag. Om du har egen krog måste du arbeta med marknadsföring och försäljning för att få dit gäster och när de väl är där kan du laga mat till dem och bjuda på ditt egenhändigt bakade bröd och när de ätit kan du diska. Bra va´?
Det höll han med om och fortsatte på sin hemuppgift med att skura badrum och tvätta kläder.
Äldste sonen håller också på att samla till en klassresa. Den är inte tänkt att gå av stapeln förrän i slutet av högstadiet, så än finns tid för insamlingar. För närvarande är det tänkt att var och en av eleverna ska arbeta ihop 50 kr per månad genom olika uppgifter hemma. För detta ändamål föreslog jag att han kunde tvätta fyra fönster på övervåningen. Det borde väl ungefär motsvara en 50-lapp.
-Då ska jag ha 100, sa sonen bakifrån dataskärmen. En 50-lapp till klassen och 50 spänn till mig.
-Nehej du, svarade jag. Du får 50 kronor för alla fyra fönster.
-Orkar inte, fortsatte sonen.
-Jag hjälper dig, försökte jag för att få fart på honom.
-Om jag bara får 50 spänn, då ska jag ha en pizza också, försökte sonen.
Efter en stunds förhandling med sonen kom vi överens om att tillsammans tvätta de fyra fönsterna mot att han fick 50 spänn till insamlingen och lunch från Burger King.

Utan penna i Portugal

Det var dags för den årliga europeiska diabeteskongressen i förra veckan och var med anledning av detta på plats med två kollegor i Lissabon för att delta. Vi hade ingen utställning denna gång så vi passade på att umgås med våra kunder var helst vi dök på dem istället. Just detta var jag i färd med när jag upptäckte att jag glömt alla mina visitkort på hotellrummet. För att lämna över mina kontaktuppgifter fick jag ett visitkort av min kontakt och jag rotade i kongressväskan efter den penna som något läkemedelsföretag hade sponsrat mötet med för att skriva ner min epost adress på baksidan. Hittade den och kunde fullborda mitt värv. Vi talades vid ett tag till och precis när jag skulle avsluta samtalet för att hasta till nästa seminarium bad hon mig att få tillbaka sin penna. Sin penna? Det var ju den enda pennan jag hade och med vilken jag förde anteckningar under mötet, som underlag till rapportering väl tillbaka på kontoret. Jag ville inte argumentera med en kund så jag lämnade över pennan utan att protestera. I alla fall inte högt.
På vägen till seminariet tänkte jag att jag svänger väl förbi någon av de stora läkemedelsbolagens utställningsbås för att plocka upp en giveaway penna så är problemet löst. Naturligtvis hade de inga pennor att tillhandahålla som giveaway så jag fick klara mig utan. Tillbaka på hotellet var jag noga med att lägga ner både visitkort och penna i väskan så att jag inte skulle glömma bort det på morgonen dagen efter.
Nästa dag flöt på bra och på kvällen efter hade jag och min kollega AC planerat att ta några geocacher. Hon är en minst lika hängiven geocachare som jag och vi skulle bara slänga in väskan och byta skor på hotellet innan vi gav oss av. Kvar på hotellet lämnade jag kongressväskan och tog bara med mig en mindre handväska för att inte ha så mycket att släpa på. Vi hade varit ute och rekat dagen innan, kollat igenom tidigare loggar och foton på hotellet med internetuppkoppling så vi hade en klar bild om var skatterna var att finna. Den första cachen gick vi på direkt. Den var gömd på en grön postlåda eller om det var en sopkorg. Nöjda med oss själva öppnade vi den lilla lådan och drog ut den lilla loggboken där i som skulle signeras. Jag stoppade ner handen i handväskan för att fiska upp en penna. Jädrans! Den låg kvar i kongressväskan.
Klockan var ganska mycket på kvällen, så möjligheten att införskaffa en penna i butik var därför ganska liten. Istället fick vi lomma iväg till nästa cache med denna osignerad.
-Jag har en plan, sa jag till AC. Vi tar pennan ur nästa cache på vår planerade rutt, lånar den ner till den sista cachen som vi planerat logga och lägger tillbaka den på vägen upp igen.
Nästa cache på vår lista var lite större, hade vi förstått av våra undersökningar av loggbilderna, och borde därmed innehålla en penna. Glada i hågen hastade vi så ner för att söka rätt på denna.
Den innehöll ingen penna. Vi fick således lämna även denna geocache osignerad för att finna rätt på den sista cachen som vi planerat in för dagen. Den sista cachen skulle vara belägen bredvid en bar som vi besökt kvällen innan och jag föreslog för AC att vi skulle gå in där och be att få låna en penna. När vi väl hittat på cachen såg vi att baren var i färd med att stänga. För att hinna låna penna och för att inte väcka misstänksamhet tog vi med och cacheburken till baren för att signera loggboken. Ja visst fick vi låna penna, det var bara att ta den som låg på bardisken. Vi hittade pennan, kunde signera loggboken och bege oss ut igen för att återbörda cachen till sitt rätta gömställe. På vägen tillbaka ut mötte vi bartendern i dörren.
-Can we have this pen? frågade jag honom förhoppningsfullt. Det var ju bara en helt vanlig bläckpenna, en sådan där med blå plastkork och knappast med något värde för baren. De hade väl fler pennor än denna, tänkte jag.
-Oh no, svarade bartendern bestämt och förklarad att med just denna enda penna skulle han göra sina räkenskaper senare på kvällen.
-We can buy the pencil, försökte AC. One euro, we give you one euro for the pencil!
Men bartendern ruskade bara på huvudet, tog sin penna och gick in för att stänga för kvällen. Vi hade bara att lämna stället utan penna. Nåja, vi hade i alla fall loggat den cache som var längst bort från hotellet. Kanske, kanske kunde vi övertala vår kollega SAC, som blivit kvar på hotellet denna kväll för att ta sig ett långt badkarsbad och mest rynkat på näsan åt vårt skattletande, att återvända till de övriga två någon kväll när vi var i krokarna för att äta middag. Men på vägen tillbaka till hotellet vände oturen. Precis innan den andra cachen för kvällen hittade vi två tanter med stora väskor som stod vid en busshållplats.
-Dom måste ha en penna i dom där väskorna, sa jag till AC, som nickade och höll med.
Vi styrde stegen mot tanterna och frågade om det möjligen kunde vara så att de hade en penna att låna ut. En av tanterna rotade i sin stora väska och fiskade upp en penna till mig att låna. Jag bad AC att hon skulle vänta på plats med damerna, så att de inte skulle bli oroliga att jag tänkte stjäla deras penna, förklarade för tanterna att jag bara skulle springa runt hörnet och skriva ner en sak. Jag skulle straxt vara tillbaka. Tanterna, som var lite påstrukna, väntade snäll på plats med AC medan jag signerade chachen åt mig och AC och funderade inte alls över att jag sprang iväg med deras penna, var borta med den bakom hörnet en minut innan jag kom tillbaka med den.
Nöjda med detta beslöt vi oss för att fira att vi hittat tre geocacher denna kväll, och i alla fall lyckats med att signera två av dem, med att ta en öl på en uteservering. Sagt och gjort och när vi satt där och kom en försäljare av hattar förbi.
-Om han kommer hit ska jag fråga om han har en penna att sälja, sa AC.
Det gjorde hon, men han förstod inte att vi verkligen ville köpa en penna utan sprang ivrigt bort till en servitör för att låna en penna i förhoppning av att möjligen få sälja en hatt. Kvar lämnade han sin hög av hattar vårt bord. När han var tillbaka med penna låtsades därför AC att notera något på ett papper innan hon lämnade tillbaka pennan till servitören, allt för att inte verka för underlig.
-Det finns ett hotell längre upp, sa AC. Vi går in där och kollar om de har en penna.
Med nytt mod hastade vi således iväg i jakten på en penna för att signera även den första cachen vi hittat denna kväll. Mycket riktigt, i närheten av cachen hittade vi Hotel Avenida Palace, ett fem-stjärnigt hotell vid torget Restauradores. Inget problem, de fixade snabbt fram en penna och vi kunde hasta iväg och logga även den sista cachen.
Fortsättningsvis under vistelsen såg jag till att ha med mig penna så att både föreläsningsanteckningar kunde föras så väl som geocacher loggas och innan vi styrde kosan hemåt Svedala igen hade vi loggat tre till. Men det var fasen vilken hårdvaluta pennor är i Portugal. Mitt råd för er som tänkt resa dit är ta med rikligt med egna.

Tack för kaffet, Brasilien

Är precis hemkommen efter några dagars arbete i vackra Natal, Brasilien. Vilket land, vilka människor. Varmt och vänligt, skulle jag vilja sammanfatta det hela. Kom ner i söndags morse efter nästan ett dygns resa från dörr till dörr. Svettig och dammig klampade jag in på Hotel Rifoles, fick mitt rum, kastade in väskan, fixade på mig något lättare och begav mig ut för att titta på omgivningarna. Det första jag möts av är en av företagets kunder i Speedos.
-Hej, när kom du ner? undrade han glatt. Kasta på dig bikinin och kom ner till stranden.
Kändes inte helt bekvämt, kan jag säga, att representera utan kläder.
-Eh…vet du…jag tänkte…hade lite för mig, försökte jag.
-Det finns en jättefin promenadväg utefter vattnet där borta, slätade han över. Du kan gå ändå bort till sanddynerna, sa han och pekade på en enorm sandhög långt där borta, som såg ut som en skidbacke vad jag kunde se.
Jag nickade leende, lättade över att ha kommit undan, och gav mig iväg. Tänkte att jag skulle införskaffa ett par rejäla vattenflaskor och samtidigt ta mig en närmare titt på utbudet efter strandpromenaden. Yngste sonen hade beställt fotbollströjor, maken fyllde år samma dag som min hemkomst, äldste sonen skulle väl också ha något och så tänkte jag kolla om det fanns någon snygg bikini så här inför sommaren. Några fotbollströjor eller andra presenter till familjen hittade jag inte utefter strandpromenaden, men däremot fanns där ett enormt utbud av bikinis. Nu är det så att det brasilianska bikinimodet inte riktigt passar min nordiska rumpa. Jag tror ni fattar vad jag menar. Ung som gammal, tjock eller smal, alla bär de bikinis som inte är ett uns större där bak än vad de är där fram. Så mycket rumpa tänkte i alla fall inte jag visa hemma på de svenska badstränderna i sommar. Det är då ett som är säkert.
Jag vandrade istället vidare förbi affärer, barer, restauranger, små kiosker och allehanda gatuförsäljare. Det slog mig att ingen var speciellt påflugen. Några frågade kanske om det skulle vara en hatt eller tavla när jag gick förbi, men samtliga accepterade att jag för tillfället inte hade något behov av en ny hatt. Jetlagad som jag var under min vistelse var jag uppe varje morgon innan klockan sex för att hinna med en joggingrunda innan solen stod för högt på himlen. Under dessa turer kunde jag konstatera att jag inte heller fick några gliriga kommentarer på ett språk jag inte förstod från morgonpigga brassar som var ute för att sätta upp sina varor för dagens kommers, städa gatorna eller bara skulle ner till stranden för att fånga morgonens första vågor på surfbräda. Nu vill jag inte höra något om falnad ungdom eller annat förknippat med min person. Jag tror helt enkelt brasilianarna är för trevliga för att slänga kommentarer efter kvinnor på gatan. I alla fall i Natal. Några hälsade istället artigt gomorron, så vitt jag kunde förstå, eller nickade bara vänligt.
Efter fyra dagars arbete hade jag den sista dagen för mig själv innan jag skulle återvända hem till Sverige. Då skulle det pressas. Måste ju ta tillfället i akt och skaffa mig en härlig bränna nu när det snart är sommar i Sverige. Efter min sedvanliga joggingtur duschade jag varpå jag käkade en god frukost. Sedan var det direkt ut till poolen. Tänkte att jag skulle hinna få lite färg under morgons tidiga timmar medan solen inte var så het. Det hann jag, kan jag säga. Röd som ett nypon fick jag ägna resten av dagen i skuggan under en palm.
På kvällen samma dag bar det i alla fall iväg hemåt igen. Hur mycket jag än kom att gilla Brasilien och brasilianarna, så trevliga och hjälpsamma människor, så fantastiskt vackert land, men något gott kaffe kan de i alla fall inte göra.

Svanstatus

Jag är precis hemkommen från årets Medica-mässa i Düsseldorf. Otroligt vad den stan kan svälja människor. Omkring 150000 personer deltar varje år på Medica. Utställare är allt från hälsa och rehabilitering, till diagnostik och medicin. Vi deltog i Exportrådets Sverige-monter som ett av flera svenska biotech-företag.
Det är intressant att inrätta sig i det tåg av människor som varje morgon strömmar in till de 17 flera fotbollsplaner stora mässhallarna och på samma sätt strömmar ut ur dessa mässhallar varje kväll och på väg in mot "altstadt" för en bit mat och kanske en öl. Där travar de på led alla möjliga affärsmän och -kvinnor, de flesta med hög svanfaktor. Vi brukar roa oss på jobbet med att indela folk på en graderad skala alltifrån rufs till svan. En person, vanligtvis kvinna, med hög svanfaktor är en sådan som aldrig är fel. Hon är alltid rätt klädd, perfekt och ofta lite mer sminkad och med alla hårstrån precis där de är tänkta att vara. En kvinna med hög rufsfaktor däremot, är ofta mindre sminkad för det hanns inte med på morgonen, klädseln är lite mer åt det praktiska men bekväma hållet samt kan om hon har otur komma klampande med gylfen på vid gavel. Det skulle förståss aldrig hända en svan.
En av kvällarna i Düsseldorfs altstadt satt vi och diskuterade var någonstans på skalan vi förmodligen själva befann oss. Vår chef CAx och jag bestämde oss för att vi nog var mer åt rufshållet på skalan, men att vår kollega SD hade begåvats med en aningens högre svanfaktor än oss båda andra. SD i sin tur menade att man till mångt och mycket själv kunde bestämma var på skalan man skulle befinna sig.
-Det beror bara på hur mycket tid man vill investera i sitt utseende och hur man tar sig ut, menade hon med bestämdhet.
Jag och CAx kände oss inte riktigt övertygade om den saken. Visserligen kanske vi prioriterade sovmorgon högre än fler minuter framför spegeln på morgonen, men visst hade vi väl båda en vilja att sträva mot perfekthet? Det trodde inte SD på.
På väg hem till hotellet några öl senare kom jag ihåg att det nog fanns en geocache på vägen. Som tur var hade jag laddat ner koordinaterna till min telefons GPS, så det vara bara att sätta igång och söka. Vid vallgraven som delade Königsallees nord- och sydgående körfält skulle den vara. Precis vid en bro som förenade Schadowstrasses östra och västra delar skulle den finnas den där skatten med det passande namnet Kö, som Düsseldorfarna kallar sin shoppinggata Königsallee. Själva ledtråden var "gå in från väster, ta en paus och ta den därunder". I skydd av mörkret hasade jag mig därför nerför sluttningarna som kantade vallgravens västra sida, trevade mig fram utefter stenarna nedanför bron för att slutligen klättra upp i den handfatsstora fontän som hängde utefter brons västra sida. Fontänen var tömd för vintern och fylld med löv. För att hitta eventuella håligheter vari skatten kunde vara göms krafsade jag runt bland löven. SD sprang fram och tillbaka uppe på bron med min telefon för att hitta koordinaternas nollpunkt. Bäst som det var uppflugen i fontänen ivrigt krafsande bland löven hörde jag min chefs röst i mörkret.
-Jag tror inte vår företagsförsäkring täcker det där, informerade hon mig genom mörkret. Och om du ramlar ner i vattnet, hur får vi då upp dig? Vi har inget paraply med oss som vi kan haka fast dig med för att dra upp dig igen.
Efter en stunds idogt letande gjorde sig kvällens tidigare dryckesintag påmint och både CAx och SD började klaga på att det började trycka på. Motvilligt avslutade jag letandet, klättrade ner ur fontänen och tillbaka upp på Königsallee. Molloken över nederlaget promenerade jag och mina kollegor tillbaka till hotellet.
Redan kvällen efter var jag tillbaka med SD men utan CAx, som hade tagit ett flyg tillbaka till Sverige tidigare på kvällen. Denna gång hade jag haft ett dygn på mig att grunna över ledtråden och kunde därför gå direkt på skatten utan GPS-hjälp. SD blev så in i norden exalterad över upptäckten att hon genast kastade sig på telefonen och ringde upp CAx, som inget ont anande förmodligen fortfarande satt på flyget.
-Vi hittade guldet, vi hittade guldet! skrek hon till CAx mobilsvar varpå hon vände sig till mig med uppmaningen att även notera hennes namn på den papperslapp som skatten egentligen innehöll.
Jag gjorde så och för att fira knallade vi nöjda iväg till närmsta glühwein-stånd för att fylla på de muggar i form av snögubbar, som vi haft med oss och tömt under processen. Lyckliga över dagens framgång skålade vi med snögubbarna i glühwein och skrattade åt gårdagens fruklösa letande.
-Inte mycket svan hos dig igår när du stod där uppe i fontänen och kastade löv omkring dig, upplyste mig SD.

Till topps

Finns det någonting som ger en sådan tillfredsställande känsla av flärd som att slå sig ner i en roof-top bar efter mörkrets inbrott. Utanför lyser neonljusen utefter stadens alla fasader, nedanför fladdrar ljusen från bilar som hastigt drar förbi, man kan ana människor som skyndar, kanske hem efter en lång arbetsdag. Inifrån hörs dov pianomusik från baren och det svaga sorlet från människor som talar lågt med varandra över en bit mat eller kanske bara en drink. Belysningen är dämpad och det råder ett sådant där harmonisk lugn som ger en varm och skön känsla i hela kroppen.
Just ett sådan ställe är Felix skybar på Peninsula Hotel i Hong Kong. Inrymd på 28 våningen ligger detta vattenhål med utsikt över Hong Kong ön. Redan i hissen upp kommer man i stämning och väl uppe får man en spektakulär vy över det ljusspel som varje kväll utspelar sig på Hong Kongs skyskrapor. Drinkarna är förståss inte billiga, men de är väl värda sitt pris om man lägger till atmosfären man får på köpet. Att bara få sitta där uppe och passivt betrakta staden som pulserar utanför. Obetalbart!
Vilken lycka när jag fick höra att vi skulle få en alldeles egen skyskrapa i grannskapet. Och enligt rykten till råga på allt med skybar. Jag menar förståss det glittriga Victoria Tower som är under uppbyggnad i Kista. Enligt en tidningsartikel i SvD var arkitekterna inspirerade av Charlotte Perellis glittrande mikrofon, som hon hade när hon sjöng "Hero" i melodifestivalen. Ett riktigt bling bling torn på mindre än en kilometers avstånd från Granvägen. Jag kan knappt bärga mig. Inte förrän september 2011 beräknas hotellet stå klart, men som jag väntar.
Och det är inte bara jag. Även ungarna har börjat planlägga första besöket. Hörde yngste sonen och hans kompis FH bestämma vad första beställningen ska komma att bestå av. De satsar på varsin Coca Cola medan föräldrarna intar bärs. Själv kan jag visualisera mig sittandes där uppe med ett glas vitt och blicka ut över Stockholm. Hur långt kommer man att kunna se där uppifrån 33:e våningen och 120 meter över marken? Kanske kommer man att kunna se Globen, Kaknästornet och Hötorgsskraporna. Kanske även Stadshuset och DN-skrapan.
Kanske är det bara jag, men varför har ingen tänkt på att inrymma en skybar i Kista Science Tower? Jag har ingen aning om vad det finns där uppe, men jag kan ju tänka mig att läget med närheten till Kista Galleria skulle skapa en hel del besök. Jag skulle ta mig dit.
Det byggs på höjden i Stockholm. Vem vet, om inte en alldeles för avlägsen framtid kanske det bli lika lätt att hitta en Skybar i Stockholm som i någon annan av världens större metropoler. Man kan alltid hoppas...

Eftertankens kranka blekhet

Så var det då slut på sommarsemestern för detta år. Suck! Underbart är kort. Var tillbaka på arbetet redan idag efter en två veckors road trip i USA. Flög med familjen till New York för shopping och annat skoj. Vädret var inte för varmt utan sisådär lagom för att ta sig mellan butikerna. Sönerna hade förståss andra planer och protesterade högljut vid varje entre och för att inte plåga livet ur dem hann vi även med American Museum of Natural History och ett besök på Intrepid. I hopp om vidare shopping vid senare tillfälle under semestern lommade jag således snällt efter grabbarna. Den enda shopping de ägnade sig åt var av souvenirer. Outtröttliga gick de från en souvenirbutik till en annan. Samtliga med samma utbud. Kritiskt granskande vände och vred de på frihetsgudinnor i miniatyr, nyckelringar av Empire State Building med King Kong hängande i toppen och annat krimskrams. De hade fått varsin slant att spendera, men varje köpsignal föranledde ändå en förmaning om eftertanke.
-Men tänk efter nu, bad jag dem. Vad ska ni med det där till? Ni har ju tusen nyckelringar redan.
Surt betraktade de mig och ansåg förmodligen att jag inte hade ett smack aning om vad grabbar i deras ålder behövde och inte behövde.
-Jaja, sa jag och slog ut med armarna. Jag säger bara...
Själv betraktade jag längtansfullt ljusskyltarna vid Times Square och alla reklamaffischers löften om bra dealer på kläder, skor och andra förnödenheter.
Plötsligt var den bara där. På en affisch nere i tunnelbanan. Den mest ljuvliga väska som någonsin skådats i rött krokodilskinnspräglat mönster. En "måste ha" och jag hoppades att våra vägar åter igen skulle mötas vid senare tillfälle.
Efter några nätter i The Big Apple hyrde vi bil för att ta oss ner till Virginia Beach, VA med paus i Washington DC där vi besökte The International Spy Museum. Skulle inte ha hittat dit om jag inte haft min skattletarhobby Geocaching. Spionmuseet hade förståss lagt ut egna gömmor runt om i Washington. Försökte mig på en av dem, men där gick jag bet. I glödhet sol och under stor press från klagande, törstande familjemedlemmar försökte jag febrilt med svetten rinnande ner för ryggen att leta fram gömman, men utan att lyckas. Istället fick jag besviket lämna Washington i oförättat ärende.
Väl nere i Virginia kunde vi bada storstadsdammet av oss i Atlanten. Detta ägnade vi oss åt några dagar innan det äntligen var dags för mig att få gå på Lynnhaven Mall. Som jag längtat. Jag kastade mig in på JC Penny, hastade mellan hyllorna fram till avdelningen för väskor och accessoarer. Febersjuk av längtan såg jag mig febrilt om efter "den röda". Så såg jag den. Röd och oemotståndlig stod den där på en hylla, den röda väskan i krokodilskinnspräglat mönster. Dessutom till 40% rabatt. Jag slängde upp väskan på axeln och såg mig om efter närmsta spegel. Hur i hela friden kan man ha en hel avdelning för väskor och accessoarer utan en enda spegel. Fick leta upp en på en annan avdelning. När jag som bäst betraktade hur väl vi tog oss ut tillsammans, jag och väskan, hörde jag yngsta sonens bestämda stämma bakom ryggen.
-Men tänk efter. Vad ska du med den där till? Du har ju typ tusen väskor redan.

Den stora ostbitskampen i Prag

Vi är totalt fyra personer från företaget på plats i Prag, så det har inte blivit så mycket seriös shopping på kvällarna. Istället har vi ägnat oss mer åt mat, öl och geocaching. Mycket korv och sauerkraut har det blivit och hittills totalt fem funna cacher. MG har förståss loggat några fler, för han ska alltid vara värst. Har mycket svårt att låta en utmaning passera. På kongressens inledande "welcome reception" utmanade jag honom på hur-många-ostbitar-får-plats-på-en-tandpetare. Han inledde med sex stycken, varpå jag toppade med sju. Han kom tillbaka med åtta, varpå jag tog ledningen med nio.
-Du vinner, sa han.
Jag trodde jag hade segern i min hand, men då känner man inte MG. Kanske inte han helt och hållet sig själv heller. Kanske trodde han själv att han skulle kunna släppa ostbitssegern till kollegan, men efter en stund började förlusten att karva för djupa fåror i själen. När jag vände ryggen till tog han sikte på ostbitarna, kavlade upp ärmarna (nä, det gjorde han inte för han är företagets dandy som vet exakt hur många knappar som ska vara uppknäppta i kavajärmarna och skulle således aldrig närvara med uppkavlade skjortärmar som utställare på en kongress, inte ens om det gällde segern i en ostbitstävling), gjorde en stor lov runt ostbitsbordet för att hitta de plattaste bitarna, greppade ett väl utvalt ostspett med vilket han gick igång på ostbitarna. Jag kunde se på hans ryggtavla hur han arbetade. Färdig med sitt värv vände han sig om och skred sakta tillbaka mot mig i utställningsbåset, nöjt leende över sin bragd. I handen hade han ett ostspett dekorerad med 10 bitar ost och kammade därigenom hem segern i ostbitskampen. Grattis MG!
I övrigt har vi konverterat en ny geocachare bland kollegerna. Hon gick igång med en rivstart och så till den milda grad entusiastisk så att hon genast loggade två, varpå hon varmt agiterade för geocaching för en kongressdeltagare vid en kaffepaus. Jag är inte säker på att intresset var helt delat för han gav henne en nervös blick och ett snett leende varpå han hastigt lämnade bordet.
Kongressen är så gott som över. Den har väl inte varit helt lyckad även om förutsättningarna varit lovande. Vi har haft toppenplacering på utställningen, rätt deltagare var på plats, mötesfokus helt i linje med företagets. Dubbelt trist att behöva stå som miffon i ett tomt bås så när som på en medtagen poster. Vi kunde se hur passerande deltagare med höjda ögonbryn undrade över vilka vi var som hade bokat ett helt bås för vår poster när övriga deltagare nöjde sig med att presentera sina på mötets gemensamma poster session. I går, på kongressens tredje dag fick vi ner själva utställningen, men allt broschyrmaterial saknas fortfarande. Förhoppningsvis kommer det idag på kongressens fjärde och näst sista dag.
-Vi skojade bara, vi har också produkter, snälla stanna en stund så vi hinner berätta, men ta en T-shirt i alla fall. En penna då...?
Fedex, vi är inte på samma sida...

På skattjakt i Prag

Ett annorlunda, roligt och ofta lärorikt sätt att utforska sin omgivning är Geocaching, en slags skattjakt som pågår världen över. Det enda man behöver göra är att registrera sig på www.geocaching.com. Härifrån söker man sedan upp lämpliga skatter i omgivningen, man kan t ex söka på postnummer eller ort, springer ut och letar upp dem, skriver ner sitt användarnamn och datum för fångsten på en liten lapp som alla "cachar" innehåller varpå man går tillbaka till hemsidan och loggar sitt besök. Uppdrag slutfört.
Sedan finns det massor av olika skatter, eller sk cacher. Det finns de traditionella som innehåller en penna och papper för att notera besöket och kanske någon liten skatt som man gärna får byta ut mot någon annan liten sak, vilket kanske speciellt är roligt för barnen. Det finns multicacher som innehåller ledtråd till nästa ledtråd, osv tills man hittar den slutliga cachen. Det finns cacher som innehåller föremål som vill resa och som man tar med sig och lägger i någon annan cache kanske någon annanstans i världen. Ofta har den som lagt ut cachen skrivit ner en liten berättelse om platsen där cachen är gömd. Det kan vara något om platsens historia, en legend eller händelse förknippad med platsen eller liknande.
Det finns flera miljoner cacher gömda över hela världen. Döm om min förvåning när jag hittade 16 cacher inom en radie av 1 km från mitt eget hus i Helenelund. Vem hade trott det. Där har de legat gömda i åratal flera av dem, utan en oinvigds kännedom. Nu som invigd är det bara att ge sig ut och leta. Och självklart gör jag det också här nere i Prag.
Själva stadskärnan i Prag vimlar av cacher och på vägen från hotellet till kongresscentret finns ett antal för mig och kollegan MG, inbiten geocachare och också den som introducerat mig till skattjakten, att leta fram. Två har vi lyckats hitta, loggat och också fått med oss en bit av Prags historia av den som gömt cachen. En tredje är lite marigare. Den ska finnas i en hålighet vid foten av ett träd. Vi gjorde ett halvhjärtat försök igår att hitta skatten utan att lyckas. I morse låg vi på alla fyra båda två med rumporna i luften, ivrigt grävande runt trädstammen. Det måste ha sett ut, det. Vi lyckades inte lokalisera cachen innan vi var tvungna att borsta av oss jorden från våra utställningskostymer och dra oss bort mot kongresscentret. Mycket nedslagna över vårt misslyckade försök och surt muttrande över att någon måste ha avlägsnat den från platsen lommade vi iväg mot kongressen för att bemanna vår utställning.
Ikväll ska vi ut och käka middag i gamla stan. På vägen har vi en cache intill en av Prags många kyrkor. Platsen är förknippad med Andrzej Sapkowski, en polsk fantasy- och skräckförfattare och ska finnas vid "den galna änkans hus", får vi veta av den som lagt ut skatten. Spännande, den tar vi ikväll!

Jag, ett vulkanoffer

Befinner mig i Prag för en 5-dagars konferens inom endokrinologi där vi tänkte delta med en utställning, jag och min kollega MG. Då vi inte var säkra på hur det skulle bli med vår resa väntade vi in i det sista med att skicka ner själva utställningen till i förrgår morse. Vi trodde i vår enfald att utställningsgrejerna skulle hinna ner hit på tre dagar. När de inte var här när vi kom ner trackade vi försändelsen och fick veta att den inte ens hunnit till Paris där den skulle packas om för att skickas vidare till Prag. Även om försändelsen går med bil, hur i hela friden har den inte ens hunnit till Paris på tre dagar? Nu står vi här i Prag utan utställning och konferensen börjar i morgon. Antar att Fedex inte har anständigheten att leverera den på lördag eller söndag heller, så vi blir väl utan utställningsgrejer till på måndag. Om vi får hit utställningen på måndag, så kan vi få upp den på tisdag bara för att packa ihop och åka hem på onsdag.
Nåja, nu är vi ju inte strandsatta på något sätt här nere. Vi bor bra och mat och öl finns inom räckhåll. Läser på dn.se att flygbolagen överger sina resenärer världen över, som inte kunnat ta sig hem pga av att Eyjafjallajökull behagade få ett utbrott mitt i folks förehavanden. Antar att det är vid kriser som denna som agnarna sållas från vetet. Kommer att hålla ett noga öga på vilka bolag som inte ersätter sina strandsatta resenärer och i framtiden välja att flyga främst med de bolag som står upp för sina resenärer när det verkligen gäller. Läser vidare på svt.se att Arlandas långtidsparkeringar inte kommer att ge sina kunder P-böter bara för att de varit tvungna att parkera längre än planerat pga att de inte kommit hem i tid. Alla utom en. Den största långtidsparkeringen Benstocken kommer att kräva sina kunder på en mindre avgift för tiden de varit strandsatta i utlandet och därför varit tvungna att parkera längre än planerat. Gissa om de är dissade från min sida i framtiden. Hädan efter väljer jag att flyga med Europeiska bolag som SAS som ersätter sina kunder för mat och husrum under deras ofrivilliga frånvaro pga vulkanaskan. Finnair och Air France-KLM går bort. Parkerar gör jag på Swedavia och de privata bolag som låtit udda vara jämt och inte straffar sina kunder ytterligare med en P-bot efter att de väl tagit sig hem efter oviss väntan i fjärran länder.
I kväll käkar vi fet mat och sköljer ner den med svart öl på bryggeriet U Fleku. Vilken stämning. Vi glömmer rask våra missöden och låter oss istället dras med i glädjeyran när grannbordet plötsligt skuttar upp och sjunger och dansar till trubadurernas Tjeckiska toner. Oss går det ingen nöd på. Inte ikväll i alla fall.

Shopping när och fjärran

Jag vill slå ett slag för Malmö. Hade inte varit där själv förrän hösten 2009, men vilken shoppingstad. Här hittar man alla möjliga småbutiker med kläder, inredning, skor, mm blandat med de större kedjorna. Det var också i Malmö jag upptäckte Håkanssons (www.hakanssons.com). Hade aldrig hört talas om denna skoaffär. Helt underbar och väl värd ett besök.
Düsseldorf med sin lokalisering i Ruhrområdet kanske inte är den stad man först och främst tänker på när man börjar planera sin semester. Tänk om! Düsseldorf har allt, i alla fall som jag gillar. För den shoppingsugne finns Königsallee (eller Kö, som Düsseldorfarna själva kallar den). Här trängs modehusen med varandra. Efteråt tar man sig en härligt skummande öl i Altstadt bara ett stenkast ifrån, på andra sidan Heinrich-Heine-Allee. Här hittar man ett gytter av barer och restauranger. Väl värt ett besök är Fischhaus (www.fischhaus-duesseldorf.de) på Berger Straße 3 i Altstadt, som serverar underbara fisk- och skaldjursrätter i stimmig miljö. Alla dessa platser nås på bekvämt promenadavstånd från spårvagnsstation Heirich-Heine-Allee. Kan det bli bättre?
Tillbringade en vecka i Hong Kong i januari. Var där på konferens, och hade maken med mig så jag passade på att ta ett par dagars semester. Hade ju hört att Hong Kong var en shoppingmetropol, så jag försökte reka hemma innan avresa. Sökte i guideböcker och på internet, men hittade inga säkra tips om var jag skulle börja. Så det blev ”learning by doing” och vill därför förmedla mina erfarenheter här. Stanley market på södra sidan av Hong Kong-ön samt Temple Street night market och Ladies´ market på Kowloon-sidan är alla stora marknader för krimskrams samt märkeskopior av främst väskor och kläder. Ladies´s market hade kanske större fokus på kopior av klockor och väskor än de övriga marknaderna. På Temple street night market hittade jag en helt underbar målning som jag bara var tvungen att släpa hem. När man shoppat på Temple street night market knallar man söderut utefter Nathan Road till Peninsula Hotell på Salisbury Road. Väl där tar man hissen upp till Felix, en rooftop bar på 28:e våningen med utsikt över Hong Kong-ön. Det känns lyxigt. Utefter Queen´s Road och närliggande gator i Central på Hong Kong-ön hittar man de äkta varorna. Här ligger modehusen på rad. Väl värda besök är de små marknaderna under sina presenningar, mellan husen i denna del av staden. Här kan man göra riktiga fynd. Glöm inte att besöka affärerna bakom marknadsstånden. Här hittar du de lite dyrare, men fortfarande prisvärda varorna. Efter shopping runt Queen´s Road tar man rulltrapporna upp till SoHo (South of Hollywood)för en drink eller en bit mat. Ett tips på en riktigt bra restaurang med kinesisk mat är American (Peking) Restaurant på 20 Lockhart Road i Wan Chai på Hong Kong-ön. Här äter man prisvärt och hur gott som helst. Mums!

Redo för ”Beach 2010”

Vilken vecka vi har haft! Svenska fjällen visade sig från sin bästa sida. Åre bjöd på skön skidåkning, massor av sol, alldeles för mycket mat och Glüwein. Känner mig således redo för att ta tag i det där med beach 2010 nu. Har inte riktigt haft tid tidigare. Bestämde mig precis som många andra att ta tag i det där omedelbart redan den första dagen på det nya året, men saker kom i vägen. Hade ju kvar rester från nyårsfirandet som behövde förtäras, sedan var det ju inte riktigt slut på julen bara för att nyåret var inringt och så vet ju alla att man inte kan börja en ny diet mitt i veckan. Det MÅSTE ske på en måndag. Skulle man påbörja en diet på måndagen en vecka, men bli tvungen att äta upp någon gammal chokladbit som blivit kvar sedan helgen och som man inte hittat förrän på tisdag, då är ju dieten förstörd för den veckan och ny måndag måste väntas in. Så är det bara. I morgon är det måndag och jag har egentligen ingen ursäkt att ta till längre. Julen varar inte ända in till påska, för däremellan kommer fasta.
Det är svårt det där med dieter när man har barn. Maken blir ju så illa tvungen att haka på. Ska jag lida så ska han. I nöd och lust, var det inte så? Barnen däremot, måste ju få riktig mat med pasta eller potatis eller ris till köttet. Jag har försökt att äta samma sak, men lite mindre av kolhydraterna bara. Det blir alltid en massa kolhydrater över. En massa potatis i matlådan till jobbet är inte lockande och som 60-talist har jag fått lära mig att man inte kan slänga mat. Min egen moder är en hängiven anhängare att allt måste gå jämt upp. Man får helt enkelt dela upp all mat till alla runt bordet tills det är slut i kastrullerna. Japp, annars gör vi henne till martyr, för om inte vi alla hjälper till så måste hon äta allt själv. Detta faktum påminde hon oss alla om vid en lunch i Tegefjäll under vår Årevistelse förra veckan. Vi hade åkt skidor i Duved hela förmiddagen och gled över för mat och eftermiddagsåkning till angränsande Tegefjäll. Barnen, som är dålig på att äta frukost, hade hunnit bygga upp en rejäl hunger medan vi vuxna mest passade på att äta medan vi ändå var inne. Modern beslöt att avstå helt under muttranden om hur dyrt det var och att portionerna var så stora att man inte orkade äta upp, vilket skulle resultera i rester.
Jag har försökt att inte föra detta ätmönster vidare till mina egna barn, då jag inbillar mig att det är en grundläggande orsak till att jag själv är i behov av en diet till och från. Mina killar måste inte äta upp varje smula på tallriken. Jag hoppas och tror att de på så sätt ska lära sig känna efter när de är mätta och inte när tallriken är tom.
Min äldste son, som beställt in pizza den där lunchen i Tegefjäll, åt således så mycket han orkade och lämnade därefter resten. Han såg det inte som ett problem att det fortfarande fanns mat kvar på tallriken när han betraktade sig som mätt och tittade därför storögt på mormodern som muttrade något om att beställa in mer mat än man orkade äta medan hon resolut avslutade den kvarlämnade pizzan. När mormor under vidare muttranden stoppade i sig några efterlämnade pommes frittes ifrån någon annan i sällskapet, kände han sig nödgad att gripa in.
-Men mormor, inte ska du behöva städa det där. Det finns personal här som kommer och plockar undan.

Har de bättre toaletter i Östersund?

Nästa vecka är det sportlov. Jag åker till Åre med familjen. Det ska bli underbart skönt. Hoppas bara att vädret blir någorlunda. Det ser i alla fall lovande ut på väderprognosen. Vi brukar ofta åka skidor i Alperna av den anledningen att min mamma bor i södra delarna av Tyskland. Då är det enkelt att flyga ner, bli upplockad på flygplatsen och så bilar vi tillsammans ner, oftast till Österrike. Och visst är det jättehärligt med Alperna, att kunna sitta ute i solen och ta en gulasch och en öl på lunchen. Nackdelen är att snön ofta är som äppelmos på eftermiddagen.
I svenska fjällen är snön nästan alltid perfekt. Som den gången vi åkte skidor i Ramundberget i mellandagarna julen för ett par år sedan. Minus 5, lite soldis – perfekt! Dessvärre steg temperaturen under natten, det regnade och sedan frös det på till morgonen efter. Kanske hann jag med ett par åk innan jag fick ett felskär, ramlade och bröt armen. Då båda benen i underarmen gått av fick jag åka taxi till Östersunds sjukhus för operation. Inte roligt att lämna familjen kvar i Ramundberget. Dagen efter var det dessutom planerad hemresa.
-Vad hände? undrade en kollega. Bröt du armen under några häftiga stunts eller spelade du Guitar Hero tills armen gick av. Om inte – ljug!
Ja, vad kunde jag säga. Inga häftiga stunts i backen hade förorsakat detta armbrott. Ska sanningen fram, så hade backen liksom inte ens börjat. Det var mer typ strax efter att jag klivit av liften. Inte ens brant. Nåväl, familjen fick åka hem och själv blev jag kvar i Östersund. Maken var inte glad över mitt krav på att bli hämtad med bil från Östersund några dagar senare. Men faktum var att jag stod i Östersund i bara kalsongerna. Hur skulle jag annars ta mig hem? Det var bara för honom att hoppa in i bilen och sträckköra till Östersund och hämta frugan på självaste nyårsdagen. Väl framme hade han väldigt bråttom på toa. Det kan man förstå efter sju timmars bilkörning.
Maken berättade vid ett senare tillfälle om en kollega som växt upp i en liten by i Hälsingland och om hur han tillsammans med sina kompisar brukade köra två timmar till Sveg bara för att käka korv. Inget ovanligt kvällsnöje i Norrland, kan jag säga. Som uppvuxen i Sundsvall åkte vi ofta till Hudiksvall eller Härnösand för att fika. Vet inte om de hade så mycket godare fika i dessa grannstäder jämfört med Sundsvall, men så var det bara. Maken berättade alltså om sin arbetskompis som vid yngre år från sin hälsingeort brukade bila två timmar för en varmkorv från Sveg.
-Hm…, svarade jag. Du kan ju berätta för honom om den gången när du körde 7 timmar från Stockholm till Östersund för att bajsa.

Utan byxor i Berlin

Det där att jag har lite svårigheter med att leva i nuet kan orsaka en del problem för mig. Jag reser ju en del i mitt arbete. Vi ett tillfälle när jag var i färd med att packa min väska för att åka iväg till en kongress i Berlin kom jag på något som gjorde att jag var tvungen att avbryta packningen för att genomföra det där jag kommit att tänka på medan jag packade väskan. Väl tillbaka la jag väskan åt sidan i väntan på necessären som ju inte blir klar förrän tänderna är borstade på morgonen.
Framme på hotellet i Berlin, när jag skulle packa upp mina kläder för att hänga in dem i garderoben upptäcker jag att jag bara fått med mig överdelar av olika slag – blusar, kavaj, toppar – men inga byxor. Jag hade alltså tre dagar i en utställningsmonter framför mig, utan byxor. Jag hade blivit avbruten av andra tankar mitt i packningen av min kostymdräkt och därmed enbart fått med mig kavajen. Byxorna hade blivit kvar hemma. Så kan det gå när man inte fokuserar på här och nu utan alltid ligger steget före i tanken. Som tur var hade jag på mig ett par mörka jeans på resan ner. De fick duga.
Den där utställningen vi hade i Berlin, jag och min kollega, var otursförföljd i övrigt också. Vår display hade kommit fel och hamnat i USA. Där stod vi med enbart ett bord och ett broschyrställ. Kongressbesökarna förstod aldrig att vi var utställare utan uppfattade oss som kongressvärdinnor. Vi hade vissa svårigheter att få igenom vårt budskap, skulle man kunna säga, vad vi sålde och vilka fördelarna var med just våra produkter. De frågor vi fick rörde mestadels var lunchen skulle serveras eller visste vi möjligen var toaletterna låg. Vi hade tur som åtminstone hade några broschyrer och broschyrställ. Vi hade åkt ut till mässan dagen innan öppnandet för att dumpa väskan med broschyrerna och stället i montern, men städarna som kom efter oss trodde att någon glömt en resväska och tog den med sig. Efter mycket om och men fick vi emellertid tillbaka väskan, men utan display syns man inte nämnvärt.
Vid ett annat tillfälle i Kapstaden var våra utställningsgrejer en dag försenad. Där satt vi i vår tomma monter på utställningens första dag och såg dumma ut. På en av väggarna hängde en liten lapp med information till utställaren från kongressvärden rörande elektricitet, monterstädning, etc. Kongressdeltagarna trodde att det var vad vi hade att visa och försökte ivrigt se vad det möjligen kunde stå på den lilla lappen. Vi kunde höra hur de talade med varandra, pekade på oss och undrade ”what is this”. Vi visste inte om vi skulle skratta eller gråta. Dagen efter kom våra grejer och resten av utställningen blev riktigt lyckad.
Jag reser mest i Europa, men vid ett tillfälle var jag i Japan för att träffa en samarbetspartner. Vid lunchtid tog de ut mig och min chef på en exklusiv restaurang och jag blev tillfrågad om jag åt rå fisk. Sushi, tänkte jag och svarade ”ja visst”. Vad jag inte visste var att rå fisk i Japan inte nödvändigt är liktydigt med sushi. I Japan äter man även sashimi, som är bitar av rå fisk och andra vattendjur. Det hör till bilden att jag är en aning känslig för råa vattendjur och vill ogärna ha för stora bitar i munnen. Här kom det alltså in ett hav av ganska stora bitar rå fisk i olika former, lite olika tillbehör samt en kopp grönt te att skölja ner med. Jag vet inte om du har sett det där avsnittet med Mr Bean när han är på restaurang och beställer in ”steak tartare” ovetande om att han beställt råbiff. Jag kände mig som Mr Bean då. Tänkte nästan välta bordet och skylla på jordbävning för att bli av med fisken. Det visade sig emellertid att lunchen var helt underbar, när jag väl vågade smaka.