Hungrig på livet

Maken var bortrest härom veckan, så jag och killarna fick klara oss själva hemma. Det är ganska mysigt att bara vara vi ibland. Det blir liksom lite mer fokus på grabbarna då. Man får ju passa på att umgås så länge de har lust att ägna lite tid åt morsan. Det går så fort. Känns som igår de var små och nu är de redan i tonåren. Ja, i alla fall den äldsta sonen. En riktigt prakttonåring har det blivit av honom också.
Vi satt vid middagsbordet en kväll och käkade tillsammans. Äldste sonen hade bråttom att äta upp. Antagligen för att komma vidare i World of Warcraft. Numer måste man nästan boka in möte med sonen för att vara säker på att han kan komma ifrån. I annat fall riskerar man att finna honom upptagen med någon ”instance” eller ”raid” och därför oförmögen att lämna datorn. Så i vanlig ordning kastade han i sig middagen. Ville man ha något avhandlat med honom så fick man göra det fort. Han reste sig upp från matbordet, ställde undan tallriken, glaset och besticken på diskbänken tackade för maten och gick ut ut köket. Kvar satt jag och yngste sonen och avslutade vår måltid. Ute i hallen slår äldste sonen en lov för att åter komma in i köket. Han släntrade fram till kylskåpet, öppnade dörren och kikade in.
-Åh, varför har vi aldrig någon mat, utbrast han och slog igen dörren med en smäll och släntrade tillbaka ut ur köket.
Jag och yngste sonen tittade förbryllat på varandra och på de rester som står kvar på köksordet, fortfarande varma efter kvällens middag.
Jag försöker tillhandahålla enkelt tillredd snabbmat för att han ska ha möjlighet att stilla sin hunger mellan måltiderna. När jag och maken var bortbjudna på middag i helgen och sönerna valt att stanna hemma hann vi med nöd och näppe fram till våra bekanta innan första samtalet kom.
-Finns det någon mat hemma? hörde jag vår förstföddas målbrottsröst i andra ändan.
-Det finns tortellini i kylen, upplyste jag honom om.
-Är det den högra eller vänstra? hörde jag honom undra i luren.
-Totrellinin ligger högst uppe till vänster, informerade jag honom.
-Ja, men kylen, är det den högra eller den vänstra?
Jag blev genast orolig över mitt kök där hemma och bad honom för säkerhets skull lämna över mobilen till yngste sonen så att jag istället kunde ge honom instruktioner om hur tortellinin skulle kokas och därefter hällas av.
Yngste sonen, ännu ett år ifrån tonåren, är av en helt annan sort. Än så länge i alla fall. Han har för närvarande en hemkunskapsläxa, som innebar hushållssysslor hemma. I helgen lagade han potatismos till vilken jag ungsbakade fisk. Hur roligt var inte det, undrade sonen och funderade om inte kock kunde vara ett framtida yrke. Efter lunch på hemlagad potatismos och ungsbakad röding var det dags för att diska. Eller, kanske man kunde bli diskare istället, funderade sonen förnöjt och undrade om det inte fanns något mer som behövde diskas. Medan ugnen var varm rev vi även av de obligatoriska grahamsbullarna. Bagare, det var nog det han skulle bli, fortsatte han sina karriärsplaner. Slutligen var jag så uppe i varv av sonens hemkunskapsuppgifter att jag förberedde chokladkaka till kärleksmums som är tänkt att färdigställas med glasyr senare i veckan för att därefter försäljas och av vilken efterföljande avans är tänkt att gå till en klassresa vid terminens slut. Sonen ser mycket fram emot kakförsäljningen. Efter en utflykt till souk'en i Manama, Bahrain under en resa i Mellanöstern tidigare i år har han lärt sig hur försäljning ska gå till och nu var det dags att pröva sina färdigheter.
-Du kanske ska bli krögare? föreslog jag. Om du har egen krog måste du arbeta med marknadsföring och försäljning för att få dit gäster och när de väl är där kan du laga mat till dem och bjuda på ditt egenhändigt bakade bröd och när de ätit kan du diska. Bra va´?
Det höll han med om och fortsatte på sin hemuppgift med att skura badrum och tvätta kläder.
Äldste sonen håller också på att samla till en klassresa. Den är inte tänkt att gå av stapeln förrän i slutet av högstadiet, så än finns tid för insamlingar. För närvarande är det tänkt att var och en av eleverna ska arbeta ihop 50 kr per månad genom olika uppgifter hemma. För detta ändamål föreslog jag att han kunde tvätta fyra fönster på övervåningen. Det borde väl ungefär motsvara en 50-lapp.
-Då ska jag ha 100, sa sonen bakifrån dataskärmen. En 50-lapp till klassen och 50 spänn till mig.
-Nehej du, svarade jag. Du får 50 kronor för alla fyra fönster.
-Orkar inte, fortsatte sonen.
-Jag hjälper dig, försökte jag för att få fart på honom.
-Om jag bara får 50 spänn, då ska jag ha en pizza också, försökte sonen.
Efter en stunds förhandling med sonen kom vi överens om att tillsammans tvätta de fyra fönsterna mot att han fick 50 spänn till insamlingen och lunch från Burger King.

Den ljusnande framtid är vår

Om det är så att ni ser en naken tonåring dra runt i området, så är det min. Jag är så himla trött på att tjata på honom om att hänga på till centrum för att uppdatera höstgarderoben. Gjorde ett tappert försök till att klara av det utan att han behövde vara med. Var på Stadium och köpte två par blå byxor - ett par chinos och ett par jeans så att det skulle vara lite att välja på -, två T-shirts med skatemotiv - det är han ju i alla fall intresserad av - och en svart långärmad tröja. Han ratade allt. Byxorna var för blå, för smala i benen, för pösiga, T-shirtsen hade bilder, vilket han inte gillade över huvud taget, och den svarta tröjan hade knappar i halsen, det gillade han inte heller. Det var bara att åka tillbaka. Kom hem med ett par nya chinos, från JC denna gång, som var en aningens mörkare blå och smalare i benen, men inte för pösiga. Men, nej...
Den yngre sonen är desto lättare. Idag var vi tillsammans i Stinsen och hittade både vinterskor och ny mössa. Inga problem där. När vi kom hem med allt ville förståss min förstfödde också ha en ny mössa. Med mitt hattande fram och tillbaka med olika par byxor färskt i minnet blev mitt svar att i så fall fick han allt slita sig från datorn, slänga på sig lite kläder och hänga med till centrum för att själv välja ut en mössa. Då skulle vi ju kunna passa på att inhandla vinterdojor på samma gång. Den gubben gick naturligtvis inte. Han var precis uppe i något väldigt viktigt på WoW som inte kunde avbrytas bara så där.
Med tanke på att svaret varit detsamma de senaste veckorna när jag frågat så svarade jag honom att detta var hans sista chans till inköp av vinterskor och att han fick fixa det själv om det var så att han behövde några till vintern.
-Bli inte förvånad om du inte har några skor alls en dag när du ska iväg, muttrade jag surt och gick ut ur hans rum.
Med tanke på hur snabbt han sliter ut skorna med den där longboard'en han har, så skulle det scenariot inte vara helt osannolikt.
-Eller kläder heller för den delen, fortsatte jag med tanke på de Adidas-byxor som jag köpte till honom i våras och som han inte hade en vecka en gång innan han skrubbade upp dem på båda knäna.
Förbaskade longboard, men den får ju i alla fall ut honom ur rummet då och då. Annars är det inte mycket som får ut honom. Kompisar, dem träffar man ju ändå på nätet. Middag, det tar bara tid. Mat äter man helst direkt ur kylskåpet mitt i natten. Eller om sonen får bestämma, framför datorn.
För att de ska få med sig något husligt i livet i alla fall, så jag jag bestämt oss för att killarna bestämmer och lagar middag på lördagarna. Idag var det den äldstes tur. Wienerschnitzel skulle det bli och döm om min förvåning när han kom ner till köket utan protester för att förbereda middagen.
Jättefina schnitzlar blev det och vi hade det riktigt mysigt under middagen också, jag och grabbarna. Manken är ute på golfresa i helgen och kunde därför inte närvara, men han fick sig en bild tillskickad för att han i alla fall skulle få se vilken fin middag sonen tillrett.
-Vad duktiga ni är på matlagning, sa jag till den yngste sonen efter att tonåringen lämnat köket för att återgå till sitt dataspelande.
-Jag kan klara mig bra själv nu, förklarade min minste. Jag vet också hur man förbereder grillen, för jag fick hjälpa pappa med det när han hade ont i magen i somras.
-Vad bra, fortsatte jag. Det är väl bra att kunna lite matlagning så att ni klarar er när ni blir stora. T ex när ni blir större kanske ni är hemma och tar hand om huset ifall jag och pappa reser bort.
-Åh...det blir jobbigt, svarade min yngste, då är det jag som får ta hand om brorsan.
-Tror du det blir så? undrade jag.
- Ja, suckade min sistfödde, det blir jag som får säga "klä på dig" och "du får inte äta där uppe".
Jag kunde inte låta bli att småle. Sonen funderade vidare, stirrade ut i fjärran varpå han fortsatte:
-Och "ta ner disken efter dig", till brorsan, 90 år.

Provocera mera

Jag gör vad jag kan för att hålla mig i form. Åker bil fram och tillbaka till arbetet, så någon naturlig motion blir det inte. Försöker hinna med dagliga promenader istället och väljer ett selekterat födointag. Hur kommer det sig att det här med val av kost är så känsligt? Inte helt ovanligt att omgivningen lägger sig i vad jag äter.
-Varsågod, ta en kaka till kaffet, uppmanar trugaren.
-Nej tack, jag äter inte kakor, svarar jag.
-Men en liten kaka kan du väl ta? Jag som har bakat och allt.
Jag gillar inte ens kakor. Ändå måste jag stå tillsvars över mina val i livet varje gång det kommer till sötsaker. En gång för alla; jag äter inte kakor, jag ogillar sockerkaka, muffins, kärleksmums och annat med sockerkakskonsistens, har inget behov av tårtor och bakelser. Jag är helt enkelt aldrig sugen. Så varför måste jag stoppa i mig bakverk bara för att det bjuds? Jag har aldrig gillat glass, inte ens som liten. Jag äter hellre något annat om jag får välja.
Det är inte heller alltid det går för sig. Jag har valt att i möjligaste mån välja bort potatis, pasta och ris till förmån för grönsaker och sallad. Försöker även få i mig mer proteiner och är inte rädd för fett i maten även om jag inte direkt öser på med det. Helt enkelt äta nyttig mat som gör mig mätt.
-Äter du inte potatis? undrar förståsigpåaren. Jag är övertygad om att man måste ha kolhydrater också!
Men är det inte det jag får i mig i grönsakerna, då? Jag äter hellre kolhydrater med lite färg som kan bidra med antioxidanter än tomma sådana såsom potatis, ris och pasta om jag får välja. Men det verkar jag inte få.
-Ska du bara äta det där? fnyser viktigpettern åt min lunchsoppa.
Hur mycket måste jag äta för att andra ska anse mig bli mätt? Om jag väljer att inta min soppa på kopp istället för att äta den med sked ur en tallrik, av den enkla orsaken att jag inte vill skvätta ner min vita blus med röd gazpacho, då äter jag för lite anses det. Ibland häller jag helt enkelt ut soppan i en tallrik i alla fall för att slippa diskussion.
Hur kommer det sig att jag alltid måste försvara vad jag väljer att äta? Varför måste jag alltid berätta att jag har ätit en stadig frukost tillsammans med killarna på morgonen för att jag tycker att det är en viktig stund vi på så sätt får tillsammans och att jag i och med detta kanske inte är vrålhungrig till lunch? Varför måste jag också förklara att jag väljer att äta en mer lagad middag med familjen för att jag tycker det är mysigt att sitta ner och höra vad alla har haft för sig under dagen och därför väljer en lättare lunch? Jo, det måste jag för vi är svenskar, vi äter stora luncher, så är det bara. Inget att diskutera!
-Jag tror inte på dieter som LCHF, kommenterar besserwissern min tallrik med kött, broccoli och bearnaise.
LCHF, undrar jag. Kanske inte har slagit personen i fråga att jag helt enkelt råkar gilla bearnaise. Och även om jag skulle gå på någon slags LCHF-kost, vilket jag gör ibland för att gå ner några kilo, så är jag säker på att jag som vuxen, frisk kvinna i mina bästa år kan klara av en diet under några dagar utan att tappa både hår och tänder. Känner förresten ett par stycken som valt att följa LCHF mer permanent av olika orsaker, men de stackarna är ständigt under kritik. Jag, för min del, kan inte se att någon av dem lider någon större nöd. Ändå kan folk inte låta bli att kommentera.
Att äta tillsammans med andra har liksom blivit ett spel för gallerierna.
-Ja, jag kan äta vad som helst utan att gå upp i vikt, skroderar självbedragaren och öser på med pasta och potatis.
Jasså, kan jag tänka, i och med att jag råkar veta att samma personer många gånger skippar middagen helt. Men hemma är man i skydd för granskning. Där är det ingen som frågar. Det blir liksom lättare då.
Har en bekant som valt bort alkohol helt. Hon berättade att detta provocerade folk och att hon ofta tog som nykter alkoholist trots att detta inte var orsaken till hennes avhållsamhet.
-Tycker du inte om vin? undrar någon. Men ta en öl istället!
-Jag tycker om både öl och vin, svarar hon, jag har bara valt att avstå.
Att människan inte dricker alkohol betyder antingen att hon har problem med spriten eller så är hon religiös. Så måste det vara! Att frivilligt avstå är inte ett alternativ. Att hon kanske anser att det bara inte är nyttigt för henne eller att hon inte mår bra av att dricka alkohol är inte förklaring god nog. Hon kanske får ont i huvudet av rödvin, blir lös i magen av öl eller bara inte gillar att vara bakis. Varför måste det utredas och granskas?
Var ute och reste med maken för en herrans massa år sedan, precis när vi blivit tillsammans. Vi var två par på bilsemester i Europa och hade stannat för lunch på en restaurang vackert belägen uppe i österrikiska alperna. Alla valde att beställa wienerschnitzel utom jag som valde en naturschnitzel. Jag gillade helt enkelt inte panerat kött efter att som liten ha kuskat fram och tillbaka över Östersjön med dåvarande finlandsbåtar som gick från Umeå mestadels och ibland den från Sundsvall till Vasa och endast haft blöt wienerschnitzel med ledsna pommes fritts eller sönderkokta köttbullar med smaklös mos att välja på.
-Du ska alltid vara annorlunda, muttrade maken.
Hade ingen lust att dra upp min svåra barndom på finlandsbåtarna just då. Gav honom istället onda ögat varpå han tystnade och har aldrig kommenterat det sedan.
Wienerschnitzel har jag lärt mig att äta på senare tid, köttbullar äter jag men fortfarande aldrig med mos och pommes fritts väljer jag bort helt.
Här om dagen satt jag och maken ute på altanen och insöp den sista sommarkvällssolen. Vi kom att diskutera ett par vi är lite bekanta med sisådär på avstånd.
-De har varit tillsammans länge, sa jag.
-Fattar inte hur hon stått ut så länge, svarade maken.
Han tog en klunk av vinet, kisade in i solen varpå han fortsatte.
-Men, jag har ju också vant mig vid dig och dina avvikande beteenden.

Kolhydratjakt

Det börjar tack och lov gå mot ljusare tider nu. När jag brukar dra mig hemåt från jobbet si så där runt 17-tiden är det inte längre kolmörkt. I går morse när jag kom upp till Uppsala för att börja min arbetsdag lös solen och en fågel kvittrade i trädet. Underbart! Det var nästan så den där ”ah…det här är livet” – känslan infann sig.
Stretar vidare med dieten. Har invägning med mig själv varje fredag morgon. Döm om min förvåning när viktkurvan fortfarande pekar neråt. Och då lider jag inte ens. Här om morgonen när jag hasade in i sovrummet för att hitta mig ett par byxor att sätta på blev jag stående framför högen med jeans. Ett par blå där längst under fångade mitt intresse.
-Men inte kunde det väl vara så att…nä, det är nog lite tidigt…men jo, kanske ändå, funderade jag för mig själv.
Jag lutade mig in i klädskåpet efter de blå. Sakta drog jag ut dem in under ifrån och höll upp dem till beskådan framför mig.
-Hm…kanske ändå, överlade jag med mig själv.
Jag sparkade av mig julklappstofflorna från äldste sonen och stoppade i fötterna i byxbenen. Med andan i halsen drog jag upp jeansen över låren och höfterna.
-Dom glider på. Ta mej f..n glider dom inte på.
Jag kastade mig ut i hallen för att beskåda underverket i hallspegeln. Skinny jeansen passade igen. Kunde det verkligen vara möjligt? Jag var tvungen att kasta ett getöga i hallspegeln igen.
-Jo, f..n ta mej, där satt dom.
Dagen flöt vidare i ett rosa skimmer. Med nyfunnen inspiration fortsatte jag att rata allt vad kolhydrater heter.
-Jag ska aldrig mer äta kolhydrater, sa jag till mig själv. Aldrig!
Passade på att åka ut en sväng till landet med maken för att titta till huset. Med oss hade jag packat ner lunch i form av tonfisksallad, utan pasta förstås. Efter att ha sett om huset och fyllt på frön i fågelmataren åkte vi tillbaka hemåt.
-Var har ni varit? hörde jag äldste sonen från övervåningen. Jag har gjort mackor till er. Tänkte ni kanske var hungriga efter att ha varit borta så länge.
-Mackor! tänkte jag förfärat.
-De ligger i kylen, hörde jag uppifrån.
Jag öppnade kylskåpsdörren och där innanför låg mycket riktigt en hög med smörgåsar - gjorda på vitt, kolhydratrikt bröd. Det var en till mig, en till maken och till och med lillebror hade förärats med en smörgås. En bra stund stod jag och såg på smörgåshögen, noga överläggande med mig själv. Jag kan inte påminna mig att grabben någonsin gjort något ätbart till någon annan än sig själv. Han tar ju för fasiken inte ens undan disken efter sig utan man får plocka upp den där han har behagat lämna den på olika ställen runt huset. Nu helt plötsligt hade han fått för sig att göra smörgåsar till familjen.
-Ja, jag tänker i alla fall ta mig en smörgås, sa maken vist. Jag är hungrig.
Jag gled ner vid köksbordet med smörgåsen i handen, tog en stor tugga och översköljdes av den värme och omtanke min snart tonårige sån visat oss övriga familjemedlemmar. Det kanske inte var helt i enighet med min diet, men åt helsike med den. Killen hade tänkt på oss när vi varit frånvarande samt brett smörgåsar utifall att vi var hungriga vid hemkomsten. Han hade alltså avbrutit sitt dataspelande för att bre smörgåsar till familjen. Här får man ta kärlek när den bjuds.
-Tusen tack gubben, ropade jag upp till honom. Dom var jättegoda.

Soppa på en spik

Inspirerad av den första, riktiga sommardagen drar vi igång ett sista viktminskningsförsök innan sommaren tar fart på allvar. Vännen K har försett oss med scheman över veckans totala matintag. Själv har jag valt att satsa på en vecka på dietsoppa baserad på protein, men med mindre andel kolhydrater. Maken har valt en extremare metod av mer oklar bas, typ starta dagen med en kopp kaffe och en sockerbit och till lunch tomater, ägg och spenat.
För att få lite variation i min soppdiet har jag valt att passera en del av soppan och behålla resten som traditionell kyckling- och grönsakssoppa med ett tydligare innehåll. Började således gårdagsmorgonen med en kopp varm passerad soppa av mer otydligt ursprung samt en kopp svart kaffe.
-Ser ut som om någon spytt där, konstaterade yngsta sonen vid frukostbordet.
-Gör inte saken värre än vad det är, muttrade jag surt.
Resten av dagen passerade ganska problemfritt. Frukostsoppan höll mig mätt länge och lunchsoppan med ett mer tydligt innehåll gjorde mig också förvånansvärt nöjd. I ett tappert försök att ändå njuta av tillvaron intogs middagssoppan respektive makens biff med bladsallad ute i eftermiddagssolen på altanen. Båda försökte vi intala oss att äldste sonens tallrik med parmesanbeströdd spagetti bolognese inte såg ohållbart inbjudande ut.
-Nä, nu orkar jag inte mer, informerade sonen och reste sig från middagsbordet.
Kvar satt jag och maken och betraktade de rester som han lämnat efter sig. Hur f-n kan man inte orka spagetti och köttfärssås? I normala fall skulle jag ha gjort slut på sonens tallrik. I normala fall skulle jag och maken ha suttit och avnjutit den varma lördagskvällen med varsitt glas kallt vitt vin.
-Man äter för att man inte har något annat för sig, väste jag irriterad och nu otillfredsställd av middagens knappa intag. Så fort man får ett hål i dagen ska det fyllas med något ätbart. Så fort solen lyser ska det vara något kaloririkt, alkoholhaltigt. Hur kan det vara så? Skulle vi varit fullt upptagna med att påta i trädgården nu skulle vi inte suttit här och suktat.
-Det är som en hobby, svarade maken.
-Vad är det för jäkla hobby att trycka huvudet fullt, replikerade jag surt.
-Det är gott, kontrade maken.
-Se och lär, ropade jag efter sonen på väg mot sin hobby; dataspelande. Så här går det när man äter för mycket chips i din ålder. Då får man sitta här och peta bland bladen.
Sonen tittade med höjda ögonbryn ner på sin egen platta mage, oförmögen att se kopplingen.
-Du växer fortfarande, förklarade jag. Men du drar på dig ovanor.
Istället för att avsluta kvällen med ett glas vin i dagens sista, värmande solstrålar ute på altanen, lommade vi in för att se vad kvällens tv-tablå hade att erbjuda. Det tog inte lång stund förrän maken knoppade in likt sitt lunchägg i tv-soffan, antagligen i brist på annat. Blev således ensam sittandes och tittandes på årets första sommarprogram, "Sommarkrysset" från Gröna lund. Äntligen har sommaren kickat igång, tänkte jag förnöjt för mig själv. Jag har varit jätteduktig idag och följt min diet till punkt och pricka. Bra start på sommaren. Vid tid för sänggående, gav jag maken en knuff för att han skulle förstå att det var dags. Med en gäspning, tittade han upp, reste sig ur tv-soffan och släpade sig ut i badrummet.
-Jaha, sa maken och ställde sig på vågen. Nu ska vi se vad det gett för resultat att jag inte har utövat min hobby på ett tag.

Drunknar i erbjudanden

Jag vet inte vad det är med maken och köksknivar, men han älskar dem. Så fort det kommer ett erbjudande eller något som involverar köksknivar så är han på. Vi hade t ex en prenumeration på Allt om Resor ett tag. Då jag aldrig hade tid att läsa tidningen så valde jag att säga upp prenumerationen. Döm om min förvåning när tidningen fortsatte att komma hem i brevlådan.
-Men det var väl fasiken också att de inte ska förstå när det är nog, sa jag till maken en kväll när jag åter igen hittade tidningen i högen av post och stegade iväg mot datorn för att skriva dem ett sanningens ord.
-Eh...hm...de hade ett bra erbjudande, harklade sig maken.
Jag såg undrande på maken, men lät saken bero. När jag åkte till Japan för något år sedan, var det enda maken önskade sig en keramikkniv. Jag hade ingen aning om hur de såg ut, men lyckade till sist hitta en. Måste motvilligt erkänna att detta är den i särklass bästa kniv vi har hemma i knivlådan.
-Vad var det jag sa, kuttrar maken belåtet.
Oj, som han vårdar den där keramikkniven. Använder den ju själv allt som oftast, vilket vanligen leder till bannor från maken. Hur kan jag stoppa keramikkniven i diskmaskinen? Det fattar jag väl att den inte är gjord för det. Och hur i hela friden kan jag lämna den under disken i diskhon, den kan ju för guds skull gå sönder.
-Det hör man ju på namnet - KERAMIK - ömtåligt, tillrättavisar maken buttert.
Har en tid försökt förmå familjen att haka på erbjudandet från Linas Matkasse. De skickar en färdig matkasse med ingredienser och recept, allt hemlevererat direkt till dörren. Matkassen räcker till fem dagar och fyra personer och innehåller kött, fisk, fågel och en dag är vegetarisk. Mindre planering för mig.
-Livet är för kort för vegetariskt, bullrade maken.
Har aldrig fått något gehör för denna idé hemma, men idag kom ett erbjudande från Middagsfrid. Maken var eld och lågor.
-Det här ska i ha, kvittrade han och fladdrade med reklamerbjudandet framför näsan på mig. Färdig matkasse med ingredienser och recept för hela veckan, allt hemlevererat direkt till dörren.
Detta fick mig nu att höja en aning på ögonbrynen. Vad kunde det möjligen vara som fått maken att tycka att livet var tillräckligt lång för en vegetarisk maträtt i veckan. Hur skiljde sig Middagsfrid från Linas Matkasse.
-Satake-kniv, svarade maken drömskt, de skickar med en äkta japansk satake-kniv.
Med en suck reste jag mig upp från köksbordet. Vår knivlåda är redan till bredden fylld med makens alla "erbjudanden". Jag rev med mig dagstidningen och under den blottade sig tre nya knivar, fortfarande kvar i förpackningen.
-Och vilka är det här då? undrade jag förvånat.
-Jaha, dom, svarade maken som om det var den självklaraste sak i världen. Det är ju erbjudandet från Allt om Resor.

Att döma hunden efter håren

For till Stinsen för att handla på Vinn idag, bara för att finna att man bytt namn till City Gross. Varför har man bytt namn till City Gross? Hur sexigt är det? City Gross, det får mig att känna mig som en medelålders fru med två ungar och boende i förort. Eh...ja, ja jag vet, men jag ser mig mer som "sportig, gift kvinna med två välartade söner och villa i norrort". Kan man få lite flärd här? I nya Sollentuna centrum, där har man förstått. Där glider jag över röda helteckningsmattor, under vita, draperade tyger i taket på min väg till ICA. Om jag inte orkar ta mig hela vägen fram kan jag ta mig en latte vid elden som Wayne´s Coffee erbjuder sina gäster. Eller rent av ett glas vin på Verandan. Japp, där förstår man mig. Men idag var det alltså City Gross. Jäkla affär, rörigt är det också nu när de håller på att ändra om.
-Men det har ju varit City Gross i flera år, sa maken bevandrad i livsmedelsbranschen. Det är ju bara namnet som har ändrats.
-Här handlar vi aldrig mer, svarade jag surt.
-Det är som vilken affär som helst, muttrade maken.
Själv är jag av eller på, det är svart eller vitt. Maken är mer jämn i humöret och agerar mer i det tysta. Som den gången när han, som arbetar som säljare i brödbranchen, tyckte att det saknades shorts bland arbetskläderna och klippte av uniformsbyxorna. Eller då han var missnöjd med den babyblå färg som företaget tyckte att alla säljare skulle bära, och därför färgade om alla piké-tröjor till svarta. Fast han använde för lite färg till för många tröjor, så de blev gråaktiga istället.
Det finns trots allt några saker som maken högljutt går igång på. En sak som han ljudligt protesterar över, visserligen bakom gardinen i köket, är när en kvinnlig hundägare i grannskapet kastar hundbajspåsen i vår soptunna. På lördagsmornar dyker hon upp med sin hund, ser sig omkring innan hon hastigt låter påsen slinka ner i vår tunna för komposterbart. Alltid vår tunna. Jag har försökt att lugna maken med visdomen att det nog inte adderar så mycket till sopavgiften att hon slänger med sin bajspåse. Vi betalar på vikt här i Sollentuna. Men detta gör alltså maken topp tunnor rasande.
En annan sak som maken brinner för är ekologiska mejeriprodukter. Jag föreslog vid detta tillfälle att vi skulle välja vanlig mjölk istället för ekologisk pga det längre hållbarhetsdatumet.
-Så vi ska skita i korna nu också, väste maken mellan tänderna.
Jag är mer för förpackningar. Väljer t ex vin, schampoo eller kaffe bara för att förpackningen är snygg. Om innehåller är bättre eller ej vet jag inte, men jag vill få en positiv känsla när jag köper något.
I och med att det är måndag i morgon så är det dags att starta diet. Ja...okej...det gick inte så bra förra veckan. Men nu är det måndag och dags för nya tag. Delgav därför maken information om att han från och med i morgon och fram till påsk ska få leva på enbart GI-kost. Maken kollade med besvikelse ner i kundvagnen.
-Elvahundra spänn och inget gott.

Shopping när och fjärran

Jag vill slå ett slag för Malmö. Hade inte varit där själv förrän hösten 2009, men vilken shoppingstad. Här hittar man alla möjliga småbutiker med kläder, inredning, skor, mm blandat med de större kedjorna. Det var också i Malmö jag upptäckte Håkanssons (www.hakanssons.com). Hade aldrig hört talas om denna skoaffär. Helt underbar och väl värd ett besök.
Düsseldorf med sin lokalisering i Ruhrområdet kanske inte är den stad man först och främst tänker på när man börjar planera sin semester. Tänk om! Düsseldorf har allt, i alla fall som jag gillar. För den shoppingsugne finns Königsallee (eller Kö, som Düsseldorfarna själva kallar den). Här trängs modehusen med varandra. Efteråt tar man sig en härligt skummande öl i Altstadt bara ett stenkast ifrån, på andra sidan Heinrich-Heine-Allee. Här hittar man ett gytter av barer och restauranger. Väl värt ett besök är Fischhaus (www.fischhaus-duesseldorf.de) på Berger Straße 3 i Altstadt, som serverar underbara fisk- och skaldjursrätter i stimmig miljö. Alla dessa platser nås på bekvämt promenadavstånd från spårvagnsstation Heirich-Heine-Allee. Kan det bli bättre?
Tillbringade en vecka i Hong Kong i januari. Var där på konferens, och hade maken med mig så jag passade på att ta ett par dagars semester. Hade ju hört att Hong Kong var en shoppingmetropol, så jag försökte reka hemma innan avresa. Sökte i guideböcker och på internet, men hittade inga säkra tips om var jag skulle börja. Så det blev ”learning by doing” och vill därför förmedla mina erfarenheter här. Stanley market på södra sidan av Hong Kong-ön samt Temple Street night market och Ladies´ market på Kowloon-sidan är alla stora marknader för krimskrams samt märkeskopior av främst väskor och kläder. Ladies´s market hade kanske större fokus på kopior av klockor och väskor än de övriga marknaderna. På Temple street night market hittade jag en helt underbar målning som jag bara var tvungen att släpa hem. När man shoppat på Temple street night market knallar man söderut utefter Nathan Road till Peninsula Hotell på Salisbury Road. Väl där tar man hissen upp till Felix, en rooftop bar på 28:e våningen med utsikt över Hong Kong-ön. Det känns lyxigt. Utefter Queen´s Road och närliggande gator i Central på Hong Kong-ön hittar man de äkta varorna. Här ligger modehusen på rad. Väl värda besök är de små marknaderna under sina presenningar, mellan husen i denna del av staden. Här kan man göra riktiga fynd. Glöm inte att besöka affärerna bakom marknadsstånden. Här hittar du de lite dyrare, men fortfarande prisvärda varorna. Efter shopping runt Queen´s Road tar man rulltrapporna upp till SoHo (South of Hollywood)för en drink eller en bit mat. Ett tips på en riktigt bra restaurang med kinesisk mat är American (Peking) Restaurant på 20 Lockhart Road i Wan Chai på Hong Kong-ön. Här äter man prisvärt och hur gott som helst. Mums!

Redo för ”Beach 2010”

Vilken vecka vi har haft! Svenska fjällen visade sig från sin bästa sida. Åre bjöd på skön skidåkning, massor av sol, alldeles för mycket mat och Glüwein. Känner mig således redo för att ta tag i det där med beach 2010 nu. Har inte riktigt haft tid tidigare. Bestämde mig precis som många andra att ta tag i det där omedelbart redan den första dagen på det nya året, men saker kom i vägen. Hade ju kvar rester från nyårsfirandet som behövde förtäras, sedan var det ju inte riktigt slut på julen bara för att nyåret var inringt och så vet ju alla att man inte kan börja en ny diet mitt i veckan. Det MÅSTE ske på en måndag. Skulle man påbörja en diet på måndagen en vecka, men bli tvungen att äta upp någon gammal chokladbit som blivit kvar sedan helgen och som man inte hittat förrän på tisdag, då är ju dieten förstörd för den veckan och ny måndag måste väntas in. Så är det bara. I morgon är det måndag och jag har egentligen ingen ursäkt att ta till längre. Julen varar inte ända in till påska, för däremellan kommer fasta.
Det är svårt det där med dieter när man har barn. Maken blir ju så illa tvungen att haka på. Ska jag lida så ska han. I nöd och lust, var det inte så? Barnen däremot, måste ju få riktig mat med pasta eller potatis eller ris till köttet. Jag har försökt att äta samma sak, men lite mindre av kolhydraterna bara. Det blir alltid en massa kolhydrater över. En massa potatis i matlådan till jobbet är inte lockande och som 60-talist har jag fått lära mig att man inte kan slänga mat. Min egen moder är en hängiven anhängare att allt måste gå jämt upp. Man får helt enkelt dela upp all mat till alla runt bordet tills det är slut i kastrullerna. Japp, annars gör vi henne till martyr, för om inte vi alla hjälper till så måste hon äta allt själv. Detta faktum påminde hon oss alla om vid en lunch i Tegefjäll under vår Årevistelse förra veckan. Vi hade åkt skidor i Duved hela förmiddagen och gled över för mat och eftermiddagsåkning till angränsande Tegefjäll. Barnen, som är dålig på att äta frukost, hade hunnit bygga upp en rejäl hunger medan vi vuxna mest passade på att äta medan vi ändå var inne. Modern beslöt att avstå helt under muttranden om hur dyrt det var och att portionerna var så stora att man inte orkade äta upp, vilket skulle resultera i rester.
Jag har försökt att inte föra detta ätmönster vidare till mina egna barn, då jag inbillar mig att det är en grundläggande orsak till att jag själv är i behov av en diet till och från. Mina killar måste inte äta upp varje smula på tallriken. Jag hoppas och tror att de på så sätt ska lära sig känna efter när de är mätta och inte när tallriken är tom.
Min äldste son, som beställt in pizza den där lunchen i Tegefjäll, åt således så mycket han orkade och lämnade därefter resten. Han såg det inte som ett problem att det fortfarande fanns mat kvar på tallriken när han betraktade sig som mätt och tittade därför storögt på mormodern som muttrade något om att beställa in mer mat än man orkade äta medan hon resolut avslutade den kvarlämnade pizzan. När mormor under vidare muttranden stoppade i sig några efterlämnade pommes frittes ifrån någon annan i sällskapet, kände han sig nödgad att gripa in.
-Men mormor, inte ska du behöva städa det där. Det finns personal här som kommer och plockar undan.

Utan byxor i Berlin

Det där att jag har lite svårigheter med att leva i nuet kan orsaka en del problem för mig. Jag reser ju en del i mitt arbete. Vi ett tillfälle när jag var i färd med att packa min väska för att åka iväg till en kongress i Berlin kom jag på något som gjorde att jag var tvungen att avbryta packningen för att genomföra det där jag kommit att tänka på medan jag packade väskan. Väl tillbaka la jag väskan åt sidan i väntan på necessären som ju inte blir klar förrän tänderna är borstade på morgonen.
Framme på hotellet i Berlin, när jag skulle packa upp mina kläder för att hänga in dem i garderoben upptäcker jag att jag bara fått med mig överdelar av olika slag – blusar, kavaj, toppar – men inga byxor. Jag hade alltså tre dagar i en utställningsmonter framför mig, utan byxor. Jag hade blivit avbruten av andra tankar mitt i packningen av min kostymdräkt och därmed enbart fått med mig kavajen. Byxorna hade blivit kvar hemma. Så kan det gå när man inte fokuserar på här och nu utan alltid ligger steget före i tanken. Som tur var hade jag på mig ett par mörka jeans på resan ner. De fick duga.
Den där utställningen vi hade i Berlin, jag och min kollega, var otursförföljd i övrigt också. Vår display hade kommit fel och hamnat i USA. Där stod vi med enbart ett bord och ett broschyrställ. Kongressbesökarna förstod aldrig att vi var utställare utan uppfattade oss som kongressvärdinnor. Vi hade vissa svårigheter att få igenom vårt budskap, skulle man kunna säga, vad vi sålde och vilka fördelarna var med just våra produkter. De frågor vi fick rörde mestadels var lunchen skulle serveras eller visste vi möjligen var toaletterna låg. Vi hade tur som åtminstone hade några broschyrer och broschyrställ. Vi hade åkt ut till mässan dagen innan öppnandet för att dumpa väskan med broschyrerna och stället i montern, men städarna som kom efter oss trodde att någon glömt en resväska och tog den med sig. Efter mycket om och men fick vi emellertid tillbaka väskan, men utan display syns man inte nämnvärt.
Vid ett annat tillfälle i Kapstaden var våra utställningsgrejer en dag försenad. Där satt vi i vår tomma monter på utställningens första dag och såg dumma ut. På en av väggarna hängde en liten lapp med information till utställaren från kongressvärden rörande elektricitet, monterstädning, etc. Kongressdeltagarna trodde att det var vad vi hade att visa och försökte ivrigt se vad det möjligen kunde stå på den lilla lappen. Vi kunde höra hur de talade med varandra, pekade på oss och undrade ”what is this”. Vi visste inte om vi skulle skratta eller gråta. Dagen efter kom våra grejer och resten av utställningen blev riktigt lyckad.
Jag reser mest i Europa, men vid ett tillfälle var jag i Japan för att träffa en samarbetspartner. Vid lunchtid tog de ut mig och min chef på en exklusiv restaurang och jag blev tillfrågad om jag åt rå fisk. Sushi, tänkte jag och svarade ”ja visst”. Vad jag inte visste var att rå fisk i Japan inte nödvändigt är liktydigt med sushi. I Japan äter man även sashimi, som är bitar av rå fisk och andra vattendjur. Det hör till bilden att jag är en aning känslig för råa vattendjur och vill ogärna ha för stora bitar i munnen. Här kom det alltså in ett hav av ganska stora bitar rå fisk i olika former, lite olika tillbehör samt en kopp grönt te att skölja ner med. Jag vet inte om du har sett det där avsnittet med Mr Bean när han är på restaurang och beställer in ”steak tartare” ovetande om att han beställt råbiff. Jag kände mig som Mr Bean då. Tänkte nästan välta bordet och skylla på jordbävning för att bli av med fisken. Det visade sig emellertid att lunchen var helt underbar, när jag väl vågade smaka.