Ta skydd

Var uppe i Tällberg i helgen med kollegan MG för att närvara vid ett möte som vårt företag varit med och sponsrat. Det var ett ganska litet möte för ungefär 150 forskare från olika delar av världen, så vi fick plats att hålla till på Åkerblads gästgiveri. De flesta deltagarna var kunder till oss och vi skulle delta som representanter från företaget. Naturligtvis hade vi kontrollerat förekomsten av geocacher i omnejden och den var god, kunde vi se. Vi var ute redan fösta kvällen i väntan på att deltagarna skulle komma med buss och tåg, mestadels från Stockholm och det stora, veckolånga, europeiska diabetesmötet som avslutats på fredagen. Kvällen var lite sval när vi promenerade ner mot Siljan för att leta upp vår första skatt för besöket.
-Den skulle ligga i ett vindskydd, informerade MG. Skulle inte förvåna mig om den ligger där ute.
MG pekade ut mot ett litet tak som syntes på en ö straxt utanför.
-Det hoppas jag verkligen inte, svarade jag.
-Men det skulle vara roligt, sa MG, för du skulle vara tillräckligt envis för att simma ut dit.
Vi traskade vidare och kom snart fram till rätt vindskydd och kunde logga gömman. I närheten låg en eka förtöjd och MG menade att vi skulle kunna låna den i behov av att ta oss ut till den lilla ön. Det skulle visst finnas en skatt där ute också, hade MG kollat upp på GPS:en.
Kvällen efter var vi ute igen och kunde logga några till i närheten innan middagen var serverad.
-Skönt att komma ut ett tag, sa jag in till MG som tryckt in sig i den telefonkiosk, som vi trodde hysa en gömma.
-Ska du komma in och leta? undrade han där inifrån.
-Det blir trångt, svarade jag, jag väntar här.
Regnet strilade där jag stod utanför och väntade under paraplyet. När han hittat skatten, skrivit upp oss båda i loggboken och kommit ut ur kiosken vandrade vi ner mot Åkerblads och de sprakande brasor som tänts för kvällen. Just som vi kommit en bit på vägen mötte vi en grupp forskare på väg mot Tällbergsgården.
-Tur att de inte kom tidigare, sa jag lättad, och att de inte hittat oss båda intryckta i telefonkiosken.
-Ja, det hade sett ut det, svarade MG och nickade hälsande mot gruppen när de passerade.
Mötet avslutades vid lunchtid och vi hade redan sett ut några bra gömmor att leta upp innan avfärd. En av dessa var placerad nere vid stationen, men när vi kom dit såg vi att perrongen var fullproppad med deltagare från mötet.
-Det går inte, utropade jag besviket. Vi kan inte åka dit och leta när dom står där, vi skämmer ut oss.
-Det finns en annan i närheten, upplyste MG tröstande. Vi får ta den istället. Som en bonus.
Irriterad tryckte jag gasen i botten och drog förbi sällskapet som väntade uppe på perrongen. Efter att ha loggat "bonusgömman" gjorde vi ett nytt försök nere på stationen. Ett tåg hade anlänt och i hopp om att detta skulle ta mötesdeltagarna med sig parkerade vi och avvaktade i närheten.
-Fäll ner solskyddet! uppmanade jag MG.
Tysta satt vi bredvid varandra i bilen gömda bakom nerfällda solskydd och väntade. Så fort tåget lämnat perrongen och mötesdeltagarna var borta kastade vi oss ut ur bilen för att hitta gömman. Vid avslutat uppdrag hastade vi iväg mot Tällbergsporten för att leta fram en sista gömma innan bussarna med resten av deltagarna skulle avgå och därmed även de passera Tällbergsporten. Vi ville inte vara med om några fler riskfyllda situationer.
Väl framme vid Tällbergsporten parkerade jag i skydd bakom en husbil. Sedan gled vi ur bilen för att påbörja vårt sökande runt de fyra stengubbarna som pryder platsen. Vi undersökte gubbarna och kom fram till att det inte kunde rymmas så mycket till skatt under någon av dessa. Istället började vi syna de omgivande blå stolparna och jag la mig på knä för att söka i hålrummen inunder.
-Bussarna kommer, ropade MG plötsligt, for upp och tog skydd bakom en stolpe.
Hastigt kom jag på fötter och tog likaså jag skydd bakom en stolpe.
-Tror du de såg oss? undrade jag flämtande och kikade försiktigt fram bakom min stolpe.
Bussarna hade stannat vid vägskälet för att vänta ut trafiken och stengubbarna med sina omgivande blå stolpar, bakom vilka vi stod gömda, var väl synliga från vägen.
-Jag vet inte, svarade MG, men jag skulle gissa att gubbarna är så i ögonfallande att man tittar hit.
Ett bra tag stod vi gömda bakom stolparna. Då och då kikade jag ut för att se om bussarna var borta. När det så äntligen blivit en lucka i trafiken så att de kunde svänga ut och försvinna mot Stockholm med alla mötesdeltagarna kunde vi äntligen pusta ut och återuppta sökandet.
-Du vilken tur att vi inte lånade ekan och rodde ut till ön, sa jag till MG. Någon hade ju kunnat se oss uppe från Åkerblads och undrat varför sponsorerna satt in en liten båt ute på Siljan. I regnet...
När jag tittade upp mot husbilen i närheten såg jag två ansikten i fönstret stirra mot oss där vi stod. Med en rivstart lämnade de därefter platsen.
Gömman hittades slutligen och vi kunde fortsätta vår resa tillbaka mot Uppsala och Stockholm.