Lystring, om jag får be

Jag har aldrig riktigt förstått små bjäbbiga hundar och än mindre deras ägare som låtit dem bli så. Jag har till och med sett ner på dessa hundägare som inte förstått att även deras små monster kräver en viss tukt och förmaning.
Bosse, den lilla chihuahua-hanen som vi tog över i höstas, är i grund och botten en snäll hund. Han sitter och ligger på kommando, han kommer när man ropar och kan gå lös ute när man rastar honom utan att han springer bort. Dock hade han en del rädslor med sig i bagaget som vi inte riktigt vet hur de har uppstått i och med att vi inte har hela hans historia klar för oss. En av dem var hans rädsla för män i mogen ålder. Osäker var han drog gränsen. Äldste sonen och hans tonårskompisar gick an, men maken skällde han ut. Och alla grannar av manligt kön. Detta har vi sakta men säkert arbetat bort genom att socialisera honom, först och främst med maken och senare med alla män bland släkt och vänner. Idag sitter han lika gärna hos maken som hos någon annan i familjen och vi kan träffa grannen vid brevlådan utan att Bosse skäller lungorna ur kroppen. Det enda som verkligen får honom att fortfarande se rött är andra hundar. Ju större hundar, desto argare är Bosse.
Birk, vår lilla papillon-valp, är i kontrast till Bosse inte rädd för nått. Tvärt om, faktiskt. Han älskar allt och alla; män, kvinnor, barn, andra hundar, alla. Han är snäll, kan ”stanna där” tills han får komma, sitter och ligger på kommando (ibland blandar han dock ihop begreppen), känner igen sitt namn och kommer när man ropar. Birk leker gärna med Bosse och bollen och håller sig på tomten under tiden. När vi går ut på promenad vill han gärna hälsa på andra hundar, men skäller inte på dem. I alla fall inte alltid och bara när Bosse är med och skäller först.
Små-killarna är på alla sätt och vis jättetrevliga, glada när man kommer hem, roliga och busiga. Visserligen skäller Bosse på alla grannskapets hundar, visserligen skäller Birk till hälsning på alla han gillar och springer rakt ut i gatan för att hälsa när folk och fä går förbi. Ute på landen tar vi långpromenader i skogen och hundarna följer oss vart vi går. Inga problem.
I helgen var vi ute och promenerade med hundarna på Järvafältet. Båda var lösa och vi träffade på människor som glatt hälsade på våra småkillar. De var ju så söta. Allt var frid och fröjd tills det dök upp ett par med tre terrier-hundar. Bosse gav dem en utskällning så det ekade över ängarna, men kom efter oss så snart vi kallade. Birk däremot hade inga planer på att överge sina nya vänner. Paret försökte gå vidare med sina hundar, men Birk bröt inte upp utan valde att följa med dem hur mycket vi än kallade och ropade. Efter ett tag fick jag gå efter honom och vi fortsatte promenaden med Birk i koppel.
På kvällen hade vi bestämt oss för att knalla iväg till ängen med killarna för att de skulle få leka av sig. Med hade vi favoritbollen. Ut från en tvärgata kom ett par på kvällspromenad. Med sig hade de sin hund i koppel. Då flög fan i Bosse, som var okopplad. Vi skulle ju bara runt hörnet till ängen. På sina småfötter rasade han ner för gatan för att ge sig på den främmande hunden. Väl framme fick han sig en kaskad av snö i ansiktet av hundägaren. Det fick Bosse att stanna upp så pass att maken kunde fånga in honom.
Plötsligt såg jag verkligheten i vitögat. Vi hade inte alls två väluppfostrade småkillar som lystrar till alla kommandon och kan uppföra sig i alla lägen. Enligt Fredrik Steens bok ”Hundcoachen” har vi en hundaggressiv liten chihuahua och en papillon på god väg att bli en, frustrerad över att inte, som sin vana trogen, få hälsa på allt och alla för all framtid. För det kommer förstås att bli ohållbart i längden.
-Nej, här får man allt börja arbeta på sitt ledarskap, sa jag till mig själv.
Redan samma kväll blev det sittövningar hemma på köksgolvet. Nu räckte det inte med att sitta så där lagom fint. Efter att ha lusläst ”Hundcoachen” så har jag förstått att det ska överinläras. De ska sitta hårdare och bättre. På med kopplet, kommendera sitt och när de sitter, dra lätt i kopplet och då ska de sitta kvar hårt på sin rumpa. Det visade sig inte vara något problem. Då ökade vi kravet och lät dem sitta på lite ovanliga platser. Det gick också bra. Då höjer vi ribban lite till. Planen är att själv placera mig i lite ovanliga lägen och t ex kommendera sitt från liggande, så får vi se hur det går. För här råder numer full dressyr. Och om inte det hjälper så blir det lydnadsövningar till våren. Här ska inte fostras några osäkra småbjäbbar utan trygga småkillar med tillit till familjen.
Ikväll efter att ha klippt några av Birks klor medan han låg bredvid mig och lät mig hantera honom utan att jag höll i honom annat än i tassen, detta som ett led i att arbeta på mitt ledarskap och skapa förtroende, tittade Birk upp på mig och tycktes tänka:
-Bra, matte! Det blir nog folk av dig också.

Har man inte jobb så skaffar man sig

För några veckor sedan blev vi ombedda att ta hand om en chihuahua vars matte skulle vistas utomlands ett halvår. Efter lite betänkligheter tackade vi trots allt ja till erbjudandet och dagen efter flyttade Bosse in. Bosse visade sig vara en hund från de fina kvarteren. Med sig hade han inte bara schampo utan även balsam, egen parfym, guldfärgade bajspåsar och ett Burberry-halsband för promenader. Det visade sig att Bosse är en mycket trevlig hund, som inte tuggar sönder saker, inte gör sina behov inomhus (okej, det hände kanske någon olycka i början), klarar av att vara ensam hemma, liten som en katt och gärna kryper upp i famnen och kelar en stund. Vi blev så betagna av denna lilla väluppfostrade varelse så vi började leta efter en alldeles egen hund bland hundannonserna. Mest tittade vi på ett- eller tvååringar för att slippa alla valpbestyr. Bosse är ju två och ett halvt år och därmed förbi de första turbulenta valpåren.
Nu var det dock så att min sistfödde hade fastnat för en svart/vit fyra och en halv månaders papillonvalp. Varje gång jag satte mig för att googla hundannonser så kom han farande med denna en och samma annons. Nja, vi ville ju ha en liten hund. Jag tycker Bosses storlek är alldeles passande. Efter mycket om och men gav jag med mig och bokade träff med uppfödaren för att åtminstone komma och kolla på valpen. Behöver jag meddela att vi inte åkte hem tomhänta? Här om dagen flyttade således Birk in. Med sig hade han alla valpigheter som man bara kan tänka sig.
In kom han som ett yrväder. Uppfödaren hade intygat att han var rumsren, men det är han i alla fall inte enligt mina mått mätt. Bort åkte därför mattor och annat i farozonen och övervåningen fick blockeras från nattliga besök. Grisknorrarna som vi köpt åt Bosse, men som han med avsmak ratat, gick åt som Långben äter majskolvar på julafton. Vi kastade oss iväg för att införskaffa pipleksaker och annat för att stimulera denna storörade nya familjemedlem vars energi aldrig tycks sina.
Efter ett par dygn med Birk satt jag hålögd på en stol, stirrade ut i tomma intet och undrade om jag verkligen var helt klok i huvudet. Barnen är stora och det fria livet börjar återvända efter småbarnsåren och vi hade ju fått låna den perfekta hunden och det i hela sex månader. Varför kunde jag inte låta det bara få vara så? Hur kunde jag ens komma på tanken att skaffa mig detta heltidsarbete som det innebär att fostra, sköta och stimulera en valp? Pruttar gör han också, och det illa.
Nedanför mig var Birk i full färd med att slaska i sig sin frukost. Med valpigt ryckiga rörelser undersökte han omgivningarna efter mer när han var färdig med innehållet i sin skål. Jag ropade på min yngste son för att komma och koppla hundarna och följa med mig på en promenad innan maten hunnit passera genom hunden för att hamna i en bearbetat hög på köksgolvet. Det kan gå med en väldig fart det, har jag förstått.
Tillsammans hasade vi runt kvarteret med varsin hund i koppel. Birk fick beröm för varje hög och pöl som han lyckades prestera utomhus. För att inte Bosse skulle känna sig åsidosatt fick även han beröm för sina pölar och högar. Förvånat tittade han upp på oss och tycktes undra varför nu detta ståhej över hans uträttade behov.
Hemma hade äldste sonen vaknat och jag hann nätt och jämt torka alla åtta tassar innan jyckarna for iväg upp i soffan för att önska sonen en god morgon med pussar och kel. Sedan försökte jag jobba lite medan pipdockor och bollar ven genom luften. Efter ett tag lägrade sig lugnet i huset. Sönerna tittade väl på tv eller spelade dataspel, Bosse tog sig nog en tupplur och nedanför mig på golvet vilade Birk. Jag tittade ner på trasseltussen med de ovanligt stora öronen som lugnt snusade där nere vid mina fötter. Jag kliade honom lite lätt i nacken och han tittade sömnigt upp med sina pepparkornsögon. Vilket litet liv, tänkte jag för mig själv. Det ska nog gå.
Ner från övervåningen kom yngste sonen och gav Birk en öm blick.
-Är du fortfarande arg på dig själv för att du köpte honom? undrade han försiktigt.
Jag log mot honom och ruskade på huvudet. Det ska nog gå på något sätt.

Utan penna i Portugal

Det var dags för den årliga europeiska diabeteskongressen i förra veckan och var med anledning av detta på plats med två kollegor i Lissabon för att delta. Vi hade ingen utställning denna gång så vi passade på att umgås med våra kunder var helst vi dök på dem istället. Just detta var jag i färd med när jag upptäckte att jag glömt alla mina visitkort på hotellrummet. För att lämna över mina kontaktuppgifter fick jag ett visitkort av min kontakt och jag rotade i kongressväskan efter den penna som något läkemedelsföretag hade sponsrat mötet med för att skriva ner min epost adress på baksidan. Hittade den och kunde fullborda mitt värv. Vi talades vid ett tag till och precis när jag skulle avsluta samtalet för att hasta till nästa seminarium bad hon mig att få tillbaka sin penna. Sin penna? Det var ju den enda pennan jag hade och med vilken jag förde anteckningar under mötet, som underlag till rapportering väl tillbaka på kontoret. Jag ville inte argumentera med en kund så jag lämnade över pennan utan att protestera. I alla fall inte högt.
På vägen till seminariet tänkte jag att jag svänger väl förbi någon av de stora läkemedelsbolagens utställningsbås för att plocka upp en giveaway penna så är problemet löst. Naturligtvis hade de inga pennor att tillhandahålla som giveaway så jag fick klara mig utan. Tillbaka på hotellet var jag noga med att lägga ner både visitkort och penna i väskan så att jag inte skulle glömma bort det på morgonen dagen efter.
Nästa dag flöt på bra och på kvällen efter hade jag och min kollega AC planerat att ta några geocacher. Hon är en minst lika hängiven geocachare som jag och vi skulle bara slänga in väskan och byta skor på hotellet innan vi gav oss av. Kvar på hotellet lämnade jag kongressväskan och tog bara med mig en mindre handväska för att inte ha så mycket att släpa på. Vi hade varit ute och rekat dagen innan, kollat igenom tidigare loggar och foton på hotellet med internetuppkoppling så vi hade en klar bild om var skatterna var att finna. Den första cachen gick vi på direkt. Den var gömd på en grön postlåda eller om det var en sopkorg. Nöjda med oss själva öppnade vi den lilla lådan och drog ut den lilla loggboken där i som skulle signeras. Jag stoppade ner handen i handväskan för att fiska upp en penna. Jädrans! Den låg kvar i kongressväskan.
Klockan var ganska mycket på kvällen, så möjligheten att införskaffa en penna i butik var därför ganska liten. Istället fick vi lomma iväg till nästa cache med denna osignerad.
-Jag har en plan, sa jag till AC. Vi tar pennan ur nästa cache på vår planerade rutt, lånar den ner till den sista cachen som vi planerat logga och lägger tillbaka den på vägen upp igen.
Nästa cache på vår lista var lite större, hade vi förstått av våra undersökningar av loggbilderna, och borde därmed innehålla en penna. Glada i hågen hastade vi så ner för att söka rätt på denna.
Den innehöll ingen penna. Vi fick således lämna även denna geocache osignerad för att finna rätt på den sista cachen som vi planerat in för dagen. Den sista cachen skulle vara belägen bredvid en bar som vi besökt kvällen innan och jag föreslog för AC att vi skulle gå in där och be att få låna en penna. När vi väl hittat på cachen såg vi att baren var i färd med att stänga. För att hinna låna penna och för att inte väcka misstänksamhet tog vi med och cacheburken till baren för att signera loggboken. Ja visst fick vi låna penna, det var bara att ta den som låg på bardisken. Vi hittade pennan, kunde signera loggboken och bege oss ut igen för att återbörda cachen till sitt rätta gömställe. På vägen tillbaka ut mötte vi bartendern i dörren.
-Can we have this pen? frågade jag honom förhoppningsfullt. Det var ju bara en helt vanlig bläckpenna, en sådan där med blå plastkork och knappast med något värde för baren. De hade väl fler pennor än denna, tänkte jag.
-Oh no, svarade bartendern bestämt och förklarad att med just denna enda penna skulle han göra sina räkenskaper senare på kvällen.
-We can buy the pencil, försökte AC. One euro, we give you one euro for the pencil!
Men bartendern ruskade bara på huvudet, tog sin penna och gick in för att stänga för kvällen. Vi hade bara att lämna stället utan penna. Nåja, vi hade i alla fall loggat den cache som var längst bort från hotellet. Kanske, kanske kunde vi övertala vår kollega SAC, som blivit kvar på hotellet denna kväll för att ta sig ett långt badkarsbad och mest rynkat på näsan åt vårt skattletande, att återvända till de övriga två någon kväll när vi var i krokarna för att äta middag. Men på vägen tillbaka till hotellet vände oturen. Precis innan den andra cachen för kvällen hittade vi två tanter med stora väskor som stod vid en busshållplats.
-Dom måste ha en penna i dom där väskorna, sa jag till AC, som nickade och höll med.
Vi styrde stegen mot tanterna och frågade om det möjligen kunde vara så att de hade en penna att låna ut. En av tanterna rotade i sin stora väska och fiskade upp en penna till mig att låna. Jag bad AC att hon skulle vänta på plats med damerna, så att de inte skulle bli oroliga att jag tänkte stjäla deras penna, förklarade för tanterna att jag bara skulle springa runt hörnet och skriva ner en sak. Jag skulle straxt vara tillbaka. Tanterna, som var lite påstrukna, väntade snäll på plats med AC medan jag signerade chachen åt mig och AC och funderade inte alls över att jag sprang iväg med deras penna, var borta med den bakom hörnet en minut innan jag kom tillbaka med den.
Nöjda med detta beslöt vi oss för att fira att vi hittat tre geocacher denna kväll, och i alla fall lyckats med att signera två av dem, med att ta en öl på en uteservering. Sagt och gjort och när vi satt där och kom en försäljare av hattar förbi.
-Om han kommer hit ska jag fråga om han har en penna att sälja, sa AC.
Det gjorde hon, men han förstod inte att vi verkligen ville köpa en penna utan sprang ivrigt bort till en servitör för att låna en penna i förhoppning av att möjligen få sälja en hatt. Kvar lämnade han sin hög av hattar vårt bord. När han var tillbaka med penna låtsades därför AC att notera något på ett papper innan hon lämnade tillbaka pennan till servitören, allt för att inte verka för underlig.
-Det finns ett hotell längre upp, sa AC. Vi går in där och kollar om de har en penna.
Med nytt mod hastade vi således iväg i jakten på en penna för att signera även den första cachen vi hittat denna kväll. Mycket riktigt, i närheten av cachen hittade vi Hotel Avenida Palace, ett fem-stjärnigt hotell vid torget Restauradores. Inget problem, de fixade snabbt fram en penna och vi kunde hasta iväg och logga även den sista cachen.
Fortsättningsvis under vistelsen såg jag till att ha med mig penna så att både föreläsningsanteckningar kunde föras så väl som geocacher loggas och innan vi styrde kosan hemåt Svedala igen hade vi loggat tre till. Men det var fasen vilken hårdvaluta pennor är i Portugal. Mitt råd för er som tänkt resa dit är ta med rikligt med egna.

Geocaching på blodigt allvar

Det där med geocaching, det kan vi i alla fall komma överens om att det är en teknologisport för vuxna nördar. Barn tycker det är roligt att rota runt lite här och där efter skatter, men hittas de inte ögonaböj så falnar intresset ganska snabbt. Så är det inte för oss vuxna. Vi kan söka och söka och hittar vi inte så återkommer vi en annan dag. För oss är det seriöst, eller som grannens lilla A, 10 år la fram det:
-Jag har hört att du tar det där med geocaching allvarligt, sa hon medan hon kisande spände ögonen i mig.
Det kunde jag inte förneka. Istället tog jag med henne, sonen och sonens vänner på en runda. För vi vuxna behöver barnen i detta. De fungerar som förkläden. Ingen undrar varför man som vuxen kryper runt, runt flera varv runt en björk medan man krafsar i jorden runt dess rötter om man har barn med sig. Ensam under björken skulle man få menande blickar från omgivningen, kan jag lova.
Jag pratade just om detta med kollegan SK på jobbet tidigare idag. Han brukar inte ta med sig barnen ut, de är vuxna och anser förmodligen att pappa är pinsam. Istället har man med sig hunden. Ingen funderar varför man vandrar runt samma hus 10 varv om man har hunden med. Man kan ju alltid skylla på att hunden vill.
Pinsam tycker också maken att jag är som jag håller på. Vi var precis nere i Ulm, Tyskland på semester och då var det förståss läge att passa på att cacha lite. Hade sett ut en fin gömma i Altstadt. Vackra Altstadt med sina smala biflöden till Donau som stillsamt rinner under små, pittoreska broar mellan korsvirkeshusen. Dessvärre låg skatten ganska centralt placerad i gamla stan och platsen var utsatt för mycket "mugglare" som förfriskade sig på ett intilliggande fik.
-Jag tror ingen såg att vi tog den överhuvud taget, förklarade jag nöjt för maken efter väl förrättat värv.
-Du tror inte alls att någon tyckte att du hade en smula avvikande beteende där du satt och stirrade in i en cykel i flera minuter? muttrade maken.
Vi letade lite fel först, måste jag medge. Trodde att skatten kunde finnas någonstans på en cykel som stod fastsurrad på en lite bro. Vi hittade cachen senare på en närliggande bro, magnetisk under ett fönsterbleck. Snyggt! Maken höll sig en bit ifrån.
-Efter att jag själv stått och stirrat på samma forell i tretti minuter medan ni letade skatter, började folk tycka att till och med jag visade på ett avvikande beteende, fortsatte maken. Ska han ta livet av sig, eller?
Men maken, han kan ge igen, han. Ikväll var vi på ICA och handlade. Vi hade samlat ihop allt utom tandpetare och var på väg till kassan för att betala. Var kunde de där tandpetarna vara?
-Jag kollar här efter tandpetare, ropade maken några hyllrader bort och pekade in i djurmatsgången.
Jag nickade och fortsatte leta på mitt håll.
-Kattmat, fortsatte han medan han försvann in i gången, det brukar fastna mellan tänderna.

Svanstatus

Jag är precis hemkommen från årets Medica-mässa i Düsseldorf. Otroligt vad den stan kan svälja människor. Omkring 150000 personer deltar varje år på Medica. Utställare är allt från hälsa och rehabilitering, till diagnostik och medicin. Vi deltog i Exportrådets Sverige-monter som ett av flera svenska biotech-företag.
Det är intressant att inrätta sig i det tåg av människor som varje morgon strömmar in till de 17 flera fotbollsplaner stora mässhallarna och på samma sätt strömmar ut ur dessa mässhallar varje kväll och på väg in mot "altstadt" för en bit mat och kanske en öl. Där travar de på led alla möjliga affärsmän och -kvinnor, de flesta med hög svanfaktor. Vi brukar roa oss på jobbet med att indela folk på en graderad skala alltifrån rufs till svan. En person, vanligtvis kvinna, med hög svanfaktor är en sådan som aldrig är fel. Hon är alltid rätt klädd, perfekt och ofta lite mer sminkad och med alla hårstrån precis där de är tänkta att vara. En kvinna med hög rufsfaktor däremot, är ofta mindre sminkad för det hanns inte med på morgonen, klädseln är lite mer åt det praktiska men bekväma hållet samt kan om hon har otur komma klampande med gylfen på vid gavel. Det skulle förståss aldrig hända en svan.
En av kvällarna i Düsseldorfs altstadt satt vi och diskuterade var någonstans på skalan vi förmodligen själva befann oss. Vår chef CAx och jag bestämde oss för att vi nog var mer åt rufshållet på skalan, men att vår kollega SD hade begåvats med en aningens högre svanfaktor än oss båda andra. SD i sin tur menade att man till mångt och mycket själv kunde bestämma var på skalan man skulle befinna sig.
-Det beror bara på hur mycket tid man vill investera i sitt utseende och hur man tar sig ut, menade hon med bestämdhet.
Jag och CAx kände oss inte riktigt övertygade om den saken. Visserligen kanske vi prioriterade sovmorgon högre än fler minuter framför spegeln på morgonen, men visst hade vi väl båda en vilja att sträva mot perfekthet? Det trodde inte SD på.
På väg hem till hotellet några öl senare kom jag ihåg att det nog fanns en geocache på vägen. Som tur var hade jag laddat ner koordinaterna till min telefons GPS, så det vara bara att sätta igång och söka. Vid vallgraven som delade Königsallees nord- och sydgående körfält skulle den vara. Precis vid en bro som förenade Schadowstrasses östra och västra delar skulle den finnas den där skatten med det passande namnet Kö, som Düsseldorfarna kallar sin shoppinggata Königsallee. Själva ledtråden var "gå in från väster, ta en paus och ta den därunder". I skydd av mörkret hasade jag mig därför nerför sluttningarna som kantade vallgravens västra sida, trevade mig fram utefter stenarna nedanför bron för att slutligen klättra upp i den handfatsstora fontän som hängde utefter brons västra sida. Fontänen var tömd för vintern och fylld med löv. För att hitta eventuella håligheter vari skatten kunde vara göms krafsade jag runt bland löven. SD sprang fram och tillbaka uppe på bron med min telefon för att hitta koordinaternas nollpunkt. Bäst som det var uppflugen i fontänen ivrigt krafsande bland löven hörde jag min chefs röst i mörkret.
-Jag tror inte vår företagsförsäkring täcker det där, informerade hon mig genom mörkret. Och om du ramlar ner i vattnet, hur får vi då upp dig? Vi har inget paraply med oss som vi kan haka fast dig med för att dra upp dig igen.
Efter en stunds idogt letande gjorde sig kvällens tidigare dryckesintag påmint och både CAx och SD började klaga på att det började trycka på. Motvilligt avslutade jag letandet, klättrade ner ur fontänen och tillbaka upp på Königsallee. Molloken över nederlaget promenerade jag och mina kollegor tillbaka till hotellet.
Redan kvällen efter var jag tillbaka med SD men utan CAx, som hade tagit ett flyg tillbaka till Sverige tidigare på kvällen. Denna gång hade jag haft ett dygn på mig att grunna över ledtråden och kunde därför gå direkt på skatten utan GPS-hjälp. SD blev så in i norden exalterad över upptäckten att hon genast kastade sig på telefonen och ringde upp CAx, som inget ont anande förmodligen fortfarande satt på flyget.
-Vi hittade guldet, vi hittade guldet! skrek hon till CAx mobilsvar varpå hon vände sig till mig med uppmaningen att även notera hennes namn på den papperslapp som skatten egentligen innehöll.
Jag gjorde så och för att fira knallade vi nöjda iväg till närmsta glühwein-stånd för att fylla på de muggar i form av snögubbar, som vi haft med oss och tömt under processen. Lyckliga över dagens framgång skålade vi med snögubbarna i glühwein och skrattade åt gårdagens fruklösa letande.
-Inte mycket svan hos dig igår när du stod där uppe i fontänen och kastade löv omkring dig, upplyste mig SD.

Virka och verka

Vem vet ur vad saker och ting har sitt upphov. Ville ha hjälp av maken en dag med att täta till kontaktytan för en glödlampa. Bad honom dra upp metallbiten som sitter där nere i hålet högst upp på lampfoten där man skruvar i själva lampan. För ändamålet sprang jag i väg och hämtade mina virknålar, av vilka han valde en i passande storlek. När uppdraget var slutfört samlade jag åter ihop mina virknålar för att föra dem tillbaka varifrån de kom. Märkte dock inte att en av nålarna letat sig ur påsen och glidit ner på hallmattan.
Hemkommen från arbetet dagen efter hittade jag maken sittandes på hallmattan - virkandes. Han hade hittat virknålen samt även ett garnnystan, som jag vid något tidigare tillfälle fått av svärmor, och satt nu på golvet och tillverkade ett långt snöre.
-Vad ska det där bli? undrade jag förbryllat medan jag beskådade den pågående skapelseprocessen.
-Jag vet inte, svarade maken, men jag kom plötsligt på hur man virkar.
-Men inte hur man svänger, la jag till mer som ett påstående än en fråga.
Det mindes han inte längre från de avlägsna slöjdlektionerna, så jag satte mig ner bredvid för att instruera. Efter en stund började snöret ta formen av en tratt. Hemkommen efter ytterligare en dag på jobbet fann jag maken i soffan precis avslutandes tillverkningen av sin första virkade mössa. Fler skulle komma.
Dagen efter for han iväg till arbetet iklädd sin egen skapelse och kom hem stolt som en tupp.
-De ville att jag skulle ta upp beställningar på mössor, upplyste han och sträckte på sig.
Det blev det nu inget av, men till jul hade alla i släkten i alla fall varsin mössa i paketen. Alla utom jag, ska tilläggas med en viss besvikelse. Svärmor hade fått en i all sköns färger, medan svägerskans var mer återhållsam i färgvalen. Sönerna hade fått varsina som de stolt visade upp på dagis. Dagisfröknarna, som det hette på den tiden, gav maken uppskattande blickar när han kom för att hämta grabbarna på eftermiddagen.
Sedan kom våren och makens virkiver avtog och med den mössproduktionen. Har inte sett honom virka på många år nu. Häromdagen hade vi emellertid den första riktigt krispiga höstdagen för säsongen. Maken och jag hade gett oss iväg till ICA Maxi i Häggvik för att veckohandla och hamnade på garnavdelningen. Såg det glittra till i ögonen på maken vid hågkomsten av sin forna förströelse.
-Man kanske skulle virka lite, sa han mer för sig själv än till mig samtidigt som han kände på några garnnystan. Vad tror du om det här?
Han höll fram ett nystan med svart garn.
-Det beror väl på lite vad det ska bli, svarade jag.
Skulle det äntligen vara dags? Var det min tur nu? Kunde jag önska mig någon speciell färg, tro? En randig, kanske? Eller skulle jag passa bättre i en enfärgad. Kanske en grå? Eller varför inte en riktig färgklick till vintern? En röd kanske?
-En mössa förståss, sa maken självklart. Jag ska göra en ny mössa till mig själv. En svart får det bli.

Det man inte visste man behövde

Jag räknar mig till de konservativa. Inte så mycket politiskt kanske som personligen. Jag är den som med kritisk rynka i pannan står bredvid och betraktar nymodigheterna när de kommer. Förmodligen var jag den sista på planeten som skaffade mig en iPhone och vore det inte för mitt arbete så skulle jag förmodligen inte ha en än i denna dag. Nu var det så att jag försågs med en och nu kan jag inte längre leva utan den. Jag använder den till allt och väntar bara på att någon ska lansera appen som ser till att middagen står på bordet när jag kommer hem. Tills dess får jag förlita mig på maken.
Det tog förresten flera år innan jag skaffade mig mobiltelefon överhuvudtaget. Inte heller det var på eget bevåg. Det var maken som till slut försåg mig med en, men det tog flera år innan jag behöll den påslagen. Till en början slog jag bara på den när jag skulle ringa. Detta för att spara batterier och till maken stora förtret var jag därför aldrig anträffbar. Numer har jag mobilen påslagen, men i väskan vilket gör att jag inte alltid hör när det ringer.
Inte har jag skaffat mig GPS heller. Om jag någon gång behöver en så har jag en i min iPhone. Men i bilen har jag ingen och har heller aldrig hyrt bil med en. Har fått för mig att jag hittar bäst själv. De som skaffat sig GPS vurmar förståss för denna lilla fyrkant att placera i framrutan. Våra vänner och tillika grannar har till och med gett sin ett namn passande den myndiga stämma som med pondus leder dem rätt i världen.
En affär som gjort det till sig grej att tillhandahålla prylar som man inte riktigt visste att man behövde är Teknikmagasinet. Detta har förståss blivit sönernas favoritaffär. De reklambroschyrer som leksaksaffärerna skickar ut innan jul med bifogad, praktisk önskelista är numer ersatta med Teknikmagasinets produktkatalog hemma hos oss. Själv undrar jag vem det är som skriver de produktbeskrivande texterna som ska locka till köp i denna katalog. Som exempel kan nämnas Gentlemens Ball Scratcher som utlovar stilfult kli med pungkliarnas Rolls Royce, som i katalogen beskrivs på detta sätt:
"Nu när genusneutralitet är senaste skriket är det få saker man på ett politiskt korrekt sätt kan säga är typiskt manliga - utom möjligen att klia sig på pungen! Att på klassiskt manér använda fingrarna till att ägna sig åt denna mannens sista rättighet hör dock pöbeln till och har ingen plats i det moderna samhället! Kliande medelst silverhand ökar effektiviteten samtidigt som det görs på ett gentlemannamässigt och salongsfähigt sätt, även passande i samhällets finrum. Längd 225 mm. Lev inkl exklusivt etui."
Kanske något för maken i julklapp? Eller vad sägs om den pruttande nyckelringen Dr. Fart, som beskrivs så här:
"Släpp en brutal men doftlös mök när tillfället bjuder! En enkel knapptryckning på den lilla dosan i trånga folkfyllda utrymmen, förslagsvis en hiss, och anklagelserna kommer stå som spön i backen! Tråkigt värre! Mått 70x20x55 mm. Vikt 48 g. Drivs med 3 st GP357-batterier. Lev inkl batterier."
Kan kanske med fördel kombineras med följande förunderliga produkt:
"Liquid ass - Bajslukt på sprayburk! Liquid Ass är definitivt lägre än Glocalnet, samt allt annat du kan tänka dig. Spraya en tredjedel av burken i ett normalstort rum och du har rejäl avföringsstank i upp till tre timmar! Utmärkt att spraya på dörrhandtag, på modebloggare, i möteslokaler, i hissar m.m. As(s)kul och fullkomligt stillöst!"
Eller för finsmakaren Belly Button Brush, en exklusiv navelluddsborste, som hjälper en att hålla rent i naveln och som levereras i en mycket fin förvaringslåda. Och för kvinnor som mig, som lever med 3 män i olika storlekar, LavNav:
"Harmonisk nattbelysning för toaletten! LavNav fästs på insidan av toalettlocket och lyser automatiskt upp när du närmar dig – i grönt om sittringen är nere, i rött om sittringen är uppe! På så vis slipper du begå misstaget att halvt sovande sätta dig direkt på det ofräscha porslinet. Drivs med 2 st AA-batterier. Mått 75x90x25 mm."
Väntar med spänning på att årets produktkatalog ska dimpa ner i brevlådan och upplysa mig om fler prylar som jag inte visste att jag behövde.

Ta skydd

Var uppe i Tällberg i helgen med kollegan MG för att närvara vid ett möte som vårt företag varit med och sponsrat. Det var ett ganska litet möte för ungefär 150 forskare från olika delar av världen, så vi fick plats att hålla till på Åkerblads gästgiveri. De flesta deltagarna var kunder till oss och vi skulle delta som representanter från företaget. Naturligtvis hade vi kontrollerat förekomsten av geocacher i omnejden och den var god, kunde vi se. Vi var ute redan fösta kvällen i väntan på att deltagarna skulle komma med buss och tåg, mestadels från Stockholm och det stora, veckolånga, europeiska diabetesmötet som avslutats på fredagen. Kvällen var lite sval när vi promenerade ner mot Siljan för att leta upp vår första skatt för besöket.
-Den skulle ligga i ett vindskydd, informerade MG. Skulle inte förvåna mig om den ligger där ute.
MG pekade ut mot ett litet tak som syntes på en ö straxt utanför.
-Det hoppas jag verkligen inte, svarade jag.
-Men det skulle vara roligt, sa MG, för du skulle vara tillräckligt envis för att simma ut dit.
Vi traskade vidare och kom snart fram till rätt vindskydd och kunde logga gömman. I närheten låg en eka förtöjd och MG menade att vi skulle kunna låna den i behov av att ta oss ut till den lilla ön. Det skulle visst finnas en skatt där ute också, hade MG kollat upp på GPS:en.
Kvällen efter var vi ute igen och kunde logga några till i närheten innan middagen var serverad.
-Skönt att komma ut ett tag, sa jag in till MG som tryckt in sig i den telefonkiosk, som vi trodde hysa en gömma.
-Ska du komma in och leta? undrade han där inifrån.
-Det blir trångt, svarade jag, jag väntar här.
Regnet strilade där jag stod utanför och väntade under paraplyet. När han hittat skatten, skrivit upp oss båda i loggboken och kommit ut ur kiosken vandrade vi ner mot Åkerblads och de sprakande brasor som tänts för kvällen. Just som vi kommit en bit på vägen mötte vi en grupp forskare på väg mot Tällbergsgården.
-Tur att de inte kom tidigare, sa jag lättad, och att de inte hittat oss båda intryckta i telefonkiosken.
-Ja, det hade sett ut det, svarade MG och nickade hälsande mot gruppen när de passerade.
Mötet avslutades vid lunchtid och vi hade redan sett ut några bra gömmor att leta upp innan avfärd. En av dessa var placerad nere vid stationen, men när vi kom dit såg vi att perrongen var fullproppad med deltagare från mötet.
-Det går inte, utropade jag besviket. Vi kan inte åka dit och leta när dom står där, vi skämmer ut oss.
-Det finns en annan i närheten, upplyste MG tröstande. Vi får ta den istället. Som en bonus.
Irriterad tryckte jag gasen i botten och drog förbi sällskapet som väntade uppe på perrongen. Efter att ha loggat "bonusgömman" gjorde vi ett nytt försök nere på stationen. Ett tåg hade anlänt och i hopp om att detta skulle ta mötesdeltagarna med sig parkerade vi och avvaktade i närheten.
-Fäll ner solskyddet! uppmanade jag MG.
Tysta satt vi bredvid varandra i bilen gömda bakom nerfällda solskydd och väntade. Så fort tåget lämnat perrongen och mötesdeltagarna var borta kastade vi oss ut ur bilen för att hitta gömman. Vid avslutat uppdrag hastade vi iväg mot Tällbergsporten för att leta fram en sista gömma innan bussarna med resten av deltagarna skulle avgå och därmed även de passera Tällbergsporten. Vi ville inte vara med om några fler riskfyllda situationer.
Väl framme vid Tällbergsporten parkerade jag i skydd bakom en husbil. Sedan gled vi ur bilen för att påbörja vårt sökande runt de fyra stengubbarna som pryder platsen. Vi undersökte gubbarna och kom fram till att det inte kunde rymmas så mycket till skatt under någon av dessa. Istället började vi syna de omgivande blå stolparna och jag la mig på knä för att söka i hålrummen inunder.
-Bussarna kommer, ropade MG plötsligt, for upp och tog skydd bakom en stolpe.
Hastigt kom jag på fötter och tog likaså jag skydd bakom en stolpe.
-Tror du de såg oss? undrade jag flämtande och kikade försiktigt fram bakom min stolpe.
Bussarna hade stannat vid vägskälet för att vänta ut trafiken och stengubbarna med sina omgivande blå stolpar, bakom vilka vi stod gömda, var väl synliga från vägen.
-Jag vet inte, svarade MG, men jag skulle gissa att gubbarna är så i ögonfallande att man tittar hit.
Ett bra tag stod vi gömda bakom stolparna. Då och då kikade jag ut för att se om bussarna var borta. När det så äntligen blivit en lucka i trafiken så att de kunde svänga ut och försvinna mot Stockholm med alla mötesdeltagarna kunde vi äntligen pusta ut och återuppta sökandet.
-Du vilken tur att vi inte lånade ekan och rodde ut till ön, sa jag till MG. Någon hade ju kunnat se oss uppe från Åkerblads och undrat varför sponsorerna satt in en liten båt ute på Siljan. I regnet...
När jag tittade upp mot husbilen i närheten såg jag två ansikten i fönstret stirra mot oss där vi stod. Med en rivstart lämnade de därefter platsen.
Gömman hittades slutligen och vi kunde fortsätta vår resa tillbaka mot Uppsala och Stockholm.

Släkten är bäst

Jag och familjen hade förmånen att bli inbjudna på släktträff i helgen. Med anledning av detta drog vi iväg på blixtvisit till Österbotten. Vi tog båten över från Stockholm till Åbo på fredag kväll, bilade upp till Vörå på lördag morgon för att delta i festligheterna under eftermiddagen och kvällen samma dag.
En ny upplevelse för mig inträffade vid incheckningen på Norrvalla när jag uppgav mitt och familjens inte helt vanliga efternamn.
-Jaha, och vilka av alla Nikus´ar är ni? ville damen i receptionen vänligen veta.
Av sex Nikus i hela Sverige består fyra av dem av mig, maken och våra två söner. De övriga två är släktingar, om än inte helt nära sådana. I Finland finns det dock några fler, men inte många. Jag är således inte helt van vid frågan om vilken Nikus jag är. Jag brukar oftast var den enda.
Efter en regnig morgon sprack himlen upp och solen tittade fram lagom tills det var dags att samla ihop oss uppe vid Nikusbackan, den gård där allt började och varifrån vi också fått vårt namn. Där fick vi oss till livs en portion historia om gården och om bygden i stort. Avvaktande sneglade vi på varandra. Även om vi troligen alla kände någon, var det få som kände många. Efter några glas champagne hade alla dock tinat upp så pass att samtalen flöt på ganska obehindrat under resten av dagen.
Innan middag samlades vi till en lättsammare föreläsning om våra förfäder, vilka de var, deras olika öden samt om alla våra släktgrenar. Maken, som ju är ingift i släkten, lyssnade uppmärksamt, men hade svårt att dölja sin besvikelse över det faktum att det inte var släkten som gett upphov till den gamla släktgårdens namn och som också inspirerat namngivning av de närliggande gatorna Nikusbackvägen och Nikusgränd.
-Det är ju vi som tagit namn efter platsen och inte tvärt om, väste maken från sin plats bredvid mig i föreläsningssalen.
Så sant. Istället tog man förr namnet efter det hemman där man bodde och verkade och det är detta namn, Nikus hemman, som med tiden givit upphov till vårt släktnamn.
-Till sist skulle jag vilja uppmärksamma G Nikus, som vid giftermål med J Nikus valt att ta sig efternamnet Nikus, avslutade vår ciceron T Nikus sin föreläsning för kvällen. Det är väl värt en applåd.
Maken ryckte till när han hörde sitt namn nämnas. En rungande applåd ljöd därefter genom salen och ett 50-tal ansikten vändes mot vår plats bland bänkraderna. Några nickade uppskattande mot maken, som nervöst skruvade på sig av den uppmärksamhet som plötsligt riktats mot hans person. Till sin förvåning blev maken, som trott sig spela en mindre roll i denna tillställning, plötsligt föremål för mångas nyfikenhet och hans roll i sammanhanget utvecklades till en mer central sådan när flera kom fram för att trycka hans hand samt förmedla sin uppskattning om det goda valet av efternamn.
Med anledning av att också hinna med ett besök hos morfar innan återresa till Sverige, avböjde vi inbjudan till söndagens kyrkobesök med visit till förfaders grav. Som de skattjägare vi ändå är var jag och yngste sonen tvungna att försöka oss på en cache (www.geocaching.com) vid Vörå kyrka innan avfärd. Maken och äldste sonen, som anser att vårt ständiga skattletande är genant och ett upphov till frågande blickar från omvärlden där vi rotar bland stenar och buskar, valde att vänta i bilen.
-Nu får ni komma innan de hinner ut ur kyrkan igen, fräste maken från sin glipa i bildörren. Hur skulle det se ut om vi, som sagt att vi har för bråttom för kyrkobesök, fortfarande är utanför och rotar i kyrkomuren när alla släktingar kommer tillbaka ut.
Nej, det kunde jag ju medge att det skulle se ut och vara en aningen svårt att förklara. Som tur var hittades skatten inom kort och vi kunde fortsätta vår färd till morfar och därefter vidare hemåt.

Eftertankens kranka blekhet

Så var det då slut på sommarsemestern för detta år. Suck! Underbart är kort. Var tillbaka på arbetet redan idag efter en två veckors road trip i USA. Flög med familjen till New York för shopping och annat skoj. Vädret var inte för varmt utan sisådär lagom för att ta sig mellan butikerna. Sönerna hade förståss andra planer och protesterade högljut vid varje entre och för att inte plåga livet ur dem hann vi även med American Museum of Natural History och ett besök på Intrepid. I hopp om vidare shopping vid senare tillfälle under semestern lommade jag således snällt efter grabbarna. Den enda shopping de ägnade sig åt var av souvenirer. Outtröttliga gick de från en souvenirbutik till en annan. Samtliga med samma utbud. Kritiskt granskande vände och vred de på frihetsgudinnor i miniatyr, nyckelringar av Empire State Building med King Kong hängande i toppen och annat krimskrams. De hade fått varsin slant att spendera, men varje köpsignal föranledde ändå en förmaning om eftertanke.
-Men tänk efter nu, bad jag dem. Vad ska ni med det där till? Ni har ju tusen nyckelringar redan.
Surt betraktade de mig och ansåg förmodligen att jag inte hade ett smack aning om vad grabbar i deras ålder behövde och inte behövde.
-Jaja, sa jag och slog ut med armarna. Jag säger bara...
Själv betraktade jag längtansfullt ljusskyltarna vid Times Square och alla reklamaffischers löften om bra dealer på kläder, skor och andra förnödenheter.
Plötsligt var den bara där. På en affisch nere i tunnelbanan. Den mest ljuvliga väska som någonsin skådats i rött krokodilskinnspräglat mönster. En "måste ha" och jag hoppades att våra vägar åter igen skulle mötas vid senare tillfälle.
Efter några nätter i The Big Apple hyrde vi bil för att ta oss ner till Virginia Beach, VA med paus i Washington DC där vi besökte The International Spy Museum. Skulle inte ha hittat dit om jag inte haft min skattletarhobby Geocaching. Spionmuseet hade förståss lagt ut egna gömmor runt om i Washington. Försökte mig på en av dem, men där gick jag bet. I glödhet sol och under stor press från klagande, törstande familjemedlemmar försökte jag febrilt med svetten rinnande ner för ryggen att leta fram gömman, men utan att lyckas. Istället fick jag besviket lämna Washington i oförättat ärende.
Väl nere i Virginia kunde vi bada storstadsdammet av oss i Atlanten. Detta ägnade vi oss åt några dagar innan det äntligen var dags för mig att få gå på Lynnhaven Mall. Som jag längtat. Jag kastade mig in på JC Penny, hastade mellan hyllorna fram till avdelningen för väskor och accessoarer. Febersjuk av längtan såg jag mig febrilt om efter "den röda". Så såg jag den. Röd och oemotståndlig stod den där på en hylla, den röda väskan i krokodilskinnspräglat mönster. Dessutom till 40% rabatt. Jag slängde upp väskan på axeln och såg mig om efter närmsta spegel. Hur i hela friden kan man ha en hel avdelning för väskor och accessoarer utan en enda spegel. Fick leta upp en på en annan avdelning. När jag som bäst betraktade hur väl vi tog oss ut tillsammans, jag och väskan, hörde jag yngsta sonens bestämda stämma bakom ryggen.
-Men tänk efter. Vad ska du med den där till? Du har ju typ tusen väskor redan.

Män och deras leksaker

Har noterat att man under detta fotbolls-VM slänger en känga åt självaste utformningen av bollen när det någon gång går fel under en match. Den är för ful, för slät, för plastig, för rund, inte vet jag. I vilket fall som helst anser många, främst män, att det är fel på bollen när den slinker in i mål för motståndarlaget eller när bollen inte slinker in i mål för det lag man själv hejar på. Vilken tur för alla dessa, främst män, att man gör om bollen inför varje VM. Då har man alltid den att skylla på, liksom.
Maken spelar, som så många andra, golf och menar å det bestämdaste att det är priset på klubborna som avgör hur bra spelare man är. Jag antar att han med det menar att det är ungefär på samma sätt som med pigment. Man kan sola och sola men man blir inte brunare än man har pigment för. Vissa blir inte bruna alls, utan bara röda. Jag vet inte vad det skulle kunna jämföras med i golfvärlden. I denna tro har han därför låtit specialtillverka golfklubbor speciellt avsedd för sin egen längd, vikt, hårfärg, ja jag vet inte allt. När jag ger honom ett skeptiskt ögonkast försvarar han sig med:
-Jaha, jaha, då ska jag ta med ett gammalt träracket till dig nästa gång vi spelar tennis. Då får du allt se hur bra det går.
Maken brukar stundom spela golf tillsammans med sina goda vänner bröderna UC och BC. De drar i väg i ottan för att återvända någon gång efter lunch beroende på var de spelar. Ibland när de skiljs åt hör jag dem skratta och småprata med varandra, andra gånger blir maken avsläppt hemma under tystnad. Vi ett av de senare nämnda tillfällena frågade jag som vanligt maken hur det gått, varpå han berättade om dagens runda.
-Det gick inte så bra för UC idag, började han. Redan vid utslag gick det snett. Istället för att träffa bollen grävde han med klubban upp en tova, som lade sig som ett lock över bollen. UC böjde sig sammanbitet ner, avlägsnade tovan som täckte bollen, lade tillbaka den på den jordfläck som blottat sig bakom bollen och trampade omsorgsfullt till det hela. När detta scenario upprepat sig för tredje gången tog UC ett resolut grepp om golfbagen, stegade upp på en närbelägen kulle där bagen och dess innehåll kasserades med en smäll. Därefter stegade han tillbaka ner till maken och BC som under tystnad åsett händelsen och sa med sammanbiten stämma:
-Ni får 100 spänn var om vi slutar spela nu.
Så blev det nu inte. UC upptäckte snart att hans bilnycklar låg kvar i golfbagen och när han lugnat sig lite stegade han åter upp på kullen för att återbörda både golfbag och bilnycklar varpå rundan kunde fortsätta.
Skulle UC ha varit behjälpt av en dyrare klubba? Skulle en dyrare klubba inte lyft tuvor lika lätt? Jag vet inte, jag, men jag är skeptisk.
Satt en morgon och lyssnade på morgon-tv och den före detta landslagsmålvakten Ronny Hellström, som var inbjuden som expertkommentator med anledning av fotbolls-VM och diskussionerna runt årets bolldesign. Han menade på att flera mål slunkit in på grund av att målvakten inte fått ett stadigt grepp runt den nya VM-bollen. Flera målchanser hade också gått förlorade på grund av att den nya VM-bollen gått för högt över mål istället för i. Han ansåg att årets boll var plastig och kunde liknas vi de bollar som till låg kostnad kan inhandlas på närmsta mack.
Till samma morgonprogram var också en kvinnlig expertkommentator inbjuden. Under tystnad satt hon och lyssnade till den gamle landslagsmålvaktens åsikter om årets VM-boll. När så programledaren vände sig till henne för en kommentar svarade hon att hon ansåg att spelarna haft god tid på sig att pröva bollen innan mästerskapet och att hon för egen del inte sett några underliga bollbanor under årets VM.
Speglar årets diskussion om VM-bollen åter igen bara män och deras förhållande till prylar? Kanske, kanske inte. Själv säger jag som Zlatan:
-Bollen är rund...

Teknikens under

Så drar det igång igen, fotbollskalaset. Inte för att jag själv är så värst intresserad, men det engagerar resten av familjen. Maken och vår yngste sitter klistrad. Till och med vår äldste lyfter blicken från datorn stund. Våra tv-apparater går varma, för man kan ju naturligtvis inte enas om att titta på en tv tillsammans. Nej då. Maken måste se nere och killarna med kompisarna där uppe.
Jag minns när vi inredde vinden för sisådär en sju år sedan och därmed lät halva övervåningen bli till ett stort sällskapsrum. I ett rum på 36 kvadratmeter blev vår dåvarande 28-tummare en prick i hörnet och vi förstod både maken och jag att vi skulle komma att behöva något större. Som så ofta när jag befinner mig på resande fot passar maken på att fatta stora beslut. Så även denna gång.
Åter på hemmaplan kom jag knappt in genom ytterdörren. I vardagsrummet, innanför hallen stod något som syntes vara ett slags rymdskepp. Maken hade i min frånvaro inhandlat en stor-tv till övervåningen, men som han placerat i vårt betydligt mindre vardagsrum på nedervåningen. Och det var minsann ingen platt-tv. Allt hade väl varit frid och fröjd om maken på något sett varit svenskt lagom. Det är han nu inte när det kommer till teknik. Då ska det vara storslaget. I vardagsrummet stod en 55-tums tjock-tv med lika stor inbyggd högtalare undertill.
-Härligt!, sa jag ironisk. Hur hade du tänkt att få upp den till övervåningen?
Nästkommande vecka ringde maken på förstärkning i form av armstark kamrat, men hur de än puffade och skuffade kom tv:n inte upp på övervåningen. De var således tvungna att inkalla ytterligare förstärkning. Till deras hjälp slöt sig ännu en, men vad hjälpte det. Tv:n var för stor för att kunna tas genom den krök som vår trappa gör från hallen och upp till övervåningen. Det blev till att demontera trappräcket för att få upp schabraket.
När jag kom hem från jobbet en dag var tv:n dock slutligen på plats, men maken satt i trappen fullt sysselsatt med att spackla igen de rispor i väggen som tv:n gjort på sin väg upp. Jag betraktade honom med stort missnöje.
-Bäst för dig att det där blir ordentligt gjort, sa jag torrt nerifrån hallen medan jag ställde ifrån mig väskan och fortsatte in i köket för att ta i tu med middagsmaten.
Maken var emellertid sprudlande lycklig över sitt inköp. Tror att det var fotbolls-EM som var på tapeten då en tid efter att tv:n kommit på plats. In bjöds både den ena och den andra till den "fotbollsstudio" som maken inrättat på övervåningen med anledning av evenemanget. Från takbjälken vajade svenska flaggan och ölen stod välkyld på bordet.
Där uppe står den fortfarande, vår enorma TV. Om vi någon gång vill ha ut den igen får vi ta fram motorsågen, misstänker jag. Men inte idag, för nu är det dags för fotbollskalas igen.

Soppa på en spik

Inspirerad av den första, riktiga sommardagen drar vi igång ett sista viktminskningsförsök innan sommaren tar fart på allvar. Vännen K har försett oss med scheman över veckans totala matintag. Själv har jag valt att satsa på en vecka på dietsoppa baserad på protein, men med mindre andel kolhydrater. Maken har valt en extremare metod av mer oklar bas, typ starta dagen med en kopp kaffe och en sockerbit och till lunch tomater, ägg och spenat.
För att få lite variation i min soppdiet har jag valt att passera en del av soppan och behålla resten som traditionell kyckling- och grönsakssoppa med ett tydligare innehåll. Började således gårdagsmorgonen med en kopp varm passerad soppa av mer otydligt ursprung samt en kopp svart kaffe.
-Ser ut som om någon spytt där, konstaterade yngsta sonen vid frukostbordet.
-Gör inte saken värre än vad det är, muttrade jag surt.
Resten av dagen passerade ganska problemfritt. Frukostsoppan höll mig mätt länge och lunchsoppan med ett mer tydligt innehåll gjorde mig också förvånansvärt nöjd. I ett tappert försök att ändå njuta av tillvaron intogs middagssoppan respektive makens biff med bladsallad ute i eftermiddagssolen på altanen. Båda försökte vi intala oss att äldste sonens tallrik med parmesanbeströdd spagetti bolognese inte såg ohållbart inbjudande ut.
-Nä, nu orkar jag inte mer, informerade sonen och reste sig från middagsbordet.
Kvar satt jag och maken och betraktade de rester som han lämnat efter sig. Hur f-n kan man inte orka spagetti och köttfärssås? I normala fall skulle jag ha gjort slut på sonens tallrik. I normala fall skulle jag och maken ha suttit och avnjutit den varma lördagskvällen med varsitt glas kallt vitt vin.
-Man äter för att man inte har något annat för sig, väste jag irriterad och nu otillfredsställd av middagens knappa intag. Så fort man får ett hål i dagen ska det fyllas med något ätbart. Så fort solen lyser ska det vara något kaloririkt, alkoholhaltigt. Hur kan det vara så? Skulle vi varit fullt upptagna med att påta i trädgården nu skulle vi inte suttit här och suktat.
-Det är som en hobby, svarade maken.
-Vad är det för jäkla hobby att trycka huvudet fullt, replikerade jag surt.
-Det är gott, kontrade maken.
-Se och lär, ropade jag efter sonen på väg mot sin hobby; dataspelande. Så här går det när man äter för mycket chips i din ålder. Då får man sitta här och peta bland bladen.
Sonen tittade med höjda ögonbryn ner på sin egen platta mage, oförmögen att se kopplingen.
-Du växer fortfarande, förklarade jag. Men du drar på dig ovanor.
Istället för att avsluta kvällen med ett glas vin i dagens sista, värmande solstrålar ute på altanen, lommade vi in för att se vad kvällens tv-tablå hade att erbjuda. Det tog inte lång stund förrän maken knoppade in likt sitt lunchägg i tv-soffan, antagligen i brist på annat. Blev således ensam sittandes och tittandes på årets första sommarprogram, "Sommarkrysset" från Gröna lund. Äntligen har sommaren kickat igång, tänkte jag förnöjt för mig själv. Jag har varit jätteduktig idag och följt min diet till punkt och pricka. Bra start på sommaren. Vid tid för sänggående, gav jag maken en knuff för att han skulle förstå att det var dags. Med en gäspning, tittade han upp, reste sig ur tv-soffan och släpade sig ut i badrummet.
-Jaha, sa maken och ställde sig på vågen. Nu ska vi se vad det gett för resultat att jag inte har utövat min hobby på ett tag.

Den stora ostbitskampen i Prag

Vi är totalt fyra personer från företaget på plats i Prag, så det har inte blivit så mycket seriös shopping på kvällarna. Istället har vi ägnat oss mer åt mat, öl och geocaching. Mycket korv och sauerkraut har det blivit och hittills totalt fem funna cacher. MG har förståss loggat några fler, för han ska alltid vara värst. Har mycket svårt att låta en utmaning passera. På kongressens inledande "welcome reception" utmanade jag honom på hur-många-ostbitar-får-plats-på-en-tandpetare. Han inledde med sex stycken, varpå jag toppade med sju. Han kom tillbaka med åtta, varpå jag tog ledningen med nio.
-Du vinner, sa han.
Jag trodde jag hade segern i min hand, men då känner man inte MG. Kanske inte han helt och hållet sig själv heller. Kanske trodde han själv att han skulle kunna släppa ostbitssegern till kollegan, men efter en stund började förlusten att karva för djupa fåror i själen. När jag vände ryggen till tog han sikte på ostbitarna, kavlade upp ärmarna (nä, det gjorde han inte för han är företagets dandy som vet exakt hur många knappar som ska vara uppknäppta i kavajärmarna och skulle således aldrig närvara med uppkavlade skjortärmar som utställare på en kongress, inte ens om det gällde segern i en ostbitstävling), gjorde en stor lov runt ostbitsbordet för att hitta de plattaste bitarna, greppade ett väl utvalt ostspett med vilket han gick igång på ostbitarna. Jag kunde se på hans ryggtavla hur han arbetade. Färdig med sitt värv vände han sig om och skred sakta tillbaka mot mig i utställningsbåset, nöjt leende över sin bragd. I handen hade han ett ostspett dekorerad med 10 bitar ost och kammade därigenom hem segern i ostbitskampen. Grattis MG!
I övrigt har vi konverterat en ny geocachare bland kollegerna. Hon gick igång med en rivstart och så till den milda grad entusiastisk så att hon genast loggade två, varpå hon varmt agiterade för geocaching för en kongressdeltagare vid en kaffepaus. Jag är inte säker på att intresset var helt delat för han gav henne en nervös blick och ett snett leende varpå han hastigt lämnade bordet.
Kongressen är så gott som över. Den har väl inte varit helt lyckad även om förutsättningarna varit lovande. Vi har haft toppenplacering på utställningen, rätt deltagare var på plats, mötesfokus helt i linje med företagets. Dubbelt trist att behöva stå som miffon i ett tomt bås så när som på en medtagen poster. Vi kunde se hur passerande deltagare med höjda ögonbryn undrade över vilka vi var som hade bokat ett helt bås för vår poster när övriga deltagare nöjde sig med att presentera sina på mötets gemensamma poster session. I går, på kongressens tredje dag fick vi ner själva utställningen, men allt broschyrmaterial saknas fortfarande. Förhoppningsvis kommer det idag på kongressens fjärde och näst sista dag.
-Vi skojade bara, vi har också produkter, snälla stanna en stund så vi hinner berätta, men ta en T-shirt i alla fall. En penna då...?
Fedex, vi är inte på samma sida...

På skattjakt i Prag

Ett annorlunda, roligt och ofta lärorikt sätt att utforska sin omgivning är Geocaching, en slags skattjakt som pågår världen över. Det enda man behöver göra är att registrera sig på www.geocaching.com. Härifrån söker man sedan upp lämpliga skatter i omgivningen, man kan t ex söka på postnummer eller ort, springer ut och letar upp dem, skriver ner sitt användarnamn och datum för fångsten på en liten lapp som alla "cachar" innehåller varpå man går tillbaka till hemsidan och loggar sitt besök. Uppdrag slutfört.
Sedan finns det massor av olika skatter, eller sk cacher. Det finns de traditionella som innehåller en penna och papper för att notera besöket och kanske någon liten skatt som man gärna får byta ut mot någon annan liten sak, vilket kanske speciellt är roligt för barnen. Det finns multicacher som innehåller ledtråd till nästa ledtråd, osv tills man hittar den slutliga cachen. Det finns cacher som innehåller föremål som vill resa och som man tar med sig och lägger i någon annan cache kanske någon annanstans i världen. Ofta har den som lagt ut cachen skrivit ner en liten berättelse om platsen där cachen är gömd. Det kan vara något om platsens historia, en legend eller händelse förknippad med platsen eller liknande.
Det finns flera miljoner cacher gömda över hela världen. Döm om min förvåning när jag hittade 16 cacher inom en radie av 1 km från mitt eget hus i Helenelund. Vem hade trott det. Där har de legat gömda i åratal flera av dem, utan en oinvigds kännedom. Nu som invigd är det bara att ge sig ut och leta. Och självklart gör jag det också här nere i Prag.
Själva stadskärnan i Prag vimlar av cacher och på vägen från hotellet till kongresscentret finns ett antal för mig och kollegan MG, inbiten geocachare och också den som introducerat mig till skattjakten, att leta fram. Två har vi lyckats hitta, loggat och också fått med oss en bit av Prags historia av den som gömt cachen. En tredje är lite marigare. Den ska finnas i en hålighet vid foten av ett träd. Vi gjorde ett halvhjärtat försök igår att hitta skatten utan att lyckas. I morse låg vi på alla fyra båda två med rumporna i luften, ivrigt grävande runt trädstammen. Det måste ha sett ut, det. Vi lyckades inte lokalisera cachen innan vi var tvungna att borsta av oss jorden från våra utställningskostymer och dra oss bort mot kongresscentret. Mycket nedslagna över vårt misslyckade försök och surt muttrande över att någon måste ha avlägsnat den från platsen lommade vi iväg mot kongressen för att bemanna vår utställning.
Ikväll ska vi ut och käka middag i gamla stan. På vägen har vi en cache intill en av Prags många kyrkor. Platsen är förknippad med Andrzej Sapkowski, en polsk fantasy- och skräckförfattare och ska finnas vid "den galna änkans hus", får vi veta av den som lagt ut skatten. Spännande, den tar vi ikväll!

Vad gör folk om kvällarna?

Så himla uttråkad. Inte det att jag inte har några fritidsintressen för det har jag – skidåkning, långfärdsskridskor, cykling, etc, etc. Men de är liksom inga hobbys att göra kl. 20.00 på kvällen, i mörkret med en halvmeter snö utanför dörren. Maken kollar på OS i Vancouver. Inte så att jag inte är intresserad av hur det går för Sverige, men för mig räcker det med den summering jag får dagen efter på TV:s morgonnyheter. Blev precis utskälld av yngste sonen som upptäckt att jag käkat alla hans popcorn. Inte för att jag var hungrig utan för att jag var uttråkad.
- Men mamma, du ska ju banta. Du kommer ju aldrig att bli smal om du äter mina popcorn.
Dags att göra något annat således. Jag gillar att skriva. En bok, kanske? Nä! Börjar kanske med något lite mindre. En dagbok kanske? Så kan jag ta det lite som det kommer. Skrev dagbok tidigare, faktiskt. Började som 13-åring och höll på tills jag var 35. Skrev varje dag. Det blev liksom som ett måste. Med mig är allt svart eller vitt, har inga gråzoner. Det är allt eller inget. Var tvungen att bestämma mig för att sluta, så jag bestämde mig för att sluta den dag jag disputerade. Vilken befrielse. Ingen mer dagbok att skriva när man är dödstrött och inte har något att förmedla, ingen dagbok att komma ihåg när man ska ut och resa och för vilken man måste skriva anteckningar som sedan ska föras in i dagboken vid hemkomst. Numer använder jag dator i större utsträckning och den är ju oftast med. Då skrev jag för hand.
Har så här i efterhand läst några av mina gamla dagböcker och fått mig ett och annat gott skratt. Dels för att jag formulerade mig så roligt, dels för de tankar jag hade runt saker och ting på den tiden. Jag kan inte minnas att jag någonsin hade långtråkiga kvällar. Antagligen var jag inte hemma och när jag väl var det så var det bara avkopplande. Sedan kom maken och barnen in i mitt liv. När killarna var små hade jag häcken full med deras behov. Det skulle matas och badas och nattas och när man väl var klar så somnade man väl av utmattning. Nu är killarna snart 10 och 12 år och har inte samma behov av att matas och badas. De sköter sådant själva nu mer. Så då är det maken och jag, då. Han gillar att koppla av framför tv:n, själv är jag alldeles för rastlös för att koppla av.
Jag har blivit beskylld för att vara allt från arbetsnarkoman och hyperaktiv till att inneha någon form av bokstavskombination som innebär att jag inte bara kan vara. En kollega brukar säga att jag ”måste leva i nuet”.
-Mindfullness, brukar hon säga till mig. Man måste vara närvarande i nuet.
Själv är jag alltid steget före i tankarna. Maken brukar ironisera mig för att jag redan nu i 40-årsåldern lägger upp planer för våra dagar som pensionärer. Han är mycket bättre på mindfullness än jag är. Han har inget som helst problem med att lägga arbetet åt sidan och helhjärtat ägna sig åt sporten från tv-soffan, medan jag sitter som på nålar bredvid.
-Men herregu´ , säger du, kan jag inte kolla på något program som jag gillar på TV:n i sovrummet?
Nu är det tyvärr så att det är ytterst få program som jag kan kolla på från början till slut utan att zappa sönder dem helt och hållet. Är alldeles för rastlöst för ett helt tv-program. Kollar på ”Halv åtta hos mig”, för det är bara en halvtimme och Helge Skoog är helt underbar i sin roll som kommentator.
-Men gör nått annat då, säger du?
Det skulle jag gärna. Men vad? Vad gör folk på kvällarna? Bakar? Inte min grej. Blir inte bra. När jag gick i högstadiet skulle jag baka till mina kusiner, som på den tiden gick i lågstadiet. De skulle ha med sig kakor till något event på skolan. Det slutade med att de grät när de fick se resultatet. Brukar få recept på olika bakverk av kollegor på jobbet ibland. När jag försöker förklara för dem att jag inte kan baka stirrar de förvånat på mig.
-Men för guds skull, du är ju kemist, sa en kollega till mig en gång. Du måste väl kunna läsa ett recept.
Det är inte själva receptet jag har problem med, det är ugnen. Mina kladdkakor blir alldeles rinniga i mitten och stenhårda runt om. Bara en liten bit mitt emellan blir ganska bra. Köper därför mina kladdkakor. Det finns de som jobbar med att baka kladdkakor och de gör det mycket bättre än jag.
När killarna var små stickade jag dem varsina tröjor för att fördriva kvällarna framför tv:n. De fick själva bestämma färgerna. Men det blev så himla stressigt i och med att jag var tvungen att sticka båda tröjorna samtidigt så att ingen skulle få sin tröja färdig före den andra. I och med att jag själv inte har några syskon har lite svårt att relatera till denna syskonkamp som hela tiden utspelas hemma hos oss. Försöker förklara för grabbarna att det inte alltid är bäst att vara först. Den som får sitt sist har ju mest kvar. Om de mot förmodan lyssnar, så har de glömt allt till nästa gång.
Nu ska jag gå och natta min förstfödda. Den yngre hade somnat i soffan redan, så honom var det bara att placera till sängs. Den äldre måste jag först slita från World of Warcraft.
-Men mamma, jag har så lite kvar, titta så lite det är kvar tills jag ”levlar”. Kan jag bara få göra klart här så går jag och lägger mig sedan.
Antar att jag får vänta någon minut, så kan i alla fall ingen säga att jag hindrat honom i hans utveckling. I alla fall inte som worrior på World of Warcraft.