Fånga dagen, för livet blir ändå inte som man tänkt sig

Låg på rygg i soffan i morse och funderade över livet i allmänhet och över hur snabbt det går i synnerhet. Flyttade från Sundsvall till Stockholm i nittonårsåldern, har bott här nere nu i 25 år och om färre år än så är jag pensionär. Hur blir det då? Vad ska man då fylla sina dagar med? Kommer det att finnas något som får upp en på morgonen?

-Tror du, frågade jag maken, när man blir pensionär, att man har något att leva för då? Kommer man att känna sig nöjd med att bara vara ledig och på sin höjd planera in lite teaterbesök, kanske en bio och så lite resor då och då? Tänk om man bara sitter hemma och dricker glögg hela dagarna? Kanske blir alkis på kuppen?

- Glöggalkis, filosoferade maken. Det hör nog inte till vanligheterna.

- Man blir nog snabbt känd på bolaget som den där som köper kopiösa mängder glögg jämt, fortsatte jag. Eller om man gör egen, som den som köper kopiösa mängder billigt vin på dunk och därtill helrör av den billigaste vodkan.

Maken fnös till och mindes väl alla de otaliga gånger jag skickat honom till bolaget efter ”billigt, fruktigt vin på dunk och så den billigaste vodkan du kan hitta”, tills den dag han totalvägrade att gå tillbaka dit igen i samma ärende. Sa att de börjat kolla konstigt på honom.

-Tror du att de kommer att lägga ihop två och två på ICA när man regelbundet kommer in efter samma varor: pomeransskal,  ingefära, kanel, nejlikor,  kardemumma, vaniljstång och en massa sötningsmedel? undrade jag. Kanske kommer de att börja spekulera i vad man ska ha alla kryddor till.

Har alltid pepprat maken med frågor om framtiden. Kommer vi att bo kvar i villan när vi blir gamla eller flyttar vi tillbaka in till stan? Kommer vi över huvud taget bo kvar i Stockholm, eller ens i Sverige? Skulle han flytta med om mitt arbete tog mig utomlands? Till vilka länder då i så fall? Skulle jag till och med söka mig en utlandstjänst eller är det bättre att stanna hemma? Vet inte om han ens har hunnit öppna munnen alla gånger för att svara innan jag bombat honom med nästa framtidsfråga.

Halvvägs inne i yrkeslivet har jag förstått att saker och ting ordnar sig ändå, även utan planering. Efter naturvetenskapligt gymnasiet skulle jag aldrig mer studera, för jag var så skoltrött. Utbildade mig till fotograf och tänkte försörja mig på det istället. Jobbade med foto några år innan jag valde att gå tillbaka till studierna, fast jag hade fast arbete. Fortsatte doktorera, fast det innebar en tidsbegränsad tjänst. En del av forskningen förlade jag utomlands, trotts att jag hade familj. De fick helt enkelt följa med, vilket passade bra för barnen var så pass små att maken kunde följa med under sin pappaledighet. Sökte mig därefter utanför universitetet, fast en akademisk karriär hade varit så självklart. Skulle jobba med sälj, men hamnade på marknad.

Har förstått att livet inte blir som man planerar. Däremot har jag börjat kunna skönja en röd tråd i mitt liv när jag tittar bakåt. Ser att bitarna allt mer börjar falla på plats. Lite som mina doktorandstudier: såg så jädrans rörigt ut när jag höll på att forska, men resultaten hängde alla ihop när jag var klar med avhandlingsarbetet. Lite märkligt på ett sätt, kan jag tycka, men skönt på ett annat. Ingen idé att fundera på vad ens olika vägval ska ha för effekt på framtiden. Ska jag ta detta jobb eller det andra? Ska jag bo här eller där. Vad är bäst för framtiden? Det vet man inte. Huvudsaken är att man har roligt här och nu. Fånga dagen, som man brukar säga med risk för att låta som cliché-Kjelle i gårdagens avsnitt av Solsidan. 

Vikten av konkreta mål i livet

På väg till arbetet en morgon kom jag att lyssna på en diskussion rörande data- och tv-spel, om de möjligen kan vara bra för inlärningen och i så fall vad skolan kan lära av data- och tv-spelsvärlden. Enligt James Paul Gee, professor vid Arizona State University, har skolan mycket att lära av spelvärlden. Professor Gee har ägnat sin forskning åt att studera inlärningsprinciper hos olika data- och tv-spel samt hur dessa principer kan tillämpas i klassrummet. Han menar att data- och tv-spel, när de är riktigt framgångsrika, är mycket bra på att utmana spelare. De motiverar spelarna att framhärda samtidigt som de lär spelarna hur man spelar. I en artikel sammanfattar han sina principer i tre klassrumsanpassade kluster; befogenhet, problemlösning och förståelse.

Med tanke på hur mycket tid det läggs ner på dataspelande här hemma hos oss, så måste det ligga en hel del sanning i det där, tänkte jag för mig själv där jag satt i bilen. Skulle kunna tänka mig att man kunde ta lärdom från dataspelsvärlden inte bara i skolan, utan även i arbetlivet. Entusiastisk sammanfattade jag diskussionen för maken hemma vid middagsbordet.

-Hur viktigt är det inte att ha relevanta mål uppsatta? undrade jag.

Maken tittade avmätt upp från sin köttbit.

-Mål ska fungera som en morot, menade jag. Man ska ha mål som får upp en på morgonen.

-Inga av mina mål får upp mig på måndag morgon, konstaterade maken beskt.

-Då kanske du har fel mål, fortsatte jag.  De ska vara personliga, motiverande och förknippas med en belöning om de uppfylls. Tänk bara hur det var på universitetet. Man visste redan innan tentan hur många poäng som behövdes för ett ”godkänt” eller ett ”väl godkänt”. Beroende på vilket mål man uppfyllde fick man betyg därefter. Tydligt, personligt motiverande och förknippat med en belöning.

Maken karvade vidare i sin köttbit under tystnad.

-Vad är det egentligen för mål våra barn har fått uppsatta åt sig i skolan? Nu var jag verkligen i gasen.

Yngste sonen tittade upp från sin köttbit. Kött är inte hans favorit, så det behövs inte mycket för att han ska förlora koncentrationen.

-”Lyssna bättre på lektionerna”, ”delta mer i diskussionerna”, ”räcka upp handen på lektionerna”, hur motiverande är det? undrade jag. Inte speciellt tydligt och knappast något som får upp en på morgonen.

Nu såg jag att sonen började intressera sig för diskussionen, eller monologen kanske är en mer rättvis benämning på det som försiggick hemma vid köksbordet. När jag nu en gång höll på, passade jag också på att dra upp några usla mål som jag kom ihåg från deras dagisperiod. Sonen såg tankfull ut medan jag fortsatte min utläggning.

-Hur är det egentligen i skolan idag? ångade jag på. Får eleverna veta vad som krävs inom de olika ämnena för att uppnå ett visst betyg?  Är målen tillräckligt tydliga, enkla att förstå samt med lite god vilja även uppnå?

Jag vände mig till sonen som nu drömmande satt och tittade ut genom fönstret.

-Jag kommer i alla fall ihåg mitt första uppsatta mål, svarade sonen. Det var att lära mig knyta skorna. 

Jag en über-bitch

Jag tror det har varit lite mycket för mig på sistone. Det blev jag varse när jag fann mig själv ståendes mitt på Granvägen med hunden i ett nackgrepp i näven betraktandes grannarna som storögt stirrade på min person.
Vi har under en period befunnit oss mitt uppe i förkylnings- och influensatider. Detta påverkar förstås även arbetssituationen med sjukskriven personal och en mängd VAB-dagar som följd, vilket i sin tur leder till temporär underbemanning, stressad personal, försenade leveranser, felaktiga leveranser, hot om förhöjda leverantörspriser och en oändlig massa ”hur löser vi detta”-möten. Till råga på allt ringde kollegan från Danmark och klagade på att den nytillverkade roll-up'en var instabil och hade ramlat över henne på utställningen.
Hemma hotade äldsta sonen med självmord när tyskaglosorna inte fastnade eller ägnade sig åt ändlösa diskussioner rörande matematikens nödvändighet istället för att bara bita ihop och träna inför matteprovet på torsdagen efter.
Yngsta sonens klass sparar till en klassresa och detta innebär förstås föräldrabak. För detta ändamål hade jag för avsikt att baka kärleksmums. Det hade ju fungerat tidigare så jag tänkte att det kanske var ett säkert kort. Sagt och gjort rörde jag ihop en smet som jag bredde ut i en plåt och ställde åt sidan medan maken förberedde lunchen i ugnen. Hade lovar killarna en egen sats kärleksmums att förtära hemma också, så jag gjorde en extra smet som jag bredde ut in en liknande plåt. Även den ställde jag åt sidan i väntan på att ungen skulle bli ledig.
När ugnen blev ledig och under tiden vi förtärde lunchen kastade jag således in den första plåten kärleksmums för gräddning. Efter 12 minuter tog jag ut den och ställde den för avsvalning medan nästa plåt gräddades i ugnen.
När lunchen var avklarad tog jag mig an kärleksmumsen. Den ena plåten kastade jag in i frysen för att tina upp för glasering dagen innan försäljningsdagen. Den andra skulle jag precis skära upp när jag upptäckte att den var helt ogräddad i mitten. Slängde därför in den 5 minuter till för att åter igen ta ut den och upptäcka att den var lika ogräddad nu som efter första rundan i ugnen. In med den igen bara, för att ånyo ta ut den och upptäcka att den inte var ett uns mer gräddad efter denna tredje vända i ugnen.
-Nu får den vara inne 12 minuter till, sa jag till maken, beredde glasyren och slog mig ner bredvid honom i tv-soffan medan jag väntade tiden ut.
Döm om min förvåning när jag tog ut kakan för att upptäcka att den var lika ogräddad i mitten nu som förut.
Jag ställde mig att betrakta mitt misslyckade på diskbänken. Medan jag stod där kände jag hur jag fylldes av ett okontrollerat raseri.
-Du kan väl använda kanterna och lägga glasyren på dem bara, försökte maken på väg in i köket för att inspektera kakbaket.
Jag funderade febrilt på vad som möjligen kunnat gå fel och petade fundersamt med kökskniven i den lösa smeten i mitten på kakplåten. I öronen ringde kollegan MG's röst:
-Men för guds skull du är ju kemist, du måste väl kunna läsa ett recept.
Det hade jag ju för f-n gjort. Ena kakan hade ju blivit bra. Den låg ju redan i frysen, färdig att tinas upp ock glaseras när det väl var dags. Alla ingredienserna hade varit desamma. Endast äggen var från en ny kartong. Och plåten förstås, den var ju inte heller densamma. Men inte kunde det väl vara äggen...eller plåten...
Innan jag hunnit hejda mig hade jag kört kökskniven i kakan. Inte bara en gång utan ett 10-tal, kanske 100-tal gånger. När maken väl nått fram till mig och mitt misslyckade bakverk på diskbänken låg kakan i smulor och slamsor i plåten. I ögonvrån såg jag maken tyst backa tillbaka ut ut köket och ner i tv-soffan varifrån han kommit.
Sammanbiten skrapade jag av kakan ner i soporna varpå jag med beslutsamma steg gick ut i badrummet och spolade ner den färdigberedda glasyren i toaletten. Så knöt jag ihop soppåsen, satte på mig foppatofflorna för att gå ut och slänga alltihop i soptunnan.
När jag öppnade dörren såg jag grannarna i färd med att ställa undan cyklarna efter en cykeltur med barnen. Det gjorde hundarna också. Ystra som de var efter att jag äntligen avslutat med mitt kakbak och vilket ingav löfte om lek, for de ut genom dörren, tvärs över gatan och i full fräs mot grannarna på andra sidan. Hur mycket de än visste från tidigare förmaningar att ut på vägen får man inte gå, man kan ju bli överkörd, och hur mycket jag än ropade så vägrade de att lyssna. Istället fortsatte bara sin frammarsch med dövöronen fladdrandes utefter huvudena. Där stod de sedan små och bredbenta och skällde ut grannarna på deras egen tomt.
Då brast det för mig. Kastade mig ut i gatan, ställde mig med händerna i sidorna vrålade åt hundarna inne på granntomten.
-HIT! NU!
De tittade upp och kom lommandes mot mig där jag stod. Fick tag i nackskinnet på vår lilla papillon och röt åt den med hög röst.
-GÅ HEM MED DIG! NU!
Gnyende hastade han hemåt med chihuahuan efter sig, båda med svansarna mellan benen. Med full energi kom jag efter dem in i huset och var då så rosenrasande att jag med blotta blicken fick dem att hukandes rygga in i badrummet för att ta skydd hos äldsta sonen som lägligt nog kommit hem.
Utanför kunde jag se grannarna med ängsliga blickar åt vårt håll skynda in och dra igen dörren om sig. Förmodligen reglade de den ordentlig också.

Utan penna i Portugal

Det var dags för den årliga europeiska diabeteskongressen i förra veckan och var med anledning av detta på plats med två kollegor i Lissabon för att delta. Vi hade ingen utställning denna gång så vi passade på att umgås med våra kunder var helst vi dök på dem istället. Just detta var jag i färd med när jag upptäckte att jag glömt alla mina visitkort på hotellrummet. För att lämna över mina kontaktuppgifter fick jag ett visitkort av min kontakt och jag rotade i kongressväskan efter den penna som något läkemedelsföretag hade sponsrat mötet med för att skriva ner min epost adress på baksidan. Hittade den och kunde fullborda mitt värv. Vi talades vid ett tag till och precis när jag skulle avsluta samtalet för att hasta till nästa seminarium bad hon mig att få tillbaka sin penna. Sin penna? Det var ju den enda pennan jag hade och med vilken jag förde anteckningar under mötet, som underlag till rapportering väl tillbaka på kontoret. Jag ville inte argumentera med en kund så jag lämnade över pennan utan att protestera. I alla fall inte högt.
På vägen till seminariet tänkte jag att jag svänger väl förbi någon av de stora läkemedelsbolagens utställningsbås för att plocka upp en giveaway penna så är problemet löst. Naturligtvis hade de inga pennor att tillhandahålla som giveaway så jag fick klara mig utan. Tillbaka på hotellet var jag noga med att lägga ner både visitkort och penna i väskan så att jag inte skulle glömma bort det på morgonen dagen efter.
Nästa dag flöt på bra och på kvällen efter hade jag och min kollega AC planerat att ta några geocacher. Hon är en minst lika hängiven geocachare som jag och vi skulle bara slänga in väskan och byta skor på hotellet innan vi gav oss av. Kvar på hotellet lämnade jag kongressväskan och tog bara med mig en mindre handväska för att inte ha så mycket att släpa på. Vi hade varit ute och rekat dagen innan, kollat igenom tidigare loggar och foton på hotellet med internetuppkoppling så vi hade en klar bild om var skatterna var att finna. Den första cachen gick vi på direkt. Den var gömd på en grön postlåda eller om det var en sopkorg. Nöjda med oss själva öppnade vi den lilla lådan och drog ut den lilla loggboken där i som skulle signeras. Jag stoppade ner handen i handväskan för att fiska upp en penna. Jädrans! Den låg kvar i kongressväskan.
Klockan var ganska mycket på kvällen, så möjligheten att införskaffa en penna i butik var därför ganska liten. Istället fick vi lomma iväg till nästa cache med denna osignerad.
-Jag har en plan, sa jag till AC. Vi tar pennan ur nästa cache på vår planerade rutt, lånar den ner till den sista cachen som vi planerat logga och lägger tillbaka den på vägen upp igen.
Nästa cache på vår lista var lite större, hade vi förstått av våra undersökningar av loggbilderna, och borde därmed innehålla en penna. Glada i hågen hastade vi så ner för att söka rätt på denna.
Den innehöll ingen penna. Vi fick således lämna även denna geocache osignerad för att finna rätt på den sista cachen som vi planerat in för dagen. Den sista cachen skulle vara belägen bredvid en bar som vi besökt kvällen innan och jag föreslog för AC att vi skulle gå in där och be att få låna en penna. När vi väl hittat på cachen såg vi att baren var i färd med att stänga. För att hinna låna penna och för att inte väcka misstänksamhet tog vi med och cacheburken till baren för att signera loggboken. Ja visst fick vi låna penna, det var bara att ta den som låg på bardisken. Vi hittade pennan, kunde signera loggboken och bege oss ut igen för att återbörda cachen till sitt rätta gömställe. På vägen tillbaka ut mötte vi bartendern i dörren.
-Can we have this pen? frågade jag honom förhoppningsfullt. Det var ju bara en helt vanlig bläckpenna, en sådan där med blå plastkork och knappast med något värde för baren. De hade väl fler pennor än denna, tänkte jag.
-Oh no, svarade bartendern bestämt och förklarad att med just denna enda penna skulle han göra sina räkenskaper senare på kvällen.
-We can buy the pencil, försökte AC. One euro, we give you one euro for the pencil!
Men bartendern ruskade bara på huvudet, tog sin penna och gick in för att stänga för kvällen. Vi hade bara att lämna stället utan penna. Nåja, vi hade i alla fall loggat den cache som var längst bort från hotellet. Kanske, kanske kunde vi övertala vår kollega SAC, som blivit kvar på hotellet denna kväll för att ta sig ett långt badkarsbad och mest rynkat på näsan åt vårt skattletande, att återvända till de övriga två någon kväll när vi var i krokarna för att äta middag. Men på vägen tillbaka till hotellet vände oturen. Precis innan den andra cachen för kvällen hittade vi två tanter med stora väskor som stod vid en busshållplats.
-Dom måste ha en penna i dom där väskorna, sa jag till AC, som nickade och höll med.
Vi styrde stegen mot tanterna och frågade om det möjligen kunde vara så att de hade en penna att låna ut. En av tanterna rotade i sin stora väska och fiskade upp en penna till mig att låna. Jag bad AC att hon skulle vänta på plats med damerna, så att de inte skulle bli oroliga att jag tänkte stjäla deras penna, förklarade för tanterna att jag bara skulle springa runt hörnet och skriva ner en sak. Jag skulle straxt vara tillbaka. Tanterna, som var lite påstrukna, väntade snäll på plats med AC medan jag signerade chachen åt mig och AC och funderade inte alls över att jag sprang iväg med deras penna, var borta med den bakom hörnet en minut innan jag kom tillbaka med den.
Nöjda med detta beslöt vi oss för att fira att vi hittat tre geocacher denna kväll, och i alla fall lyckats med att signera två av dem, med att ta en öl på en uteservering. Sagt och gjort och när vi satt där och kom en försäljare av hattar förbi.
-Om han kommer hit ska jag fråga om han har en penna att sälja, sa AC.
Det gjorde hon, men han förstod inte att vi verkligen ville köpa en penna utan sprang ivrigt bort till en servitör för att låna en penna i förhoppning av att möjligen få sälja en hatt. Kvar lämnade han sin hög av hattar vårt bord. När han var tillbaka med penna låtsades därför AC att notera något på ett papper innan hon lämnade tillbaka pennan till servitören, allt för att inte verka för underlig.
-Det finns ett hotell längre upp, sa AC. Vi går in där och kollar om de har en penna.
Med nytt mod hastade vi således iväg i jakten på en penna för att signera även den första cachen vi hittat denna kväll. Mycket riktigt, i närheten av cachen hittade vi Hotel Avenida Palace, ett fem-stjärnigt hotell vid torget Restauradores. Inget problem, de fixade snabbt fram en penna och vi kunde hasta iväg och logga även den sista cachen.
Fortsättningsvis under vistelsen såg jag till att ha med mig penna så att både föreläsningsanteckningar kunde föras så väl som geocacher loggas och innan vi styrde kosan hemåt Svedala igen hade vi loggat tre till. Men det var fasen vilken hårdvaluta pennor är i Portugal. Mitt råd för er som tänkt resa dit är ta med rikligt med egna.

Tack för kaffet, Brasilien

Är precis hemkommen efter några dagars arbete i vackra Natal, Brasilien. Vilket land, vilka människor. Varmt och vänligt, skulle jag vilja sammanfatta det hela. Kom ner i söndags morse efter nästan ett dygns resa från dörr till dörr. Svettig och dammig klampade jag in på Hotel Rifoles, fick mitt rum, kastade in väskan, fixade på mig något lättare och begav mig ut för att titta på omgivningarna. Det första jag möts av är en av företagets kunder i Speedos.
-Hej, när kom du ner? undrade han glatt. Kasta på dig bikinin och kom ner till stranden.
Kändes inte helt bekvämt, kan jag säga, att representera utan kläder.
-Eh…vet du…jag tänkte…hade lite för mig, försökte jag.
-Det finns en jättefin promenadväg utefter vattnet där borta, slätade han över. Du kan gå ändå bort till sanddynerna, sa han och pekade på en enorm sandhög långt där borta, som såg ut som en skidbacke vad jag kunde se.
Jag nickade leende, lättade över att ha kommit undan, och gav mig iväg. Tänkte att jag skulle införskaffa ett par rejäla vattenflaskor och samtidigt ta mig en närmare titt på utbudet efter strandpromenaden. Yngste sonen hade beställt fotbollströjor, maken fyllde år samma dag som min hemkomst, äldste sonen skulle väl också ha något och så tänkte jag kolla om det fanns någon snygg bikini så här inför sommaren. Några fotbollströjor eller andra presenter till familjen hittade jag inte utefter strandpromenaden, men däremot fanns där ett enormt utbud av bikinis. Nu är det så att det brasilianska bikinimodet inte riktigt passar min nordiska rumpa. Jag tror ni fattar vad jag menar. Ung som gammal, tjock eller smal, alla bär de bikinis som inte är ett uns större där bak än vad de är där fram. Så mycket rumpa tänkte i alla fall inte jag visa hemma på de svenska badstränderna i sommar. Det är då ett som är säkert.
Jag vandrade istället vidare förbi affärer, barer, restauranger, små kiosker och allehanda gatuförsäljare. Det slog mig att ingen var speciellt påflugen. Några frågade kanske om det skulle vara en hatt eller tavla när jag gick förbi, men samtliga accepterade att jag för tillfället inte hade något behov av en ny hatt. Jetlagad som jag var under min vistelse var jag uppe varje morgon innan klockan sex för att hinna med en joggingrunda innan solen stod för högt på himlen. Under dessa turer kunde jag konstatera att jag inte heller fick några gliriga kommentarer på ett språk jag inte förstod från morgonpigga brassar som var ute för att sätta upp sina varor för dagens kommers, städa gatorna eller bara skulle ner till stranden för att fånga morgonens första vågor på surfbräda. Nu vill jag inte höra något om falnad ungdom eller annat förknippat med min person. Jag tror helt enkelt brasilianarna är för trevliga för att slänga kommentarer efter kvinnor på gatan. I alla fall i Natal. Några hälsade istället artigt gomorron, så vitt jag kunde förstå, eller nickade bara vänligt.
Efter fyra dagars arbete hade jag den sista dagen för mig själv innan jag skulle återvända hem till Sverige. Då skulle det pressas. Måste ju ta tillfället i akt och skaffa mig en härlig bränna nu när det snart är sommar i Sverige. Efter min sedvanliga joggingtur duschade jag varpå jag käkade en god frukost. Sedan var det direkt ut till poolen. Tänkte att jag skulle hinna få lite färg under morgons tidiga timmar medan solen inte var så het. Det hann jag, kan jag säga. Röd som ett nypon fick jag ägna resten av dagen i skuggan under en palm.
På kvällen samma dag bar det i alla fall iväg hemåt igen. Hur mycket jag än kom att gilla Brasilien och brasilianarna, så trevliga och hjälpsamma människor, så fantastiskt vackert land, men något gott kaffe kan de i alla fall inte göra.

Oxveckor

Oxveckorna brukar man kalla perioden mellan trettonhelgen och fettisdagen med anledning av att dessa veckor anses vara speciellt tunga pga avsaknaden av helgdagar samt det kvarvarande vintermörkret. Efter fettisdagen börjar dagarna bli märkbart ljusare och kanske börjar också den fösta vårsolen värma våra vintervita kinder.
Desto viktigare att fylla denna period med små morötter för att orka med. Själv har jag valt teater till att förgylla tillvaron med i denna mörka tid. I går var vi och såg Shakespeares Trettondagsafton på Stadsteatern hela familjen. Knappt hade vi hunnit hem innan jag snabbt fyllde på med en ny morot. Den 12 mars ser vi Sugar - I Hetaste Laget på Oscarsteatern. Sedan hoppas jag på att ljuset är här och vi klarar oss till den annalkande våren. Vi har ju sportlovsskidåkning i Sälen att se fram emot också.
I tiden mellan morötterna arbetar jag intensivt med mindfullness. Här och nu, är det som gäller. Jag försöker att inte svärta ner söndagen med att tänka "usch i morgon måste jag kliva upp och gå till jobbet igen" och istället tänka på hur skönt jag har det idag när jag är ledig. Visserligen befinner jag mig på arbetet en stund i morgon, men det är ingenting som jag egentligen finner speciellt obekvämt. Jag gillar mitt arbete och de fantastiska kollegorna jag omges med varje dag.
Alltså, vad är då det egentliga problemet? Troligen inte arbetet som sådant utan snarare själva avsaknaden av friheten som lediga dagar erbjuder. Med anställningen kommer ansvaret att infinna sig på en viss plats en viss tid och utföra vissa angivna arbetsuppgifter. Om jag tänker efter så är det just detta åtagande som känns betungande och inte själva platsen, tiden och uppgifterna i sig. Precis på samma sätt som man kan tycka att det känns tungt att ha andra saker hängande över sig, som att mjölken är slut och jag måste handla, komma ihåg att påminna barnen om gympakläderna de dagar detta är aktuellt, betala räkningen med förfallodag idag, hinna tvätta för att strumporna är slut i lådan och liknande "måsten".
Idag är det söndag, jag är ledig och kan göra precis vad jag vill. Förutom att jag måste handla en snabbis för att mjölken är slut. Tvättat har vi redan så strumplådorna är fyllda igen. I morgon är det måndag och jag kommer att befinna mig på arbetet en stund innan det är kväll och jag kan åka hem och mysa med familjen. Med roliga arbetsuppgifter går veckan fort och snart är det helg igen. Om bara sex veckor är det sportlov. Efter det kan man börja se fram emot våren. Snart därefter är det påsk och innan man vet ordet av sommarlov. Så oxveckor - inte här inte!

Vinnar-glöggen

Det började dra ihop sig mot julfest på jobbet. Detta innebar att en vinnare skulle utses i den glöggtävling vi utlyst tidigare i höst. Redan i måndags började det tisslas och tasslas, en sista hand skulle läggas på glöggen, drycken skulle buteljeras, etiketter skulle tryckas. Men det har smusslats en hel del under hösten också, kan jag säga. Falska recept har lagts ut. Enligt ett av dem skulle forskningsavdelningen krydda sin glögg med musselspad och ansjovis. Lät inte troligt, tyckte vi på marknadsavdelningen.
Produktionsavdelningen har tigit som muren hela hösten. Man har inte kunnat ana att de ens höll på att ta fram ett tävlingsbidrag. Ett tag trodde jag de hade glömt av tävlingen helt, men så var inte fallet. Redan tidigt i går eftermiddag, samma dag som julfesten skulle gå av stapeln, rullade de in sitt bidrag på en vagn som de ställde till allmänt beskådande ute i lunchrummet. Då tävlingen var blind hade de naturligtvis förpackat glöggen i kartong med för ändamålet speciellt framtagen etikett. Då det var produktionsavdelningen som låg bakom bidraget så hade de naturligtvis sett till att få etiketten godkänd enligt företagets SOP (standard operating procedure). Vad hade man väl annat kunnat förvänta sig.
Vi på marknadsavdelningen backade upp vårt tävlingsbidrag med säljande handout och lättläst Directions for Use. Vi hade döpt vår glögg till Marknadens Bästa SharCodia och gjort fina etiketter i guldtryck. Lagom till tävlingsstart bar vi ut våra flaskor, som vi trodde innehöll tävlingens enda vitvinsglögg. Ack vad vi bedrog oss. I sista stund kom ledningsgruppen in med sitt bidrag - också en vitvinsglögg. Tävlingen kom således att bestå av fyra bidrag. Juryn bestod av ledningsgruppen själva, men i och med att det är jul och man ska vara glad valde övriga lag att inte åberopa jäv utan lät saken bero.
Högtidligt satte sig ledningsgruppen ner tillsammans med de olika bidragen runt ett av våra runda lunchrumsbord. Dryckerna skullen nu bedömas efter smak, kulör och arom. Efter en hel del sörplande, synande och sniffande hade de till slut lagt sina bedömande poäng på bidragen för de olika momenten, bedömningsformulären kunde samlas in och poängen räknas ihop.
Efter en stund nervös väntan kom poängräknarna tillbaka för ett delge oss vinnaren i 2010 års glöggtävling. Marknadens Bästa SharCodia hade kammat hem högsta poäng i såväl smak som kulör och arom och avgick således med den totala segern. Vilket jubel!
Som utlovat ska jag delge er alla receptet på årets vinnarglögg. Då det inte finns någon som helst anledning att lägga ner så mycket tid på endast en ynka flaska glögg så ger jag er härmed vårt recept på den uppskalade produktionssatsen.

Extrahera följande kryddor
-Torkade pomeransskal, en hel påse
-Torkade ingefärsbitar, en hel påse
-Kanelstänger, en hel påse
-Kryddnejlika, en hel påse
-Kardemumma, en hel påse

Samt denna frukt
-7 st sharonfrukter i klyftor
I en hel kvarting okryddat brännvin (37,5 cL) i en vecka.

Sila bort kryddorna och frukten från brännvinet med finmaskig sil, t ex tesil. Det var i detta läge som kollegan SK från produktionsavdelningen kom förbi och sa att vår dryck såg ut som urinprovet från en 80-åring, men vi lät oss inte nedslås av detta utan fortsatte vårt enträgna arbete mot segern.

Tillsätt därefter följande till brännvinet
-Vitt portvin, 1 flaska á 75 cL
-Torrt vitt vin, 4 flaskor á 75 cL eller ett 3 L´s lådvin
-Rörsocker, 6 dL
Häll upp drycken på flaskor alternativt i större glaskärl. Låt er inte nedslås av dryckens något grumliga karaktär.

Ni som har tillgång till en golvcentrifug kan snabbt pelletera debris och ta tillvara supernatanten. Övriga kan låta flaskorna stå och sedimentera med hjälp av gravitationen. Efter en vecka dekanteras därefter drycken försiktigt, försiktigt från bottensatsen. Ni bör nu ha en helt klar dryck, färdig att hällas upp på flaskor som etiketteras. Här har ni nu en gudagod dryck som med säkerhet slår undan benen på svärmor. I alla fall slog den knock på vår ledningsgrupp.

Svanstatus

Jag är precis hemkommen från årets Medica-mässa i Düsseldorf. Otroligt vad den stan kan svälja människor. Omkring 150000 personer deltar varje år på Medica. Utställare är allt från hälsa och rehabilitering, till diagnostik och medicin. Vi deltog i Exportrådets Sverige-monter som ett av flera svenska biotech-företag.
Det är intressant att inrätta sig i det tåg av människor som varje morgon strömmar in till de 17 flera fotbollsplaner stora mässhallarna och på samma sätt strömmar ut ur dessa mässhallar varje kväll och på väg in mot "altstadt" för en bit mat och kanske en öl. Där travar de på led alla möjliga affärsmän och -kvinnor, de flesta med hög svanfaktor. Vi brukar roa oss på jobbet med att indela folk på en graderad skala alltifrån rufs till svan. En person, vanligtvis kvinna, med hög svanfaktor är en sådan som aldrig är fel. Hon är alltid rätt klädd, perfekt och ofta lite mer sminkad och med alla hårstrån precis där de är tänkta att vara. En kvinna med hög rufsfaktor däremot, är ofta mindre sminkad för det hanns inte med på morgonen, klädseln är lite mer åt det praktiska men bekväma hållet samt kan om hon har otur komma klampande med gylfen på vid gavel. Det skulle förståss aldrig hända en svan.
En av kvällarna i Düsseldorfs altstadt satt vi och diskuterade var någonstans på skalan vi förmodligen själva befann oss. Vår chef CAx och jag bestämde oss för att vi nog var mer åt rufshållet på skalan, men att vår kollega SD hade begåvats med en aningens högre svanfaktor än oss båda andra. SD i sin tur menade att man till mångt och mycket själv kunde bestämma var på skalan man skulle befinna sig.
-Det beror bara på hur mycket tid man vill investera i sitt utseende och hur man tar sig ut, menade hon med bestämdhet.
Jag och CAx kände oss inte riktigt övertygade om den saken. Visserligen kanske vi prioriterade sovmorgon högre än fler minuter framför spegeln på morgonen, men visst hade vi väl båda en vilja att sträva mot perfekthet? Det trodde inte SD på.
På väg hem till hotellet några öl senare kom jag ihåg att det nog fanns en geocache på vägen. Som tur var hade jag laddat ner koordinaterna till min telefons GPS, så det vara bara att sätta igång och söka. Vid vallgraven som delade Königsallees nord- och sydgående körfält skulle den vara. Precis vid en bro som förenade Schadowstrasses östra och västra delar skulle den finnas den där skatten med det passande namnet Kö, som Düsseldorfarna kallar sin shoppinggata Königsallee. Själva ledtråden var "gå in från väster, ta en paus och ta den därunder". I skydd av mörkret hasade jag mig därför nerför sluttningarna som kantade vallgravens västra sida, trevade mig fram utefter stenarna nedanför bron för att slutligen klättra upp i den handfatsstora fontän som hängde utefter brons västra sida. Fontänen var tömd för vintern och fylld med löv. För att hitta eventuella håligheter vari skatten kunde vara göms krafsade jag runt bland löven. SD sprang fram och tillbaka uppe på bron med min telefon för att hitta koordinaternas nollpunkt. Bäst som det var uppflugen i fontänen ivrigt krafsande bland löven hörde jag min chefs röst i mörkret.
-Jag tror inte vår företagsförsäkring täcker det där, informerade hon mig genom mörkret. Och om du ramlar ner i vattnet, hur får vi då upp dig? Vi har inget paraply med oss som vi kan haka fast dig med för att dra upp dig igen.
Efter en stunds idogt letande gjorde sig kvällens tidigare dryckesintag påmint och både CAx och SD började klaga på att det började trycka på. Motvilligt avslutade jag letandet, klättrade ner ur fontänen och tillbaka upp på Königsallee. Molloken över nederlaget promenerade jag och mina kollegor tillbaka till hotellet.
Redan kvällen efter var jag tillbaka med SD men utan CAx, som hade tagit ett flyg tillbaka till Sverige tidigare på kvällen. Denna gång hade jag haft ett dygn på mig att grunna över ledtråden och kunde därför gå direkt på skatten utan GPS-hjälp. SD blev så in i norden exalterad över upptäckten att hon genast kastade sig på telefonen och ringde upp CAx, som inget ont anande förmodligen fortfarande satt på flyget.
-Vi hittade guldet, vi hittade guldet! skrek hon till CAx mobilsvar varpå hon vände sig till mig med uppmaningen att även notera hennes namn på den papperslapp som skatten egentligen innehöll.
Jag gjorde så och för att fira knallade vi nöjda iväg till närmsta glühwein-stånd för att fylla på de muggar i form av snögubbar, som vi haft med oss och tömt under processen. Lyckliga över dagens framgång skålade vi med snögubbarna i glühwein och skrattade åt gårdagens fruklösa letande.
-Inte mycket svan hos dig igår när du stod där uppe i fontänen och kastade löv omkring dig, upplyste mig SD.

Utvecklingsfas

Vi beslöt oss för att utlysa en glöggtillverkartävling på arbetet härom veckan. Inte så mycket för att ta fram en vinnande produkt utan mer som en orsak till att ha lite skoj tillsammans. Vi på Marknad har i alla fall utmanat avdelningarna för Utveckling och Produktion i tillverkning av den godaste, mest aromatiska och mest iögonfallande glöggen. Nu är det ju så att vi har en alkohol- och drogpolicy på arbetet, så utvecklings- och produktionsarbetet får helt enkelt skötas utanför kontorstid och helst utanför arbetet helt och hållet. Nu är detta inte till fullo möjligt i och med att ett visst avsmakningsarbete måste skötas i nära anslutning till våra arbetsdagar.
Sagt och gjort samlade vi ihop oss på Marknad för att lägga upp en utvecklingsplan. Efter lite brainstorming kom vi fram till att pröva på sju olika smaksättningar av en traditionell vitvinsglögg som bas. Ingredienser införskaffades varpå kryddor sattes på extraktion hemma hos EL. Efter en vecka tillsattes socker och vin och så var det klart för den första provsmakningen. Vid samma tidpunkt, som det vi kallade för labbskalorna var klara för utvärdering, var det även dags för revision av företaget med anledning av vår ISO certifiering. På besök var därför ett europeiskt ISO certifieringsorgan för att se över våra processer. Var vid tillfället själv på affärsresa i Tyskland och oroade mig lite för att kollegorna skulle ha glömt av revisionen och istället vara i full färd med att dricka glögg i kontorsförrådet eller något liknande när européerna tittade förbi. Antar att vår kvalitetschef skulle ha haft ett och annat att säga om saken och vi på Marknad en hel del att förklara om så varit fallet. Min oro visade sig dock helt obefogad.
Självklart hade kollegerna full koll och avsmakningen av labbskalorna var senarelagd till i går. Med anledning av detta var vi därför församlade i företagets lunchrum för att utvärdera våra sju olika smaksättingar. Glöggerna markerades blint med bokstäver från A till G för att vi inte skulle kunna veta vad vi tillsatt utan helt bedöma produkterna utifrån deras respektive smak, arom och färg. Vi värmde upp små portioner i mikron för att sockret helt skulle lösa sig i drycken. Därefter sög vi upp glöggen i engångspipetter till provsmakningsskedar. Länge höll vi på och smakade och luktade, luktade och smakade och lyfte upp glasen mot ljuset för att bedöma färgen. Ju länge vi höll på desto fnittrigare blev vi.
-Vad håller ni på med? hörde vi plötsligt bakom oss.
Det var IT-ansvarig MF som tittat in i köket för att ta sig något att dricka.
-Vi labbar! deklamerade vi med en mun.
Överrumplade över påkomsten fortsatte vi dock fnittrande våra förehavanden i köket.
-Jaha, har ni labbat länge, eller? undrade MF med ett ironiskt ögonkast åt våra glögglas.
Därpå avslutade han sina sysslor i köket och lämnade oss åt våra och gick tillbaka varifrån han kommit. Efter ytterligare en stunds överläggning med varandra kom vi fram till att smaksättning C var den bästa. Den hade en rund smak, utan bitter eftersmak, en fantastiskt kryddig arom och en vacker guldgul färg. Förstudien är därmed avslutad och produkten är färdig för att skalas upp. Med risk för industrispionage tänker jag inte avslöja några recept här i nuläget. Det är ju i alla fall en tävling. Istället lovar jag att återkomma i ärendet.

Skönhet är förgängligt

Hösten rullar på i allt snabbare takt. Planering, möte, uppföljning, planering, möte, uppföljning, sammanfattning av 2010, uppföljning, budgetunderlag, planering 2011. Ju längre tiden går ifrån sommaren och semestern ter sig allt mer avlägsen, desto tröttare blir kroppen och man ser glåmigare och glåmigare ut för var dag. När det ser som mest höstruskigt ut så finns hjälp nära. Den kommer också ofta från ett lite oväntat håll.
Hade möte med kollegan ASA. Vi satt och såg över genomförda aktiviteter och vad som fanns kvar att göra innan jul. Då uppenbarade sig vår fantastiska marknadsassistent JT i dörren. Inte bara ville hon visa det nya alster hon knåpat ihop med information om ett möte företaget ska hålla till våren, utan även informera om de senaste skönhetsknepen just nu i ropet.
-Var precis och köpte hemorrojdsalva, upplyste hon oss.
ASA och jag stannade upp i vår diskussion och vände blickarna mot dörröppningen i vilken hon uppenbarat sig. Med höjda ögonbryn väntade vi båda på fortsättningen som vi antog skulle komma.
-Ja, det ska visst vara bra för påsar under ögonen, fortsatte JT. Har hört att de använder det i USA.
Med en suck av lättnad kunde vi pusta ut, ASA och jag, som varit beredda på lite för mycket information av det mer intimare slaget.
-Ja, se här, visade JT och klappade sig straxt under ögonen. Jag la på lite här.
-Så du har hemorrojdsalva på dig under ögonen? frågade jag . Just nu?
-Japp, svarade JT triumferande och stegade därefter ut ur rummet.
-Det är tur man har dålig syn, kommenterade ASA och rättade till glasögonen. Jag ser inte om ni har påsar under ögonen.
Själv satt jag försjunken i tankar runt den nya informationen som jag precis delgivits. Skulle detta verkligen fungera?
-Vad är det för fel på gurkskivor? fortsatte ASA med en trulig blick åt mitt håll.
Vi avslutade mötet och jag började packa ihop för dagen. Då plingade det till i mobilen. Meddelande från maken! Han undrade förståss om jag skulle bli sen. Öppnade meddelandet och fick se den bild han skickat. Blossas årsglögg 2010 med saffranssmak. Och en flaska väntade hemma på mig. Då fick jag fart. Rafsade ihop det sista, stängde av datorn, hastade hemåt, fick tag på en tub hemorrojdsalva, käkade och satte glöggen på värmning, duschade och sjönk slutligen ner i soffan med min temugg fylld med rykande varm saffransglögg och en tub hemorrojdsalva.
Nu skulle här experimenteras. Tog en stor klunk av glöggen. Åh herre jisses vad den smakade jul. Som lussebulle på kopp. Hur god som helst. Tack Blossa för att ni bryr er. Därefter tog jag en stor klick hemorrojdsalva, fördelade den över fingertopparna och smetade ut den under ögonen. Maken gav mig en sned blick.
Lät salvan verka en stund varpå jag betraktade mig i spegeln. Ingen synbar förändring vad jag kunde se. Bestämde mig för att låta den sitta kvar över natten.
Dagen efter betraktade jag mig åter igen i spegeln. Kanske, kanske såg jag lite mindre svullen ut än vad jag brukar göra, men någon större skönhet kan jag inte påstå mötte min blick. Kan hända har salvan större effekt på 20-åriga fotomodellers påsar än vad den har på mina. De ICA-kassar som jag ådragit mig under åren är nog för mycket även för hemorrojdsalva.

Ta skydd

Var uppe i Tällberg i helgen med kollegan MG för att närvara vid ett möte som vårt företag varit med och sponsrat. Det var ett ganska litet möte för ungefär 150 forskare från olika delar av världen, så vi fick plats att hålla till på Åkerblads gästgiveri. De flesta deltagarna var kunder till oss och vi skulle delta som representanter från företaget. Naturligtvis hade vi kontrollerat förekomsten av geocacher i omnejden och den var god, kunde vi se. Vi var ute redan fösta kvällen i väntan på att deltagarna skulle komma med buss och tåg, mestadels från Stockholm och det stora, veckolånga, europeiska diabetesmötet som avslutats på fredagen. Kvällen var lite sval när vi promenerade ner mot Siljan för att leta upp vår första skatt för besöket.
-Den skulle ligga i ett vindskydd, informerade MG. Skulle inte förvåna mig om den ligger där ute.
MG pekade ut mot ett litet tak som syntes på en ö straxt utanför.
-Det hoppas jag verkligen inte, svarade jag.
-Men det skulle vara roligt, sa MG, för du skulle vara tillräckligt envis för att simma ut dit.
Vi traskade vidare och kom snart fram till rätt vindskydd och kunde logga gömman. I närheten låg en eka förtöjd och MG menade att vi skulle kunna låna den i behov av att ta oss ut till den lilla ön. Det skulle visst finnas en skatt där ute också, hade MG kollat upp på GPS:en.
Kvällen efter var vi ute igen och kunde logga några till i närheten innan middagen var serverad.
-Skönt att komma ut ett tag, sa jag in till MG som tryckt in sig i den telefonkiosk, som vi trodde hysa en gömma.
-Ska du komma in och leta? undrade han där inifrån.
-Det blir trångt, svarade jag, jag väntar här.
Regnet strilade där jag stod utanför och väntade under paraplyet. När han hittat skatten, skrivit upp oss båda i loggboken och kommit ut ur kiosken vandrade vi ner mot Åkerblads och de sprakande brasor som tänts för kvällen. Just som vi kommit en bit på vägen mötte vi en grupp forskare på väg mot Tällbergsgården.
-Tur att de inte kom tidigare, sa jag lättad, och att de inte hittat oss båda intryckta i telefonkiosken.
-Ja, det hade sett ut det, svarade MG och nickade hälsande mot gruppen när de passerade.
Mötet avslutades vid lunchtid och vi hade redan sett ut några bra gömmor att leta upp innan avfärd. En av dessa var placerad nere vid stationen, men när vi kom dit såg vi att perrongen var fullproppad med deltagare från mötet.
-Det går inte, utropade jag besviket. Vi kan inte åka dit och leta när dom står där, vi skämmer ut oss.
-Det finns en annan i närheten, upplyste MG tröstande. Vi får ta den istället. Som en bonus.
Irriterad tryckte jag gasen i botten och drog förbi sällskapet som väntade uppe på perrongen. Efter att ha loggat "bonusgömman" gjorde vi ett nytt försök nere på stationen. Ett tåg hade anlänt och i hopp om att detta skulle ta mötesdeltagarna med sig parkerade vi och avvaktade i närheten.
-Fäll ner solskyddet! uppmanade jag MG.
Tysta satt vi bredvid varandra i bilen gömda bakom nerfällda solskydd och väntade. Så fort tåget lämnat perrongen och mötesdeltagarna var borta kastade vi oss ut ur bilen för att hitta gömman. Vid avslutat uppdrag hastade vi iväg mot Tällbergsporten för att leta fram en sista gömma innan bussarna med resten av deltagarna skulle avgå och därmed även de passera Tällbergsporten. Vi ville inte vara med om några fler riskfyllda situationer.
Väl framme vid Tällbergsporten parkerade jag i skydd bakom en husbil. Sedan gled vi ur bilen för att påbörja vårt sökande runt de fyra stengubbarna som pryder platsen. Vi undersökte gubbarna och kom fram till att det inte kunde rymmas så mycket till skatt under någon av dessa. Istället började vi syna de omgivande blå stolparna och jag la mig på knä för att söka i hålrummen inunder.
-Bussarna kommer, ropade MG plötsligt, for upp och tog skydd bakom en stolpe.
Hastigt kom jag på fötter och tog likaså jag skydd bakom en stolpe.
-Tror du de såg oss? undrade jag flämtande och kikade försiktigt fram bakom min stolpe.
Bussarna hade stannat vid vägskälet för att vänta ut trafiken och stengubbarna med sina omgivande blå stolpar, bakom vilka vi stod gömda, var väl synliga från vägen.
-Jag vet inte, svarade MG, men jag skulle gissa att gubbarna är så i ögonfallande att man tittar hit.
Ett bra tag stod vi gömda bakom stolparna. Då och då kikade jag ut för att se om bussarna var borta. När det så äntligen blivit en lucka i trafiken så att de kunde svänga ut och försvinna mot Stockholm med alla mötesdeltagarna kunde vi äntligen pusta ut och återuppta sökandet.
-Du vilken tur att vi inte lånade ekan och rodde ut till ön, sa jag till MG. Någon hade ju kunnat se oss uppe från Åkerblads och undrat varför sponsorerna satt in en liten båt ute på Siljan. I regnet...
När jag tittade upp mot husbilen i närheten såg jag två ansikten i fönstret stirra mot oss där vi stod. Med en rivstart lämnade de därefter platsen.
Gömman hittades slutligen och vi kunde fortsätta vår resa tillbaka mot Uppsala och Stockholm.

Den stora ostbitskampen i Prag

Vi är totalt fyra personer från företaget på plats i Prag, så det har inte blivit så mycket seriös shopping på kvällarna. Istället har vi ägnat oss mer åt mat, öl och geocaching. Mycket korv och sauerkraut har det blivit och hittills totalt fem funna cacher. MG har förståss loggat några fler, för han ska alltid vara värst. Har mycket svårt att låta en utmaning passera. På kongressens inledande "welcome reception" utmanade jag honom på hur-många-ostbitar-får-plats-på-en-tandpetare. Han inledde med sex stycken, varpå jag toppade med sju. Han kom tillbaka med åtta, varpå jag tog ledningen med nio.
-Du vinner, sa han.
Jag trodde jag hade segern i min hand, men då känner man inte MG. Kanske inte han helt och hållet sig själv heller. Kanske trodde han själv att han skulle kunna släppa ostbitssegern till kollegan, men efter en stund började förlusten att karva för djupa fåror i själen. När jag vände ryggen till tog han sikte på ostbitarna, kavlade upp ärmarna (nä, det gjorde han inte för han är företagets dandy som vet exakt hur många knappar som ska vara uppknäppta i kavajärmarna och skulle således aldrig närvara med uppkavlade skjortärmar som utställare på en kongress, inte ens om det gällde segern i en ostbitstävling), gjorde en stor lov runt ostbitsbordet för att hitta de plattaste bitarna, greppade ett väl utvalt ostspett med vilket han gick igång på ostbitarna. Jag kunde se på hans ryggtavla hur han arbetade. Färdig med sitt värv vände han sig om och skred sakta tillbaka mot mig i utställningsbåset, nöjt leende över sin bragd. I handen hade han ett ostspett dekorerad med 10 bitar ost och kammade därigenom hem segern i ostbitskampen. Grattis MG!
I övrigt har vi konverterat en ny geocachare bland kollegerna. Hon gick igång med en rivstart och så till den milda grad entusiastisk så att hon genast loggade två, varpå hon varmt agiterade för geocaching för en kongressdeltagare vid en kaffepaus. Jag är inte säker på att intresset var helt delat för han gav henne en nervös blick och ett snett leende varpå han hastigt lämnade bordet.
Kongressen är så gott som över. Den har väl inte varit helt lyckad även om förutsättningarna varit lovande. Vi har haft toppenplacering på utställningen, rätt deltagare var på plats, mötesfokus helt i linje med företagets. Dubbelt trist att behöva stå som miffon i ett tomt bås så när som på en medtagen poster. Vi kunde se hur passerande deltagare med höjda ögonbryn undrade över vilka vi var som hade bokat ett helt bås för vår poster när övriga deltagare nöjde sig med att presentera sina på mötets gemensamma poster session. I går, på kongressens tredje dag fick vi ner själva utställningen, men allt broschyrmaterial saknas fortfarande. Förhoppningsvis kommer det idag på kongressens fjärde och näst sista dag.
-Vi skojade bara, vi har också produkter, snälla stanna en stund så vi hinner berätta, men ta en T-shirt i alla fall. En penna då...?
Fedex, vi är inte på samma sida...

Jag, ett vulkanoffer

Befinner mig i Prag för en 5-dagars konferens inom endokrinologi där vi tänkte delta med en utställning, jag och min kollega MG. Då vi inte var säkra på hur det skulle bli med vår resa väntade vi in i det sista med att skicka ner själva utställningen till i förrgår morse. Vi trodde i vår enfald att utställningsgrejerna skulle hinna ner hit på tre dagar. När de inte var här när vi kom ner trackade vi försändelsen och fick veta att den inte ens hunnit till Paris där den skulle packas om för att skickas vidare till Prag. Även om försändelsen går med bil, hur i hela friden har den inte ens hunnit till Paris på tre dagar? Nu står vi här i Prag utan utställning och konferensen börjar i morgon. Antar att Fedex inte har anständigheten att leverera den på lördag eller söndag heller, så vi blir väl utan utställningsgrejer till på måndag. Om vi får hit utställningen på måndag, så kan vi få upp den på tisdag bara för att packa ihop och åka hem på onsdag.
Nåja, nu är vi ju inte strandsatta på något sätt här nere. Vi bor bra och mat och öl finns inom räckhåll. Läser på dn.se att flygbolagen överger sina resenärer världen över, som inte kunnat ta sig hem pga av att Eyjafjallajökull behagade få ett utbrott mitt i folks förehavanden. Antar att det är vid kriser som denna som agnarna sållas från vetet. Kommer att hålla ett noga öga på vilka bolag som inte ersätter sina strandsatta resenärer och i framtiden välja att flyga främst med de bolag som står upp för sina resenärer när det verkligen gäller. Läser vidare på svt.se att Arlandas långtidsparkeringar inte kommer att ge sina kunder P-böter bara för att de varit tvungna att parkera längre än planerat pga att de inte kommit hem i tid. Alla utom en. Den största långtidsparkeringen Benstocken kommer att kräva sina kunder på en mindre avgift för tiden de varit strandsatta i utlandet och därför varit tvungna att parkera längre än planerat. Gissa om de är dissade från min sida i framtiden. Hädan efter väljer jag att flyga med Europeiska bolag som SAS som ersätter sina kunder för mat och husrum under deras ofrivilliga frånvaro pga vulkanaskan. Finnair och Air France-KLM går bort. Parkerar gör jag på Swedavia och de privata bolag som låtit udda vara jämt och inte straffar sina kunder ytterligare med en P-bot efter att de väl tagit sig hem efter oviss väntan i fjärran länder.
I kväll käkar vi fet mat och sköljer ner den med svart öl på bryggeriet U Fleku. Vilken stämning. Vi glömmer rask våra missöden och låter oss istället dras med i glädjeyran när grannbordet plötsligt skuttar upp och sjunger och dansar till trubadurernas Tjeckiska toner. Oss går det ingen nöd på. Inte ikväll i alla fall.

Att inte döma hunden efter håren

Jag är generaliseringarnas mästare. Enligt några av mina antaganden har snygga förpackningar motsvarande innehåll, är hamburgare alltid rätt och medelålders män bakom ratten på en Audi alltid aggressiva. Mina teorem kanske inte skulle hålla för en djupare filosofisk analys. Jag är alldeles för inkonsekvent, min bevisning alltför svag och skenet bedrar mig allt som oftast.
Som doktorand arbetade jag vid en institution tillsammans med en riktigt gemen man. Han var så elak, ryktades det, att han var bannlyst från all forskning i hela den delstat i USA varifrån han var bördig. Doktoranderna flydde i tårar från hans laboratorium. I min grupp hade vi en mycket trevlig forskarassistent. Hon och hennes familj envisades med att bjuda honom till sig gång efter annan. Jag kunde inte förstå hur detta kom sig. Han var ju han så ovanligt otrevlig. Vi ett tillfälle, kan nämnas, hade hennes dotter i 7-årsåldern tagit skolfotografier. Han betraktade fotot på den lilla dottern, varpå han informerade oss alla om vilken rysligt ful klänning dottern bar. Sådan var han. En dag blev jag varse att han delade boende med sina två, små marsvin. Från den dagen såg jag honom i nytt ljus. En man med marsvin måste någonstans därinne känna ett visst mått av empati, trots allt. Så varifrån kom då denna bitterhet? Det fick jag aldrig veta.
På jobbet brukar vi tala om rufs- och svanfaktor. Hög rufsfaktor har den som går omkring med gylfen öppen och tröjan bak-och-fram. Hög svanfaktor har en person som är välsminkad, välmanikyrerad, välklädd och välfriserad. Vi hade teambuilding-dag på jobbet i höstas då vi ägnade oss åt olika teambuilding-aktiviteter. En handlade om överlevnad efter en tänkt flygplanskrasch mitt ute i en snöig, kall vildmark. Där satt vi och försökte komma överens om vilka sex stycken saker som, från den lista vi hade blivit tilldelade, kunde vara oss mest behjälpliga för vår överlevnad. Med oss hade vi en riktig svan. Hon lyssnade på oss en stund, kollade så att naglarna var i ordning, rättade till en hårtest som legat fel varpå hon meddelade oss vilka saker hon ansåg att vi främst skulle komma att behöva. Bland annat var det stålull och en gammal tändare utan gas. Vad det mer var minns jag inte så noga. Vad jag däremot minns var min förvåning över hennes vetskap att man med gnistan från stiftet som var kvar i tändaren, kunde göra upp eld med hjälp av stålullen och pinnar som vi hade fått veta fanns för insamling i omgivningen. Så var hade hon då hämtat denna essentiella kunskap? Hon såg då sannerligen inte ut att ha tillbringat många timmar ute i ödemarkerna. Hemifrån tv-soffan, delgav hon oss, hade hon studerat Survivalman på Discovery Channel. Och vem sa att tv-tittande inte är hälsosamt? Det kan ju vara rent av livsavgörande, för guds skull. Fem av de sex saker som hon plockat ut , fick vi senare veta, var bland de mest viktiga enligt överlevnadsexperter. Vi andra hade dött där ute i vildmarken. Hon hade överlevt och hade förmodligen då fortfarande varit prydligt tillrättalagd.
Under min tid i Helenelund har familjen kommit att umgås med en del av grannarna. Detta är helt vanliga familjer, föräldrar med helt vanliga arbeten och barn med helt vanliga intressen. Kort sagt, inget utanför det ordinära. Trodde jag! Av en händelse talade jag här om dagen med en väninna i grannskapet om valutaväxling. Hon berättade att hon vid ett tillfälle i Syrien växlat pengar till mycket hög avgift bakom ett skjul. Jag undrade förståss hur det kom sig att hon varit i just Syrien, enligt min mening en aningens ovanlig semesterort. Hon berättade att hon varit där under sin tid i trolleribranchen. Va? Trolleri? Jag trodde att jag hört fel, men hon berättade att hon arbetat som trolleriassistent och då turnerat land och riken runt, bland annat som svävande damen. Jag lyssnade med höjda ögonbryn på hennes minst sagt udda berättelse.
-Men jag var tvungen att lägga av när jag blev gravid, avslutade hon sin berättelse. För en del trick var jag tvungen att vika ihop mig i en låda, förklarade hon. Blev för tjock helt enkelt och fick inte längre plats i trollerilådan.
Människor är inte alltid vad de ser ut att vara. Nästa gång du står i kassakön på ICA, se dig omkring! Kanske står du bakom en svävande dam. Vem vet?

Det där med ledarskap…

Jag har ganska nyligen blivit mellanchef, en position som allmänt anses vara besvärlig. Man ska vara någon slags mellanhand mellan ledning och anställda. Så är inte fallet på mitt jobb. Jag har goda relationer både uppåt och neråt. Jag tror det underlättar och kanske också var en bidragande orsak till att jag fick förtroendet. Jag trodde nog att mitt uppdrag i mångt och mycket skulle handla om ett slags ordförandeskap i gruppen. Istället har det kommit att handla mycket om relationer.
Jag var på Kunskapsdagarna i Sollentuna i måndags. Riktigt inspirerande talare runt ämnet ledarskap. Ingvar Bengtsson talade om hur man skapar en vinnande kultur på sin arbetsplats och hur viktigt det är att medarbetarna har roligt och är trygga för att uppnå resultat. En person som känner sig osäker på sin position och uppgift presterar inte bra. Mats Petersson berättade om hur viktigt det är att ge varandra en dopamindusch genom en lite klapp på axeln nu och då och att man får höra att man är bra och bidragande. Man behöver uppmuntran och ansvar för att växa. Hur tar jag då dessa nyvunna kunskaper till användning i gruppen?
Genom att vara tydlig med vilka arbetsuppgifterna är, vilken bidragande del medarbetarna har i gruppen och vad jag förväntar mig tillbaka i form av t ex rapportering, ha löpande uppföljningsmöten för att stämma av och coatcha i det fortsatta arbete, är jag då för resultatinriktad?
Hur skulle det bli om jag enbart försökte uppmuntrade en persons positiva sidor? Borde jag fokusera mer på prestationen? Om det är viktigt för resultatet att man har roligt på jobbet, och det tror jag att det är, hur får jag då medarbetarna att finna glädje i sina arbetsuppgifter? Borde mitt mål vara kamratskap i gruppen, snarare än budgetmål? Hur skulle det bli om mitt fokus för året var harmoni i arbetsgruppen istället för säljsiffror? Skulle det synas på säljsiffrorna i slutändan?