Trygga räkan

Joakim Arhammar heter en kille som under en tid har haft en sida på Facebook som handlar om folk som sjunker fel texter i olika låtar. Nu har han gett ut en bok som heter Trygga Räkan. Jag lyssnade på en intervju med honom på TV4's morgonprogram där han bland annat tog upp några roliga felsjungningar ur sin bok. Till exempel var det en medelålders pappa som istället för att sjunga "en papaya coconut", som Kicki Danielsson sjunger i sin låt, sjöng "först partaja, sen godnatt". Inte helt ologiskt kan jag tycka. Texten hade lika gärna kunnat vara så.
Nyligen skrattade jag gott åt en sökande till Bulgariens "Music Idol" som framförde Mariah Carey's "Ken Lee" (!?). Idoljuryn stirrade förbluffade på den sökande och undrade förbryllat vilket språk hon egentligen sjöng på? Och vem har inte lett lite åt Eilert Pilarms tolkningar av gamla Elvis-favoriter?
Nu hände det sig så att jag här om dagen själv blev offer för en liknande händelse. En kväll hade jag kommit att lyssna på Noice' gamla hit "En kväll i tunnelbanan", som jag till min stora lycka hittat på Spotify. Säg vad som inte finns på Spotify. Massor av gamla favoriter har jag hittat. Som exempel kan nämnas några gamla Sundsvallsband, såsom Rasta Hunden och Brända Barn, kända på tidigt 80-tal. Men denna kväll var det "En kväll i tunnelbanan" som låg på på högsta volym medan jag förberedde middagen.
-Tåget...glider in på stationen, sjöng jag så det darrade i stekpannor och dricksglas.
Jesses, hade vi inte alla varit like förälskade i Hasse Carlsson också? Jo, visst var det så. Jag vill minnas att jag var 11 år där hemma i Sundsvall. Noice hade precis slagit igenom och var sååå spännande.
-Människor...kliver av på perrongen, skrålar jag vidare tillsammans med Hasse Carlsson.
Gyllene Tider slog igenom ungefär samtidigt. Jag gillade dem också. Hade till och med varit och tittat på dem när de spelat på Parken. Kommer ihåg hur det rapporterades i tidningen om hur tjejer i publiken svimmat under deras spelningar och fått bäras ut på bår.
Det blev väl aldrig två läger mellan de som gillade Noice och de som gillade Gyllene Tider, som det blev på 60-talet mellan Beatles-fans och de som gillade Rolling Stones. Det var okej att gilla båda och det gjorde jag.
-Högt uppe ovanför för mig, en kamera letar i mängden, ser mig själv på en ruta, står där och väntar på trycket, sjöng jag medan jag dukade bordet.
-Trycket? undrade maken som precis kommit in i köket. Vilket "tryck" väntar han på, menar du?
Abrupt slutade jag sjunga och vände mig till maken för att förklara hur läget varit där nere i tunnelbanan 1980.
-Ja, de väntar på att det ska hända nått liksom, förklarade jag. Att kvällen ska dra igång, liksom.
-Han väntar på "tricken", upplyste mig maken, född och uppvuxen i Stockholm.
Snopen stirrade jag efter maken som vänt och nu vandrade tillbaka ut ur köket. Vid en grundligare genomlyssning av Noice' gamla hitlåt kunde även jag konstatera att Hasse Carlsson väntade på "tricken", en okänd benämning, i alla fall för en på 80-talet 11-årig sundsvallstjej, på ett mer känt färdmedel.