Tack för kaffet, Brasilien

Är precis hemkommen efter några dagars arbete i vackra Natal, Brasilien. Vilket land, vilka människor. Varmt och vänligt, skulle jag vilja sammanfatta det hela. Kom ner i söndags morse efter nästan ett dygns resa från dörr till dörr. Svettig och dammig klampade jag in på Hotel Rifoles, fick mitt rum, kastade in väskan, fixade på mig något lättare och begav mig ut för att titta på omgivningarna. Det första jag möts av är en av företagets kunder i Speedos.
-Hej, när kom du ner? undrade han glatt. Kasta på dig bikinin och kom ner till stranden.
Kändes inte helt bekvämt, kan jag säga, att representera utan kläder.
-Eh…vet du…jag tänkte…hade lite för mig, försökte jag.
-Det finns en jättefin promenadväg utefter vattnet där borta, slätade han över. Du kan gå ändå bort till sanddynerna, sa han och pekade på en enorm sandhög långt där borta, som såg ut som en skidbacke vad jag kunde se.
Jag nickade leende, lättade över att ha kommit undan, och gav mig iväg. Tänkte att jag skulle införskaffa ett par rejäla vattenflaskor och samtidigt ta mig en närmare titt på utbudet efter strandpromenaden. Yngste sonen hade beställt fotbollströjor, maken fyllde år samma dag som min hemkomst, äldste sonen skulle väl också ha något och så tänkte jag kolla om det fanns någon snygg bikini så här inför sommaren. Några fotbollströjor eller andra presenter till familjen hittade jag inte utefter strandpromenaden, men däremot fanns där ett enormt utbud av bikinis. Nu är det så att det brasilianska bikinimodet inte riktigt passar min nordiska rumpa. Jag tror ni fattar vad jag menar. Ung som gammal, tjock eller smal, alla bär de bikinis som inte är ett uns större där bak än vad de är där fram. Så mycket rumpa tänkte i alla fall inte jag visa hemma på de svenska badstränderna i sommar. Det är då ett som är säkert.
Jag vandrade istället vidare förbi affärer, barer, restauranger, små kiosker och allehanda gatuförsäljare. Det slog mig att ingen var speciellt påflugen. Några frågade kanske om det skulle vara en hatt eller tavla när jag gick förbi, men samtliga accepterade att jag för tillfället inte hade något behov av en ny hatt. Jetlagad som jag var under min vistelse var jag uppe varje morgon innan klockan sex för att hinna med en joggingrunda innan solen stod för högt på himlen. Under dessa turer kunde jag konstatera att jag inte heller fick några gliriga kommentarer på ett språk jag inte förstod från morgonpigga brassar som var ute för att sätta upp sina varor för dagens kommers, städa gatorna eller bara skulle ner till stranden för att fånga morgonens första vågor på surfbräda. Nu vill jag inte höra något om falnad ungdom eller annat förknippat med min person. Jag tror helt enkelt brasilianarna är för trevliga för att slänga kommentarer efter kvinnor på gatan. I alla fall i Natal. Några hälsade istället artigt gomorron, så vitt jag kunde förstå, eller nickade bara vänligt.
Efter fyra dagars arbete hade jag den sista dagen för mig själv innan jag skulle återvända hem till Sverige. Då skulle det pressas. Måste ju ta tillfället i akt och skaffa mig en härlig bränna nu när det snart är sommar i Sverige. Efter min sedvanliga joggingtur duschade jag varpå jag käkade en god frukost. Sedan var det direkt ut till poolen. Tänkte att jag skulle hinna få lite färg under morgons tidiga timmar medan solen inte var så het. Det hann jag, kan jag säga. Röd som ett nypon fick jag ägna resten av dagen i skuggan under en palm.
På kvällen samma dag bar det i alla fall iväg hemåt igen. Hur mycket jag än kom att gilla Brasilien och brasilianarna, så trevliga och hjälpsamma människor, så fantastiskt vackert land, men något gott kaffe kan de i alla fall inte göra.