Syrsan och myran

Hade en diskussion med äldste sonen i morse rörande livet i allmänhet och hans framtid i synnerhet.
-Skolan är så himla tråkig, suckade sonen uppgivet. Så onödig och tar bara en massa tid. Det skulle vara bättre om man gick i skolan när man var vuxen.
Tyst konstaterade jag, som gått i skola i över 20 år med alla universitetsstudier och forskarutbildningar, att jag skulle varit klar lagom till pensionen om jag började nu.
-Varför måste man lära sig svenska? undrade sonen. Jag kommer aldrig att skriva på svenska.
-Jo, jag vet att det kan vara tråkigt att lära sig en massa ämnen som inte verkar logiskt att kunna just nu, sa jag, men tro mig, du kommer att behöva dem längre fram i tiden.
För min inre syn kunde jag se sonens bokrecension som jag hjälpt honom med straxt innan jul och som innehållit en hel massa förkortningar och chat-akronymer.
-Tänkt dig att du sitter på ett företag och ska skriva ett brev till dina kunder, försökte jag. Med ditt brev representerar du företaget och om det är slarvigt skrivet ser det inte bra ut ute hos kund. Det kommer inte att vara bra för dina affärer.
Sonen suckade och rullade med ögonen som hade jag presenterat rena idiotierna.
-Men det måste väl finnas något ämne som du tycker är roligt? fortsatte jag. Kemi kanske, det är väl roligt?
-Nej, på förra lektionen fick vi kolla vad som hände med en brustablett som löstes upp i ett glas med bara lite vatten i, en sån där, sa sonen och pekade på min C-vitamin som jag precis löst upp i ett glas vatten.
-Vad hände då? undrade jag förväntansfull över vilka slutsatser de dragit av försöket.
-Det blev gult, svarade sonen kort.
-Den andra gruppen har kollat på hur olika saker flyter på vatten, fortsatte han.
-Men det är i alla fall spännande, svarade jag ivrigt och svävade ut i haranger om vattnets märkliga egenskap att vara flytande vid rumstemperatur i jämförelse med andra liknande föreningar som ju var i gasform vi samma temperatur samt hur fantastiskt starkt vatten är med sina vätebindningar som kunde hålla hela fartyg flytande. Och visste han egentligen hur det kommer sig att fartyg flyter?
Sonen bara fortsatte att blänga surt. Han var inte övertygad.
Anledningen till vår diskussion var egentligen en gäst i TV4's morgonprogram, en kille i högstadieåldern om gått från IG till VG i matte med hjälp av en så kallad läxhjälp. Han berättade att han tidigare tänkt precis som min son, att skolan i allmänhet och matten i synnerhet varit tråkig, onödig och bara tagit en massa tid från andra mer underhållande aktiviteter, men att han genom skolans försorg kommit i kontakt med en läkarstudent som erbjudit honom läxhjälp tre timmar i veckan och att han därför numera tänkte annorlunda. Från att vara en medioker student som inte presterat sitt bästa var han nu en högpresterande elev med gott självförtroende och med känslan av att "jag kan".
-Läxhjälp skulle inte hjälpa, konstaterade sonen dystert. Det skulle vara bättre om man fick göra sådant man tyckte var roligt nu och plugga senare.
-Du är precis som det där biet, svarade jag. Har som ägnade hela sommaren åt att surra runt och spela för de andra bina. Har du hört den sagan?
Sonen tittade buttert upp på mig.
-Medan de andra bina samlade pollen och gjorde honung hela sommaren ägnade han sig åt att spela fiol och ha roligt, fortsatte jag. De andra bina tyckte att han spelade fint, men när vintern kom gick de in till sig och stängde dörrarna om sig. Utanför var det spelande biet ensamt kvar och utan mat för vintern.
Sonen lyssnade halvt om halvt på mitt orerande, skruvade lite på sig i soffan.
-Det var inget bi i sagan, svarade han till slut. Det var en syrsa och en massa myror och de gillade inte att lyssna på när han spelade.