Att inte döma hunden efter håren

Jag är generaliseringarnas mästare. Enligt några av mina antaganden har snygga förpackningar motsvarande innehåll, är hamburgare alltid rätt och medelålders män bakom ratten på en Audi alltid aggressiva. Mina teorem kanske inte skulle hålla för en djupare filosofisk analys. Jag är alldeles för inkonsekvent, min bevisning alltför svag och skenet bedrar mig allt som oftast.
Som doktorand arbetade jag vid en institution tillsammans med en riktigt gemen man. Han var så elak, ryktades det, att han var bannlyst från all forskning i hela den delstat i USA varifrån han var bördig. Doktoranderna flydde i tårar från hans laboratorium. I min grupp hade vi en mycket trevlig forskarassistent. Hon och hennes familj envisades med att bjuda honom till sig gång efter annan. Jag kunde inte förstå hur detta kom sig. Han var ju han så ovanligt otrevlig. Vi ett tillfälle, kan nämnas, hade hennes dotter i 7-årsåldern tagit skolfotografier. Han betraktade fotot på den lilla dottern, varpå han informerade oss alla om vilken rysligt ful klänning dottern bar. Sådan var han. En dag blev jag varse att han delade boende med sina två, små marsvin. Från den dagen såg jag honom i nytt ljus. En man med marsvin måste någonstans därinne känna ett visst mått av empati, trots allt. Så varifrån kom då denna bitterhet? Det fick jag aldrig veta.
På jobbet brukar vi tala om rufs- och svanfaktor. Hög rufsfaktor har den som går omkring med gylfen öppen och tröjan bak-och-fram. Hög svanfaktor har en person som är välsminkad, välmanikyrerad, välklädd och välfriserad. Vi hade teambuilding-dag på jobbet i höstas då vi ägnade oss åt olika teambuilding-aktiviteter. En handlade om överlevnad efter en tänkt flygplanskrasch mitt ute i en snöig, kall vildmark. Där satt vi och försökte komma överens om vilka sex stycken saker som, från den lista vi hade blivit tilldelade, kunde vara oss mest behjälpliga för vår överlevnad. Med oss hade vi en riktig svan. Hon lyssnade på oss en stund, kollade så att naglarna var i ordning, rättade till en hårtest som legat fel varpå hon meddelade oss vilka saker hon ansåg att vi främst skulle komma att behöva. Bland annat var det stålull och en gammal tändare utan gas. Vad det mer var minns jag inte så noga. Vad jag däremot minns var min förvåning över hennes vetskap att man med gnistan från stiftet som var kvar i tändaren, kunde göra upp eld med hjälp av stålullen och pinnar som vi hade fått veta fanns för insamling i omgivningen. Så var hade hon då hämtat denna essentiella kunskap? Hon såg då sannerligen inte ut att ha tillbringat många timmar ute i ödemarkerna. Hemifrån tv-soffan, delgav hon oss, hade hon studerat Survivalman på Discovery Channel. Och vem sa att tv-tittande inte är hälsosamt? Det kan ju vara rent av livsavgörande, för guds skull. Fem av de sex saker som hon plockat ut , fick vi senare veta, var bland de mest viktiga enligt överlevnadsexperter. Vi andra hade dött där ute i vildmarken. Hon hade överlevt och hade förmodligen då fortfarande varit prydligt tillrättalagd.
Under min tid i Helenelund har familjen kommit att umgås med en del av grannarna. Detta är helt vanliga familjer, föräldrar med helt vanliga arbeten och barn med helt vanliga intressen. Kort sagt, inget utanför det ordinära. Trodde jag! Av en händelse talade jag här om dagen med en väninna i grannskapet om valutaväxling. Hon berättade att hon vid ett tillfälle i Syrien växlat pengar till mycket hög avgift bakom ett skjul. Jag undrade förståss hur det kom sig att hon varit i just Syrien, enligt min mening en aningens ovanlig semesterort. Hon berättade att hon varit där under sin tid i trolleribranchen. Va? Trolleri? Jag trodde att jag hört fel, men hon berättade att hon arbetat som trolleriassistent och då turnerat land och riken runt, bland annat som svävande damen. Jag lyssnade med höjda ögonbryn på hennes minst sagt udda berättelse.
-Men jag var tvungen att lägga av när jag blev gravid, avslutade hon sin berättelse. För en del trick var jag tvungen att vika ihop mig i en låda, förklarade hon. Blev för tjock helt enkelt och fick inte längre plats i trollerilådan.
Människor är inte alltid vad de ser ut att vara. Nästa gång du står i kassakön på ICA, se dig omkring! Kanske står du bakom en svävande dam. Vem vet?