Jag en über-bitch

Jag tror det har varit lite mycket för mig på sistone. Det blev jag varse när jag fann mig själv ståendes mitt på Granvägen med hunden i ett nackgrepp i näven betraktandes grannarna som storögt stirrade på min person.
Vi har under en period befunnit oss mitt uppe i förkylnings- och influensatider. Detta påverkar förstås även arbetssituationen med sjukskriven personal och en mängd VAB-dagar som följd, vilket i sin tur leder till temporär underbemanning, stressad personal, försenade leveranser, felaktiga leveranser, hot om förhöjda leverantörspriser och en oändlig massa ”hur löser vi detta”-möten. Till råga på allt ringde kollegan från Danmark och klagade på att den nytillverkade roll-up'en var instabil och hade ramlat över henne på utställningen.
Hemma hotade äldsta sonen med självmord när tyskaglosorna inte fastnade eller ägnade sig åt ändlösa diskussioner rörande matematikens nödvändighet istället för att bara bita ihop och träna inför matteprovet på torsdagen efter.
Yngsta sonens klass sparar till en klassresa och detta innebär förstås föräldrabak. För detta ändamål hade jag för avsikt att baka kärleksmums. Det hade ju fungerat tidigare så jag tänkte att det kanske var ett säkert kort. Sagt och gjort rörde jag ihop en smet som jag bredde ut i en plåt och ställde åt sidan medan maken förberedde lunchen i ugnen. Hade lovar killarna en egen sats kärleksmums att förtära hemma också, så jag gjorde en extra smet som jag bredde ut in en liknande plåt. Även den ställde jag åt sidan i väntan på att ungen skulle bli ledig.
När ugnen blev ledig och under tiden vi förtärde lunchen kastade jag således in den första plåten kärleksmums för gräddning. Efter 12 minuter tog jag ut den och ställde den för avsvalning medan nästa plåt gräddades i ugnen.
När lunchen var avklarad tog jag mig an kärleksmumsen. Den ena plåten kastade jag in i frysen för att tina upp för glasering dagen innan försäljningsdagen. Den andra skulle jag precis skära upp när jag upptäckte att den var helt ogräddad i mitten. Slängde därför in den 5 minuter till för att åter igen ta ut den och upptäcka att den var lika ogräddad nu som efter första rundan i ugnen. In med den igen bara, för att ånyo ta ut den och upptäcka att den inte var ett uns mer gräddad efter denna tredje vända i ugnen.
-Nu får den vara inne 12 minuter till, sa jag till maken, beredde glasyren och slog mig ner bredvid honom i tv-soffan medan jag väntade tiden ut.
Döm om min förvåning när jag tog ut kakan för att upptäcka att den var lika ogräddad i mitten nu som förut.
Jag ställde mig att betrakta mitt misslyckade på diskbänken. Medan jag stod där kände jag hur jag fylldes av ett okontrollerat raseri.
-Du kan väl använda kanterna och lägga glasyren på dem bara, försökte maken på väg in i köket för att inspektera kakbaket.
Jag funderade febrilt på vad som möjligen kunnat gå fel och petade fundersamt med kökskniven i den lösa smeten i mitten på kakplåten. I öronen ringde kollegan MG's röst:
-Men för guds skull du är ju kemist, du måste väl kunna läsa ett recept.
Det hade jag ju för f-n gjort. Ena kakan hade ju blivit bra. Den låg ju redan i frysen, färdig att tinas upp ock glaseras när det väl var dags. Alla ingredienserna hade varit desamma. Endast äggen var från en ny kartong. Och plåten förstås, den var ju inte heller densamma. Men inte kunde det väl vara äggen...eller plåten...
Innan jag hunnit hejda mig hade jag kört kökskniven i kakan. Inte bara en gång utan ett 10-tal, kanske 100-tal gånger. När maken väl nått fram till mig och mitt misslyckade bakverk på diskbänken låg kakan i smulor och slamsor i plåten. I ögonvrån såg jag maken tyst backa tillbaka ut ut köket och ner i tv-soffan varifrån han kommit.
Sammanbiten skrapade jag av kakan ner i soporna varpå jag med beslutsamma steg gick ut i badrummet och spolade ner den färdigberedda glasyren i toaletten. Så knöt jag ihop soppåsen, satte på mig foppatofflorna för att gå ut och slänga alltihop i soptunnan.
När jag öppnade dörren såg jag grannarna i färd med att ställa undan cyklarna efter en cykeltur med barnen. Det gjorde hundarna också. Ystra som de var efter att jag äntligen avslutat med mitt kakbak och vilket ingav löfte om lek, for de ut genom dörren, tvärs över gatan och i full fräs mot grannarna på andra sidan. Hur mycket de än visste från tidigare förmaningar att ut på vägen får man inte gå, man kan ju bli överkörd, och hur mycket jag än ropade så vägrade de att lyssna. Istället fortsatte bara sin frammarsch med dövöronen fladdrandes utefter huvudena. Där stod de sedan små och bredbenta och skällde ut grannarna på deras egen tomt.
Då brast det för mig. Kastade mig ut i gatan, ställde mig med händerna i sidorna vrålade åt hundarna inne på granntomten.
-HIT! NU!
De tittade upp och kom lommandes mot mig där jag stod. Fick tag i nackskinnet på vår lilla papillon och röt åt den med hög röst.
-GÅ HEM MED DIG! NU!
Gnyende hastade han hemåt med chihuahuan efter sig, båda med svansarna mellan benen. Med full energi kom jag efter dem in i huset och var då så rosenrasande att jag med blotta blicken fick dem att hukandes rygga in i badrummet för att ta skydd hos äldsta sonen som lägligt nog kommit hem.
Utanför kunde jag se grannarna med ängsliga blickar åt vårt håll skynda in och dra igen dörren om sig. Förmodligen reglade de den ordentlig också.

Hungrig på livet

Maken var bortrest härom veckan, så jag och killarna fick klara oss själva hemma. Det är ganska mysigt att bara vara vi ibland. Det blir liksom lite mer fokus på grabbarna då. Man får ju passa på att umgås så länge de har lust att ägna lite tid åt morsan. Det går så fort. Känns som igår de var små och nu är de redan i tonåren. Ja, i alla fall den äldsta sonen. En riktigt prakttonåring har det blivit av honom också.
Vi satt vid middagsbordet en kväll och käkade tillsammans. Äldste sonen hade bråttom att äta upp. Antagligen för att komma vidare i World of Warcraft. Numer måste man nästan boka in möte med sonen för att vara säker på att han kan komma ifrån. I annat fall riskerar man att finna honom upptagen med någon ”instance” eller ”raid” och därför oförmögen att lämna datorn. Så i vanlig ordning kastade han i sig middagen. Ville man ha något avhandlat med honom så fick man göra det fort. Han reste sig upp från matbordet, ställde undan tallriken, glaset och besticken på diskbänken tackade för maten och gick ut ut köket. Kvar satt jag och yngste sonen och avslutade vår måltid. Ute i hallen slår äldste sonen en lov för att åter komma in i köket. Han släntrade fram till kylskåpet, öppnade dörren och kikade in.
-Åh, varför har vi aldrig någon mat, utbrast han och slog igen dörren med en smäll och släntrade tillbaka ut ur köket.
Jag och yngste sonen tittade förbryllat på varandra och på de rester som står kvar på köksordet, fortfarande varma efter kvällens middag.
Jag försöker tillhandahålla enkelt tillredd snabbmat för att han ska ha möjlighet att stilla sin hunger mellan måltiderna. När jag och maken var bortbjudna på middag i helgen och sönerna valt att stanna hemma hann vi med nöd och näppe fram till våra bekanta innan första samtalet kom.
-Finns det någon mat hemma? hörde jag vår förstföddas målbrottsröst i andra ändan.
-Det finns tortellini i kylen, upplyste jag honom om.
-Är det den högra eller vänstra? hörde jag honom undra i luren.
-Totrellinin ligger högst uppe till vänster, informerade jag honom.
-Ja, men kylen, är det den högra eller den vänstra?
Jag blev genast orolig över mitt kök där hemma och bad honom för säkerhets skull lämna över mobilen till yngste sonen så att jag istället kunde ge honom instruktioner om hur tortellinin skulle kokas och därefter hällas av.
Yngste sonen, ännu ett år ifrån tonåren, är av en helt annan sort. Än så länge i alla fall. Han har för närvarande en hemkunskapsläxa, som innebar hushållssysslor hemma. I helgen lagade han potatismos till vilken jag ungsbakade fisk. Hur roligt var inte det, undrade sonen och funderade om inte kock kunde vara ett framtida yrke. Efter lunch på hemlagad potatismos och ungsbakad röding var det dags för att diska. Eller, kanske man kunde bli diskare istället, funderade sonen förnöjt och undrade om det inte fanns något mer som behövde diskas. Medan ugnen var varm rev vi även av de obligatoriska grahamsbullarna. Bagare, det var nog det han skulle bli, fortsatte han sina karriärsplaner. Slutligen var jag så uppe i varv av sonens hemkunskapsuppgifter att jag förberedde chokladkaka till kärleksmums som är tänkt att färdigställas med glasyr senare i veckan för att därefter försäljas och av vilken efterföljande avans är tänkt att gå till en klassresa vid terminens slut. Sonen ser mycket fram emot kakförsäljningen. Efter en utflykt till souk'en i Manama, Bahrain under en resa i Mellanöstern tidigare i år har han lärt sig hur försäljning ska gå till och nu var det dags att pröva sina färdigheter.
-Du kanske ska bli krögare? föreslog jag. Om du har egen krog måste du arbeta med marknadsföring och försäljning för att få dit gäster och när de väl är där kan du laga mat till dem och bjuda på ditt egenhändigt bakade bröd och när de ätit kan du diska. Bra va´?
Det höll han med om och fortsatte på sin hemuppgift med att skura badrum och tvätta kläder.
Äldste sonen håller också på att samla till en klassresa. Den är inte tänkt att gå av stapeln förrän i slutet av högstadiet, så än finns tid för insamlingar. För närvarande är det tänkt att var och en av eleverna ska arbeta ihop 50 kr per månad genom olika uppgifter hemma. För detta ändamål föreslog jag att han kunde tvätta fyra fönster på övervåningen. Det borde väl ungefär motsvara en 50-lapp.
-Då ska jag ha 100, sa sonen bakifrån dataskärmen. En 50-lapp till klassen och 50 spänn till mig.
-Nehej du, svarade jag. Du får 50 kronor för alla fyra fönster.
-Orkar inte, fortsatte sonen.
-Jag hjälper dig, försökte jag för att få fart på honom.
-Om jag bara får 50 spänn, då ska jag ha en pizza också, försökte sonen.
Efter en stunds förhandling med sonen kom vi överens om att tillsammans tvätta de fyra fönsterna mot att han fick 50 spänn till insamlingen och lunch från Burger King.

Vilken typ är jag?

Maken har varit ute på Norröra och förlustat sig i helgen, så jag var själv hemma med grabbarna. Hade en heldag med yngste sonen igår. Hur mysigt som helst. Vi var och shoppade på Stinsen, spelade tennis, cyklade och besökte hans gamla dagis av nostalgiska skäl. Han guidade mig runt på det lilla dagisets gårdsplan och berättade gamla anekdoter från sin dagistid.
Äldste sonen hade inte tid med oss. Han var för upptagen med World of Warcraft för att ens bry sig om att klä på sig på hela helgen. Förflyttade sig bara från datorn till sängen när ögonen gick i kors och tillbaka igen efter en natts vila. Hela sommaren har jag försökt hitta på saker för att han ska slita sig och komma och umgås med oss litegrann. Det har inte blivit mycket kan jag säga. Det är riktigt bra för hans hälsa att skolan har börjat igen så att han kommer ut lite.
Kom att titta på TV4's nyhetsmorgon i morse medan regnet öste ner utanför. De visade en intervju med Susan Maushart, som skrivit en bok med titeln The Winter Of Our Disconnect i vilken hon berättade om när hon stängde av all elektronik för sina barn under ett halvår. Mobiler, datorer, internetuppkopplingar, allt! Först hade de flytt till kompisarna som fortfarande var uppkopplade, men vad tiden gick så hade de funnit annat att göra hemma och en av sönerna hade köpt en saxofon och tagit upp sig gamla musicerande. Det var ju en idé förståss.
Fundersamt lyssnade jag till hennes berättelse. Intervjun hade de valt att förlägga till ett dunkelt internetcafé.
-Precis så här såg det ut hemma hos mig, förklarade Susan. Man såg bara bakhuvudena på grabbarna där de satt framför sina skärmar i halvmörker för att dölja godispapper och annat som låg och drällde.
Men det är ju precis som hemma hos mig, tänkte jag. Precis som uppe på äldste sonens rum.
-It doesn't look good and it doesn't smell good either, fortsatte Susan.
Nä precis, det gör det verkligen inte. En gång hade sonen kompisar över. Tre stycken var de en hel natt som stängde in sig på sonens rum för att, som de kallar det, lana. När jag öppnade dörren på morgonen för att fråga om någon ville ha frukost fick jag nästan ögonbrynen bortsvedda av luften därinifrån.
Grannen berättade att det var samma sak hemma hos dem. Att komma i tid till middagen, det var det inte tal om för då var sonen mitt uppe in någon instans eller vad det heter.
Exakt så är det! Det har till och med hänt att vår förstfödde har skrivit upp i almanackan tiden för någon avtalad raid som ska genomföras. Då har vi andra i familjen varit tvungna att se till att han är hemma i tid för detta.
Hon hade en poäng där den där Susan Maushart. Kanske inte en helt dum tanke det där med att disconnecta ett halvår. Fundersamt kisade jag bort mot yngste sonen som satt i en fåtölj en bit bort.
-NEJ! sa sonen bestämt som om han förstått vad jag tänkte.
Kanske inte en helt igenomtänk idé trots allt. Om jag tar bort deras mobiler får jag ju inte tag på dem längre. Antagligen skulle jag få äta upp en hel del sena hemkomstar och missade middagar.
Vid ett annat tillfälle var jag ute och körde bil med yngste sonen när han tyckte att han såg någon han kände igen.
-Vem är det där? undrade han och pekade på en kille som satt på trottoarkanten och väntade på bussen.
-Ingen aning svarade jag efter en snabb titt på killen. Någon du känner?
-Jag vet inte säkert, sa sonen tvekande. Han verkar bekant på nått sätt. Det hade varit bra om det hade varit som på datorn.
-Hur menar du då? undrade jag.
-Då hade man kunde klicka på honom och så skulle man ha kunnat se hur han ser ut i närbild, vad han är för typ t ex om han är en priest eller nått, vad han kallas, hur mycket liv han har kvar och hur länge han kan slåss innan han behöver vila.
Ja, det hade kanske vart nått. Jag undrar vad det hade stått om man klickat på mig?

Provocera mera

Jag gör vad jag kan för att hålla mig i form. Åker bil fram och tillbaka till arbetet, så någon naturlig motion blir det inte. Försöker hinna med dagliga promenader istället och väljer ett selekterat födointag. Hur kommer det sig att det här med val av kost är så känsligt? Inte helt ovanligt att omgivningen lägger sig i vad jag äter.
-Varsågod, ta en kaka till kaffet, uppmanar trugaren.
-Nej tack, jag äter inte kakor, svarar jag.
-Men en liten kaka kan du väl ta? Jag som har bakat och allt.
Jag gillar inte ens kakor. Ändå måste jag stå tillsvars över mina val i livet varje gång det kommer till sötsaker. En gång för alla; jag äter inte kakor, jag ogillar sockerkaka, muffins, kärleksmums och annat med sockerkakskonsistens, har inget behov av tårtor och bakelser. Jag är helt enkelt aldrig sugen. Så varför måste jag stoppa i mig bakverk bara för att det bjuds? Jag har aldrig gillat glass, inte ens som liten. Jag äter hellre något annat om jag får välja.
Det är inte heller alltid det går för sig. Jag har valt att i möjligaste mån välja bort potatis, pasta och ris till förmån för grönsaker och sallad. Försöker även få i mig mer proteiner och är inte rädd för fett i maten även om jag inte direkt öser på med det. Helt enkelt äta nyttig mat som gör mig mätt.
-Äter du inte potatis? undrar förståsigpåaren. Jag är övertygad om att man måste ha kolhydrater också!
Men är det inte det jag får i mig i grönsakerna, då? Jag äter hellre kolhydrater med lite färg som kan bidra med antioxidanter än tomma sådana såsom potatis, ris och pasta om jag får välja. Men det verkar jag inte få.
-Ska du bara äta det där? fnyser viktigpettern åt min lunchsoppa.
Hur mycket måste jag äta för att andra ska anse mig bli mätt? Om jag väljer att inta min soppa på kopp istället för att äta den med sked ur en tallrik, av den enkla orsaken att jag inte vill skvätta ner min vita blus med röd gazpacho, då äter jag för lite anses det. Ibland häller jag helt enkelt ut soppan i en tallrik i alla fall för att slippa diskussion.
Hur kommer det sig att jag alltid måste försvara vad jag väljer att äta? Varför måste jag alltid berätta att jag har ätit en stadig frukost tillsammans med killarna på morgonen för att jag tycker att det är en viktig stund vi på så sätt får tillsammans och att jag i och med detta kanske inte är vrålhungrig till lunch? Varför måste jag också förklara att jag väljer att äta en mer lagad middag med familjen för att jag tycker det är mysigt att sitta ner och höra vad alla har haft för sig under dagen och därför väljer en lättare lunch? Jo, det måste jag för vi är svenskar, vi äter stora luncher, så är det bara. Inget att diskutera!
-Jag tror inte på dieter som LCHF, kommenterar besserwissern min tallrik med kött, broccoli och bearnaise.
LCHF, undrar jag. Kanske inte har slagit personen i fråga att jag helt enkelt råkar gilla bearnaise. Och även om jag skulle gå på någon slags LCHF-kost, vilket jag gör ibland för att gå ner några kilo, så är jag säker på att jag som vuxen, frisk kvinna i mina bästa år kan klara av en diet under några dagar utan att tappa både hår och tänder. Känner förresten ett par stycken som valt att följa LCHF mer permanent av olika orsaker, men de stackarna är ständigt under kritik. Jag, för min del, kan inte se att någon av dem lider någon större nöd. Ändå kan folk inte låta bli att kommentera.
Att äta tillsammans med andra har liksom blivit ett spel för gallerierna.
-Ja, jag kan äta vad som helst utan att gå upp i vikt, skroderar självbedragaren och öser på med pasta och potatis.
Jasså, kan jag tänka, i och med att jag råkar veta att samma personer många gånger skippar middagen helt. Men hemma är man i skydd för granskning. Där är det ingen som frågar. Det blir liksom lättare då.
Har en bekant som valt bort alkohol helt. Hon berättade att detta provocerade folk och att hon ofta tog som nykter alkoholist trots att detta inte var orsaken till hennes avhållsamhet.
-Tycker du inte om vin? undrar någon. Men ta en öl istället!
-Jag tycker om både öl och vin, svarar hon, jag har bara valt att avstå.
Att människan inte dricker alkohol betyder antingen att hon har problem med spriten eller så är hon religiös. Så måste det vara! Att frivilligt avstå är inte ett alternativ. Att hon kanske anser att det bara inte är nyttigt för henne eller att hon inte mår bra av att dricka alkohol är inte förklaring god nog. Hon kanske får ont i huvudet av rödvin, blir lös i magen av öl eller bara inte gillar att vara bakis. Varför måste det utredas och granskas?
Var ute och reste med maken för en herrans massa år sedan, precis när vi blivit tillsammans. Vi var två par på bilsemester i Europa och hade stannat för lunch på en restaurang vackert belägen uppe i österrikiska alperna. Alla valde att beställa wienerschnitzel utom jag som valde en naturschnitzel. Jag gillade helt enkelt inte panerat kött efter att som liten ha kuskat fram och tillbaka över Östersjön med dåvarande finlandsbåtar som gick från Umeå mestadels och ibland den från Sundsvall till Vasa och endast haft blöt wienerschnitzel med ledsna pommes fritts eller sönderkokta köttbullar med smaklös mos att välja på.
-Du ska alltid vara annorlunda, muttrade maken.
Hade ingen lust att dra upp min svåra barndom på finlandsbåtarna just då. Gav honom istället onda ögat varpå han tystnade och har aldrig kommenterat det sedan.
Wienerschnitzel har jag lärt mig att äta på senare tid, köttbullar äter jag men fortfarande aldrig med mos och pommes fritts väljer jag bort helt.
Här om dagen satt jag och maken ute på altanen och insöp den sista sommarkvällssolen. Vi kom att diskutera ett par vi är lite bekanta med sisådär på avstånd.
-De har varit tillsammans länge, sa jag.
-Fattar inte hur hon stått ut så länge, svarade maken.
Han tog en klunk av vinet, kisade in i solen varpå han fortsatte.
-Men, jag har ju också vant mig vid dig och dina avvikande beteenden.

Geocaching på blodigt allvar

Det där med geocaching, det kan vi i alla fall komma överens om att det är en teknologisport för vuxna nördar. Barn tycker det är roligt att rota runt lite här och där efter skatter, men hittas de inte ögonaböj så falnar intresset ganska snabbt. Så är det inte för oss vuxna. Vi kan söka och söka och hittar vi inte så återkommer vi en annan dag. För oss är det seriöst, eller som grannens lilla A, 10 år la fram det:
-Jag har hört att du tar det där med geocaching allvarligt, sa hon medan hon kisande spände ögonen i mig.
Det kunde jag inte förneka. Istället tog jag med henne, sonen och sonens vänner på en runda. För vi vuxna behöver barnen i detta. De fungerar som förkläden. Ingen undrar varför man som vuxen kryper runt, runt flera varv runt en björk medan man krafsar i jorden runt dess rötter om man har barn med sig. Ensam under björken skulle man få menande blickar från omgivningen, kan jag lova.
Jag pratade just om detta med kollegan SK på jobbet tidigare idag. Han brukar inte ta med sig barnen ut, de är vuxna och anser förmodligen att pappa är pinsam. Istället har man med sig hunden. Ingen funderar varför man vandrar runt samma hus 10 varv om man har hunden med. Man kan ju alltid skylla på att hunden vill.
Pinsam tycker också maken att jag är som jag håller på. Vi var precis nere i Ulm, Tyskland på semester och då var det förståss läge att passa på att cacha lite. Hade sett ut en fin gömma i Altstadt. Vackra Altstadt med sina smala biflöden till Donau som stillsamt rinner under små, pittoreska broar mellan korsvirkeshusen. Dessvärre låg skatten ganska centralt placerad i gamla stan och platsen var utsatt för mycket "mugglare" som förfriskade sig på ett intilliggande fik.
-Jag tror ingen såg att vi tog den överhuvud taget, förklarade jag nöjt för maken efter väl förrättat värv.
-Du tror inte alls att någon tyckte att du hade en smula avvikande beteende där du satt och stirrade in i en cykel i flera minuter? muttrade maken.
Vi letade lite fel först, måste jag medge. Trodde att skatten kunde finnas någonstans på en cykel som stod fastsurrad på en lite bro. Vi hittade cachen senare på en närliggande bro, magnetisk under ett fönsterbleck. Snyggt! Maken höll sig en bit ifrån.
-Efter att jag själv stått och stirrat på samma forell i tretti minuter medan ni letade skatter, började folk tycka att till och med jag visade på ett avvikande beteende, fortsatte maken. Ska han ta livet av sig, eller?
Men maken, han kan ge igen, han. Ikväll var vi på ICA och handlade. Vi hade samlat ihop allt utom tandpetare och var på väg till kassan för att betala. Var kunde de där tandpetarna vara?
-Jag kollar här efter tandpetare, ropade maken några hyllrader bort och pekade in i djurmatsgången.
Jag nickade och fortsatte leta på mitt håll.
-Kattmat, fortsatte han medan han försvann in i gången, det brukar fastna mellan tänderna.

Syrsan och myran

Hade en diskussion med äldste sonen i morse rörande livet i allmänhet och hans framtid i synnerhet.
-Skolan är så himla tråkig, suckade sonen uppgivet. Så onödig och tar bara en massa tid. Det skulle vara bättre om man gick i skolan när man var vuxen.
Tyst konstaterade jag, som gått i skola i över 20 år med alla universitetsstudier och forskarutbildningar, att jag skulle varit klar lagom till pensionen om jag började nu.
-Varför måste man lära sig svenska? undrade sonen. Jag kommer aldrig att skriva på svenska.
-Jo, jag vet att det kan vara tråkigt att lära sig en massa ämnen som inte verkar logiskt att kunna just nu, sa jag, men tro mig, du kommer att behöva dem längre fram i tiden.
För min inre syn kunde jag se sonens bokrecension som jag hjälpt honom med straxt innan jul och som innehållit en hel massa förkortningar och chat-akronymer.
-Tänkt dig att du sitter på ett företag och ska skriva ett brev till dina kunder, försökte jag. Med ditt brev representerar du företaget och om det är slarvigt skrivet ser det inte bra ut ute hos kund. Det kommer inte att vara bra för dina affärer.
Sonen suckade och rullade med ögonen som hade jag presenterat rena idiotierna.
-Men det måste väl finnas något ämne som du tycker är roligt? fortsatte jag. Kemi kanske, det är väl roligt?
-Nej, på förra lektionen fick vi kolla vad som hände med en brustablett som löstes upp i ett glas med bara lite vatten i, en sån där, sa sonen och pekade på min C-vitamin som jag precis löst upp i ett glas vatten.
-Vad hände då? undrade jag förväntansfull över vilka slutsatser de dragit av försöket.
-Det blev gult, svarade sonen kort.
-Den andra gruppen har kollat på hur olika saker flyter på vatten, fortsatte han.
-Men det är i alla fall spännande, svarade jag ivrigt och svävade ut i haranger om vattnets märkliga egenskap att vara flytande vid rumstemperatur i jämförelse med andra liknande föreningar som ju var i gasform vi samma temperatur samt hur fantastiskt starkt vatten är med sina vätebindningar som kunde hålla hela fartyg flytande. Och visste han egentligen hur det kommer sig att fartyg flyter?
Sonen bara fortsatte att blänga surt. Han var inte övertygad.
Anledningen till vår diskussion var egentligen en gäst i TV4's morgonprogram, en kille i högstadieåldern om gått från IG till VG i matte med hjälp av en så kallad läxhjälp. Han berättade att han tidigare tänkt precis som min son, att skolan i allmänhet och matten i synnerhet varit tråkig, onödig och bara tagit en massa tid från andra mer underhållande aktiviteter, men att han genom skolans försorg kommit i kontakt med en läkarstudent som erbjudit honom läxhjälp tre timmar i veckan och att han därför numera tänkte annorlunda. Från att vara en medioker student som inte presterat sitt bästa var han nu en högpresterande elev med gott självförtroende och med känslan av att "jag kan".
-Läxhjälp skulle inte hjälpa, konstaterade sonen dystert. Det skulle vara bättre om man fick göra sådant man tyckte var roligt nu och plugga senare.
-Du är precis som det där biet, svarade jag. Har som ägnade hela sommaren åt att surra runt och spela för de andra bina. Har du hört den sagan?
Sonen tittade buttert upp på mig.
-Medan de andra bina samlade pollen och gjorde honung hela sommaren ägnade han sig åt att spela fiol och ha roligt, fortsatte jag. De andra bina tyckte att han spelade fint, men när vintern kom gick de in till sig och stängde dörrarna om sig. Utanför var det spelande biet ensamt kvar och utan mat för vintern.
Sonen lyssnade halvt om halvt på mitt orerande, skruvade lite på sig i soffan.
-Det var inget bi i sagan, svarade han till slut. Det var en syrsa och en massa myror och de gillade inte att lyssna på när han spelade.

När det stora vemodet rullar in

Hittills har livet bestått av en massa mål att fylla. Man skulle gå ut högstadiet för att se vad gymnasiet hade att erbjuda. Sedan skulle man gå ut gymnasiet för att få börja jobba. Det visade sig vara mindre roligt och i kontrast syntes vidare studier som ett bra alternativ. Sedan skulle man hitta ett jobb, träffa en partner, bygga hus och skaffa barn. Barnen skulle lära sig att gå, prata, äta själv, gå på toa, läsa skriva, räkna, etc, etc. Fullt med måluppfyllelser att jobba mot.
Men så en dag börjar målen att tryta. Barnen kan gå på toa själva, de äter själva och till råga på allt tillbringar de allt mer tid hemifrån. Huset är byggt, karriären börjar plana ut och en ny är inte att tänka på. Det är då den stora tomheten sätter in. Vad är egentligen meningen med livet, blev det inte mer?
Modern, som gick i pension här om året, menar på att tiden efter pensioneringen har varit den tråkigaste i hela hennes liv. Hon har absolut inga åtaganden. Men var det inte nu man skulle börja leva? Ägna all tid bara åt sig själv? Göra bara det som faller en in för stunden? Var det inte så det skulle bli?
Kan tråkigt nog konstatera att skilsmässorna ökar bland vänner och bekanta. Samtliga efter ett par barn och med huset färdigbyggt eller färdigrenoverat. Hur kommer det sig, kan man undra. Har de möjligen glidit isär under husbyggnationerna eller under småbarnsåren och nu inte längre hittar tillbaka till varandra? Nej, det tror inte jag. Så mycket ändras inte en person under den korta tiden, inte ens under en livstid. Från det att man träffades, flyttade ihop, gifte sig, skaffade barn, letade bostad, osv har man varit fullt upptagen med att jobba mot målen. När målen tryter får man helt enkelt tråkigt.
Självklart finns det flera orsaker till att folk väljer att gå skilda vägar, men jag menar att övervägande delen beror på tristess. Man kan skylla på sin omgivning, på sin partner, på vad som helst, men egentligen bottnar allt i att man har tråkigt. Att lämna en för en annan är en egotripp som inte löser något. Snart är man där igen och har tråkigt.
Så vad är lösningen då? Börja samla på frimärken, kanske? Ja, kanske det! I vilket fall som helst måste man sluta med att leva genom andra och istället börja bygga upp en egen tillvaro och om det är runt en frimärkssamling så varför inte.
Sätt upp nya mål. Det kanske är att flytta till nytt hus, gå ner i vikt, byta jobb, byta bostadsort, flytta utomlands, skaffa nya kunskaper eller intressen, börja en samling av något slag, börja motionera och sköta om sig själv, skaffa en ny frisyr. Vad som helst. Stort eller smått. I vilket fall som helst så är det ingen annans fel att du har tråkigt och vill ha ombyte. För så länge man lever har man möjlighet att påverka sitt eget liv.

Gräsänka

Maken har åkt iväg för några dagars skidsemester i Österrike med en gammal klasskompis från grundskolan. Jag förstod att de hade kommit ner ordentligt och även fått några innanför västen när det började komma sms på tyska där nerifrån.
Jag har inte märk riktigt hur inrotade våra vanor är förrän nu när han är bortrest. Efter ett par dagar började jag fundera varför vi aldrig fick någon post längre. Det var tomt på köksbordet varje dag när jag kom hem från jobbet. Efter ett tag förstod jag att jag helt enkelt glömt att ta in den från brevlådan. Det är det ju alltid maken som gör.
Han förstod nog hur det skulle gå med mig, maken. Innan han åkte vattnade han tulpanerna på köksbordet en sista gång varpå han tittade förebrående på mig.
-Kommer du ihåg att fylla på vatten till dom här eller kommer de att dö medan jag är borta.
-Vi kan väl hjälpas åt? sa jag vänd mot yngste sonen som verkar ha koll på läget för det mesta.
Till och med killarna visar intresse för husdjuren nu när maken är bortrest. De är så vana med att maken sköter det där med hö och vattenbyte till marsvinen, flingor till fiskarna och mygglarver till axelotl’en. Nu är de inte så säkra längre. Till och med äldste sonen avbröt sitt dataspelande och kom ner för att mata fiskarna. Vi kom överens om att axelotl’en nog skulle klara sig på fiskmat till i morgon då den får mygglarver. Jag och yngste sonen hjälptes åt att stilla marsvinens behov. Tulpanerna har åkt ut.
Sedan sitter vi alla uppkopplade och sysslar med våra datorer. Äldste sonen djupt försjunken i World of Warcraft, yngste sonen spelar Minecraft och jag skriver blogginlägg.
-Ska vi kolla på Antikrundan eller Landskampen? Frågar jag yngste sonen som knappar på sin dator bredvid min på soffbordet.
-Landskampen förstås, svarar han bestämt och därför blir det så.
Vi knappar vidare bredvid varandra i tv-soffan. Sonen kastar ett getöga på tv:n ibland. När landskampen är slut börjar lyxfällan.
-Ska vi kolla på lyxfällan? undrar jag.
-Det kan vi göra, svarar sonen från bakom datorn.
Vi knappar vidare på våra datorer bredvid varandra i tv-soffan och ägnar inte lyxfällan heller mycket intresse.
-Undrar vem det var som ringde förut, sa jag till sonen utan att lyfta blicken från dataskärmen.
Någon av killarna har förlagt telefonluren någonstans i huset så vi hann aldrig svara.
-Ja, det kan man undra, mumlade sonen från bakom datorn.
Vi knappade vidare på våra datorer. Uppifrån äldste sonen rum kan vi höra hur han talar med sina medspelare över Skype.
Min tanke var att passa på att mysa med killarna nu när jag har dem helt för mig själv, men det blir aldrig som man tänkt sig. Killarna är inte intresserade av att mysa med mamma längre. Äldste sonen och jag hörs över Skype om det är något viktigt. Han hör ju inte längre när man ropar där han sitter med headset’et på. Yngste sonen har jag i alla fall fått ner till mig i tv-soffan. För säkerhets skull har jag installerat Skype även på hans dator. Man vet ju aldrig.

Småkillar blir också stora

Puh, jag är helt slut. Inte för att jag varit så enormt aktivt själv, utan av att yngste sonen varit det. Redan i torsdags fick han tag på mig i bilen på väg hem från arbetet.
-Ska vi spela badminton i kväll? hörde jag en ivrlig liten röst i mobilen.
-Ring pappa, svarade jag med en tung suck efter en lång dag på jobbet.
På fredag eftermiddag bar det iväg med kompisen på mer badminton. Därefter var det dags för handbollsträning. På lördag var det badmintonturnering hela eftermiddagen med påföljande tennisspel på kvällen. På söndag var det skidor i Väsjöbacken med kompisarna.
Jag vet inte var han får sin energi ifrån. Kanske äter han något annat än vi andra i hushållet. Precis när man har slagit sig ner framför tv:n på kvällen kommer han med sin handboll och vill att man kastar.
Äldste sonen får man vara nöjd om han ens tittar upp från datorn när han blir tilltalad. Jag vet inte om det är någon annan än jag som ibland tittar på tv-serien The Middle. I så fall kan jag säga att min äldste son är vårt svar på Axl. Vid ett tillfälle såg äldste sonen själv ett avsnitt (det var det där om när Axl inte plockade undan disken efter sig utan ackumulerade den på sitt rum istället) och logg ett snett, igenkännande leende. Skaparna av tv-serien måste bara ha, eller åtminstone ha haft, en Axl därhemma för det är så träffande. Till er som ännu inte har sett serien rekommenderar jag att se den. Om inte annat så för att inse ni inte är ensamma om att handskas med tonåringar. Det finns fler drabbade, vilket är en tröstande tanke. Tonåringar kan också trötta ut en, fast på ett annat sätt.
Men så sitter man där på väg hem från jobbet i bilen, ensam med sina tankar för en stund. Plötsligt kommer man ihåg den där gången när äldste sonen för första gången försökte sig på ett leende. Han såg ungefär ut som om det var något han sett andra göra och nu tänkte att han själv skulle pröva på. Eller när yngste sonen bara en tvärhand hög, tultade runt efter brorsan för att köra på pricken likadant. Modern berättade om en gång när killarna varit på besök hos dem. Äldste sonen i treårsåldern, var missnöjd över något. Detta lät han mormor veta medan han argt hötte med fingret i luften när han talade. Efter kom yngste sonen i ettårsåldern, inte fullt så talför som sin bror och spände ögonen i mormor medan han nöjde sig med att bara höta med fingret. Jag skrattar högt för mig själv i bilen och tänker på hur mycket jag ändå älskar mina småkillar. Trots att man får ett ”ja, vad vill du” i örat när man ringer äldste sonen. Trots att yngste sonen kallar mig ”Stig Helmer” när jag inte längre hinner med ner för skidbackarna. Små killar blir ju också stora.

Oljud

Jag gillar att ligga och lyssna på radion eller ha tv:n på svag volym t ex när jag ska sova. Tycker att det är trivsamt att lyssna till en lågmäld speakerröst och en av mina personliga favoriter är Karlavagnen i radions P4. Det är gemytligt att höra vilka åsikter som figurerar där ute i och vad man tycker om saker och ting i landets alla röda stugor och höghuslägenheter. Däremot kan jag tycka att det är det är ganska störande när tv:n står på med någon sportsändning, speciellt fotboll. Orsaken till detta är mestadels kommentatorernas hetsiga kommenterande. Typiskt nog har de lagt sportsändningarna mellan kl. 22 och 23 och i samband med kvällsnyheterna. Maken har nämligen för ovana att titta på dessa sportsändningar. Och det vid läggdags, i sängen.
Som säljare av bröd till livsmedelsbutiker har maken tidiga morgonvanor. Normalt är han iväg redan innan femtiden på morgonkvisten, medan vi andra i familjen fortfarande ligger och trynar i sänghalmen. Detta leder till att samme man också har tidiga kvällsrutiner. Redan vid 20-tiden är ögonen på halvstång och tv-program efter 21 åses endast bitvis. Däremot är kvällens sportsändningar heliga. Det spelar ingen roll om jag tydligt kan höra hur han redan snarkar där bredvid mig i sängen. Varje gång jag sakta, sakta och försiktigt sträcker mig efter fjärrkontrollen för att byta kanal rosslar han till och kisar upp mot mig för att se vad jag tar mig till.
-Du slår väl inte om, sluddrar han från kudden, jag tittar ju.
Med en suck lägger jag tillbaka fjärrkontrollen på nattduksbordet. Det är bara att vänta ut de där jäkla sändningarna. Ingen människa kan ju sova till ljudet av en hetsig sportkommentator som ser en målchans infinna sig.
Nu är det fotbolls-VM och därmed sportsändningar hela kvällen istället för bara en kvart efter nyheterna. Maken och yngsta sonen har parkerat sig ute i soffan, så fördelen är att jag har sovrums-tv:n helt för mig själv. Förnöjt läser jag tidningens tv-tablå, väljer ut något sevärt varpå jag nerbäddad bland kuddar och täcken ser fram emot en rofylld tv-kväll. Samtidigt inleds kvällens match ute i vardagsrummet och därmed det brölande som är så starkt associerat med samtliga matcher i detta Sydafrika-VM. Jag hör inte längre mig egen tv. Slänger irriterat täcket åt sidan och reser mig från sängen för att drämma igen sovrumsdörren med en smäll. Detta leder endast till en minimal reducering av tutandet.
Antar att maken och sonen måste ha tv:n på högsta volym för att själva uppfatta ens ett uns av det kommentatorerna försöker förmedla genom oljudet. För mig är det som att ha huvudet instucket i ett getingbo där jag ligger i sängen och lyssnar till dessa tusentals vuvuzelas som ljuder utifrån vardagsrummet. Hur kan detta få hålla på? Hur kan det vara lagligt? Varför förbjuder man inte dessa otäcka horn? Läser att de vanligen används vid fotbollsmatcher i Sydafrika, men att deras användning blivit hårt kritiserad pga risken för de hörselskador som ljudet från dem kan orsaka. Efter en stund somnar jag, förmodligen av ren utmattning.
Dagen efter och hemkommen från en lång arbetsdag sticker jag in huvudet genom ytterdörren. Inga vuvuzelas. Skönt! Glad i hågen sätter jag fart med middagsbestyren. Maken är ledig i morgon och kan därmed unna sig ett glas vin till maten. Dukar fram och kallar därefter familjen till middagsbordet. Häller upp ett stort glas rött vardera till mig och maken. Barnen får hemgjord läsk från familjens Soda Stream. Just som jag för glaset till munnen för att avnjuta denna röda, antioxidantrika och därmed enligt mig, hälsosamma dryck som somliga kallar rödtjut börjar det plötsligt bröla från makens sida av matbordet.
-Vad är detta för oljud nu då? undrar jag strängt och spände ögonen i maken.
Maken brände av ett finurligt leende från andra sidan matbordet.
-Jag laddade ner en vuvuzela-applikation till min iPhone.

Sommartider

I förra veckan var det skolavslutning för killarna. Den yngste sonen avslutar lågstadiet i Eriksbergsskolan för att till hösten gå upp i mellanstadiet (om det nu heter så fortfarande) i samma skola, medan den äldste sonen slutar i Eriksbergsskolan för att i sexan till hösten börja i Helenelundsskolan och därmed också i högstadiet. För femmorna var detta således en epok som gick i graven.
-Hur många av er har gått här på skolan ända sedan förskoleklass? undrade fröken högtidligt.
Nästan alla barnen räckte upp handen. Till hösten ska de blandas om i nya klasser med elever från Helenelundskolan och andra skolor. Lite trist kan jag tycka nu när de har byggt upp en sådan gemenskap i klassen. Trist också för oss föräldrar som skolan så stenhårt arbetat för att ska lära känna varandra. Detta för att underlätta för oss när barnen kommer upp i just högstadiet och börjar hänga ute om nätterna. Då är det ganska skönt att känna till vilka de hänger med.
Med ett vemodigt leende såg jag ut över alla förväntansfulla elever som satt och viftade med armarna i luften. Jag vände mig om mot maken för att säga någon, för att upptäcka att bredvid mig sitter också han ivrigt viftande med armen.
-Jaha, sa fröken undrande när hon upptäckte makens viftande från längst bak i klassrummet, har du också gått här sedan förskoleklass?
-Japp, nickade maken belåtet.
-Jasså, log fröken, gick du här uppe på Eriksbersskolan eller började du nere på Fågelsångsskolan (annexet, undertecknads anmärkning)?
-Poppelvägsskolan, förklarade maken förnöjt. Fågelsångsskolan hette Poppelvägsskolan då och låg nere på Poppelvägen.
-Intressant, sa fröken eftertänksamt. Då är det liksom en tradition i familjen, då att ha gått här på Eriksbergsskolan.
Efter denna historielektion förflyttade vi oss ut till skolgården där eleverna framförde sina avslutningssånger och på kvällen blev det picnic i Mässparken nere vid Cedervägen. Alla barn i 3C med familjer och fröken samlades för att grilla, käka samt spela fotboll eller brännboll tillsammans innan sommarlovet skulle ta fart på allvar.
Lille hunden Z, var förståss med. Inte helt nöjd med sällskapet, kan jag säga, utan passade på att visa sina sämsta sidor. I stället för att att leka med alla barnen, morrade han åt dem och satt och tryckte bakom makens rygg hela kvällen. Märkligt band de har byggt emellan sig, de där två. Tror båda känner en slags motvillig kärlek för varandra. Kan se dem sitta där rygg i rygg, utan att se på varandra, men ändå liksom känna ett slags tyst samförstånd. Precis som hunden är maken till viss del petig med vilka han väljer att verkligen umgås med. Kan kanske småprata en stund i mindre passande sällskap, men är då precis som hunden ganska snar med att visa tänderna. Denna kväll var det dock endast hunden som visade tänderna, medan maken turligt nog visade sig förnöjd. Chitchatade med fröken och de andra föräldrarna och vi kom in på det där med hur man måste ställa upp som förälder för barnens olika fritidsföreningar.
Har ju själv ställt upp som både parkeringsvakt och arbetat i café på uppdrag av yngste sonens fotbollsklubb, medan maken ställt upp som matchvärd. En av de andra föräldrarna och tillika yngste sonens fotbollstränare O, berättade att han vid ett tillfälle ställt upp som funktionär vid sin sons friidrottstävling och blev tilldelad uppgiften krattning av längdhoppsgrop. Nöjd över tilldelningen och i tron av att detta förmodligen inte skulle innebära något tyngre arbete gav han sig iväg till friidrottsarenan. Väl på plats blev han snart varse att krattning av längdhoppsgropen ändå var ett ganska ansträngande uppdrag. Efter flera åldersgrupper och sex hopp per deltagare kunde han konstatera att armarna var ganska möra.
-Man blev ju smått förbannad också när man såg deltagare som efter hoppet fortsatte springa i sanden ända till längdhoppsgropens slut, menade han. De kunde väl för fasiken ha tänkt på att vika av innan. Istället blev jag tvungen att kratta hela gropen igen efter dessa.
Vi andra föräldrar nickade instämmande åt den tanklöshet dagens ungdom stundom uppvisar. Kastade ett öga på mina egna smågrabbar som bekymmerslöst spelade fotboll på gräsplanen en bit bort. Vad skönt det var med sommarlov ändå. Inga måsten, inga krav, bara härliga tanklösa sommardagar.

Tiden går fort när man har roligt

Bråda dagar, bråda dagar. Snart är det skolavslutning och med den följer alla "inför" aktiviteter. Förra helgen var yngste sonen iväg med klassen på skolresa till Vässarö. Maken var med som "medföljande förälder". Idag var äldste sonen iväg på skolresa över dagen till Bodaborg. Till den krävdes iordningställande av en hög med smörgåsar av oss föräldrar som inte hängde med och skjutsade denna gång. Vad fort det går. Yngste sonen slutar 3:an och går därmed upp i mellanstadiet, om det nu finns längre. I alla fall byter han lärare till hösten. Äldsta sonen slutar 5:an och går därmed redan till hösten upp i högstadiet. Äldsta sonen, nu 12 år, börjar komma in i puberteten med allt vad det innebär.
-Åh, vad jag är arg på dig nu, väser han till mig mellan sammanbitna tänder när jag missar att fixa stylen på hans frilla. Den där j-vla frisören som klippt mig så man ser rakt in i huvudet, också.
Yngste sonen är än så länge en aningen mer medgörlig. Tycker fortfarande det är mysigt att ägna tid åt mamma och pappa. Älskar att höra berättelser sedan han själv var liten. I går ville han prompt att pappa skulle ta fram den lilla mössa han fått på sig direkt efter förlossningen och som maken sparat bland så många andra ting i sina lådor.
-Kolla i min låda i sovrummet så hittar du den, sa maken nöjd med sig själv och sitt eviga sparande av ditt och datt.
Efter lite rotande kom sonen utfarande med sin första "mössa" på huvudet, en slags tub i samma material som gasbindor är gjorda av.
-Cool mössa, den vill jag ha på mig på måndag, sa han efter att förnöjt ha granskat sig själv i spegeln.
-Eh...har du kollat ordenligt nu, svarade jag tvekande och orolig över kamraternas möjliga kommentarer vid åsynen av sonen med en slags strumptub på huvudet tidigt på måndag morgon. Om du tar lilla spegeln och kikar därbak så ser du kanske nått du gillar mindre.
-Ja, du har nog rätt, konstaterade sonen efter en stunds betraktande av sitt strumpbeklädda bakhuvud i spegeln.
Med en lättnadens suck kunde jag pusta ut. Har ju varit med förr. Vid ett tidigare tillfälle knallade jag runt i en galleria i USA med sonen hack i häl efter att ha provat skor i en lokal skoaffär. Småpratade lite med sonen där bakom mig och vänder mig om för att se om han instämde i mina påståenden. Vad får jag se, om inte sonen iklädd en av de provstrumpor jag lånat i skoaffären. Dock hade han inte den på foten utan istället som ett hårnät på huvudet. När jag konfronterade honom om den saken svarade han bara att han skulle hålla ögonen öppna efter en äkta "gangsta" huvudprydnad om denna besvärade mig.
-Vet du mamma, sa sonen upplysande till mig härom dagen, min högsta önskan är ett riktigt afro och en tröja med stora dollartecken i guld. När jag blir stor ska jag bli en rik man med afro.
Ut ur kontoret uppenbarade sig äldsta sonen som avbrutit sitt dataspelande för en stunds jakt efter godsaker i skafferiet.
-Hörrö, ropade jag efter honom, om du inte ser upp blir du tjock.
-Jag vill bli ett fetto i källaren, svarade sonen trotsigt.
-Vad menar du med det? undrade jag oroligt.
-Ja...jag vill bli en sån där datahacker som sitter i källaren på filmer och så, förklarade han. De är alltid supercoola och jättetjocka och räddar världen via datorn.
Vad har mina söner för förebilder? Är det jag som inte hänger med? Hur ser världen egentligen ut där ute? En rik man med afro och ett fetto i källaren, är det framtiden för mina söner? Ska jag vara orolig eller stolt?
-Kolla vad jag hittade, ropade yngste sonen triumferande och höll upp en påse för halstabletter, men tömd på sitt innehåll.
-Håller du fortfarande på och rotar i min låda? undrade maken förnärmad med en sned blick åt mitt håll.
-Vem är förvånad, kommenterade jag torrt åt makens håll och van med att hitta tomma förpackningar och annat skrot bland makens samlingar. Likt en skata samlar han på sig allt möjligt och omöjligt.
Ivrigt återvände yngste sonen till makens låda på jakt efter mera. Efter en stunds rotande kom han tillbaka med en av sina egna gamla leksaker i handen.
-Men pappa, du kunde ju faktiskt bara ha frågat, förmanade han sin far.
-Nu räcker det, röt maken barskt. Lägg tillbaka den där.
-Men det är ju min, kontrade sonen.
-Jaja, nu räcker det för ikväll, sa maken i ett försök att låta myndig, men ett svagt darr på rösten avslöjade en viss nervositet över vad sonen möjligen mer kunde komma släpande med. Nu stänget vi lådan.
Sitter och betraktar sonen när han med med ett nostalgiskt leende vrider och vänder på sin återfunna leksak, som av någon outgrundlig anledning hamnat ibland makens samlingar. Vad fort det går, tänker jag för mig själv.

På krigsstigen

Inget driver fram så mycket överraskande sidor hos människor som en rejäl sammandrabbning på en lasergame arena. I helgen stod det stora slaget. Det var föräldrar mot barn, grannar mot grannar, bröder mot systrar, hustrur mot äkta män. Vi var sex grannfamiljer på sammanlagt 25 personer som drabbade samman. På tåget in till Stockholm och med vett och sans fortfarande i behåll fick de större barnen instruktioner av omtänksamma föräldrar att inte gå ut för hårt mot de mindre barnen, som antogs vara ett allt för lätt byte. Kanske skulle det vara bäst ändå om de mindre barnen gick i sällskap av någon vuxen. Tänk om de små skulle bli rädda och oroliga i mörkret?
När vapnen var laddade och mörkret lagt sig över arenan var alla regler och förmaningar glömda. Vi hade 20 sekunder på att gömma oss för varandra och under den tiden förvandlades barn, grannar och makar till bittra fiender. Ensam smög jag därför i jakten på mina mål. Lyckades hålla mig undan ett tag för fiendens laserstrålar. Lilla A smög upp bakom mig och då vi var i samma lag bildade vi team ett tag, hon och jag. Tillsammans tassade vi genom mörkret. Fick in en träff på någon av motståndarna. Plötsligt darrade västen till och vapnet slocknade. Jäklar, jag hade blivit träffad.
-Hähähää, hörde jag äldsta sonen skrocka i mörkret.
Sex sekunder senare var jag på banan igen. Hamnade i närstrid med H, en mycket stridslysten kvinna, varpå västen darrade till igen och vapnet slocknade. Attans också, träffad igen. Åter aktiv smög jag efter några mörka individer som lös i motståndarnas färger. Kanske fick jag in några träffar, kanske var det någon annan som träffat mina mål. Förnöjt leende kunde jag i alla fall konstatera hur deras vapnen och västar slocknade för en stund.
Plötsligt dök L´s huvud upp bakom en vägg, samma mamma L som myndigt förmanat de större barnen att ta det lugnt med de mindre, men som själv hänsynslöst oskadliggjort de allra mista så fort tillfälle gavs i mörkret. Bäst att hålla sig undan, vi var inte på samma sida. Jag backade försiktigt tillbaka varifrån jag kommit, bara för att känna ett darr i västen och vapnet svartnade. Träffade igen! Av vem denna gång? Vände mig om och där stod TB med ett brett flin i ansiktet. Det dunkla blå ljuset fick hans tänder att fluorescera i mörkret. Ingen nåd alltså, trots att jag delade lag med hans hustru. Hann med nöd och näppe bli aktiverad igen innan jag åter igen var träffad och därmed inaktiverad.
-Tihi, fnissade yngste sonen och pinnade bort genom mörkret.
Svetten rann och adrenalinet pumpade. Stod i bakhåll bakom en vägg och lyckades inaktivera en hel klunga av små huliganer innan de visste vad som lurade på dem i mörkret. Hehe... Men så darrade västen till, vapnet slocknade och jag var ännu en gång oskadliggjord.
Efter 15 minuter var vi så åter ute i dagsljuset. Föräldrar blev föräldrar igen, makar blev makar och systrar och bröder åter igen syskon. Stridslusten dog sakta bort och freden lägrade sig bland grannarna. Ordningen var återställd. För denna gång...

Att bryta cirkeln

Var hemma hos grannen på besök härom veckan. Till min förtjusning såg jag att hon hakat på den nya tofs-trenden myntad av Maria Montazami, en av Hollywood-fruarna.
-Min första tofs, kvittrade grannen. Inköpt på Tiffanys i Stockholm för 220 kr på rea.
-Va´? flämtade jag. 220 kr på REA!!!
Men den var vit och fin och prydde sin plats på en dörrknopp. Själv har jag gett upp alla försök till någon form av heminredning. Om jag vid något inspirerat tillfälle kommit mig för att inhandla några piffiga kuddar till soffan i vardagsrummet, så ingår de snart som vapen i något kuddkrig. Har jag någon gång försökt få till en mer inbjudande presentation av vardagsrumsbordet, så drunknar mina vedermödor inom kort under högar av tidningar och ritpapper. Bara att åstadkomma en normal middagsdukning hemma hos oss kräver en djup dykning ner bland post och annat bråte som familjen anser vara behövligt just där på köksbordet.
När jag lämnar familjen att husera fritt inomhus och istället försöker ägna mig åt att få någon slags ordning i trädgården röner jag ingen större framgång där heller. Har jag planterat en prydnadsbuske på sommaren, har den körts över med pulka på vintern. Sorgset kan jag bara konstatera att det enda som blivit kvar av min buske är några ynkliga pinnar som sticker upp ur marken. Bakom garaget har yngsta sonen förvandlat min gröna, visserligen mossbelupna, oas till en lerig fotbollsplan.
Men jag minns en annan tid, innan barnen, medan jag fortfarande höll oredan stången. På den tiden hade jag bara maken att hålla efter. Bara en som drog fram och "glömde" lägga tillbaka.
-Complete the circle, mullrar min amerikanskättade kollega. Det är vad jag brukar uppmana familjen när de inte lägger tillbaka grejerna.
Tiden innan barnen bestod av fler kompletterade cirklar än idag. På den tiden hyrde en 4-barnsmamma med familj och färre kompletta cirklar än jag hade, huset mitt emot vårt.
-Men det ser ju inte ut som om det bor någon här, hojtade hon när hon en dag stod och betraktade min ordning.
Min förstfödda låg fortfarande i magen, så saker och ting fick ännu ligga där man lagt dem. Ett par år senare var hon emellertid tillbaka.
-Ja, nu kan man se att det bor folk här, log hon förnöjt betraktandes de drivor av icke-kompletterade cirklar som täckte golvet, samt möjligen även de jack och håligheter som sonen med hjälp av dessa cirklar tillfogat parketten.
När jag idag sitter och suckar över alla kvarglömda saker kan jag plötsligt komma på mig själv med att le åt de där radiostyrda bilarna som stått och dammat i hallen sedan i höstas i väntan på våren. Jag skrattar till vid åsynen av makens "senilhörna" i köksskåpet där han förvarar nycklar, plånbok, mobiler och deras laddare, solglasögon, alcogel, rabattkuponger från McDonald´s och allt annat för de dagliga behoven. Istället för irriterad blir jag alldeles varm i kroppen av tygödlan och örnen av plast som istället för ljuslyktor a la Ernst Kirchsteiger pryder fönsterbrädan eller där högen av dekorativa inredningsböcker borde ligga istället hittar sonens pingisracket. För här bor det någon. Här bor min familj.

Jag sköter mitt, jag

Jag hade tidigare en väldigt gul bil. Det var en bra bil på många sätt och ett av dem var att folk hälsade. Av den enkla anledningen att jag syntes. Nu har jag en grå bil, bland så många andra grå bilar. Ingen hälsar längre när jag far fram på gatorna i Helenelund. Jag hoppas och tror att det är för att jag inte sticker ut på samma sätt som jag gjorde i min gula bil. Jag syns inte längre. Men för en man syns jag fortfarande.
Vår relation började redan på den gula bilens tid. Ofta, om inte dagligen, passerade vi varandra. Jag på väg hem från mitt arbete, han på väg hem från sitt. Alltid någonstans mellan Love Almqvist och Granvägen. Jag minns inte hur det började, vem som tog fösta steget. Antar att det var så att vi sågs så ofta att det till slut blev ohållbart att inte hälsa, men vår relation utvecklades sedermera till att vi alltid hälsade.
Sedan bytte jag bil till min nuvarande gråa och folk slutade hälsa. Jag trodde nog att även hälsande mannen skulle missa mig, men han såg. När jag första gången passerade honom i min nya bil, kikade han bara upp som vanligt och vinkade glatt.
Jag berättade för maken om denna mystiska man som alltid hälsar så glatt och döm om min förvåning när maken direkt visste vem jag talade om.
-Jag vet precis vem du menar, svarade maken ivrigt. Ser honom ofta, om inte dagligen. Hälsar alltid.
Nu har det gått en tid av hälsande och det känns liksom som om vi borde ta vår relation vidare på något sätt.
-Vi borde bjuda in honom på en öl, sa maken en dag när mannen som vanligt passerade vårt hus glatt vinkande.
-Kan man det? undrade jag tveksamt medan jag såg efter mannen som försvann uppför Granvägsbacken. Vi känner ju inte honom.
Vad skulle han tro? Är det inte lite framfusigt att flyga på folk och bjuda in dem på öl? Speciellt de man inte känner. Vilka galningar skulle han inte kunna ta oss för?
Vi ser honom fortfarande, lite senare än vanligt kan jag tycka. Jag har ofta redan hunnit hem och är på väg ut med maken på vår sedvanliga kvällspromenad. Vi diskuterar honom. Var kan han tänkas bo, har han familj, barn också rentav, vad sysslar han med? Det enda vi tror oss veta är att han nog arbetar i Kista, men det kan ju vara så att han kommer hem med T-banan och att detta är orsaken till hans sena ankomst. Man kan ju undra vad han tänker?
-Där kommer hon hem igen. Jasså, han är redan hemma. Så där bor dom - båda två. Det är till att vara ute och motionera igen. Undrar om dom bjuder på en öl?
Nä, så tänker han nog inte. Han kanske inte ens dricker öl, även om han ser ut att göra det. Det är nog bäst att bara fortsätta hälsa, men därefter sköta sitt. Som vanligt. För tänk! Hur skulle det se ut om man plötsligt fick för sig att ropa till honom, inget ont anande och på väg hem efter en lång arbetsdag.
-Halloj där! Ska´re va´en stänkare?
Från bakom busken. Som ”grannen” i Beck-filmerna. Nä, det är nog bäst att bara sköta sitt.

En sån där dag...

Usch, vilken morgon. Den började bryskt med att jag hade sönder tv:ns antennkabel. För att se på morgon-tv var jag tvungen att dra ut antennkabeln från tv:n i sovrummet och flytta den till tv:n i vardagsrummet. Det är ju värre än på 70-talet då man var tvungen att stega fram till tv:n för att byta kanal. Ändringen från analog till digital tv har tagit mig längre tillbaka än någonsin. Vi har en tv på övervåningen, en på undervåningen och en i sovrummet, också den på undervåningen. Då vår satellitdekoder står på övervåningen, var man tidigare tvungen att springa upp dit för att byta kanal på den tv som står på undervåningen och som är kopplad till samma dekoder. För att befria oss från denna extra motion, köpte vi oss en tv med inbyggd digitalmottagare. Den fungerade ett tag, men gav upp mitt i vinter OS. Tv:n i sovrummet är kopplad till en antennkabel från fiberkabelanslutningen, så för att återigen kunna se på tv i vardagsrummet på undervåningen var vi tvungna att flytta antennkabeln från sovrums-tv:n till undervåningens vardagsrums-tv, varje gång man ville sitta och se på tv i vardagsrummet. Antennkabeln till fiberanslutningen löper från kontoret, så hur vi än gör så är det en massa sladd genom huset.
Bara detta arrangemang skapar en viss stress. Vad som hände denna morgon när jag skulle flytta antennkabeln från sovrums-tv:n till undervåningens vardagsrums-tv var att jag drog sönder kontakten när jag drog ut den. Uppretad rev jag ut sladden ur tv:n och tryckte ner den i lådan under.
-Vi kan flytta till hyresrätt, tröstade yngsta sonen som precis varit på besök hos sin faster i ny hyresrätt-tvåa. Då behöver man bara ringa på någon.
-Mitt WoW account är hackat, vrålar den äldsta sonen från bakom datorn.
Suck, ännu en sak att ta tag i. Det är ju jag som står för kontot för World of Warcraft.
Sammanbiten föser jag ut sönerna till bilen för att droppa av dem vid skolan innan jag åker till jobbet i Uppsala. Innan vi är iväg måste min kvarglömda matlåda, likaväl som yngsta sonens kvarglömda ryggsäck, in och hämtas . På vägen till skolan blir jag hindrad av grannens mycket breda bil. Vi kan inte mötas pga att kommunen inte har ploga vägarna tillräckligt breda för både mig och grannen. Försöker köra åt sidan in på en uppfart, men det räcker inte för grannen som får backa tillbaka varifrån hon kom. Hur tänker man när man köper en så bred bil när man bor bland småvägarna i Helenelund, undrar jag irriterat.
Droppar av killarna vid Eriksbergs torg, de får gå sista biten, och svänger norrut på Eriksbergsvägen. Där är sopbilen! Hur lång tid kan det ta att tömma sopor på Eriksbergsvägen? Länge, tydligen! Kön bakom ringlar sig oändlig, men sopåkarna gör sig ingen brådska. Varför måste de tömma sopor kl. 08.00 på en vardagsmorgon när alla ska till arbetet, tänker jag bittert.
Och alla dessa 30-skyltar. Leder de verkligen till det bättre? Är man inte bara mer fokuserad på dessa gatlopp som alltid utspelar sig vid de "midjor" som kommunen har byggt vid 30-skyltarna. Ska grannen eller jag hinna först igenom? Gasar, gasar och tvärnitar - nä, idag var det grannen som hann föst. Men i morgon...då tar jag honom.
Det är ett stort, fett, grått, tungt moln över Sollentuna den här morgonen när jag motigt rattar mig iväg mot Uppsala.
På vägen upp ringer jag maken för att få lite tröst och förståelse. Där kammar man noll.
-Man får ha vilken bil man vill, även när man bor i Helenelund, säger maken myndigt. Vi har ju en stadsjeep. Inte speciellt liten, den heller.
Och inga skulle bli gladare än sophämtarna om de fick köra på natten. Det är sådana gnällspikar som jag, får jag veta, som förhindrar detta genom att klaga på att sopbilarna stör nattsömnen. Va? När har jag klagat på störd nattsömn? Sover som en klubbad säl på nätterna. Faktiskt!
-Varje gång du ringer och även när du är gnällig, fnissar maken, gör det mig glad ändå.
Vilka kärleksfulla ord. Maken tycker allt bra om sin lilla fruga i alla fall, ler jag för mig själv. Gnällig eller ej.
-För jag har ändrat ringsignalen när du ringer, förklarat maken, till Surfin´ Bird.

I en klass för sig

Så är det snart dags för påsk igen. Såg att grannarna hade börjat pynta så smått. Var ute och handlade och passade då på att köpa med mig några små, luddiga påskkycklingar. Medan jag letade rätt på några tåliga blommor att förgylla barnens rum med nu när det börjar våras, passade maken på att förälska sig i en skapelse som inte var av denna värld. En slags växt var det, en taggig pinne med en topp som såg ut som en fotografiskt fryst explosion. Euphorbia lactea. Ja, ja den fick väl följa med hem.
Väl hemma åkte påskpyntet fram. Inget märkvärdigt, men lite kycklingar, någon tupp och så en gul bordsduk. Det är allt bra mysigt med storhelger. Väntar nog lite med påskriset i alla fall.
När det var klart satte vi oss ner, maken och jag, vid vår gula bordsduk med varsin dry martini och bara njöt av söndagens lugn.
-Den är helt i sin egna klass, suckade maken kärleksfullt betraktande euphorbian, som han försiktigt placerat i en kruka på bästa plats i köksfönstret.
-Det kan man lugn säga, svarade jag och undrade vad i hela friden han kunde ha sett hos den.
Maken reste sig för att ge föremålet för sin kärlek en skvätt vatten.
-Oj, såg du, sa han förvånat. Jag tyckte att den riktigt sträckte på sig.
Jag försökte se efter, men allt jag såg var en taggig stam som slutade i en slags uppkastning av växtmassa. Undrar just om det ska bli något mer av den där toppen, eller om den bara ska vara så där?
Utanför fönstret vräkte snön ner. Jag är av den tron att nysnö hjälper den gamla snön att töa bort fortare. Kanske för att den slaskar uppe på den gamla, som då luckras upp. Jag vet inte.
-Det är minus två grader muttrade maken. Jag tror inte att dina teorier håller.
-Du ska se, sa jag. Nästa vecka kommer det att töa undan riktigt duktigt.
-Dream on, svarade maken sarkastiskt.
Jag försökte locka fram lite vårkänslor hos maken med Vivaldis Fyra årstider. Undrade om han inte kunde höra hur vårbäcken riktigt porlade genom musiken, men han ruskade bara sammanbitet på huvudet, vände blicken mot fönsterbrädan och sprack upp i ett saligt leende.
-Av en helt egen klass, suckade han förnöjt.

Drunknar i erbjudanden

Jag vet inte vad det är med maken och köksknivar, men han älskar dem. Så fort det kommer ett erbjudande eller något som involverar köksknivar så är han på. Vi hade t ex en prenumeration på Allt om Resor ett tag. Då jag aldrig hade tid att läsa tidningen så valde jag att säga upp prenumerationen. Döm om min förvåning när tidningen fortsatte att komma hem i brevlådan.
-Men det var väl fasiken också att de inte ska förstå när det är nog, sa jag till maken en kväll när jag åter igen hittade tidningen i högen av post och stegade iväg mot datorn för att skriva dem ett sanningens ord.
-Eh...hm...de hade ett bra erbjudande, harklade sig maken.
Jag såg undrande på maken, men lät saken bero. När jag åkte till Japan för något år sedan, var det enda maken önskade sig en keramikkniv. Jag hade ingen aning om hur de såg ut, men lyckade till sist hitta en. Måste motvilligt erkänna att detta är den i särklass bästa kniv vi har hemma i knivlådan.
-Vad var det jag sa, kuttrar maken belåtet.
Oj, som han vårdar den där keramikkniven. Använder den ju själv allt som oftast, vilket vanligen leder till bannor från maken. Hur kan jag stoppa keramikkniven i diskmaskinen? Det fattar jag väl att den inte är gjord för det. Och hur i hela friden kan jag lämna den under disken i diskhon, den kan ju för guds skull gå sönder.
-Det hör man ju på namnet - KERAMIK - ömtåligt, tillrättavisar maken buttert.
Har en tid försökt förmå familjen att haka på erbjudandet från Linas Matkasse. De skickar en färdig matkasse med ingredienser och recept, allt hemlevererat direkt till dörren. Matkassen räcker till fem dagar och fyra personer och innehåller kött, fisk, fågel och en dag är vegetarisk. Mindre planering för mig.
-Livet är för kort för vegetariskt, bullrade maken.
Har aldrig fått något gehör för denna idé hemma, men idag kom ett erbjudande från Middagsfrid. Maken var eld och lågor.
-Det här ska i ha, kvittrade han och fladdrade med reklamerbjudandet framför näsan på mig. Färdig matkasse med ingredienser och recept för hela veckan, allt hemlevererat direkt till dörren.
Detta fick mig nu att höja en aning på ögonbrynen. Vad kunde det möjligen vara som fått maken att tycka att livet var tillräckligt lång för en vegetarisk maträtt i veckan. Hur skiljde sig Middagsfrid från Linas Matkasse.
-Satake-kniv, svarade maken drömskt, de skickar med en äkta japansk satake-kniv.
Med en suck reste jag mig upp från köksbordet. Vår knivlåda är redan till bredden fylld med makens alla "erbjudanden". Jag rev med mig dagstidningen och under den blottade sig tre nya knivar, fortfarande kvar i förpackningen.
-Och vilka är det här då? undrade jag förvånat.
-Jaha, dom, svarade maken som om det var den självklaraste sak i världen. Det är ju erbjudandet från Allt om Resor.

Att inte döma hunden efter håren

Jag är generaliseringarnas mästare. Enligt några av mina antaganden har snygga förpackningar motsvarande innehåll, är hamburgare alltid rätt och medelålders män bakom ratten på en Audi alltid aggressiva. Mina teorem kanske inte skulle hålla för en djupare filosofisk analys. Jag är alldeles för inkonsekvent, min bevisning alltför svag och skenet bedrar mig allt som oftast.
Som doktorand arbetade jag vid en institution tillsammans med en riktigt gemen man. Han var så elak, ryktades det, att han var bannlyst från all forskning i hela den delstat i USA varifrån han var bördig. Doktoranderna flydde i tårar från hans laboratorium. I min grupp hade vi en mycket trevlig forskarassistent. Hon och hennes familj envisades med att bjuda honom till sig gång efter annan. Jag kunde inte förstå hur detta kom sig. Han var ju han så ovanligt otrevlig. Vi ett tillfälle, kan nämnas, hade hennes dotter i 7-årsåldern tagit skolfotografier. Han betraktade fotot på den lilla dottern, varpå han informerade oss alla om vilken rysligt ful klänning dottern bar. Sådan var han. En dag blev jag varse att han delade boende med sina två, små marsvin. Från den dagen såg jag honom i nytt ljus. En man med marsvin måste någonstans därinne känna ett visst mått av empati, trots allt. Så varifrån kom då denna bitterhet? Det fick jag aldrig veta.
På jobbet brukar vi tala om rufs- och svanfaktor. Hög rufsfaktor har den som går omkring med gylfen öppen och tröjan bak-och-fram. Hög svanfaktor har en person som är välsminkad, välmanikyrerad, välklädd och välfriserad. Vi hade teambuilding-dag på jobbet i höstas då vi ägnade oss åt olika teambuilding-aktiviteter. En handlade om överlevnad efter en tänkt flygplanskrasch mitt ute i en snöig, kall vildmark. Där satt vi och försökte komma överens om vilka sex stycken saker som, från den lista vi hade blivit tilldelade, kunde vara oss mest behjälpliga för vår överlevnad. Med oss hade vi en riktig svan. Hon lyssnade på oss en stund, kollade så att naglarna var i ordning, rättade till en hårtest som legat fel varpå hon meddelade oss vilka saker hon ansåg att vi främst skulle komma att behöva. Bland annat var det stålull och en gammal tändare utan gas. Vad det mer var minns jag inte så noga. Vad jag däremot minns var min förvåning över hennes vetskap att man med gnistan från stiftet som var kvar i tändaren, kunde göra upp eld med hjälp av stålullen och pinnar som vi hade fått veta fanns för insamling i omgivningen. Så var hade hon då hämtat denna essentiella kunskap? Hon såg då sannerligen inte ut att ha tillbringat många timmar ute i ödemarkerna. Hemifrån tv-soffan, delgav hon oss, hade hon studerat Survivalman på Discovery Channel. Och vem sa att tv-tittande inte är hälsosamt? Det kan ju vara rent av livsavgörande, för guds skull. Fem av de sex saker som hon plockat ut , fick vi senare veta, var bland de mest viktiga enligt överlevnadsexperter. Vi andra hade dött där ute i vildmarken. Hon hade överlevt och hade förmodligen då fortfarande varit prydligt tillrättalagd.
Under min tid i Helenelund har familjen kommit att umgås med en del av grannarna. Detta är helt vanliga familjer, föräldrar med helt vanliga arbeten och barn med helt vanliga intressen. Kort sagt, inget utanför det ordinära. Trodde jag! Av en händelse talade jag här om dagen med en väninna i grannskapet om valutaväxling. Hon berättade att hon vid ett tillfälle i Syrien växlat pengar till mycket hög avgift bakom ett skjul. Jag undrade förståss hur det kom sig att hon varit i just Syrien, enligt min mening en aningens ovanlig semesterort. Hon berättade att hon varit där under sin tid i trolleribranchen. Va? Trolleri? Jag trodde att jag hört fel, men hon berättade att hon arbetat som trolleriassistent och då turnerat land och riken runt, bland annat som svävande damen. Jag lyssnade med höjda ögonbryn på hennes minst sagt udda berättelse.
-Men jag var tvungen att lägga av när jag blev gravid, avslutade hon sin berättelse. För en del trick var jag tvungen att vika ihop mig i en låda, förklarade hon. Blev för tjock helt enkelt och fick inte längre plats i trollerilådan.
Människor är inte alltid vad de ser ut att vara. Nästa gång du står i kassakön på ICA, se dig omkring! Kanske står du bakom en svävande dam. Vem vet?

Det där med ledarskap…

Jag har ganska nyligen blivit mellanchef, en position som allmänt anses vara besvärlig. Man ska vara någon slags mellanhand mellan ledning och anställda. Så är inte fallet på mitt jobb. Jag har goda relationer både uppåt och neråt. Jag tror det underlättar och kanske också var en bidragande orsak till att jag fick förtroendet. Jag trodde nog att mitt uppdrag i mångt och mycket skulle handla om ett slags ordförandeskap i gruppen. Istället har det kommit att handla mycket om relationer.
Jag var på Kunskapsdagarna i Sollentuna i måndags. Riktigt inspirerande talare runt ämnet ledarskap. Ingvar Bengtsson talade om hur man skapar en vinnande kultur på sin arbetsplats och hur viktigt det är att medarbetarna har roligt och är trygga för att uppnå resultat. En person som känner sig osäker på sin position och uppgift presterar inte bra. Mats Petersson berättade om hur viktigt det är att ge varandra en dopamindusch genom en lite klapp på axeln nu och då och att man får höra att man är bra och bidragande. Man behöver uppmuntran och ansvar för att växa. Hur tar jag då dessa nyvunna kunskaper till användning i gruppen?
Genom att vara tydlig med vilka arbetsuppgifterna är, vilken bidragande del medarbetarna har i gruppen och vad jag förväntar mig tillbaka i form av t ex rapportering, ha löpande uppföljningsmöten för att stämma av och coatcha i det fortsatta arbete, är jag då för resultatinriktad?
Hur skulle det bli om jag enbart försökte uppmuntrade en persons positiva sidor? Borde jag fokusera mer på prestationen? Om det är viktigt för resultatet att man har roligt på jobbet, och det tror jag att det är, hur får jag då medarbetarna att finna glädje i sina arbetsuppgifter? Borde mitt mål vara kamratskap i gruppen, snarare än budgetmål? Hur skulle det bli om mitt fokus för året var harmoni i arbetsgruppen istället för säljsiffror? Skulle det synas på säljsiffrorna i slutändan?