Vafan händz?

Lyssnar alltid på musik i bilen på väg hem från jobbet. Gärna på hög volym, och nu när det fortfarande är mörkt på kvällarna unnar jag mig att sjunga med. I skydd av mörkret kan jag tryggt skråla för full hals utan att skrämma mina medtrafikanter. För även om de inte kan höra hur falsk det låter så kan de ju skygga inför min halvvilda uppsyn där jag sitter och gastar för mig själv, tänker jag.

Ett snabbt öga på min playlist ger inte precis någon vägledning om föredragen genre. Genom åren har man ju gått igenom en del faser ur vilka favoritlåtarna har fått följa med vidare i livet. Jag har funderat över livet Efter plugget med Factory. Förvånats med Gene Pitney över vilka vändningar livet kan ta sig, t ex när man som honom på väg hem till Oklahoma endast 24 hours from Tulsa plötsligt drabbas av ödets nycker. Jag har rest världen runt och letat efter Flickan i en Cole Porter-sång med Per Gessle. Har blivit inbjuden till Candy’s room av Bruce Springsteen. Haft kärleksbekymmer med Matt Bianco, bekymmer som känns som More than I can bear och man bara önskat, som Aloe Blacc (eller kanske Avichii) att någon ska Wake me up när allt liksom är över.

Michael Alonzo gav mig en inblick, om än kort, endast Sex (komma) noll två minuter, i livets baksidor. En inblick som gör att man liksom Dregen funderar över varför vissa människor mer än andra verkar drabbas av en Flat tyre on a muddy road.

Passar ofta på att lyssna på ”min” musik när jag är själv, t ex i bilen på väg hem från jobbet, eller i lurarna på löprundan, när jag rastar hundarna eller dammsuger huset. Inte för att jag inte vill dela med mig, det är väl snarare så att ”min” musik inte uppskattas av alla.  I alla fall inte vid volymer som jag uppskattar när jag vill tillåta mig själv att helt uppslukas av musiken. Som yngre hade man eget rum med dörr att dra igen om sig. Som vuxen med inneboende tonårssöner och hundar får man ta lite mer hänsyn.

Just denna dag kände jag mig inte riktigt klar med lyssnandet när jag väl tagit mig hem efter dagens arbete. Tänkte därför att det kanske skulle gå för sig att spisa musik medan jag tillagade kvällens middag. Således brassade jag på en riktig SexyBack med Justin Timberlake, en ryggbiff som skulle serveras med pommes fritts, hade jag tänkt. Yngste sonen slår en lov in genom köket, tittar på mig med kraftigt höjda ögonbryn, men går ut igen utan ett ord. Av hänsyn till mina inneboende sänker jag volymen då det är dags att äta.

Sönerna släntrar in i köket, slår sig ner vid bordet och ser på mig med bekymrad rynka mellan ögonbrynen, allt medan jag diggar lätt med Grillat och Grandy som sjunger om Tung baba.

- Det här är inte musik som man förväntar sig hitta på sin mammas playlist, konstaterar yngste sonen medan han bestämt nickar åt mitt håll.

Att jag har blandat upp Grillat och Grandy med Boy George säger dem ingenting, tänker jag och håller därför tyst.

Yngste sonen ger sin bror en menande blick varpå äldste sonen lutar sig fram lite över bordet och ser på mig med allvarlig min.

- Mamma, har du en fyrtioårskris?

Vafan händz?

Jag en über-bitch

Jag tror det har varit lite mycket för mig på sistone. Det blev jag varse när jag fann mig själv ståendes mitt på Granvägen med hunden i ett nackgrepp i näven betraktandes grannarna som storögt stirrade på min person.
Vi har under en period befunnit oss mitt uppe i förkylnings- och influensatider. Detta påverkar förstås även arbetssituationen med sjukskriven personal och en mängd VAB-dagar som följd, vilket i sin tur leder till temporär underbemanning, stressad personal, försenade leveranser, felaktiga leveranser, hot om förhöjda leverantörspriser och en oändlig massa ”hur löser vi detta”-möten. Till råga på allt ringde kollegan från Danmark och klagade på att den nytillverkade roll-up'en var instabil och hade ramlat över henne på utställningen.
Hemma hotade äldsta sonen med självmord när tyskaglosorna inte fastnade eller ägnade sig åt ändlösa diskussioner rörande matematikens nödvändighet istället för att bara bita ihop och träna inför matteprovet på torsdagen efter.
Yngsta sonens klass sparar till en klassresa och detta innebär förstås föräldrabak. För detta ändamål hade jag för avsikt att baka kärleksmums. Det hade ju fungerat tidigare så jag tänkte att det kanske var ett säkert kort. Sagt och gjort rörde jag ihop en smet som jag bredde ut i en plåt och ställde åt sidan medan maken förberedde lunchen i ugnen. Hade lovar killarna en egen sats kärleksmums att förtära hemma också, så jag gjorde en extra smet som jag bredde ut in en liknande plåt. Även den ställde jag åt sidan i väntan på att ungen skulle bli ledig.
När ugnen blev ledig och under tiden vi förtärde lunchen kastade jag således in den första plåten kärleksmums för gräddning. Efter 12 minuter tog jag ut den och ställde den för avsvalning medan nästa plåt gräddades i ugnen.
När lunchen var avklarad tog jag mig an kärleksmumsen. Den ena plåten kastade jag in i frysen för att tina upp för glasering dagen innan försäljningsdagen. Den andra skulle jag precis skära upp när jag upptäckte att den var helt ogräddad i mitten. Slängde därför in den 5 minuter till för att åter igen ta ut den och upptäcka att den var lika ogräddad nu som efter första rundan i ugnen. In med den igen bara, för att ånyo ta ut den och upptäcka att den inte var ett uns mer gräddad efter denna tredje vända i ugnen.
-Nu får den vara inne 12 minuter till, sa jag till maken, beredde glasyren och slog mig ner bredvid honom i tv-soffan medan jag väntade tiden ut.
Döm om min förvåning när jag tog ut kakan för att upptäcka att den var lika ogräddad i mitten nu som förut.
Jag ställde mig att betrakta mitt misslyckade på diskbänken. Medan jag stod där kände jag hur jag fylldes av ett okontrollerat raseri.
-Du kan väl använda kanterna och lägga glasyren på dem bara, försökte maken på väg in i köket för att inspektera kakbaket.
Jag funderade febrilt på vad som möjligen kunnat gå fel och petade fundersamt med kökskniven i den lösa smeten i mitten på kakplåten. I öronen ringde kollegan MG's röst:
-Men för guds skull du är ju kemist, du måste väl kunna läsa ett recept.
Det hade jag ju för f-n gjort. Ena kakan hade ju blivit bra. Den låg ju redan i frysen, färdig att tinas upp ock glaseras när det väl var dags. Alla ingredienserna hade varit desamma. Endast äggen var från en ny kartong. Och plåten förstås, den var ju inte heller densamma. Men inte kunde det väl vara äggen...eller plåten...
Innan jag hunnit hejda mig hade jag kört kökskniven i kakan. Inte bara en gång utan ett 10-tal, kanske 100-tal gånger. När maken väl nått fram till mig och mitt misslyckade bakverk på diskbänken låg kakan i smulor och slamsor i plåten. I ögonvrån såg jag maken tyst backa tillbaka ut ut köket och ner i tv-soffan varifrån han kommit.
Sammanbiten skrapade jag av kakan ner i soporna varpå jag med beslutsamma steg gick ut i badrummet och spolade ner den färdigberedda glasyren i toaletten. Så knöt jag ihop soppåsen, satte på mig foppatofflorna för att gå ut och slänga alltihop i soptunnan.
När jag öppnade dörren såg jag grannarna i färd med att ställa undan cyklarna efter en cykeltur med barnen. Det gjorde hundarna också. Ystra som de var efter att jag äntligen avslutat med mitt kakbak och vilket ingav löfte om lek, for de ut genom dörren, tvärs över gatan och i full fräs mot grannarna på andra sidan. Hur mycket de än visste från tidigare förmaningar att ut på vägen får man inte gå, man kan ju bli överkörd, och hur mycket jag än ropade så vägrade de att lyssna. Istället fortsatte bara sin frammarsch med dövöronen fladdrandes utefter huvudena. Där stod de sedan små och bredbenta och skällde ut grannarna på deras egen tomt.
Då brast det för mig. Kastade mig ut i gatan, ställde mig med händerna i sidorna vrålade åt hundarna inne på granntomten.
-HIT! NU!
De tittade upp och kom lommandes mot mig där jag stod. Fick tag i nackskinnet på vår lilla papillon och röt åt den med hög röst.
-GÅ HEM MED DIG! NU!
Gnyende hastade han hemåt med chihuahuan efter sig, båda med svansarna mellan benen. Med full energi kom jag efter dem in i huset och var då så rosenrasande att jag med blotta blicken fick dem att hukandes rygga in i badrummet för att ta skydd hos äldsta sonen som lägligt nog kommit hem.
Utanför kunde jag se grannarna med ängsliga blickar åt vårt håll skynda in och dra igen dörren om sig. Förmodligen reglade de den ordentlig också.

Hungrig på livet

Maken var bortrest härom veckan, så jag och killarna fick klara oss själva hemma. Det är ganska mysigt att bara vara vi ibland. Det blir liksom lite mer fokus på grabbarna då. Man får ju passa på att umgås så länge de har lust att ägna lite tid åt morsan. Det går så fort. Känns som igår de var små och nu är de redan i tonåren. Ja, i alla fall den äldsta sonen. En riktigt prakttonåring har det blivit av honom också.
Vi satt vid middagsbordet en kväll och käkade tillsammans. Äldste sonen hade bråttom att äta upp. Antagligen för att komma vidare i World of Warcraft. Numer måste man nästan boka in möte med sonen för att vara säker på att han kan komma ifrån. I annat fall riskerar man att finna honom upptagen med någon ”instance” eller ”raid” och därför oförmögen att lämna datorn. Så i vanlig ordning kastade han i sig middagen. Ville man ha något avhandlat med honom så fick man göra det fort. Han reste sig upp från matbordet, ställde undan tallriken, glaset och besticken på diskbänken tackade för maten och gick ut ut köket. Kvar satt jag och yngste sonen och avslutade vår måltid. Ute i hallen slår äldste sonen en lov för att åter komma in i köket. Han släntrade fram till kylskåpet, öppnade dörren och kikade in.
-Åh, varför har vi aldrig någon mat, utbrast han och slog igen dörren med en smäll och släntrade tillbaka ut ur köket.
Jag och yngste sonen tittade förbryllat på varandra och på de rester som står kvar på köksordet, fortfarande varma efter kvällens middag.
Jag försöker tillhandahålla enkelt tillredd snabbmat för att han ska ha möjlighet att stilla sin hunger mellan måltiderna. När jag och maken var bortbjudna på middag i helgen och sönerna valt att stanna hemma hann vi med nöd och näppe fram till våra bekanta innan första samtalet kom.
-Finns det någon mat hemma? hörde jag vår förstföddas målbrottsröst i andra ändan.
-Det finns tortellini i kylen, upplyste jag honom om.
-Är det den högra eller vänstra? hörde jag honom undra i luren.
-Totrellinin ligger högst uppe till vänster, informerade jag honom.
-Ja, men kylen, är det den högra eller den vänstra?
Jag blev genast orolig över mitt kök där hemma och bad honom för säkerhets skull lämna över mobilen till yngste sonen så att jag istället kunde ge honom instruktioner om hur tortellinin skulle kokas och därefter hällas av.
Yngste sonen, ännu ett år ifrån tonåren, är av en helt annan sort. Än så länge i alla fall. Han har för närvarande en hemkunskapsläxa, som innebar hushållssysslor hemma. I helgen lagade han potatismos till vilken jag ungsbakade fisk. Hur roligt var inte det, undrade sonen och funderade om inte kock kunde vara ett framtida yrke. Efter lunch på hemlagad potatismos och ungsbakad röding var det dags för att diska. Eller, kanske man kunde bli diskare istället, funderade sonen förnöjt och undrade om det inte fanns något mer som behövde diskas. Medan ugnen var varm rev vi även av de obligatoriska grahamsbullarna. Bagare, det var nog det han skulle bli, fortsatte han sina karriärsplaner. Slutligen var jag så uppe i varv av sonens hemkunskapsuppgifter att jag förberedde chokladkaka till kärleksmums som är tänkt att färdigställas med glasyr senare i veckan för att därefter försäljas och av vilken efterföljande avans är tänkt att gå till en klassresa vid terminens slut. Sonen ser mycket fram emot kakförsäljningen. Efter en utflykt till souk'en i Manama, Bahrain under en resa i Mellanöstern tidigare i år har han lärt sig hur försäljning ska gå till och nu var det dags att pröva sina färdigheter.
-Du kanske ska bli krögare? föreslog jag. Om du har egen krog måste du arbeta med marknadsföring och försäljning för att få dit gäster och när de väl är där kan du laga mat till dem och bjuda på ditt egenhändigt bakade bröd och när de ätit kan du diska. Bra va´?
Det höll han med om och fortsatte på sin hemuppgift med att skura badrum och tvätta kläder.
Äldste sonen håller också på att samla till en klassresa. Den är inte tänkt att gå av stapeln förrän i slutet av högstadiet, så än finns tid för insamlingar. För närvarande är det tänkt att var och en av eleverna ska arbeta ihop 50 kr per månad genom olika uppgifter hemma. För detta ändamål föreslog jag att han kunde tvätta fyra fönster på övervåningen. Det borde väl ungefär motsvara en 50-lapp.
-Då ska jag ha 100, sa sonen bakifrån dataskärmen. En 50-lapp till klassen och 50 spänn till mig.
-Nehej du, svarade jag. Du får 50 kronor för alla fyra fönster.
-Orkar inte, fortsatte sonen.
-Jag hjälper dig, försökte jag för att få fart på honom.
-Om jag bara får 50 spänn, då ska jag ha en pizza också, försökte sonen.
Efter en stunds förhandling med sonen kom vi överens om att tillsammans tvätta de fyra fönsterna mot att han fick 50 spänn till insamlingen och lunch från Burger King.

Nytändning

När jag ruskade liv i maken som slumrat in framför tv:n med ett ”drick din glögg som jag värmt åt dig” och fick till svar att ”dom flesta behöver faktiskt inte dricka upp en halv liter glögg varje kväll”, då förstod jag att säsongen var över. Det var bara att lägga undan glöggkryddorna och packa ihop extraktionskaraffer och kryddfilter. Med en sorgsen suck kunde jag konstatera att december med julljus och värme gått över i januarislask och mörker. Inte blev det bättre av att jag efter julens alla läckerheter ätit upp mig ännu mer under kryssningssemester i Parsiska viken och en arbetsresa till North Carolina i USA. Nu sitter jag här i januarimörkret som en flodhäst i tv-soffan.
Precis som jag skulle gå in i en riktigt låg vinterdepression upptäckte jag att jag inte allt mådde särskilt dåligt. Jag kände över huvud taget ingenting av den sedvanliga bluesen som brukar dra över mig som en blöt och kall filt efter julhelgerna. Måste ha varit solljuset och värmen i mellanöstern som suddat bort den sura minen. Kan hända hjälpte vårvädret i Carolina till. Faktum är att jag ser fram emot de allt ljusare dagarna som stundar här framöver.
Bäst att smida medan järnet är varmt, tänkte jag och satte genast mig själv på diet. Nu bara måste jag ta tag i mig själv. Detta går bara inte längre. Jag har fyra veckor kvar till sportlovet och dessa veckor tänker jag ägna åt återhållsamhet. Sanna mina ord!
Antar att jag får ta i med hårdhandskarna, det vill säga en strikt LCHF för bästa resultat. Det har ju fungerat förr. Sedan blir det långpromenader med papillon-killen. Vi får lämna chihuahua-killen hemma. Han brukar inte vilja gå ut i onödan. Pappen däremot säger inte nej till en uppfriskande promenad. Oj, vad det ska bli skönt när dagarna blir lite längre, träden börjar knoppa sig och koltrasten sjunger i kvällningen. Än är det väl några vinterdagar kvar, men snart så. Då kanske man får ut maken också som verkar ha gått ide helt. Satt framför tv:n och ugglade mest hela helgen. Sa att han inte hade något större behov av utomhusvistelse denna tid på året.
Själv passade jag på att ta med pappen till Bögs gård ute på Järvafältet. Han hade inte varit där förut och for ut ut bilen som skjuten ur en kanon och skällde till höger och vänster i rena ivern. Sedan satte han av i rask fart utefter vägen. Hästarna skulle kollas in. Undrar vad han funderar över dem. Tror han att de är stora hundar eller förstår han att de är av en annan ras. Tjuren, som stuckit in huvudet långt inne i en höställning, skulle morras lite åt. Ingen vet vad pappen möjligen kan ha haft för åsikt om den, där den stod lurvig och till synes huvudlös i sin inhägnad. Lite sol fick vi på kinderna också, jag och pappen. Och om man kände efter riktigt ordentligt kunde man nog känna att den värmde lite också, men då fick man känna efter ordentligt. Kunde inte annat än medge att jag nog ändå var ganska tillfreds med tillvaron där jag strövade omkring med pappen bland en hel del andra söndagsflanörer. Januaribluesen hade inte fått något riktigt fäste i år, helt enkelt.
I morse när jag rastade hundarna kunde jag notera att det inte längre var mörkt ute trots att timmen var tidig. Kallt var det, men himlen var klar och lovade sol till dagen. Inte ens chuhuahuan muttrade trots kylan, utan pinnade rask på runt kvarteret. Kanske var det för att hålla värmen, kanske kände även han av den annalkande våren. Vad vet jag. Pappen gör ingen skillnad på dagar, han gillar alla lika bra. Han är alltid glad. Så även denna morgon.
Om inte förr, så har jag i alla fall i år förstått hur viktigt det är att tanka solljus dessa mörka vinterdagar för att hålla bluesen borta. Helt rätt gör de som väljer att förlägga åtminstone någon av dessa mörkaste veckor på sydligare breddgrader eller i alla fall ägna så mycket tid som möjligt ute de få dagar som solen visar sig ute här uppe på mer nordliga breddgrader. Kanske räcker det med en promenad på lunchen för att få lite nytändning. Det är något jag tar med mig till framtida vintermörker.

Julstök i Helenelund

Så långt tillbaka som jag kan minnas så har detta hushåll stått under ständigt hot. Var det inte katter som rev ner prydnadssaker så var det bäbisar som käkade krukväxter. Sedan var det marsvin som hotade gnaga kablar och akvarium som riskerade skapa vattenskador. Nu är det hund som äter tomtar och annat julpynt.
Jag var i mitt esse redan innan första advent och väntade ihärdigt att få ta fram alla juleljus, julgranar, tomtar, halmbockar, kransar och annat som hör julen till. Julbyn var redan framme sedan veckor tillbaka. Detta för att skapa stämning redan tidigt i november. Nu skulle det kompletteras med rena julgrejer. Ner från vinden kom kartong på kartong fyllda med det ena och det andra, det ena glittrigare och rödare än det första. Upp packades tomtar, granar, glitter, julbelysning och liknande stämningshöjare. Glöggen stod på spisen och väntade på att inta rätt temperatur. Vännerna var på ingång för att smaka av en av säsongens många, många glöggsatser.
För året hade en ny vit plastgran införskaffats med stämningsfull vit ljusslinga. Men vad skulle vi göra med den gamla, gröna granen? Som tur var hade vi en våning till. Problemet var bara att maken, som så ogärna kasserar något hade fyllt övervåningen med en gammal soffa som blivit över när ny soffa införskaffades till vardagsrummet en trappa ner. Denna stod nu på den gamla, gröna julgranens tänkta plats. Jag hade till och med införskaffat en ny ljusslinga som skulle ersätta de gamla julgransljusen i granen.
Efter en stunds funderande fick jag en briljant idé. Varför måste man bara ha en julgran när man kan ha en hel julskog? Sagt och gjort. Den gamla, gröna plastgranen monterades ihop bredvid den nya vita i vardagsrummet på nedervåningen. Maken synade bistert mitt tilltag, men yngste sonen var på. För att kröna det hela hämtade jag paketet med den nyinköpta ljusslingan som legat i köket och väntat på att göra en glimrande entré. Ett hundra nittio ljus utlovade paketet.
Maken mumlade något om att ta in stubbar och mossa för att fullborda det hela. På så sätt skulle vi inte behöva gå ut med hundarna längre. Vi skulle ju bara kunna släppa ut dem i vardagsrummet. Och kanske vi kunde slänga ut soffan och sitta på stubbarna och kolla på tv under julhelgen. Jag lät mig inte nedslås utan fortsatte med mina planer.
Jag rev ivrigt upp paketet med juleljusen och döm om min förvåning när jag upptäckte att samtliga 190 julljus var komprimerade till en slinga på max två meter. Hur skulle man fördela detta i julgranen. Längre stod jag och tittade på den korta slingan som lovar så mycket och höll så lite. Under tiden hann jag bygga upp en rejäl julilska.
-Det blir ingen julskog, skrek jag till maken. Det är bara att packa ner den här skitgranen i paketet igen.
Tyckte jag inte att maken gav ifrån sig en lättnadens suck.
Vännerna var på ingång och mina julskogsplaner hade gått helt i stöpet. I ren ilska rev jag itu den gamla, gröna granen och tröck tillbaka den ner i sin låda. I ilskan passade jag inte bara på att hiva tillbaka denna låda till sin plats på vinden. Nej nu skulle, fanken ta mig, alla lådor, tidningar och annat av samma material ut. Upprörd hämtade jag pappkasse på pappkasse fyllda med tidningar och kartonger på väg till insamling och ryade åt maken att ta hand om dem per omgående. Av bara farten passade jag även på att få fart på killarna med att samla in fotbollar, skateboards och annat som legat under trappen och samlat damm. Ut med dem i garaget på stört, skulle de.
Killarna och maken sprang som tättingar för att avlägsna de papperspåsar, fordon och andra saker som nu snabbt fyllde hallgolvet. Som plåster på såren över att mina julskogsidéer hade fallerat, kom maken ner från vinden med en grön grangirlang som vi brukade vira runt en pelare i hallen. Ilsket rev jag den till mig, medan maken försökte pryda trappräcket med den nyinköpta, löjligt korta ljusslingan med 190 ljus fördelade på två meter.
-Den här jäkeln barrar ju, frustade jag medan jag upprört stegade ut i tvättstugan för att hämta dammsugaren.
Till slut var i alla fall tomtarna på plats, den nyinköpta, vita julgranen spred julstämning från sin centrala plats i hemmet och adventsstaken var fylld med nya, långa ljus. Vännerna tittade förbi och vi hade en trevlig eftermiddag med glögg, lussebullar och julmusik.
Ja ja, det blev visserligen ingen julskog denna helg, men julen är inte över än. December är visserligen mörk, men med alla juleljus så blir den en av vinterns ljusaste perioder. Skulle vi bara få lite snö nu också så vore denna december fulländad.
Lycklig drog jag iväg till arbetet på måndag morgon i vetskapen om att få tillbringa decemberkvällarna hemma i vårt julpyntade hem. Att det var måndag bekymrade mig inte det minsta. Jag såg fram emot att få komma hem till familjen och äta en god middag innan jag kröp ner i soffan med en rykande varm glögg och en julfilm. Efter arbetsdagens slut hastade jag således hem för att ta del av familjemyset. Väl hemma kastade jag av mig jackan, hälsade på hundarna innan jag skyndade in i köket för att se vad maken hade för middagsplaner.
En fasansfull syn var vad som mötte mig i köket. På köksbordet låg alla tomtarna i sina beståndsdelar. Näsor, fötter, ögon och annat som suttit fastlimmade på tomtarnas kroppar var nu separerade från något som såg ut som små Venus av Milo, eroderade av väder och vind.
-Vem fanken ligger bakom detta? gastade jag rakt ut i rummet.
Maken vände sig om vid grytorna för att se vad som stod på.
-Har hunden käkat upp alla jultomtarna? undrade jag skakad över den syn som mött mig vid hemkomsten.
-Jag antar det, svarade maken försiktigt. Det låg delar utspridda över hela golvet när jag kom hem. Det där är vad jag har hittat och lyckats skramla ihop.
Med återhållen vrede spände jag ögonen i hunden, som ivrigt viftade på svansen nere vid mina fötter.
Några av tomtarna kunde dock räddas. Med en suck limmade jag på den sista tomtenäsan på en av de tomtar som restaurerats och ställde den åt sidan för att torka. Det är väl bara att ställa prydnadssaker och pynt på något, för hunden, otillgängligt ställe, antog jag och konstaterade att detta hushåll åter igen stod under hot.

Har man inte jobb så skaffar man sig

För några veckor sedan blev vi ombedda att ta hand om en chihuahua vars matte skulle vistas utomlands ett halvår. Efter lite betänkligheter tackade vi trots allt ja till erbjudandet och dagen efter flyttade Bosse in. Bosse visade sig vara en hund från de fina kvarteren. Med sig hade han inte bara schampo utan även balsam, egen parfym, guldfärgade bajspåsar och ett Burberry-halsband för promenader. Det visade sig att Bosse är en mycket trevlig hund, som inte tuggar sönder saker, inte gör sina behov inomhus (okej, det hände kanske någon olycka i början), klarar av att vara ensam hemma, liten som en katt och gärna kryper upp i famnen och kelar en stund. Vi blev så betagna av denna lilla väluppfostrade varelse så vi började leta efter en alldeles egen hund bland hundannonserna. Mest tittade vi på ett- eller tvååringar för att slippa alla valpbestyr. Bosse är ju två och ett halvt år och därmed förbi de första turbulenta valpåren.
Nu var det dock så att min sistfödde hade fastnat för en svart/vit fyra och en halv månaders papillonvalp. Varje gång jag satte mig för att googla hundannonser så kom han farande med denna en och samma annons. Nja, vi ville ju ha en liten hund. Jag tycker Bosses storlek är alldeles passande. Efter mycket om och men gav jag med mig och bokade träff med uppfödaren för att åtminstone komma och kolla på valpen. Behöver jag meddela att vi inte åkte hem tomhänta? Här om dagen flyttade således Birk in. Med sig hade han alla valpigheter som man bara kan tänka sig.
In kom han som ett yrväder. Uppfödaren hade intygat att han var rumsren, men det är han i alla fall inte enligt mina mått mätt. Bort åkte därför mattor och annat i farozonen och övervåningen fick blockeras från nattliga besök. Grisknorrarna som vi köpt åt Bosse, men som han med avsmak ratat, gick åt som Långben äter majskolvar på julafton. Vi kastade oss iväg för att införskaffa pipleksaker och annat för att stimulera denna storörade nya familjemedlem vars energi aldrig tycks sina.
Efter ett par dygn med Birk satt jag hålögd på en stol, stirrade ut i tomma intet och undrade om jag verkligen var helt klok i huvudet. Barnen är stora och det fria livet börjar återvända efter småbarnsåren och vi hade ju fått låna den perfekta hunden och det i hela sex månader. Varför kunde jag inte låta det bara få vara så? Hur kunde jag ens komma på tanken att skaffa mig detta heltidsarbete som det innebär att fostra, sköta och stimulera en valp? Pruttar gör han också, och det illa.
Nedanför mig var Birk i full färd med att slaska i sig sin frukost. Med valpigt ryckiga rörelser undersökte han omgivningarna efter mer när han var färdig med innehållet i sin skål. Jag ropade på min yngste son för att komma och koppla hundarna och följa med mig på en promenad innan maten hunnit passera genom hunden för att hamna i en bearbetat hög på köksgolvet. Det kan gå med en väldig fart det, har jag förstått.
Tillsammans hasade vi runt kvarteret med varsin hund i koppel. Birk fick beröm för varje hög och pöl som han lyckades prestera utomhus. För att inte Bosse skulle känna sig åsidosatt fick även han beröm för sina pölar och högar. Förvånat tittade han upp på oss och tycktes undra varför nu detta ståhej över hans uträttade behov.
Hemma hade äldste sonen vaknat och jag hann nätt och jämt torka alla åtta tassar innan jyckarna for iväg upp i soffan för att önska sonen en god morgon med pussar och kel. Sedan försökte jag jobba lite medan pipdockor och bollar ven genom luften. Efter ett tag lägrade sig lugnet i huset. Sönerna tittade väl på tv eller spelade dataspel, Bosse tog sig nog en tupplur och nedanför mig på golvet vilade Birk. Jag tittade ner på trasseltussen med de ovanligt stora öronen som lugnt snusade där nere vid mina fötter. Jag kliade honom lite lätt i nacken och han tittade sömnigt upp med sina pepparkornsögon. Vilket litet liv, tänkte jag för mig själv. Det ska nog gå.
Ner från övervåningen kom yngste sonen och gav Birk en öm blick.
-Är du fortfarande arg på dig själv för att du köpte honom? undrade han försiktigt.
Jag log mot honom och ruskade på huvudet. Det ska nog gå på något sätt.

Alla har vi våra laster

I helgen var det dags för Antik- och Kuriosamässan i Kista. Maken var förstås eld och lågor och ville dit. Jag tänkte att det var bäst att följa med för att förhindra eventuellt galna inköp. Sist jag vände honom ryggen några minuter på en Antik- och Kuriosamässa så passade han på att inhandla en stor trätunna, ombyggd till lampa och som stått i ett stall de sista 10 åren. Det sistnämnda gjorde att den avgav en obehaglig lukt av hästgödsel varje gång man tände lampan. Den nyinköpta tunnan placerade han stolt i vårt gemensamma sovrum som nattlampa. Där stod den sedan vid min sida sängen och stank stall tills jag inte stod ut längre och hivade ut den i garaget. Där står den än idag. Liknande inköp ville jag alltså förhindra denna dag och följde således med maken till Antik- och Kuriosamässan.
Denna gång var även yngste sonen med. Han har tydligen ärvt vissa särdrag av maken kunde jag konstatera efter att ha avstyrt diverse inköp bl a av en balalajka som hade en så osedvanligt fin klang, påstod sonen. Maken, som visade ett ohälsosamt stort intresse för en prydnadstomte med en liten lykta i handen med en lampa inuti, klarade sig igenom mässan med bara en glaskula i nät som inköp. Glaskulan måste han ha inhandlat medan jag var i full färd med att avstyra balalajkaköp, annars tyckte jag att jag hade ganska bra koll på honom.
Kuriosa är makens, och uppenbarligen även yngste sonens, last livet. De kan botanisera i timmar tillsammans i alla Gamla stans loppis- och begagnataffärer. I somras fick jag sonen att, efter stor sorg och tandagnisslan, lämna kvar en gasmask från andra världskriget och komma med ut ur butiken. Min uppgift i sammanhanget är att gå efter med ett enda stort "nej" för att vi inte ska drunkna i gasmasker, balalajkor, tunnor och annat skräp här hemma.
Om makens last är gamla saker, så är väl min julen. Det kanske jag måste erkänna. Men det är ju så mysigt, att när det är som allra mörkast i december krypa upp i soffan med en varm glögg, tänka lite ljus och se på en riktig "feel-good" julfilm. Och julen kan aldrig påbörjas för tidigt. Var på ICA Maxi i Häggvik igår. Där hade man redan börjat bulla upp med ljusslingor. I och med att jag har bestämt oss för en vit julgran i år så passade jag på att inhandla en vit ljusslinga redan nu när jag ändå såg en. Och när jag passerade drickahyllorna råkade jag få syn på en samling glöggflaskor som antagligen blivit kvar där sedan förra julen. Var bara tvungen att ha en.
-Vi spetsar upp den med rom hemma, förklarade jag för maken.
Väl hemkomna från Kistamässan kände vi oss lite ruggiga och med gårdagens varma glögg i minnet hoppade vi på cyklarna och drog iväg till ICA Maxi för ytterligare inköp. På vägen dit funderade vi ut en plan för hur vi skulle maskera vårt inköp på vägen genom butiken. Känns som om det skulle tarvats en förklaring av vårt glöggköp redan i början av oktober. Vi bestämde oss för att att genom att ta en scanner, scanna glöggen och snabbt låta den slinka ner i plastpåsen skulle vi undkomma oupptäckta. Sagt och gjort, väl framme vid dryckeshyllorna såg vi till att vi var ensamma i gången innan vi snabbt tog ner en en flaska, scannade den och lät den glida ner i påsen.
-Ska vi bara ha en? undrade maken som utvecklat ett visst medberoende.
-Jaa, svarade jag tveksamt, det är ju så mycket socker i dom så vi borde nog bara ta en.
-Jag vet hur du är, sa maken beslutsamt och tog ner en till flaska från hyllan som han scannade och lät glida ner i påsen med den första.
Belåtet gick vi iväg till kassorna för att checka ut. Ingen hade upptäckt vårt tilltag. Jag ställde tillbaka scannern i hållaren och gick vidare till självutcheckningen för att påbörja min betalning.
Jag var nästan färdig, skulle bara godkänna summan, när meddelande kom upp på skärmen. "Tillkalla butikspersonal". Fasiken! Glöggen innehöll ju en gnutta, gnutta alkohol och därmed var en ålderskontroll oundviklig. Jag svalde och tittade på maken.
-Vi måste tillkalla personalen, konstaterade jag storögt.
Precis då kom en butikskille förbi. Vi kallade honom till oss och bad en bön om att han inte skulle ställa några frågor. Han knappade snabbt in koden och med en hastig blick på oss konstaterade han att vi hade åldern inne.
-Det var på gränsen, sa han med ett glatt leende.
Maken och jag höll andan.
-Men ni är väl över 30, fortsatte han skrattande och försvann in i butiken.
Ut ur butiken hastade jag och maken, hivade upp glöggen i cykelkorgen och trampade snabbt hemåt. Alla har vi våra laster, antar jag. Och summan av dem är konstant, har jag hört. I kväll blir det i alla fall åter igen varm glögg och i afton får vi beundra vår nya glaskula i nät medan den inmundigas.

Den ljusnande framtid är vår

Om det är så att ni ser en naken tonåring dra runt i området, så är det min. Jag är så himla trött på att tjata på honom om att hänga på till centrum för att uppdatera höstgarderoben. Gjorde ett tappert försök till att klara av det utan att han behövde vara med. Var på Stadium och köpte två par blå byxor - ett par chinos och ett par jeans så att det skulle vara lite att välja på -, två T-shirts med skatemotiv - det är han ju i alla fall intresserad av - och en svart långärmad tröja. Han ratade allt. Byxorna var för blå, för smala i benen, för pösiga, T-shirtsen hade bilder, vilket han inte gillade över huvud taget, och den svarta tröjan hade knappar i halsen, det gillade han inte heller. Det var bara att åka tillbaka. Kom hem med ett par nya chinos, från JC denna gång, som var en aningens mörkare blå och smalare i benen, men inte för pösiga. Men, nej...
Den yngre sonen är desto lättare. Idag var vi tillsammans i Stinsen och hittade både vinterskor och ny mössa. Inga problem där. När vi kom hem med allt ville förståss min förstfödde också ha en ny mössa. Med mitt hattande fram och tillbaka med olika par byxor färskt i minnet blev mitt svar att i så fall fick han allt slita sig från datorn, slänga på sig lite kläder och hänga med till centrum för att själv välja ut en mössa. Då skulle vi ju kunna passa på att inhandla vinterdojor på samma gång. Den gubben gick naturligtvis inte. Han var precis uppe i något väldigt viktigt på WoW som inte kunde avbrytas bara så där.
Med tanke på att svaret varit detsamma de senaste veckorna när jag frågat så svarade jag honom att detta var hans sista chans till inköp av vinterskor och att han fick fixa det själv om det var så att han behövde några till vintern.
-Bli inte förvånad om du inte har några skor alls en dag när du ska iväg, muttrade jag surt och gick ut ur hans rum.
Med tanke på hur snabbt han sliter ut skorna med den där longboard'en han har, så skulle det scenariot inte vara helt osannolikt.
-Eller kläder heller för den delen, fortsatte jag med tanke på de Adidas-byxor som jag köpte till honom i våras och som han inte hade en vecka en gång innan han skrubbade upp dem på båda knäna.
Förbaskade longboard, men den får ju i alla fall ut honom ur rummet då och då. Annars är det inte mycket som får ut honom. Kompisar, dem träffar man ju ändå på nätet. Middag, det tar bara tid. Mat äter man helst direkt ur kylskåpet mitt i natten. Eller om sonen får bestämma, framför datorn.
För att de ska få med sig något husligt i livet i alla fall, så jag jag bestämt oss för att killarna bestämmer och lagar middag på lördagarna. Idag var det den äldstes tur. Wienerschnitzel skulle det bli och döm om min förvåning när han kom ner till köket utan protester för att förbereda middagen.
Jättefina schnitzlar blev det och vi hade det riktigt mysigt under middagen också, jag och grabbarna. Manken är ute på golfresa i helgen och kunde därför inte närvara, men han fick sig en bild tillskickad för att han i alla fall skulle få se vilken fin middag sonen tillrett.
-Vad duktiga ni är på matlagning, sa jag till den yngste sonen efter att tonåringen lämnat köket för att återgå till sitt dataspelande.
-Jag kan klara mig bra själv nu, förklarade min minste. Jag vet också hur man förbereder grillen, för jag fick hjälpa pappa med det när han hade ont i magen i somras.
-Vad bra, fortsatte jag. Det är väl bra att kunna lite matlagning så att ni klarar er när ni blir stora. T ex när ni blir större kanske ni är hemma och tar hand om huset ifall jag och pappa reser bort.
-Åh...det blir jobbigt, svarade min yngste, då är det jag som får ta hand om brorsan.
-Tror du det blir så? undrade jag.
- Ja, suckade min sistfödde, det blir jag som får säga "klä på dig" och "du får inte äta där uppe".
Jag kunde inte låta bli att småle. Sonen funderade vidare, stirrade ut i fjärran varpå han fortsatte:
-Och "ta ner disken efter dig", till brorsan, 90 år.

Vilken typ är jag?

Maken har varit ute på Norröra och förlustat sig i helgen, så jag var själv hemma med grabbarna. Hade en heldag med yngste sonen igår. Hur mysigt som helst. Vi var och shoppade på Stinsen, spelade tennis, cyklade och besökte hans gamla dagis av nostalgiska skäl. Han guidade mig runt på det lilla dagisets gårdsplan och berättade gamla anekdoter från sin dagistid.
Äldste sonen hade inte tid med oss. Han var för upptagen med World of Warcraft för att ens bry sig om att klä på sig på hela helgen. Förflyttade sig bara från datorn till sängen när ögonen gick i kors och tillbaka igen efter en natts vila. Hela sommaren har jag försökt hitta på saker för att han ska slita sig och komma och umgås med oss litegrann. Det har inte blivit mycket kan jag säga. Det är riktigt bra för hans hälsa att skolan har börjat igen så att han kommer ut lite.
Kom att titta på TV4's nyhetsmorgon i morse medan regnet öste ner utanför. De visade en intervju med Susan Maushart, som skrivit en bok med titeln The Winter Of Our Disconnect i vilken hon berättade om när hon stängde av all elektronik för sina barn under ett halvår. Mobiler, datorer, internetuppkopplingar, allt! Först hade de flytt till kompisarna som fortfarande var uppkopplade, men vad tiden gick så hade de funnit annat att göra hemma och en av sönerna hade köpt en saxofon och tagit upp sig gamla musicerande. Det var ju en idé förståss.
Fundersamt lyssnade jag till hennes berättelse. Intervjun hade de valt att förlägga till ett dunkelt internetcafé.
-Precis så här såg det ut hemma hos mig, förklarade Susan. Man såg bara bakhuvudena på grabbarna där de satt framför sina skärmar i halvmörker för att dölja godispapper och annat som låg och drällde.
Men det är ju precis som hemma hos mig, tänkte jag. Precis som uppe på äldste sonens rum.
-It doesn't look good and it doesn't smell good either, fortsatte Susan.
Nä precis, det gör det verkligen inte. En gång hade sonen kompisar över. Tre stycken var de en hel natt som stängde in sig på sonens rum för att, som de kallar det, lana. När jag öppnade dörren på morgonen för att fråga om någon ville ha frukost fick jag nästan ögonbrynen bortsvedda av luften därinifrån.
Grannen berättade att det var samma sak hemma hos dem. Att komma i tid till middagen, det var det inte tal om för då var sonen mitt uppe in någon instans eller vad det heter.
Exakt så är det! Det har till och med hänt att vår förstfödde har skrivit upp i almanackan tiden för någon avtalad raid som ska genomföras. Då har vi andra i familjen varit tvungna att se till att han är hemma i tid för detta.
Hon hade en poäng där den där Susan Maushart. Kanske inte en helt dum tanke det där med att disconnecta ett halvår. Fundersamt kisade jag bort mot yngste sonen som satt i en fåtölj en bit bort.
-NEJ! sa sonen bestämt som om han förstått vad jag tänkte.
Kanske inte en helt igenomtänk idé trots allt. Om jag tar bort deras mobiler får jag ju inte tag på dem längre. Antagligen skulle jag få äta upp en hel del sena hemkomstar och missade middagar.
Vid ett annat tillfälle var jag ute och körde bil med yngste sonen när han tyckte att han såg någon han kände igen.
-Vem är det där? undrade han och pekade på en kille som satt på trottoarkanten och väntade på bussen.
-Ingen aning svarade jag efter en snabb titt på killen. Någon du känner?
-Jag vet inte säkert, sa sonen tvekande. Han verkar bekant på nått sätt. Det hade varit bra om det hade varit som på datorn.
-Hur menar du då? undrade jag.
-Då hade man kunde klicka på honom och så skulle man ha kunnat se hur han ser ut i närbild, vad han är för typ t ex om han är en priest eller nått, vad han kallas, hur mycket liv han har kvar och hur länge han kan slåss innan han behöver vila.
Ja, det hade kanske vart nått. Jag undrar vad det hade stått om man klickat på mig?

Syrsan och myran

Hade en diskussion med äldste sonen i morse rörande livet i allmänhet och hans framtid i synnerhet.
-Skolan är så himla tråkig, suckade sonen uppgivet. Så onödig och tar bara en massa tid. Det skulle vara bättre om man gick i skolan när man var vuxen.
Tyst konstaterade jag, som gått i skola i över 20 år med alla universitetsstudier och forskarutbildningar, att jag skulle varit klar lagom till pensionen om jag började nu.
-Varför måste man lära sig svenska? undrade sonen. Jag kommer aldrig att skriva på svenska.
-Jo, jag vet att det kan vara tråkigt att lära sig en massa ämnen som inte verkar logiskt att kunna just nu, sa jag, men tro mig, du kommer att behöva dem längre fram i tiden.
För min inre syn kunde jag se sonens bokrecension som jag hjälpt honom med straxt innan jul och som innehållit en hel massa förkortningar och chat-akronymer.
-Tänkt dig att du sitter på ett företag och ska skriva ett brev till dina kunder, försökte jag. Med ditt brev representerar du företaget och om det är slarvigt skrivet ser det inte bra ut ute hos kund. Det kommer inte att vara bra för dina affärer.
Sonen suckade och rullade med ögonen som hade jag presenterat rena idiotierna.
-Men det måste väl finnas något ämne som du tycker är roligt? fortsatte jag. Kemi kanske, det är väl roligt?
-Nej, på förra lektionen fick vi kolla vad som hände med en brustablett som löstes upp i ett glas med bara lite vatten i, en sån där, sa sonen och pekade på min C-vitamin som jag precis löst upp i ett glas vatten.
-Vad hände då? undrade jag förväntansfull över vilka slutsatser de dragit av försöket.
-Det blev gult, svarade sonen kort.
-Den andra gruppen har kollat på hur olika saker flyter på vatten, fortsatte han.
-Men det är i alla fall spännande, svarade jag ivrigt och svävade ut i haranger om vattnets märkliga egenskap att vara flytande vid rumstemperatur i jämförelse med andra liknande föreningar som ju var i gasform vi samma temperatur samt hur fantastiskt starkt vatten är med sina vätebindningar som kunde hålla hela fartyg flytande. Och visste han egentligen hur det kommer sig att fartyg flyter?
Sonen bara fortsatte att blänga surt. Han var inte övertygad.
Anledningen till vår diskussion var egentligen en gäst i TV4's morgonprogram, en kille i högstadieåldern om gått från IG till VG i matte med hjälp av en så kallad läxhjälp. Han berättade att han tidigare tänkt precis som min son, att skolan i allmänhet och matten i synnerhet varit tråkig, onödig och bara tagit en massa tid från andra mer underhållande aktiviteter, men att han genom skolans försorg kommit i kontakt med en läkarstudent som erbjudit honom läxhjälp tre timmar i veckan och att han därför numera tänkte annorlunda. Från att vara en medioker student som inte presterat sitt bästa var han nu en högpresterande elev med gott självförtroende och med känslan av att "jag kan".
-Läxhjälp skulle inte hjälpa, konstaterade sonen dystert. Det skulle vara bättre om man fick göra sådant man tyckte var roligt nu och plugga senare.
-Du är precis som det där biet, svarade jag. Har som ägnade hela sommaren åt att surra runt och spela för de andra bina. Har du hört den sagan?
Sonen tittade buttert upp på mig.
-Medan de andra bina samlade pollen och gjorde honung hela sommaren ägnade han sig åt att spela fiol och ha roligt, fortsatte jag. De andra bina tyckte att han spelade fint, men när vintern kom gick de in till sig och stängde dörrarna om sig. Utanför var det spelande biet ensamt kvar och utan mat för vintern.
Sonen lyssnade halvt om halvt på mitt orerande, skruvade lite på sig i soffan.
-Det var inget bi i sagan, svarade han till slut. Det var en syrsa och en massa myror och de gillade inte att lyssna på när han spelade.

Tonårstrubbel, eller?

Maken är fortfarande ute och reser, så jag har fullt sjå med att hinna med i killarnas svängar på egen hand. Det är ju så med killar som börjar närma sig tonåren, eller kanske redan är där, att man måste grubbla noga på allt de frågar om innan man svarar så att man verkligen vet vad man tar ställning till. Det är något nytt varje dag. Precis när de har lärt sig (i alla fall på ett ungefär) hur det fungerar i den verkliga världen, ska de lära sig hur man förhåller sig till cybervärlden. Vad ska man akta sig för, vad får man inte skriva, för det man skriver är där för evigt, vilka sidor får man inte besöka och vilka ska man besöka. Listan kan göras lång. Har man tur hinner man förekomma, men oftast inte.
Äldste sonen lever mer i cybervärlden än i den riktiga världen. Så till den milda grad att allt annat, som enligt honom är av mindre betydelse såsom t ex att sköta sin personliga hygien, får stå tillbaka. Tyvärr finns det ännu så länge inga cyberduschar. Jag försöker förklara för honom att även om inte han bryr sig så finns det andra som gör. Med rynkad näsa lyfte jag upp en av hans använda T-shirts från golvet.
-Lukta på den här, sa jag till honom. Tycker du att den luktar gott?
-Den luktar rök, svarade han utan att ta blicken från dataskärmen.
Vad? hickade jag med min egen rökardebut i 12-årsäldern färsk i minnet.
Jag kommer fortfarande ihåg hur jag och N knallade iväg till kiosken på Södra Allén i Sundsvall för att inhandla vårt första paket cigg.
-Vad var det nu din mamma skulle ha för några, frågade jag tvekande vänd mot N medan jag sneglade på kioskbiträdet i luckan.
-Litet Prince, svarade N bestämt, men med en lätt darrning på rösten som avslöjade en viss nervositet. Och tändstickor behöver hon också.
Jag vet inte varför vi konstruerade denna charad. Vad skulle han göra kioskbiträdet även om han skulle förstå att vi egentligen köpte cigg till oss själva, vilket ju var uppenbart. Detta var innan åldersgränsens tid. Hur troligt är det att N’s mamma skulle välja att köpa ett litet Price och därtill behövde tändstickor. Var hon rökare, vilket hon var, så skulle hon med största sannolikhet satsa på ett stort Prince som räckte ett tag och vad gäller tändstickor så skulle hon ha varit utrustad med tändare. Nu rökte inte N’s mamma Prince över huvud taget utan John Silver, men vad jag minns så fanns de inte i mindre förpackningar är om 20 st då år 1980. Där av valet av Prince. De gick att köpa i förpackningar om 10 st och det var precis det våra pengar räckte till. Sedan låg vi där bredvid varandra på rygg i snön och tränade halsbloss.
-Rök? undrade jag. Varför då?
-Vi tände eld i skolan, svarade sonen med självklarhet.
-Vad? pep jag. Tände ni eld i skolan? När då?
-Ja, när vi var ute på Naturskolan, svarade sonen och tittade upp från datorn. Han log lite vid min förskräckta uppsyn. Vi skulle ju grilla korv, det vet du ju, det stod ju på meddelandet som fröken skickade.
Ja, det var så sant. Självklart menade han röklukt från korvgrillningen. Vad trodde jag?
-Jaha, men den här luktar svett, sa jag en aningens förargad på mig själv för att jag trott sonen om att tjuvröka. Samtidigt var jag oerhört lättad över att så inte var fallet. Inte idag i alla fall.

Gräsänka

Maken har åkt iväg för några dagars skidsemester i Österrike med en gammal klasskompis från grundskolan. Jag förstod att de hade kommit ner ordentligt och även fått några innanför västen när det började komma sms på tyska där nerifrån.
Jag har inte märk riktigt hur inrotade våra vanor är förrän nu när han är bortrest. Efter ett par dagar började jag fundera varför vi aldrig fick någon post längre. Det var tomt på köksbordet varje dag när jag kom hem från jobbet. Efter ett tag förstod jag att jag helt enkelt glömt att ta in den från brevlådan. Det är det ju alltid maken som gör.
Han förstod nog hur det skulle gå med mig, maken. Innan han åkte vattnade han tulpanerna på köksbordet en sista gång varpå han tittade förebrående på mig.
-Kommer du ihåg att fylla på vatten till dom här eller kommer de att dö medan jag är borta.
-Vi kan väl hjälpas åt? sa jag vänd mot yngste sonen som verkar ha koll på läget för det mesta.
Till och med killarna visar intresse för husdjuren nu när maken är bortrest. De är så vana med att maken sköter det där med hö och vattenbyte till marsvinen, flingor till fiskarna och mygglarver till axelotl’en. Nu är de inte så säkra längre. Till och med äldste sonen avbröt sitt dataspelande och kom ner för att mata fiskarna. Vi kom överens om att axelotl’en nog skulle klara sig på fiskmat till i morgon då den får mygglarver. Jag och yngste sonen hjälptes åt att stilla marsvinens behov. Tulpanerna har åkt ut.
Sedan sitter vi alla uppkopplade och sysslar med våra datorer. Äldste sonen djupt försjunken i World of Warcraft, yngste sonen spelar Minecraft och jag skriver blogginlägg.
-Ska vi kolla på Antikrundan eller Landskampen? Frågar jag yngste sonen som knappar på sin dator bredvid min på soffbordet.
-Landskampen förstås, svarar han bestämt och därför blir det så.
Vi knappar vidare bredvid varandra i tv-soffan. Sonen kastar ett getöga på tv:n ibland. När landskampen är slut börjar lyxfällan.
-Ska vi kolla på lyxfällan? undrar jag.
-Det kan vi göra, svarar sonen från bakom datorn.
Vi knappar vidare på våra datorer bredvid varandra i tv-soffan och ägnar inte lyxfällan heller mycket intresse.
-Undrar vem det var som ringde förut, sa jag till sonen utan att lyfta blicken från dataskärmen.
Någon av killarna har förlagt telefonluren någonstans i huset så vi hann aldrig svara.
-Ja, det kan man undra, mumlade sonen från bakom datorn.
Vi knappade vidare på våra datorer. Uppifrån äldste sonen rum kan vi höra hur han talar med sina medspelare över Skype.
Min tanke var att passa på att mysa med killarna nu när jag har dem helt för mig själv, men det blir aldrig som man tänkt sig. Killarna är inte intresserade av att mysa med mamma längre. Äldste sonen och jag hörs över Skype om det är något viktigt. Han hör ju inte längre när man ropar där han sitter med headset’et på. Yngste sonen har jag i alla fall fått ner till mig i tv-soffan. För säkerhets skull har jag installerat Skype även på hans dator. Man vet ju aldrig.

Powershopping

Så är den då här en av årets värsta dagar. Som jag har gruvat mig för denna dag. Som jag har bävat. Men nu är den här, dagen då nya skor ska inköpas till äldste sonens. Jag informerade honom redan i morse om vad komma skulle så att han skulle vara förberedd. Efter arbetet hastade jag hem för att hinna äta middag med familjen tidigt. Av erfarenhet visste jag att vi stod inför en LÅNG kväll.
-Du kommer väl ihåg att vi ska iväg och köpa skor efter middagen, sa jag vänligt till sonen.
-Inte idag, knorrade han ovilligt. Det kommer ju ändå att dröja innan man kan ha dem på. Det är ju fortfarande snö ute. Kan vi inte vänta till helgen?
Jag som förberett mig på uppgiften, ruskade bestämt på huvudet. Efter gårdagens shoppingrunda med yngste sonen var jag redan i andra andningen. Promenerandes med maken hade vi hamnat i Kista galleria och passade då på att ta en titt inne på New Yorker om det möjligen fanns nått vårigt till killarna. Ganska omgående hittade vi en passande jacka till yngste sonen, men då man inte bara kan komma hem med jacka till yngste sonen och tomhänt till den äldste, kände vi oss nödgade att se över om det även fanns någon passande till vår förstfödde. Det tyckte vi att det gjorde. Vi fotograferade jacka efter jacka och skickade hem till sonen för påseende, men det var nej, nej och åter nej. Till slut hittade vi en som var ”kanske” och hastade hem med den för att prova. Hemma var det blankt ”nej” förstås. Otålig som jag är kastade jag mig tillbaka in i bilen för att byta ut dem mot en annan ”kanske”. Då passade yngste sonen på att följa med. På väg ut ur huset ville han ta på de lättare gympadojor, inspirerad av den nyinköpta vårjackan, men märkte då att de blivit lite trånga över vintern.
-Ja, ja, snabba dig så kanske vi hinner titta in på Intersport och se om de har en större storlek, sa jag halvväg ute i bilen.
Tillbaka i Kista galleria sprang vi genom centrum till New Yorker för att byta jackan till äldste sonen. Kanske, kanske skulle vi även hinna ta en sväng in på Intersport och kolla efter större skor till yngste sonen på vägen tillbaka till bilen innan de stängde. Jag rafsade åt mig en ny jacka i korrekt storlek och stolpade iväg med stora kliv mot kassan.
-Stod du i kö? hörde jag yngste sonen säga till någon bakom mig.
-Ja, hörde jag en man svara.
Jag ursäktade mig med förklaringen att jag trodde att han handlat färdigt i och med att han redan hade en New Yorker-kasse i handen.
-Nej det är okej, svarade han vänligt. Ni verkar ju ha bråttom.
Med den nybytta jackan i påsen sprang vi iväg till andra änden av centrum för att hinna in på Intersport innan kl. 21. På vägen kollade jag med andan i halsen, av med yngste sonen att han fortfarande ville ha liknande skor som de som blivit för små. Det ville han.
-Då slänger du upp foten till expediten så att han ser ordenligt, så ska jag fråga om det finns liknade i större storlek.
Väl framme följde vi vår plan och kassören visade oss en trappa upp. Nu svettiga av vår powershopping, stövlade vi fram till en tjej som såg ut att tillhöra skoavdelningen. Jo då, de hade liknade skor i passande storlek. Vi snabbprovade, klämde på tårna för att kolla tillväxtmån, kastade tillbaka dem i skokartongen och skyndade tillbaka ner till kassören på nedre plan. Med ett roat leende tog han betalt för skona och vi kunde checka ut. Lika lätt skulle det inte bli med äldste sonen.
-Nej du, svarade jag honom över middagsbordet, det är idag som gäller.
Under vilda protester fick vi till sist ut honom i bilen så att vi kunde sätta iväg mot Kista galleria.
Vi prövade skate-skor på Stadion. Av någon anledning hade de juniorskor upp till stolek 37, medan vuxenstorlekarna började vid storlek 41. Är det bara min son som har skostorlek däremellan?
Ut ur Stadion och in på Intersport, men ingen lycka där heller. Annat än gympadojor var förstås inte att tänka på. Vi hastade således iväg till Adidas-butiken i andra änden av gallerian.
-Adidas har visserligen en skate-sko-kollektion, men nej vi har inga sådana inne för tillfället, informerade oss expediten. Ut ur Adidas-butiken och tillbaka in på Stadion, som var den butik som alla hänvisat oss till för skate-skor. Kanske fanns det några vi missat.
Efter en evighets letade och provande av miljoner (kändes det som) skor hittade vi några som var ”kanske”. När vi så bytt ut skosnörena till en annan färg, mer i äldste sonens smak, var han till slut nöjd och vi kunde bege oss tillbaka hem. Med ett förnöjt leende kunde jag konstatera att det var et LÅNGT tag kvar till nästa uppdatering av äldste sonens skoinnehav.

Småkillar blir också stora

Puh, jag är helt slut. Inte för att jag varit så enormt aktivt själv, utan av att yngste sonen varit det. Redan i torsdags fick han tag på mig i bilen på väg hem från arbetet.
-Ska vi spela badminton i kväll? hörde jag en ivrlig liten röst i mobilen.
-Ring pappa, svarade jag med en tung suck efter en lång dag på jobbet.
På fredag eftermiddag bar det iväg med kompisen på mer badminton. Därefter var det dags för handbollsträning. På lördag var det badmintonturnering hela eftermiddagen med påföljande tennisspel på kvällen. På söndag var det skidor i Väsjöbacken med kompisarna.
Jag vet inte var han får sin energi ifrån. Kanske äter han något annat än vi andra i hushållet. Precis när man har slagit sig ner framför tv:n på kvällen kommer han med sin handboll och vill att man kastar.
Äldste sonen får man vara nöjd om han ens tittar upp från datorn när han blir tilltalad. Jag vet inte om det är någon annan än jag som ibland tittar på tv-serien The Middle. I så fall kan jag säga att min äldste son är vårt svar på Axl. Vid ett tillfälle såg äldste sonen själv ett avsnitt (det var det där om när Axl inte plockade undan disken efter sig utan ackumulerade den på sitt rum istället) och logg ett snett, igenkännande leende. Skaparna av tv-serien måste bara ha, eller åtminstone ha haft, en Axl därhemma för det är så träffande. Till er som ännu inte har sett serien rekommenderar jag att se den. Om inte annat så för att inse ni inte är ensamma om att handskas med tonåringar. Det finns fler drabbade, vilket är en tröstande tanke. Tonåringar kan också trötta ut en, fast på ett annat sätt.
Men så sitter man där på väg hem från jobbet i bilen, ensam med sina tankar för en stund. Plötsligt kommer man ihåg den där gången när äldste sonen för första gången försökte sig på ett leende. Han såg ungefär ut som om det var något han sett andra göra och nu tänkte att han själv skulle pröva på. Eller när yngste sonen bara en tvärhand hög, tultade runt efter brorsan för att köra på pricken likadant. Modern berättade om en gång när killarna varit på besök hos dem. Äldste sonen i treårsåldern, var missnöjd över något. Detta lät han mormor veta medan han argt hötte med fingret i luften när han talade. Efter kom yngste sonen i ettårsåldern, inte fullt så talför som sin bror och spände ögonen i mormor medan han nöjde sig med att bara höta med fingret. Jag skrattar högt för mig själv i bilen och tänker på hur mycket jag ändå älskar mina småkillar. Trots att man får ett ”ja, vad vill du” i örat när man ringer äldste sonen. Trots att yngste sonen kallar mig ”Stig Helmer” när jag inte längre hinner med ner för skidbackarna. Små killar blir ju också stora.

Kolhydratjakt

Det börjar tack och lov gå mot ljusare tider nu. När jag brukar dra mig hemåt från jobbet si så där runt 17-tiden är det inte längre kolmörkt. I går morse när jag kom upp till Uppsala för att börja min arbetsdag lös solen och en fågel kvittrade i trädet. Underbart! Det var nästan så den där ”ah…det här är livet” – känslan infann sig.
Stretar vidare med dieten. Har invägning med mig själv varje fredag morgon. Döm om min förvåning när viktkurvan fortfarande pekar neråt. Och då lider jag inte ens. Här om morgonen när jag hasade in i sovrummet för att hitta mig ett par byxor att sätta på blev jag stående framför högen med jeans. Ett par blå där längst under fångade mitt intresse.
-Men inte kunde det väl vara så att…nä, det är nog lite tidigt…men jo, kanske ändå, funderade jag för mig själv.
Jag lutade mig in i klädskåpet efter de blå. Sakta drog jag ut dem in under ifrån och höll upp dem till beskådan framför mig.
-Hm…kanske ändå, överlade jag med mig själv.
Jag sparkade av mig julklappstofflorna från äldste sonen och stoppade i fötterna i byxbenen. Med andan i halsen drog jag upp jeansen över låren och höfterna.
-Dom glider på. Ta mej f..n glider dom inte på.
Jag kastade mig ut i hallen för att beskåda underverket i hallspegeln. Skinny jeansen passade igen. Kunde det verkligen vara möjligt? Jag var tvungen att kasta ett getöga i hallspegeln igen.
-Jo, f..n ta mej, där satt dom.
Dagen flöt vidare i ett rosa skimmer. Med nyfunnen inspiration fortsatte jag att rata allt vad kolhydrater heter.
-Jag ska aldrig mer äta kolhydrater, sa jag till mig själv. Aldrig!
Passade på att åka ut en sväng till landet med maken för att titta till huset. Med oss hade jag packat ner lunch i form av tonfisksallad, utan pasta förstås. Efter att ha sett om huset och fyllt på frön i fågelmataren åkte vi tillbaka hemåt.
-Var har ni varit? hörde jag äldste sonen från övervåningen. Jag har gjort mackor till er. Tänkte ni kanske var hungriga efter att ha varit borta så länge.
-Mackor! tänkte jag förfärat.
-De ligger i kylen, hörde jag uppifrån.
Jag öppnade kylskåpsdörren och där innanför låg mycket riktigt en hög med smörgåsar - gjorda på vitt, kolhydratrikt bröd. Det var en till mig, en till maken och till och med lillebror hade förärats med en smörgås. En bra stund stod jag och såg på smörgåshögen, noga överläggande med mig själv. Jag kan inte påminna mig att grabben någonsin gjort något ätbart till någon annan än sig själv. Han tar ju för fasiken inte ens undan disken efter sig utan man får plocka upp den där han har behagat lämna den på olika ställen runt huset. Nu helt plötsligt hade han fått för sig att göra smörgåsar till familjen.
-Ja, jag tänker i alla fall ta mig en smörgås, sa maken vist. Jag är hungrig.
Jag gled ner vid köksbordet med smörgåsen i handen, tog en stor tugga och översköljdes av den värme och omtanke min snart tonårige sån visat oss övriga familjemedlemmar. Det kanske inte var helt i enighet med min diet, men åt helsike med den. Killen hade tänkt på oss när vi varit frånvarande samt brett smörgåsar utifall att vi var hungriga vid hemkomsten. Han hade alltså avbrutit sitt dataspelande för att bre smörgåsar till familjen. Här får man ta kärlek när den bjuds.
-Tusen tack gubben, ropade jag upp till honom. Dom var jättegoda.

Måndag hela veckan

Befinner mig just nu i samma limbo som Bill Murrays rollfigur i filmen Måndag hela veckan (engelsk titel Groundhog day). Man vaknar, jobbar, äter, sitter och tittar på tv och väntar på att dagen ska ta slut så man kan vakna upp till en ny likadan dag. På tal om det så var det faktiskt "groundhog day" häromdagen. Hörde av en kollega som befinner sig i Boston att Punxsutawney Phil inte såg sin skugga i år och därmed utlovas en tidig vår. Det verkade emellertid inte så i veckan när jag såg på nyheterna om monsterstormen i Chicago, men här ser det lite mer lovande ut.
I och med att jag, precis som Punxsutawney Phil, är belagd med en viss rondör så fortsätter jag med min LCHF-diet. Det har gått bra, måste jag säga. Hittills ner minus fem från nyår räknat. Inte illa pinkat av en trähäst. Jag skyndar visserligen långsamt, men det har i alla fall inte gått uppåt och än är det en stund kvar till badsäsongen. Förhoppningsvis ska jag vara i en sådan form att jag slipper gömma mig i vassen i sommar.
Hörde att kineserna firade nyår i veckan. Läste i Aftonbladet om de olika åren och i år går vi visst in i kaninens år. Vidare läser jag att maken, född i getens år är "pålitlig och godhjärtad, har ekonomiskt sinne och undviker större chanstagningar". Pålitlig och godhjärtad kan jag hålla med om, men har han ekonomiskt sinnelag? Med flera av makens förunderliga investeringar i minnet måste jag nog lämna ett visst förbehåll här. Här om dagen t ex köpte han ett play station 2 av en kollega trots att vi redan har ett.
-Jag fick det billigt, var hans kommentar till inköpet.
Om yngste sonen, född i drakens år står det att han är "ett energiknippe som ofta har tur och når långt. De negativa sidorna är arrogans och otålighet". Det känner jag igen. Med yngste sonens födelsedag i annalkande, ringde han mig häromdagen på arbetet för att diskutera sina önskningar. Ena dagen vill han ha en dator, andra dagen nått annat. Denna dag ville han bestämt ha en play station 3.
-Du är så ombytlig, sa jag till honom. Det är nog bäst att du sover på saken.
-Jag kanske slumrade till lite i soffan, svarade han mig då. Räcker det?
Äldste sonen, född i tigerns år, ska vara "en tolerant och respekterad individ som vinner på att åldras, då dämpas deras självcentrering". Det ser jag fram emot.
Själv är jag född i apans år och är därmed "rörlig och gillar resor och kreativa yrken. Hjälpsam, om än något otålig". Otålig, vem är inte det så här i väntan på våren.

Ringar på vattnet

Ni vet det där uttrycket om en fjärils vinge som fladdrar i Kina och gör att det senare regnar i USA, eller hur det nu var. Det handlar ju om ringar på vattnet, det vill säga att en sak leder till en annan.
Vi hade några vänner över på glögg i lördags. Jag har ju min hemmagjorda som jag bjöd på till tonerna av julmusik. På kvällen åkte vi in till Gamla stans julmarknad för att titta på kommersen. Passade på att inhandla en större mängd torkat renkött, som går som smör i solsken hemma hos oss. Tidigare har man ju kunnat köpa detta torkade renkött i små skavbitar på snackshyllan på ICA, men det verkar inte finnas längre. Har kollat runt på flera affärer utan att hitta. Således inhandlades åtskilliga bitar till familjen att karva i en tid framöver. För att värma oss frusna själar hade maken tagit med sig en fickplunta innehållande Minttu. Kvällen avslutades på restaurang Michelangelo på Västerlånggatan innan vi tog pendeln tillbaka ut till Helenelund.
Vi hade killarna med oss och när vi klivit av tåget på väg ut från stationshuset kom de på att de skulle åka kana ner för barnvangsskenorna på trappen. Maken fick för sig att han också skulle pröva. Med siktet inställt på barnvagnsskenorna tog han sats och kastade sig ut för att i full fart glida ner för trappen. Nu gick det inte riktigt enligt plan för maken. Istället för att elegant landa nere vid trappens slut, slant han med fötterna och slog i bröstkorgen i trappräcket. Under våldsamma frustanden och grimascher tog han sig ut ur stationshuset med familjen hack i häl undrandes hur det gick egentligen.
När värken inta avtagit alls till söndagen förstod vi att han antagligen hade brutit ett revben. Detta bekräftades också i måndags under ett läkarbesök och maken blev sjukskriven till efter trettondagen.
-Var det någon knopp där på trappräcket? undrade maken idag vid middagsbordet.
-Nä, svarade jag med säkerhet i och med att jag i går kväll tagit en promenad förbi stationshuset för att inspektera olycksplatsen. Inga knoppar, bara ett slätt räcke.
-Underligt, sa maken tankfullt. Läkaren tyckte nämligen att det var konstigt att revbenet gick av på ett slätt räcke.
Han satt en stund och funderade över det där med blicken riktad ut i tomma intet.
-Då måste det ha varit fickpluntan som jag hade i fickan, sa maken. Revbenet måste ha slagit i precis på fickpluntan.
-Ja, synden straffar väl sig själv, sa jag ironiskt.
-Jag skulle ju egentligen inte alls varit där, fortsatte maken. Jag skulle ju egentligen ha varit och bowlat med RA i lördags, men han blev bjuden på 60-års fest och avbokade. Så egentligen är det RAs fel.
-Eller han som fyllde 60 års fel, kanske, svarade jag.
-Ja, fortsatte maken fundersamt, eller de som födde han som fyllde 60 års fel. Vad var det egentligen som gjorde att de valde att kopulera (makes ordval var egentligen "pöka", men jag valde att byta ut det mot kopulera) just då när han blev till?
Tillfälligheter är vad det är. En glimt i ögat hos man gör att en annan bryter revbenet 60 år senare. Så kan det gå.

Storögon och småtomtar

I fredags eftermiddag lämnade jag arbetet i Uppsala några timmar tidigare för att hinna iväg till landet innan fredagstrafiken. Väl hemma hade maken packat bilen med tomtar, granar, lampor och annat julpynt, mat och dricka och så förståss den livsviktiga glöggen. Bara för mig att slänga ihop lite kläder i en väska, fösa in alla i bilen och dra iväg söderut mot lantstället. Trafiken flöt på ända till Järva krog där det plötsligt tog stopp. Flera avåkningar, bärgningsbilar, polisbilar, etc hindrade trafiken. I baksätet började killarna gnälla om kvällsmat. Planen var att köpa med oss något på vägen att förtära i lugn och ro i stugan. Efter en timme i bilkö genom Stockholm ändrades dock planen. Väl på andra sidan stan bestämde vi oss för att käka pizza på någon pizzeria i närheten av lantstället ute i Gamla Tyresö. Självklart passade det inte alla i familjen utan vi var tvungna att ta vägen om McDonald´s i Tyresö Centrum för att plocka upp mat till den yngste sonen. När vi matta av hunger släntrade in på Pizzeria Prima Vera i Tyresö strand hade de klokheten att inte kommentera yngste sonens middagsval utan lät honom hållas.
När vi så äntligen var framme vid lantstället var vi tvungna att ta fram snöskyffeln för att över huvud taget ta oss in på uppfarten. Efter att ha skottat, burit in allt från bilen, fått in ungarna i stugan, slagit på värmen och varmvattenberedaren ägnade vi oss åt att julpynta. En kritvit julgran hade vi införskaffat som vi klädde med en slinga av små ledlampor och några lysande små snögubbar i halsdukar. Jisses vad fin den blev. Jag och yngste sonen hade för ändamålet tidigare pysslat ihop lite småtomtar, snögubbar och julmöss att pynta storstugan med. Dessutom hade vi köpt en ljuskon att ställa i hörnet.
Nöjda och belåtna med storstugan tände vi eld i kakelugnen, satte på På Spåret på TV:n och sjönk ner i soffan med en stor mugg varm glögg. Killarna fick julmust. Bäst vi satt där och beundrade vår juliga storstuga satte maken glöggen i halsen.
-Vad är det där? pep han och pekade på en liten, liten tomte som slunkit med de större tomtarna hemifrån köksbordet. Där kan han inte sitta.
-Nähä, var ska han vara då? undrade jag villig att flytta på tomten för att blidka maken.
-Han måste ju hem, svarade maken.
Förvånat vände jag mig mot maken för att vänta in fortsättningen på varför denna lilla tomte inte kunde få vara med och förgylla storstugan.
-Han har ju alla sina kompisar där hemma på köksbordet, fortsatte maken. Här är han ju alldeles ensam. Och kolla vilka "storögon" han sitter med.
Jag vände åter blicken mot den lilla tomten för att se vilka de där storögonen var som maken syftade på. Mycket riktigt var den lilla tomten omringad av tre större tomtar som jag och äldste sonen pysslat ihop redan året innan. Till ögon hade de sådana där vita plast bitar med pålimmade genomskinliga plastbubblor innanför vilka svarta plastrundlar fritt rullade.
-Han kan inte sitta där ensam med de där storögda tomtarna, sa maken och spärrade upp ögonen för att illustrera de storödga tomtarnas utseende. Vi måste ta hem honom till de andra småtomtarna.
Efter en stund somnade dock maken tillsammans med killarna framför TV:n. När de sevärda program för kvällen var slut och jag knuffat upp killarna på sovloftet samt lämnat maken i fåtöljen efter några misslyckade upplivningsförsök, gick jag själv till sängs.
När jag åter vaknade på morgonen låg hela landskapet inbäddat i ett vitt snötäcke utanför fönstret. Solen lyste svagt genom den disiga morgonen och speglade sig i vattnet nedanför. Jag satte på kaffe och lagade frukost till familjen. Efter att ha myst en stund i soffan packade vi ihop för att åter bege oss hem mot norrort. Jag gick en sista runda genom stugan för att se att allt var avstäng och inget var glömt. Då kom maken farande in i storstugan.
-Den här ska med också, sa han kort och slet hastigt med sig lilltomten från sin plats bland de storögda likarna.

Granen står så grön och grann i stugan

Hann knappt slå upp ögonen i lördags morse innan yngste sonen krävde att jag genast skulle ta mig upp ur sängen för att pynta hushållet. Bara att kravla sig upp. Kartong på kartong fick jag bära ner från vindsförrådet. Allt skulle fram. Julbyn till köksfönstret hade vi redan tjuvstartat med. Den brukar vi damma av straxt efter höstlovet. Vi började samla på de små husen under en period i USA. Tillbaka i Sverige hade vi lite svårt att hitta delar att komplettera med, men i och med att modern är bosatt i Tyskland hittade vi på en lösning. De små husen finns att köpa där nere också, så nu samsas huset som inrymmer "The Florist" med ståndet i vilket man säljer "heisse Maronen" i vår tysk-amerikanska julby. Det gör inget, stilen är i alla fall den samma. Med åren har det blivit en hel del hus, en kyrka, en bro, en skridskobana, lite människor sysselsatta med det ena och det andra, lite snötyngda granar och små gatlampor. Allt pryder nu varje jultid vår två meter långa fönsterbräda i köket.
Vidare skulle varje skåpknopp i köket dekoreras med en liten garntomte, ljusen i takkronan skulle prydas med juliga ljusmanschetter, tygtomtar, snökulor, fiberoptikbyar och halmbockar skulle placeras ut, trappräcket skulle kläs in med granslinga och som toppen på allt skulle till och med plastgranen kläs. En chock var vad som drabbade äldste sonen är han framemot lunchtid släntrade sig upp ur sängen, ner för trappen och in i det nu sprakande juliga vardagsrummet. Stackaren börjar bli van med sina julälskande familjemedlemmar.
Med ett litet avbrott för tennis med familjen var vi snart tillbaka för att fira in första advent. Vet inte om någon annan gör det, men det gör vi. På med glöggen och fram med julfilmerna. Jag tror vi har rensat marknaden på julfilm. Det är inte många vi inte har vi vår samling, så det är lika bra att sätta fart och beta igenom dem om vi ska hinna med de flesta innan julafton. För efter julafton är det kört. Vem vill se julfilm då?
Söndagen hade yngste sonen bokat till julhandel. Bara att kasta sig in i bilen så fort affärerna öppnade. Äldste sonen grymtade något otydligt som lät som ett nej från bakom datorn som svar på frågan om han skulle med.
Först var det jag och sonen som tillsammans drog iväg på jakt efter våra planerade julklappar till maken. Därefter bytte han förälder och fortsatte sin shopping med maken. Vid det laget var jag så upp i varv att jag fortsatte att beta av julklappslistan till familjen på egen hand. Efter flera timmars klappjakt träffades vi åter igen hemma. Maken hade inhandlat lussekatter på sitt håll och mitt bidrag var inhandlad lättglögg ifrån ICA. Det var allt jag kunde få tag i för den egenkryddade glöggen var för närvarande slut. Självklart har jag nya kryddor på extraktion i vodka, men det tar en vecka innan den är färdig att smaksätta vin med. Lättglöggen från ICA fick således duga.
Gissa om det var skönt att sjunka ner i fåtöljen med varm glögg och lussekatt för att fira första advent. Till och med äldste sonen gjorde oss motvilligt sällskap, inte helt nöjd med att behöva lämna datorn för att äta lussebullar med familjen. Lagom tills vi fick på Polarexpressen fick han dock nog och avlägsnade sig.
Nu är det måndag och med några dagar fram till helgen får vi lite andrum. Men på lördag är det dags för glögg och julmarknad med vännerna inne i Gamla stan. Sedan måste vi hinna ut till landen och göra lite juligt där ute också innan modern med make kommer upp från Tyskland.

Släkten är bäst

Jag och familjen hade förmånen att bli inbjudna på släktträff i helgen. Med anledning av detta drog vi iväg på blixtvisit till Österbotten. Vi tog båten över från Stockholm till Åbo på fredag kväll, bilade upp till Vörå på lördag morgon för att delta i festligheterna under eftermiddagen och kvällen samma dag.
En ny upplevelse för mig inträffade vid incheckningen på Norrvalla när jag uppgav mitt och familjens inte helt vanliga efternamn.
-Jaha, och vilka av alla Nikus´ar är ni? ville damen i receptionen vänligen veta.
Av sex Nikus i hela Sverige består fyra av dem av mig, maken och våra två söner. De övriga två är släktingar, om än inte helt nära sådana. I Finland finns det dock några fler, men inte många. Jag är således inte helt van vid frågan om vilken Nikus jag är. Jag brukar oftast var den enda.
Efter en regnig morgon sprack himlen upp och solen tittade fram lagom tills det var dags att samla ihop oss uppe vid Nikusbackan, den gård där allt började och varifrån vi också fått vårt namn. Där fick vi oss till livs en portion historia om gården och om bygden i stort. Avvaktande sneglade vi på varandra. Även om vi troligen alla kände någon, var det få som kände många. Efter några glas champagne hade alla dock tinat upp så pass att samtalen flöt på ganska obehindrat under resten av dagen.
Innan middag samlades vi till en lättsammare föreläsning om våra förfäder, vilka de var, deras olika öden samt om alla våra släktgrenar. Maken, som ju är ingift i släkten, lyssnade uppmärksamt, men hade svårt att dölja sin besvikelse över det faktum att det inte var släkten som gett upphov till den gamla släktgårdens namn och som också inspirerat namngivning av de närliggande gatorna Nikusbackvägen och Nikusgränd.
-Det är ju vi som tagit namn efter platsen och inte tvärt om, väste maken från sin plats bredvid mig i föreläsningssalen.
Så sant. Istället tog man förr namnet efter det hemman där man bodde och verkade och det är detta namn, Nikus hemman, som med tiden givit upphov till vårt släktnamn.
-Till sist skulle jag vilja uppmärksamma G Nikus, som vid giftermål med J Nikus valt att ta sig efternamnet Nikus, avslutade vår ciceron T Nikus sin föreläsning för kvällen. Det är väl värt en applåd.
Maken ryckte till när han hörde sitt namn nämnas. En rungande applåd ljöd därefter genom salen och ett 50-tal ansikten vändes mot vår plats bland bänkraderna. Några nickade uppskattande mot maken, som nervöst skruvade på sig av den uppmärksamhet som plötsligt riktats mot hans person. Till sin förvåning blev maken, som trott sig spela en mindre roll i denna tillställning, plötsligt föremål för mångas nyfikenhet och hans roll i sammanhanget utvecklades till en mer central sådan när flera kom fram för att trycka hans hand samt förmedla sin uppskattning om det goda valet av efternamn.
Med anledning av att också hinna med ett besök hos morfar innan återresa till Sverige, avböjde vi inbjudan till söndagens kyrkobesök med visit till förfaders grav. Som de skattjägare vi ändå är var jag och yngste sonen tvungna att försöka oss på en cache (www.geocaching.com) vid Vörå kyrka innan avfärd. Maken och äldste sonen, som anser att vårt ständiga skattletande är genant och ett upphov till frågande blickar från omvärlden där vi rotar bland stenar och buskar, valde att vänta i bilen.
-Nu får ni komma innan de hinner ut ur kyrkan igen, fräste maken från sin glipa i bildörren. Hur skulle det se ut om vi, som sagt att vi har för bråttom för kyrkobesök, fortfarande är utanför och rotar i kyrkomuren när alla släktingar kommer tillbaka ut.
Nej, det kunde jag ju medge att det skulle se ut och vara en aningen svårt att förklara. Som tur var hittades skatten inom kort och vi kunde fortsätta vår färd till morfar och därefter vidare hemåt.