Geocaching på blodigt allvar

Det där med geocaching, det kan vi i alla fall komma överens om att det är en teknologisport för vuxna nördar. Barn tycker det är roligt att rota runt lite här och där efter skatter, men hittas de inte ögonaböj så falnar intresset ganska snabbt. Så är det inte för oss vuxna. Vi kan söka och söka och hittar vi inte så återkommer vi en annan dag. För oss är det seriöst, eller som grannens lilla A, 10 år la fram det:
-Jag har hört att du tar det där med geocaching allvarligt, sa hon medan hon kisande spände ögonen i mig.
Det kunde jag inte förneka. Istället tog jag med henne, sonen och sonens vänner på en runda. För vi vuxna behöver barnen i detta. De fungerar som förkläden. Ingen undrar varför man som vuxen kryper runt, runt flera varv runt en björk medan man krafsar i jorden runt dess rötter om man har barn med sig. Ensam under björken skulle man få menande blickar från omgivningen, kan jag lova.
Jag pratade just om detta med kollegan SK på jobbet tidigare idag. Han brukar inte ta med sig barnen ut, de är vuxna och anser förmodligen att pappa är pinsam. Istället har man med sig hunden. Ingen funderar varför man vandrar runt samma hus 10 varv om man har hunden med. Man kan ju alltid skylla på att hunden vill.
Pinsam tycker också maken att jag är som jag håller på. Vi var precis nere i Ulm, Tyskland på semester och då var det förståss läge att passa på att cacha lite. Hade sett ut en fin gömma i Altstadt. Vackra Altstadt med sina smala biflöden till Donau som stillsamt rinner under små, pittoreska broar mellan korsvirkeshusen. Dessvärre låg skatten ganska centralt placerad i gamla stan och platsen var utsatt för mycket "mugglare" som förfriskade sig på ett intilliggande fik.
-Jag tror ingen såg att vi tog den överhuvud taget, förklarade jag nöjt för maken efter väl förrättat värv.
-Du tror inte alls att någon tyckte att du hade en smula avvikande beteende där du satt och stirrade in i en cykel i flera minuter? muttrade maken.
Vi letade lite fel först, måste jag medge. Trodde att skatten kunde finnas någonstans på en cykel som stod fastsurrad på en lite bro. Vi hittade cachen senare på en närliggande bro, magnetisk under ett fönsterbleck. Snyggt! Maken höll sig en bit ifrån.
-Efter att jag själv stått och stirrat på samma forell i tretti minuter medan ni letade skatter, började folk tycka att till och med jag visade på ett avvikande beteende, fortsatte maken. Ska han ta livet av sig, eller?
Men maken, han kan ge igen, han. Ikväll var vi på ICA och handlade. Vi hade samlat ihop allt utom tandpetare och var på väg till kassan för att betala. Var kunde de där tandpetarna vara?
-Jag kollar här efter tandpetare, ropade maken några hyllrader bort och pekade in i djurmatsgången.
Jag nickade och fortsatte leta på mitt håll.
-Kattmat, fortsatte han medan han försvann in i gången, det brukar fastna mellan tänderna.