Julstök i Helenelund

Så långt tillbaka som jag kan minnas så har detta hushåll stått under ständigt hot. Var det inte katter som rev ner prydnadssaker så var det bäbisar som käkade krukväxter. Sedan var det marsvin som hotade gnaga kablar och akvarium som riskerade skapa vattenskador. Nu är det hund som äter tomtar och annat julpynt.
Jag var i mitt esse redan innan första advent och väntade ihärdigt att få ta fram alla juleljus, julgranar, tomtar, halmbockar, kransar och annat som hör julen till. Julbyn var redan framme sedan veckor tillbaka. Detta för att skapa stämning redan tidigt i november. Nu skulle det kompletteras med rena julgrejer. Ner från vinden kom kartong på kartong fyllda med det ena och det andra, det ena glittrigare och rödare än det första. Upp packades tomtar, granar, glitter, julbelysning och liknande stämningshöjare. Glöggen stod på spisen och väntade på att inta rätt temperatur. Vännerna var på ingång för att smaka av en av säsongens många, många glöggsatser.
För året hade en ny vit plastgran införskaffats med stämningsfull vit ljusslinga. Men vad skulle vi göra med den gamla, gröna granen? Som tur var hade vi en våning till. Problemet var bara att maken, som så ogärna kasserar något hade fyllt övervåningen med en gammal soffa som blivit över när ny soffa införskaffades till vardagsrummet en trappa ner. Denna stod nu på den gamla, gröna julgranens tänkta plats. Jag hade till och med införskaffat en ny ljusslinga som skulle ersätta de gamla julgransljusen i granen.
Efter en stunds funderande fick jag en briljant idé. Varför måste man bara ha en julgran när man kan ha en hel julskog? Sagt och gjort. Den gamla, gröna plastgranen monterades ihop bredvid den nya vita i vardagsrummet på nedervåningen. Maken synade bistert mitt tilltag, men yngste sonen var på. För att kröna det hela hämtade jag paketet med den nyinköpta ljusslingan som legat i köket och väntat på att göra en glimrande entré. Ett hundra nittio ljus utlovade paketet.
Maken mumlade något om att ta in stubbar och mossa för att fullborda det hela. På så sätt skulle vi inte behöva gå ut med hundarna längre. Vi skulle ju bara kunna släppa ut dem i vardagsrummet. Och kanske vi kunde slänga ut soffan och sitta på stubbarna och kolla på tv under julhelgen. Jag lät mig inte nedslås utan fortsatte med mina planer.
Jag rev ivrigt upp paketet med juleljusen och döm om min förvåning när jag upptäckte att samtliga 190 julljus var komprimerade till en slinga på max två meter. Hur skulle man fördela detta i julgranen. Längre stod jag och tittade på den korta slingan som lovar så mycket och höll så lite. Under tiden hann jag bygga upp en rejäl julilska.
-Det blir ingen julskog, skrek jag till maken. Det är bara att packa ner den här skitgranen i paketet igen.
Tyckte jag inte att maken gav ifrån sig en lättnadens suck.
Vännerna var på ingång och mina julskogsplaner hade gått helt i stöpet. I ren ilska rev jag itu den gamla, gröna granen och tröck tillbaka den ner i sin låda. I ilskan passade jag inte bara på att hiva tillbaka denna låda till sin plats på vinden. Nej nu skulle, fanken ta mig, alla lådor, tidningar och annat av samma material ut. Upprörd hämtade jag pappkasse på pappkasse fyllda med tidningar och kartonger på väg till insamling och ryade åt maken att ta hand om dem per omgående. Av bara farten passade jag även på att få fart på killarna med att samla in fotbollar, skateboards och annat som legat under trappen och samlat damm. Ut med dem i garaget på stört, skulle de.
Killarna och maken sprang som tättingar för att avlägsna de papperspåsar, fordon och andra saker som nu snabbt fyllde hallgolvet. Som plåster på såren över att mina julskogsidéer hade fallerat, kom maken ner från vinden med en grön grangirlang som vi brukade vira runt en pelare i hallen. Ilsket rev jag den till mig, medan maken försökte pryda trappräcket med den nyinköpta, löjligt korta ljusslingan med 190 ljus fördelade på två meter.
-Den här jäkeln barrar ju, frustade jag medan jag upprört stegade ut i tvättstugan för att hämta dammsugaren.
Till slut var i alla fall tomtarna på plats, den nyinköpta, vita julgranen spred julstämning från sin centrala plats i hemmet och adventsstaken var fylld med nya, långa ljus. Vännerna tittade förbi och vi hade en trevlig eftermiddag med glögg, lussebullar och julmusik.
Ja ja, det blev visserligen ingen julskog denna helg, men julen är inte över än. December är visserligen mörk, men med alla juleljus så blir den en av vinterns ljusaste perioder. Skulle vi bara få lite snö nu också så vore denna december fulländad.
Lycklig drog jag iväg till arbetet på måndag morgon i vetskapen om att få tillbringa decemberkvällarna hemma i vårt julpyntade hem. Att det var måndag bekymrade mig inte det minsta. Jag såg fram emot att få komma hem till familjen och äta en god middag innan jag kröp ner i soffan med en rykande varm glögg och en julfilm. Efter arbetsdagens slut hastade jag således hem för att ta del av familjemyset. Väl hemma kastade jag av mig jackan, hälsade på hundarna innan jag skyndade in i köket för att se vad maken hade för middagsplaner.
En fasansfull syn var vad som mötte mig i köket. På köksbordet låg alla tomtarna i sina beståndsdelar. Näsor, fötter, ögon och annat som suttit fastlimmade på tomtarnas kroppar var nu separerade från något som såg ut som små Venus av Milo, eroderade av väder och vind.
-Vem fanken ligger bakom detta? gastade jag rakt ut i rummet.
Maken vände sig om vid grytorna för att se vad som stod på.
-Har hunden käkat upp alla jultomtarna? undrade jag skakad över den syn som mött mig vid hemkomsten.
-Jag antar det, svarade maken försiktigt. Det låg delar utspridda över hela golvet när jag kom hem. Det där är vad jag har hittat och lyckats skramla ihop.
Med återhållen vrede spände jag ögonen i hunden, som ivrigt viftade på svansen nere vid mina fötter.
Några av tomtarna kunde dock räddas. Med en suck limmade jag på den sista tomtenäsan på en av de tomtar som restaurerats och ställde den åt sidan för att torka. Det är väl bara att ställa prydnadssaker och pynt på något, för hunden, otillgängligt ställe, antog jag och konstaterade att detta hushåll åter igen stod under hot.

Allt är relativt

Maken satt och läste tidningen i morse och förundrades över en artikel i vilken man listade de hårdaste tennisservarna genom tiderna.
- Tänk, sa han, Ivo Karlovic har servat i 251 kilometer i timmen och Andy Roddick i 249 kilometer i timmen.
Jag lyssnade på de servhastigheter som han räknade upp, men kunde inte riktigt relatera till hastigheterna.
- Jaha, svarade jag, men hur var det med returen? Kunde motståndaren returnera servern?
Maken gav mig en överseende blick.
- Vanligtvis rör det sig om servess i sådana här hastigheter, informerade han med en lätt fnysning åt min okunnighet.
- Står det så, då? forcerade jag vidare.
Maken tittade upp från sin tidning.
- Du hänger upp dig på fel saker, svarade han med en lätt irriterad ton.
- Det kanske inte ens var match, försökte jag släta över. De kanske mätte hastigheten för skojs skull på nån träning.
- De mäter alltid hastigheten på servrarna på matcher, replikerade maken. Och rapporterar bara hastigheten på de servrar som verkligen går in.
- Ja, men då vill man ju verkligen veta om motståndaren kunde ta emot den eller inte, kontrade jag. Vad är en hård serve värd om den returnerades av motståndaren?
Maken la ner tidningen i knät.
- Jaha, så han som uppfann hjulet då, vill man veta vad hans kompis gjorde under tiden? undrade han smått upprört. Uppfann kompisen kanske åttahörningen? Eller man kanske också vill veta vilka fem uppfinningar han uppfann innan han uppfann hjulet, men som misslyckades? Så att man vet vilket värde uppfinningen av hjulet verkligen har.
- Ja nått sånt kanske, svarade jag lite stött.
- Eller när man rapporterar vinnarens tid vid ett sprinterlopp, fortsatte maken som verkligen hade kommit igång nu, vill man samtidigt veta hur det gick för han som kom sist? Vad hade han för tid?
- Jag, det vore intressant, svarade jag. Då får man ju en känsla för vilken spridning det var i loppet.
Maken fällde åter igen upp tidningen med ett högljutt prassel.
- Du är precis som Kurt Olsson när han intervjuade Patrik Sjöberg. "Alla vet ju hur högt du kan hoppa, men hur lågt kan du hoppa, då?"
Ja, är det verkligen så konstigt? Skulle inte det ge en viss bredd i informationen? Skulle inte det ge en större insikt i Patrik Sjöbergs verkliga förmåga. Han är ju ganska lång, så det kunde vara intressant att veta vad som är hans nedre gräns. För att kunna bedöma någots verkliga värde måste man väl sätta det i relation till något annat, eller hur? Så, hur fantastisk är en hård serve om den kan returneras? Hur genialisk var egentligen hjulets uppfinnare om han alla hans andra uppfinningar bara var trams? Kanske var det bara en slump, hela hjulet. Som penicillinet. Hur bra är han egentligen vinnaren på 100 meter? Hur gick det för de andra i loppet? Allt är ju relativt.

Alla har vi våra laster

I helgen var det dags för Antik- och Kuriosamässan i Kista. Maken var förstås eld och lågor och ville dit. Jag tänkte att det var bäst att följa med för att förhindra eventuellt galna inköp. Sist jag vände honom ryggen några minuter på en Antik- och Kuriosamässa så passade han på att inhandla en stor trätunna, ombyggd till lampa och som stått i ett stall de sista 10 åren. Det sistnämnda gjorde att den avgav en obehaglig lukt av hästgödsel varje gång man tände lampan. Den nyinköpta tunnan placerade han stolt i vårt gemensamma sovrum som nattlampa. Där stod den sedan vid min sida sängen och stank stall tills jag inte stod ut längre och hivade ut den i garaget. Där står den än idag. Liknande inköp ville jag alltså förhindra denna dag och följde således med maken till Antik- och Kuriosamässan.
Denna gång var även yngste sonen med. Han har tydligen ärvt vissa särdrag av maken kunde jag konstatera efter att ha avstyrt diverse inköp bl a av en balalajka som hade en så osedvanligt fin klang, påstod sonen. Maken, som visade ett ohälsosamt stort intresse för en prydnadstomte med en liten lykta i handen med en lampa inuti, klarade sig igenom mässan med bara en glaskula i nät som inköp. Glaskulan måste han ha inhandlat medan jag var i full färd med att avstyra balalajkaköp, annars tyckte jag att jag hade ganska bra koll på honom.
Kuriosa är makens, och uppenbarligen även yngste sonens, last livet. De kan botanisera i timmar tillsammans i alla Gamla stans loppis- och begagnataffärer. I somras fick jag sonen att, efter stor sorg och tandagnisslan, lämna kvar en gasmask från andra världskriget och komma med ut ur butiken. Min uppgift i sammanhanget är att gå efter med ett enda stort "nej" för att vi inte ska drunkna i gasmasker, balalajkor, tunnor och annat skräp här hemma.
Om makens last är gamla saker, så är väl min julen. Det kanske jag måste erkänna. Men det är ju så mysigt, att när det är som allra mörkast i december krypa upp i soffan med en varm glögg, tänka lite ljus och se på en riktig "feel-good" julfilm. Och julen kan aldrig påbörjas för tidigt. Var på ICA Maxi i Häggvik igår. Där hade man redan börjat bulla upp med ljusslingor. I och med att jag har bestämt oss för en vit julgran i år så passade jag på att inhandla en vit ljusslinga redan nu när jag ändå såg en. Och när jag passerade drickahyllorna råkade jag få syn på en samling glöggflaskor som antagligen blivit kvar där sedan förra julen. Var bara tvungen att ha en.
-Vi spetsar upp den med rom hemma, förklarade jag för maken.
Väl hemkomna från Kistamässan kände vi oss lite ruggiga och med gårdagens varma glögg i minnet hoppade vi på cyklarna och drog iväg till ICA Maxi för ytterligare inköp. På vägen dit funderade vi ut en plan för hur vi skulle maskera vårt inköp på vägen genom butiken. Känns som om det skulle tarvats en förklaring av vårt glöggköp redan i början av oktober. Vi bestämde oss för att att genom att ta en scanner, scanna glöggen och snabbt låta den slinka ner i plastpåsen skulle vi undkomma oupptäckta. Sagt och gjort, väl framme vid dryckeshyllorna såg vi till att vi var ensamma i gången innan vi snabbt tog ner en en flaska, scannade den och lät den glida ner i påsen.
-Ska vi bara ha en? undrade maken som utvecklat ett visst medberoende.
-Jaa, svarade jag tveksamt, det är ju så mycket socker i dom så vi borde nog bara ta en.
-Jag vet hur du är, sa maken beslutsamt och tog ner en till flaska från hyllan som han scannade och lät glida ner i påsen med den första.
Belåtet gick vi iväg till kassorna för att checka ut. Ingen hade upptäckt vårt tilltag. Jag ställde tillbaka scannern i hållaren och gick vidare till självutcheckningen för att påbörja min betalning.
Jag var nästan färdig, skulle bara godkänna summan, när meddelande kom upp på skärmen. "Tillkalla butikspersonal". Fasiken! Glöggen innehöll ju en gnutta, gnutta alkohol och därmed var en ålderskontroll oundviklig. Jag svalde och tittade på maken.
-Vi måste tillkalla personalen, konstaterade jag storögt.
Precis då kom en butikskille förbi. Vi kallade honom till oss och bad en bön om att han inte skulle ställa några frågor. Han knappade snabbt in koden och med en hastig blick på oss konstaterade han att vi hade åldern inne.
-Det var på gränsen, sa han med ett glatt leende.
Maken och jag höll andan.
-Men ni är väl över 30, fortsatte han skrattande och försvann in i butiken.
Ut ur butiken hastade jag och maken, hivade upp glöggen i cykelkorgen och trampade snabbt hemåt. Alla har vi våra laster, antar jag. Och summan av dem är konstant, har jag hört. I kväll blir det i alla fall åter igen varm glögg och i afton får vi beundra vår nya glaskula i nät medan den inmundigas.

Vilken typ är jag?

Maken har varit ute på Norröra och förlustat sig i helgen, så jag var själv hemma med grabbarna. Hade en heldag med yngste sonen igår. Hur mysigt som helst. Vi var och shoppade på Stinsen, spelade tennis, cyklade och besökte hans gamla dagis av nostalgiska skäl. Han guidade mig runt på det lilla dagisets gårdsplan och berättade gamla anekdoter från sin dagistid.
Äldste sonen hade inte tid med oss. Han var för upptagen med World of Warcraft för att ens bry sig om att klä på sig på hela helgen. Förflyttade sig bara från datorn till sängen när ögonen gick i kors och tillbaka igen efter en natts vila. Hela sommaren har jag försökt hitta på saker för att han ska slita sig och komma och umgås med oss litegrann. Det har inte blivit mycket kan jag säga. Det är riktigt bra för hans hälsa att skolan har börjat igen så att han kommer ut lite.
Kom att titta på TV4's nyhetsmorgon i morse medan regnet öste ner utanför. De visade en intervju med Susan Maushart, som skrivit en bok med titeln The Winter Of Our Disconnect i vilken hon berättade om när hon stängde av all elektronik för sina barn under ett halvår. Mobiler, datorer, internetuppkopplingar, allt! Först hade de flytt till kompisarna som fortfarande var uppkopplade, men vad tiden gick så hade de funnit annat att göra hemma och en av sönerna hade köpt en saxofon och tagit upp sig gamla musicerande. Det var ju en idé förståss.
Fundersamt lyssnade jag till hennes berättelse. Intervjun hade de valt att förlägga till ett dunkelt internetcafé.
-Precis så här såg det ut hemma hos mig, förklarade Susan. Man såg bara bakhuvudena på grabbarna där de satt framför sina skärmar i halvmörker för att dölja godispapper och annat som låg och drällde.
Men det är ju precis som hemma hos mig, tänkte jag. Precis som uppe på äldste sonens rum.
-It doesn't look good and it doesn't smell good either, fortsatte Susan.
Nä precis, det gör det verkligen inte. En gång hade sonen kompisar över. Tre stycken var de en hel natt som stängde in sig på sonens rum för att, som de kallar det, lana. När jag öppnade dörren på morgonen för att fråga om någon ville ha frukost fick jag nästan ögonbrynen bortsvedda av luften därinifrån.
Grannen berättade att det var samma sak hemma hos dem. Att komma i tid till middagen, det var det inte tal om för då var sonen mitt uppe in någon instans eller vad det heter.
Exakt så är det! Det har till och med hänt att vår förstfödde har skrivit upp i almanackan tiden för någon avtalad raid som ska genomföras. Då har vi andra i familjen varit tvungna att se till att han är hemma i tid för detta.
Hon hade en poäng där den där Susan Maushart. Kanske inte en helt dum tanke det där med att disconnecta ett halvår. Fundersamt kisade jag bort mot yngste sonen som satt i en fåtölj en bit bort.
-NEJ! sa sonen bestämt som om han förstått vad jag tänkte.
Kanske inte en helt igenomtänk idé trots allt. Om jag tar bort deras mobiler får jag ju inte tag på dem längre. Antagligen skulle jag få äta upp en hel del sena hemkomstar och missade middagar.
Vid ett annat tillfälle var jag ute och körde bil med yngste sonen när han tyckte att han såg någon han kände igen.
-Vem är det där? undrade han och pekade på en kille som satt på trottoarkanten och väntade på bussen.
-Ingen aning svarade jag efter en snabb titt på killen. Någon du känner?
-Jag vet inte säkert, sa sonen tvekande. Han verkar bekant på nått sätt. Det hade varit bra om det hade varit som på datorn.
-Hur menar du då? undrade jag.
-Då hade man kunde klicka på honom och så skulle man ha kunnat se hur han ser ut i närbild, vad han är för typ t ex om han är en priest eller nått, vad han kallas, hur mycket liv han har kvar och hur länge han kan slåss innan han behöver vila.
Ja, det hade kanske vart nått. Jag undrar vad det hade stått om man klickat på mig?

Sommarplågor

I morse nöp jag bort årets första fästing ifrån knävecket. Suck, dessa sommarplågor är tillbaka. Tydligen ska det bli ett riktigt bra fästingår också. För fästingarna alltså. Har svår att föreställa mig att någon annan skulle anse att ett år med mycket fästingar skulle klassas som ett bra år, annat än fästingarna själva. Vad är de egentligen bra för? Är det något annat djur som äter dem och som i sin tur skulle dö ut om man tog bort alla fästingar. Faktum är att jag bara kan komma på en organism som gynnas av fästingarnas vara, nämligen Borrelia-bakterien. Antar att den behöver fästingen för att förflytta sig mellan sina offer. Möjligen också TBE-viruset, men det kan man väl knappast kalla för organism, va? Och vem skulle sakna Borrelia-bakterier och TBE-virus om de försvann pga att fästingarna utrotades? Ingen!
Maken kom nyduschad in i sovrummet för att inspekterade sin smått ludna lekamen.
-De där fästinghalsbanden som man sätter på hundar, funkar de på andra arter också? ville han veta.
-Vet inte, svarade jag. Har inte katter och hundar olika fästingprodukter?
Han kikade runt i knävecken, kände bakom öronen och på andra ställen som fästingar med förkärlek använder som ankringsplatser.
-Hur funkar de där produkterna egentligen? undrade han vidare.
-Vet inte hur det är med hundhalsbanden, svarade jag, men de där dropparna som man sätter i nacken på katter sprider sig väl i hudfetterna.
-Tror du att ett sånt där halsband skulle funka på mig? frågade han och tittade förväntansfullt upp på mig där jag satt uppkrupen under täcket och betraktade hans förehavanden.
-Nä, svarade jag kort. Om katter och hundar har olika produkter, så passar nog deras inte på dig.
Med värmen kommer myggen också. Just precis när kvällarna börjar bli ljumma och sköna för utomhusmiddagar och man gärna dröjer sig kvar på altanen med ett glas vin, då kommer de inandes. Nu ska jag i Sollentuna inte klaga, kanske, om man tänker på de stackarna som bor i området vid nedre Dalälven. Hörde på nyheterna att det var kraftbolagens fel, de där stora mygginvasionerna de har där uppe. Myggornas existensberättigande kan jag i alla fall motivera. Många fågelarter lever av mygg, men fästingar äter de väl ändå inte.
Det ska visst bli getingsommar i sommar också. Det tjocka snötäcket ska visst ha varit gynnsamt även för dessa gynnare. Även dessa insekter har en viktig plats i naturen genom att de t ex pollinerar växter när de suger nektar ifrån dem.
Djur och växter vill vi ha av flera skäl. Förutom att djur ingår i näringskedjor och växter tar upp koldioxid och i gengäld skänker oss syre samt att de båda används som näring av oss människor, så skänker de även oss människor njutning och välbefinnande bara genom sin existens. Vem uppskattar väl inte fåglar i sin trädgård och att odla vår trädgård rekommenderades vi redan av Voltaire. Men fästingar, de är bara en ren ock skär sommarplåga. Finns det verkligen inga halsband för oss människor?

Måndag hela veckan

Befinner mig just nu i samma limbo som Bill Murrays rollfigur i filmen Måndag hela veckan (engelsk titel Groundhog day). Man vaknar, jobbar, äter, sitter och tittar på tv och väntar på att dagen ska ta slut så man kan vakna upp till en ny likadan dag. På tal om det så var det faktiskt "groundhog day" häromdagen. Hörde av en kollega som befinner sig i Boston att Punxsutawney Phil inte såg sin skugga i år och därmed utlovas en tidig vår. Det verkade emellertid inte så i veckan när jag såg på nyheterna om monsterstormen i Chicago, men här ser det lite mer lovande ut.
I och med att jag, precis som Punxsutawney Phil, är belagd med en viss rondör så fortsätter jag med min LCHF-diet. Det har gått bra, måste jag säga. Hittills ner minus fem från nyår räknat. Inte illa pinkat av en trähäst. Jag skyndar visserligen långsamt, men det har i alla fall inte gått uppåt och än är det en stund kvar till badsäsongen. Förhoppningsvis ska jag vara i en sådan form att jag slipper gömma mig i vassen i sommar.
Hörde att kineserna firade nyår i veckan. Läste i Aftonbladet om de olika åren och i år går vi visst in i kaninens år. Vidare läser jag att maken, född i getens år är "pålitlig och godhjärtad, har ekonomiskt sinne och undviker större chanstagningar". Pålitlig och godhjärtad kan jag hålla med om, men har han ekonomiskt sinnelag? Med flera av makens förunderliga investeringar i minnet måste jag nog lämna ett visst förbehåll här. Här om dagen t ex köpte han ett play station 2 av en kollega trots att vi redan har ett.
-Jag fick det billigt, var hans kommentar till inköpet.
Om yngste sonen, född i drakens år står det att han är "ett energiknippe som ofta har tur och når långt. De negativa sidorna är arrogans och otålighet". Det känner jag igen. Med yngste sonens födelsedag i annalkande, ringde han mig häromdagen på arbetet för att diskutera sina önskningar. Ena dagen vill han ha en dator, andra dagen nått annat. Denna dag ville han bestämt ha en play station 3.
-Du är så ombytlig, sa jag till honom. Det är nog bäst att du sover på saken.
-Jag kanske slumrade till lite i soffan, svarade han mig då. Räcker det?
Äldste sonen, född i tigerns år, ska vara "en tolerant och respekterad individ som vinner på att åldras, då dämpas deras självcentrering". Det ser jag fram emot.
Själv är jag född i apans år och är därmed "rörlig och gillar resor och kreativa yrken. Hjälpsam, om än något otålig". Otålig, vem är inte det så här i väntan på våren.

Heja svenska folket

Jag har en viss förkärlek för radio- och tv-program i vilka svenska folket får komma till tals. Lyssnar gärna till Ring så spelar vi på lördagsmornarna. Tycker det är mysigt att höra vad man gör där ute i stugorna, vad man planerar och hur man tänkt sig att dagen ska bli. Karlavagnen på fredagskvällarna är intressant och inte sällan roligt med folk som ringer in och tycker till.
Ullared följde jag slaviskt när det gick på Kanal 5. Gillade att följa Ola-Conny och Morgan och deras förehavanden. Morgan som till och med tilldelats en egen melodi som spelas varje gång han kommer gående i tv-rutan. För att inte tala om Maggan, Gittan, Kjell och Mattiaz. Man måste ju bara älska dom. Och inte att förglömma systrarna Gunnel, Laila och Marita varav en av dem, Gunnel tror jag det är, svär så det osar svavel. Vilket gäng.
Hollywood fruar har jag aldrig riktigt fastnat för. Tycker det är för mycket amerikansk yta hos deltagarna, utom hos en - Maria Montazami. Hon verkar vara en gullig tjej med självdistans. Trodde inte att det kunde finnas fler än en kvinna som hon och med den rösten. Döm om min förvåning när jag bänkade mig framför 3:ans nya program Sommar i Sverige, som drog igång i tisdags, och upptäckte att det finns en till. I Sommar i Sverige får vi följa lillesyrran Catharina (Westphal) som åker på semester med dottern.
Sommar i Sverige bjuder på en hel del andra spännande karaktärer också. Vad sägs om papegojdamerna Paula och Barbro som åker på husvagnssemester och ska parkera hela ekipaget, bil med husvagn, utan för ett köpcentrum.
-Håll käften! Håll Käften! fräser Barbro stressat till Paula, som tålmodigt väntar tills Barbro ger upp, kliver ur bilen, hakar av husvagnen och rullar in den i parkeringsrutan för hand.
Man kan ju inte annat än beundra damerna som drar i väg med sina papegojor på husvagnssemester. Jag kan ärligt säga att själv skulle jag ha avstått. Hade nog hellre hyrt en husbil för att undvika att behöva backa in en husvagn i en parkeringsficka. Men det avskräcker inte Barbro, minsann.
Och rojalisten Micke som drar iväg till Stockholm med kompisen Misse för att närvara vid kronprinsessans bröllop. Vilken lirare. Skönt med människor som brinner för något, oavsett vad. Honom hade jag gärna svingat en bägare med.
Kan knappt bärga mig till tisdag då jag får fortsätta följa dessa människor genom sommar-Sverige. Och snälla Kanal 5, ge oss mer Ullared i rutan. För jag älskar dessa människor. Heja Sverige!