Hur får man se ut egentligen?

Njuter av några dagars ledighet i Kristi himmelsfärdshelgen. Det ser ut som om vi får lite tur med vädret också. Dock upplever jag en smärre förvirring över vad som fungerar att ha på sig så här års. Ska det bli varmt eller måste man ta på sig en jacka när man ska gå ut? Det kan därför bli lite hur som med den påklädnaden. Har funnit mig själv rasta hundarna barfota i foppatofflorna, men med vinterjackan på.

-Jag måste verkligen se över min garderob, upplyste jag maken om härom kvällen medan jag kritiskt granskade muddarna på vårjackan som fransats sig från år av slitage.

Jag hittar liksom ingen värdig ersättare och nu verkar det vara för sent. I butikerna har man plockat bort de lite vadderade vår- och höstjackorna för att ge plats åt lättare sommarkappor.

-Ja ja, det får väl bli lite nya koftor istället, då, sa jag till mig själv medan jag studerade utbudet i Stinsens alla klädaffärer.

Alla och alla förresten. Jag har gett upp hoppet om att hitta något passande i annat än endast ett fåtal klädbutiker.

Rafsade ihop några toppar, koftor och annat hos Esprit och släntrade iväg mot provhytterna. Det är tacksamt med toppar. Inte lika kritiskt som att prova byxor. Speciellt så här års efter en lång vinter med kroppen dold under lager på lager och intresset för dieter och bantning varit låg.

Plockade ut några passande plagg och gav mig iväg mot kassorna för att betala. Väntade på att butiksbiträdet skulle bli klar med kortbetalningen, registreringen av förmånskortet samt vikningen och nedpackningen av de utvalda kläderna i påsen. Medan jag stod där lät jag blicken vandra runt i butiken. Plötsligt fick jag syn på min egen bild i en av butikens speglar.

Förskräckt stirrade jag på mig själv där borta i spegeln. Hur i all världen hade detta kunnat ske? Vad tänkte jag på? Tillbaka på mig från spegeln stirrade en seriefigur – en clown. Hur disträ var jag egentligen när jag lämnade hemmet? Flämtande betraktade jag mig själv från topp till tå. Röda trekartslånga byxor, rosa- och grårandiga strumpor på fötter nedstuckna i svarta gymnastikskor samt över en t-shirt med spridda blomdekorationer en svart stickad kofta med skärp med tofsar på.

-Då var det klart, ha en trevlig dag, hörde jag långt bortom mitt medvetande.

Hur fanken såg jag ut egentligen? Nu skulle jag vara tvungen att ta mig genom hela centrum för att komma tillbaka ner till garaget där bilen väntade.

-Ursäkta, då var det klart, upprepade butiksbiträdet och räckte över påsen.

Desperat roffade jag åt mig kassen med kläderna. Skulle jag be henne klippa bort prislapparna så att jag kunde använda kläderna direkt? Så där som man brukade göra när man hade fått nya kläder som barn. Eller som man brukade göra när killarna var små och de ville ha på sig de nyinköpta skorna bums. Jag beslöt mig för att låta bli. Istället låtsades jag som om det regnade, tog inköpskassen och drog mig med ökande hastighet mot utgången. Tittade mig omkring ordentligt för att försäkra mig om att där utanför inte fanns något känt ansikte varpå jag under stor brådska lämnade butiken.

Jädrans också, jag hade ju ännu inte handlat. Jag skulle vara tvungen att ta mig en tur runt matbutiken också. Om jag bara inte haft så randiga strumpor där under trekartsbyxorna. Har inte lagt någon större vikt på länge vid vilka strumpor jag satte på mig på morgonen. På vinterhalvåret har man ju mestadels stövlar eller stövletter som döljer strumpvalet. Men nu stod jag där i mina strumpor, som ilsket randiga stack upp ur träningsskorna. Typiskt!

Det var således bara att göra det bästa av situationen. Struttade därför in i matbutiken i mina röda trekvartbyxor slutades i mitt randiga strumpval, som om detta var det sista skriket. Med självklar min drog jag runt min kundvagn i affären och plockade varor från hyllan, som kom jag direkt från catwalken. Jag avslutade min inköpsrunda, betalade och ilade snabbt genom centrum och ner i garaget i förhoppning att inte stöta på allt för många jag kände. Turen var på min sida. Jag klarade mig hela vägen ner till bilen, packade in varorna och kunde med en lättnadens suck dra igen bildörren om min uppenbarelse.

Bara att inse, våren är här. Kanske bäst att plocka undan alla vinterkläder för att undvika liknande fadäser. För säkerhets skull.

Klädbytarkväll på Tomtebogatan

Fick ett meddelande från min väninna L häromdagen med en inbjudan till en klädbytarkväll. Tanken var att man skulle ta med sig en eller några kassar kläder som man växt ur, tröttnat på eller bara inte passar i och byta in dem mot vad de andra hade med sig.
Min första tanke var; nej. Vad skulle jag möjligen kunna bidra med? Visserligen hade jag en hel del darlings som jag för tillfället inte kunde komma i, men enligt planen skulle komma i till sommaren, eller som jag haft så länge i lådorna så att de blivit svåra att göra sig av med.
-Njae, svarade jag initialt. Jag har nog gett bort det mesta till myrorna, men jag ska se vad jag kan hitta.
När jag kom hem gick jag igenom lådorna och kollade vad jag möjligen hade i garderoben. Hittade kjolar jag inte använt på 20 år, koftor och tröjor jag inhandlat när familjen bodde i USA under en period för 10 år sedan och byxor som jag köpt fel och inte alls passade min kropp. Ett par av de sistnämnda var ett par vita sommarbyxor som skulle gjort sig fantastiska på en långsmal kropp med en liten sandalett med klack till. De hade hängt på en galge nu i minst sex, sju år. Jag provade dem för att se om det verkligen var så att de inte passade. Med byxorna på betraktade jag min spegelbild.
-Nehej du, det där ser inget vidare ut, sa jag till mig själv.
-Ja, men till sommaren sitter de perfekt, sa mitt självförnekande jag med minimal insikt i realiteter som en något för bred häck.
Så där höll jag på, plagg efter plagg tills jag samlat ihop till så mycket som tre kassar med kläder. Det var bara att ringa tillbaka till L för att meddela att jag nog skulle dyka upp trots allt. Med mina tre kassar i händerna tog jag mig således in till Tomtebogatan där vi skulle träffas för att byta kläder med varandra under trevliga förhållanden med lite vin och ostar.
Ls storasyster och tillika kollega med erfarenheter av tidigare klädbyten gick igenom reglerna. Varje plagg skulle hållas upp och beskrivas. Om bara en var intresserad så fick den plagget direkt. Om två eller fler var intresserade gick plagget till prova-högen. Om man efter att alla intressenter provat plagget ännu inte kommit överens om vem den slutliga ägaren skulle bli, fick plagget gå till cat fight -högen varifrån dess slutliga öde skulle avgöras. Kläder som inte passat på eller för någon skulle samlas ihop och skickas till kvinnojouren.
Så satte vi igång. Plagg efter plagg gicks igenom. Det var kläder allt ifrån H&M och Gap till Mexx och Filippa K. Några fick nya ägare direkt, några fick nya ägare efter att de provats och man beslutat sig om på vem de passade bäst och några hamnade i cat fight -högen för senare avgöranden. Med glädje och förvåning kunde jag konstatera att flera av de plagg, som legat och bidat sin tid i mina lådor, passade som en smäck på någon annan. Mina vita sommarbyxor var hur snygga som helst på väninnan M, mina tröjor från USA hamnade i cat fight -högen för att senare delas upp på flera av kvällens deltagare. Själv fick jag med mig väninnan Hs blå kofta, Ls randiga skjorta, svarta byxor från Gap och och en Mexx-topp från min för kvällen nya bekantskap A samt ett par klänningar av okänd ägarhistorik. De allra flesta plaggen fick nya ägare direkt under kvällen. Ett par, tre kassar kläder samlades ihop för att överlämnas till kvinnojouren för att kanske få nya ägare vid något senare tillfälle.
Glatt överraskad kan jag konstatera att, trotts att två personer är till synes lika stora, kan samma plagg sitta helt olika på olika människor. Detta hänger inte heller ihop med om man är stor eller liten, kurvig eller smal. Ett plagg sitter inte nödvändigtvis bra på en person bara för att den är lång och smal, vissa plagg är helt enkelt gjorda för en mer kurvig kroppstyp. En god tanke att ta fram när man står där i provhytten och försöker klämma skinny-byxorna över skinkorna. Släpp dom och hitta de som är sydda för dina skinkor istället, för de finns! Denna nya insikt, min nya bekantskap A samt en helt ny outfit tar jag med mig hem efter denna kväll.

Tack för kaffet, Brasilien

Är precis hemkommen efter några dagars arbete i vackra Natal, Brasilien. Vilket land, vilka människor. Varmt och vänligt, skulle jag vilja sammanfatta det hela. Kom ner i söndags morse efter nästan ett dygns resa från dörr till dörr. Svettig och dammig klampade jag in på Hotel Rifoles, fick mitt rum, kastade in väskan, fixade på mig något lättare och begav mig ut för att titta på omgivningarna. Det första jag möts av är en av företagets kunder i Speedos.
-Hej, när kom du ner? undrade han glatt. Kasta på dig bikinin och kom ner till stranden.
Kändes inte helt bekvämt, kan jag säga, att representera utan kläder.
-Eh…vet du…jag tänkte…hade lite för mig, försökte jag.
-Det finns en jättefin promenadväg utefter vattnet där borta, slätade han över. Du kan gå ändå bort till sanddynerna, sa han och pekade på en enorm sandhög långt där borta, som såg ut som en skidbacke vad jag kunde se.
Jag nickade leende, lättade över att ha kommit undan, och gav mig iväg. Tänkte att jag skulle införskaffa ett par rejäla vattenflaskor och samtidigt ta mig en närmare titt på utbudet efter strandpromenaden. Yngste sonen hade beställt fotbollströjor, maken fyllde år samma dag som min hemkomst, äldste sonen skulle väl också ha något och så tänkte jag kolla om det fanns någon snygg bikini så här inför sommaren. Några fotbollströjor eller andra presenter till familjen hittade jag inte utefter strandpromenaden, men däremot fanns där ett enormt utbud av bikinis. Nu är det så att det brasilianska bikinimodet inte riktigt passar min nordiska rumpa. Jag tror ni fattar vad jag menar. Ung som gammal, tjock eller smal, alla bär de bikinis som inte är ett uns större där bak än vad de är där fram. Så mycket rumpa tänkte i alla fall inte jag visa hemma på de svenska badstränderna i sommar. Det är då ett som är säkert.
Jag vandrade istället vidare förbi affärer, barer, restauranger, små kiosker och allehanda gatuförsäljare. Det slog mig att ingen var speciellt påflugen. Några frågade kanske om det skulle vara en hatt eller tavla när jag gick förbi, men samtliga accepterade att jag för tillfället inte hade något behov av en ny hatt. Jetlagad som jag var under min vistelse var jag uppe varje morgon innan klockan sex för att hinna med en joggingrunda innan solen stod för högt på himlen. Under dessa turer kunde jag konstatera att jag inte heller fick några gliriga kommentarer på ett språk jag inte förstod från morgonpigga brassar som var ute för att sätta upp sina varor för dagens kommers, städa gatorna eller bara skulle ner till stranden för att fånga morgonens första vågor på surfbräda. Nu vill jag inte höra något om falnad ungdom eller annat förknippat med min person. Jag tror helt enkelt brasilianarna är för trevliga för att slänga kommentarer efter kvinnor på gatan. I alla fall i Natal. Några hälsade istället artigt gomorron, så vitt jag kunde förstå, eller nickade bara vänligt.
Efter fyra dagars arbete hade jag den sista dagen för mig själv innan jag skulle återvända hem till Sverige. Då skulle det pressas. Måste ju ta tillfället i akt och skaffa mig en härlig bränna nu när det snart är sommar i Sverige. Efter min sedvanliga joggingtur duschade jag varpå jag käkade en god frukost. Sedan var det direkt ut till poolen. Tänkte att jag skulle hinna få lite färg under morgons tidiga timmar medan solen inte var så het. Det hann jag, kan jag säga. Röd som ett nypon fick jag ägna resten av dagen i skuggan under en palm.
På kvällen samma dag bar det i alla fall iväg hemåt igen. Hur mycket jag än kom att gilla Brasilien och brasilianarna, så trevliga och hjälpsamma människor, så fantastiskt vackert land, men något gott kaffe kan de i alla fall inte göra.

Powershopping

Så är den då här en av årets värsta dagar. Som jag har gruvat mig för denna dag. Som jag har bävat. Men nu är den här, dagen då nya skor ska inköpas till äldste sonens. Jag informerade honom redan i morse om vad komma skulle så att han skulle vara förberedd. Efter arbetet hastade jag hem för att hinna äta middag med familjen tidigt. Av erfarenhet visste jag att vi stod inför en LÅNG kväll.
-Du kommer väl ihåg att vi ska iväg och köpa skor efter middagen, sa jag vänligt till sonen.
-Inte idag, knorrade han ovilligt. Det kommer ju ändå att dröja innan man kan ha dem på. Det är ju fortfarande snö ute. Kan vi inte vänta till helgen?
Jag som förberett mig på uppgiften, ruskade bestämt på huvudet. Efter gårdagens shoppingrunda med yngste sonen var jag redan i andra andningen. Promenerandes med maken hade vi hamnat i Kista galleria och passade då på att ta en titt inne på New Yorker om det möjligen fanns nått vårigt till killarna. Ganska omgående hittade vi en passande jacka till yngste sonen, men då man inte bara kan komma hem med jacka till yngste sonen och tomhänt till den äldste, kände vi oss nödgade att se över om det även fanns någon passande till vår förstfödde. Det tyckte vi att det gjorde. Vi fotograferade jacka efter jacka och skickade hem till sonen för påseende, men det var nej, nej och åter nej. Till slut hittade vi en som var ”kanske” och hastade hem med den för att prova. Hemma var det blankt ”nej” förstås. Otålig som jag är kastade jag mig tillbaka in i bilen för att byta ut dem mot en annan ”kanske”. Då passade yngste sonen på att följa med. På väg ut ur huset ville han ta på de lättare gympadojor, inspirerad av den nyinköpta vårjackan, men märkte då att de blivit lite trånga över vintern.
-Ja, ja, snabba dig så kanske vi hinner titta in på Intersport och se om de har en större storlek, sa jag halvväg ute i bilen.
Tillbaka i Kista galleria sprang vi genom centrum till New Yorker för att byta jackan till äldste sonen. Kanske, kanske skulle vi även hinna ta en sväng in på Intersport och kolla efter större skor till yngste sonen på vägen tillbaka till bilen innan de stängde. Jag rafsade åt mig en ny jacka i korrekt storlek och stolpade iväg med stora kliv mot kassan.
-Stod du i kö? hörde jag yngste sonen säga till någon bakom mig.
-Ja, hörde jag en man svara.
Jag ursäktade mig med förklaringen att jag trodde att han handlat färdigt i och med att han redan hade en New Yorker-kasse i handen.
-Nej det är okej, svarade han vänligt. Ni verkar ju ha bråttom.
Med den nybytta jackan i påsen sprang vi iväg till andra änden av centrum för att hinna in på Intersport innan kl. 21. På vägen kollade jag med andan i halsen, av med yngste sonen att han fortfarande ville ha liknande skor som de som blivit för små. Det ville han.
-Då slänger du upp foten till expediten så att han ser ordenligt, så ska jag fråga om det finns liknade i större storlek.
Väl framme följde vi vår plan och kassören visade oss en trappa upp. Nu svettiga av vår powershopping, stövlade vi fram till en tjej som såg ut att tillhöra skoavdelningen. Jo då, de hade liknade skor i passande storlek. Vi snabbprovade, klämde på tårna för att kolla tillväxtmån, kastade tillbaka dem i skokartongen och skyndade tillbaka ner till kassören på nedre plan. Med ett roat leende tog han betalt för skona och vi kunde checka ut. Lika lätt skulle det inte bli med äldste sonen.
-Nej du, svarade jag honom över middagsbordet, det är idag som gäller.
Under vilda protester fick vi till sist ut honom i bilen så att vi kunde sätta iväg mot Kista galleria.
Vi prövade skate-skor på Stadion. Av någon anledning hade de juniorskor upp till stolek 37, medan vuxenstorlekarna började vid storlek 41. Är det bara min son som har skostorlek däremellan?
Ut ur Stadion och in på Intersport, men ingen lycka där heller. Annat än gympadojor var förstås inte att tänka på. Vi hastade således iväg till Adidas-butiken i andra änden av gallerian.
-Adidas har visserligen en skate-sko-kollektion, men nej vi har inga sådana inne för tillfället, informerade oss expediten. Ut ur Adidas-butiken och tillbaka in på Stadion, som var den butik som alla hänvisat oss till för skate-skor. Kanske fanns det några vi missat.
Efter en evighets letade och provande av miljoner (kändes det som) skor hittade vi några som var ”kanske”. När vi så bytt ut skosnörena till en annan färg, mer i äldste sonens smak, var han till slut nöjd och vi kunde bege oss tillbaka hem. Med ett förnöjt leende kunde jag konstatera att det var et LÅNGT tag kvar till nästa uppdatering av äldste sonens skoinnehav.

Klänningen som kostade skjortan

Jag är av den filosofin att kläder och accessoarer som jag använder ofta kan jag lägga mer pengar på än dem som jag använder mer sällan. En tidlös dunjacka kan få kosta en slant. Jag använder den under hela vintersäsongen och vanligen under flera års tid. En kappa som jag använder mer sällan lägger jag inte lika mycket pengar på. Modellerna på kappor förändras också mer från säsong till säsong och det är kul att ha nått nytt. Således lägger jag mer pengar på vardagskläder än vad jag lägger på festkläder.
Nu var det så att jag och familjen var bjudna på fest i lördags och för det ändamålet behövde jag en ny klänning. Fick med mig yngste sonen till Sollentuna Centrum som smakråd. Till saken hör att jag på morgonen var i Uppsala en sväng för att arbeta några timmar. Vi håller på med planeringen inför nästa år och för att få sitta i fred hade vi bokat ett konferensrum på Scandic Hotell Uplandia på Dragarbrunnsgatan. Till och från parkeringsgaraget vid St Olofsgatan kom jag därför att passera New House, som skyltade med sin nyinkomna höstkollektion. Blev helt förälskad i en klänning, men hade inte tid att gå in för en närmare titt då jag lovat sönerna att komma hem till lunch.
Väl i Sollentuna Centrum med yngste sonen i släptåg passade jag därför på att ta en sväng förbi New House. Klänningen såg ganska obetydlig ut där den hängde på sin galge. Jag hade aldrig lagt märke till den om jag inte tidigare under dagen hade fått syn på den i skyltfönstret i Uppsala. När jag såg prislappen var saken klar.
-Aldrig att jag lägger närmare 2000 kr på en klänning, sa jag bestämt till sonen och stegade tillbaka ut ur butiken i jakt på billigare alternativ.
Efter en stunds misslyckat letande i andra butiker tyckte sonen att det var dags att få titta lite i butiker av större intresse för honom själv. Med anledning av det hamnade vi på Teknikmagasinet och därefter på Game, men jag kunde inte riktigt släppa den där klänningen. Det gnagde lite att jag inte visste om den satt bra eller dåligt. Om den satt illa skulle jag ju kunna släppa tanken på den och gå vidare i livet.
-Kan jag inte bara få springa tillbaka och prova den? frågade jag bedjande sonen som ryckte på axlarna, stegade ut ut Game butiken för att återvända till New House med mig i hälarna.
Tillbaka i butiken betraktade jag klänningen på sin galge, prislappen och åter klänningen på galgen.
-Du kan inte släppa den riktigt, va? hörde jag bakom mig.
En expedit hade kommit fram till mig där jag stod och funderade.
-Se det som en investering, fortsatte hon med len röst.
Jag tog med mig galgen med klänningen och försvann ut i provrummet. Sonen hade jag parkerat i en av butikens fåtöljer. Fick snabbt av mig på överkroppen och drog klänningen över huvudet.
-Hur går det? undrade expediten utanför.
-Inte bra, pep jag tillbaka inifrån provrummet.
-Behöver du en annan storlek? undrade expediten hjälpsamt.
-Nä, den sitter jättebra, svarade jag olyckligt.
Med hängande huvud och med klänningen i handen släpade jag mig ut mot kassadisken. Några minuter senare stod jag utanför butiken. I handen hade jag kassen innehållande klänningen, som omsorgsfullt blivit inlindad i kräppapper och på bankkontor gapade ett stort hål. Nu hoppas jag bara att detta är den goda investering som utlovats. För att leva som jag lär antar jag att jag får ha den här klänningen på mig vid många festliga tillfällen framöver.

Det är så trendigt i år...

Så var det dags för uppdatering av vårgarderoben. Inte för mig, men för husets unga herrar. Det ska vara ny vårjacka, nya gympaskor, nya mjukisar. Det var fasligt vad de växt under vintern.
Är det bara mina ungar, eller är jeans helt ute? Det betraktas närmast som ett straff att behöva bära byxor. Nu är det mjukisar som gäller. Dryftade saken med en branschkollega, vars barn går i privatskola inne i Stockholm.
-Samma sak där, svarade hon. Det är bara dyrare mjukisar.
Himlandes med ögonen lommade jag således efter äldsta sonen från butik till butik för att hitta vårjacka av rätta märket. Annars är det yngste sonen som är familjens modelejon. Av honom hade jag i uppdrag att hitta Adidas Condivo fotbollsbrallor. Troligen fick jag hjälp av högre makter med detta för jag hittade sista paret, som också råkade vara i rätt storlek. Resten av dagen var jag "världens bästa mamma".
Nåja, det var inte mycket annorlunda på min tid. Bergis och Mac Free, hette jeansen som gällde i lågstadiet. Någon som minns? Till min stora förtret var jag för liten för Puss & Kram. Oj, vad det grämde mig att de där superläckra jeansen med hög midja och knappar på framfickorna (har jag för mig att det var) inte fanns i min storlek.
I mellanstadiet kom de urblekta, ballongliknande jeansen som skulle bäras med militärskärp. Viktigt var också att skärpet inte var väl instoppat i hällorna, utan änden skulle istället hänga lite slarvigt utefter ena benet. Sedan kom trenden med målarbyxor, inköpta på Arbetarboden i Sundsvall, insydda nertill och färgade i någon pastellfärg. Superinne 1980. I alla fall i Sundsvall.
På högstadiet var det endast Levi´s 505:or eller möjligen 501:or som skulle sitta på. Alla andra nummer var töntiga. Sedan skulle jeansen sys in nertill innan de gick att använda. Och när de blivit välanvända skulle de lappas till oigenkännlighet och därtill sys ut med kilar i sidorna. För komplett outfit krävdes collegetröja. Eller gärna två, varav den övre hade ärmarna avklippta. Tror inte att jag hade på mig annat än Levi´s jeans och collegetröja under hela högstadiet. Collegetröjor hade jag dock i mängder och flertalet hade modifierats genom att få ärmarna avklippta, halsen uppklippt till båthals eller två som klippts av diagonalt på mitten och sytts ihop med varandra för en tvåfärgad effekt.
Kanske var det bara vi i Sundsvall med klent utbud i butikerna, som var tvungna att modifiera allt innan användning. Man kan ju annars tycka att det borde varit någon trendguru som fattat galoppen och designat kläder som gick att använda direkt.
I somras noterade jag med viss munterhet att hudfärgade nylonstrumpbyxor hade fått ett kraftigt uppsving och bars av i stort sagt alla tonårstjejer mellan 13 och 15 till korta shorts och ballerinaskor. Nylonstrumpbyxindustrin måste ju själva blivit tagna på sängkanten. Att efter mångårig tantstämpel och utan egentlig marknadsföringsstrategi, plötsligt vara tillbaka i trendfacket. Vad hände?
Nu, precis som då ter sig kidsen stöpta i samma form, det är bara formen som ändrats under åren.