Vilken typ är jag?

Maken har varit ute på Norröra och förlustat sig i helgen, så jag var själv hemma med grabbarna. Hade en heldag med yngste sonen igår. Hur mysigt som helst. Vi var och shoppade på Stinsen, spelade tennis, cyklade och besökte hans gamla dagis av nostalgiska skäl. Han guidade mig runt på det lilla dagisets gårdsplan och berättade gamla anekdoter från sin dagistid.
Äldste sonen hade inte tid med oss. Han var för upptagen med World of Warcraft för att ens bry sig om att klä på sig på hela helgen. Förflyttade sig bara från datorn till sängen när ögonen gick i kors och tillbaka igen efter en natts vila. Hela sommaren har jag försökt hitta på saker för att han ska slita sig och komma och umgås med oss litegrann. Det har inte blivit mycket kan jag säga. Det är riktigt bra för hans hälsa att skolan har börjat igen så att han kommer ut lite.
Kom att titta på TV4's nyhetsmorgon i morse medan regnet öste ner utanför. De visade en intervju med Susan Maushart, som skrivit en bok med titeln The Winter Of Our Disconnect i vilken hon berättade om när hon stängde av all elektronik för sina barn under ett halvår. Mobiler, datorer, internetuppkopplingar, allt! Först hade de flytt till kompisarna som fortfarande var uppkopplade, men vad tiden gick så hade de funnit annat att göra hemma och en av sönerna hade köpt en saxofon och tagit upp sig gamla musicerande. Det var ju en idé förståss.
Fundersamt lyssnade jag till hennes berättelse. Intervjun hade de valt att förlägga till ett dunkelt internetcafé.
-Precis så här såg det ut hemma hos mig, förklarade Susan. Man såg bara bakhuvudena på grabbarna där de satt framför sina skärmar i halvmörker för att dölja godispapper och annat som låg och drällde.
Men det är ju precis som hemma hos mig, tänkte jag. Precis som uppe på äldste sonens rum.
-It doesn't look good and it doesn't smell good either, fortsatte Susan.
Nä precis, det gör det verkligen inte. En gång hade sonen kompisar över. Tre stycken var de en hel natt som stängde in sig på sonens rum för att, som de kallar det, lana. När jag öppnade dörren på morgonen för att fråga om någon ville ha frukost fick jag nästan ögonbrynen bortsvedda av luften därinifrån.
Grannen berättade att det var samma sak hemma hos dem. Att komma i tid till middagen, det var det inte tal om för då var sonen mitt uppe in någon instans eller vad det heter.
Exakt så är det! Det har till och med hänt att vår förstfödde har skrivit upp i almanackan tiden för någon avtalad raid som ska genomföras. Då har vi andra i familjen varit tvungna att se till att han är hemma i tid för detta.
Hon hade en poäng där den där Susan Maushart. Kanske inte en helt dum tanke det där med att disconnecta ett halvår. Fundersamt kisade jag bort mot yngste sonen som satt i en fåtölj en bit bort.
-NEJ! sa sonen bestämt som om han förstått vad jag tänkte.
Kanske inte en helt igenomtänk idé trots allt. Om jag tar bort deras mobiler får jag ju inte tag på dem längre. Antagligen skulle jag få äta upp en hel del sena hemkomstar och missade middagar.
Vid ett annat tillfälle var jag ute och körde bil med yngste sonen när han tyckte att han såg någon han kände igen.
-Vem är det där? undrade han och pekade på en kille som satt på trottoarkanten och väntade på bussen.
-Ingen aning svarade jag efter en snabb titt på killen. Någon du känner?
-Jag vet inte säkert, sa sonen tvekande. Han verkar bekant på nått sätt. Det hade varit bra om det hade varit som på datorn.
-Hur menar du då? undrade jag.
-Då hade man kunde klicka på honom och så skulle man ha kunnat se hur han ser ut i närbild, vad han är för typ t ex om han är en priest eller nått, vad han kallas, hur mycket liv han har kvar och hur länge han kan slåss innan han behöver vila.
Ja, det hade kanske vart nått. Jag undrar vad det hade stått om man klickat på mig?

Gräsänka

Maken har åkt iväg för några dagars skidsemester i Österrike med en gammal klasskompis från grundskolan. Jag förstod att de hade kommit ner ordentligt och även fått några innanför västen när det började komma sms på tyska där nerifrån.
Jag har inte märk riktigt hur inrotade våra vanor är förrän nu när han är bortrest. Efter ett par dagar började jag fundera varför vi aldrig fick någon post längre. Det var tomt på köksbordet varje dag när jag kom hem från jobbet. Efter ett tag förstod jag att jag helt enkelt glömt att ta in den från brevlådan. Det är det ju alltid maken som gör.
Han förstod nog hur det skulle gå med mig, maken. Innan han åkte vattnade han tulpanerna på köksbordet en sista gång varpå han tittade förebrående på mig.
-Kommer du ihåg att fylla på vatten till dom här eller kommer de att dö medan jag är borta.
-Vi kan väl hjälpas åt? sa jag vänd mot yngste sonen som verkar ha koll på läget för det mesta.
Till och med killarna visar intresse för husdjuren nu när maken är bortrest. De är så vana med att maken sköter det där med hö och vattenbyte till marsvinen, flingor till fiskarna och mygglarver till axelotl’en. Nu är de inte så säkra längre. Till och med äldste sonen avbröt sitt dataspelande och kom ner för att mata fiskarna. Vi kom överens om att axelotl’en nog skulle klara sig på fiskmat till i morgon då den får mygglarver. Jag och yngste sonen hjälptes åt att stilla marsvinens behov. Tulpanerna har åkt ut.
Sedan sitter vi alla uppkopplade och sysslar med våra datorer. Äldste sonen djupt försjunken i World of Warcraft, yngste sonen spelar Minecraft och jag skriver blogginlägg.
-Ska vi kolla på Antikrundan eller Landskampen? Frågar jag yngste sonen som knappar på sin dator bredvid min på soffbordet.
-Landskampen förstås, svarar han bestämt och därför blir det så.
Vi knappar vidare bredvid varandra i tv-soffan. Sonen kastar ett getöga på tv:n ibland. När landskampen är slut börjar lyxfällan.
-Ska vi kolla på lyxfällan? undrar jag.
-Det kan vi göra, svarar sonen från bakom datorn.
Vi knappar vidare på våra datorer bredvid varandra i tv-soffan och ägnar inte lyxfällan heller mycket intresse.
-Undrar vem det var som ringde förut, sa jag till sonen utan att lyfta blicken från dataskärmen.
Någon av killarna har förlagt telefonluren någonstans i huset så vi hann aldrig svara.
-Ja, det kan man undra, mumlade sonen från bakom datorn.
Vi knappade vidare på våra datorer. Uppifrån äldste sonen rum kan vi höra hur han talar med sina medspelare över Skype.
Min tanke var att passa på att mysa med killarna nu när jag har dem helt för mig själv, men det blir aldrig som man tänkt sig. Killarna är inte intresserade av att mysa med mamma längre. Äldste sonen och jag hörs över Skype om det är något viktigt. Han hör ju inte längre när man ropar där han sitter med headset’et på. Yngste sonen har jag i alla fall fått ner till mig i tv-soffan. För säkerhets skull har jag installerat Skype även på hans dator. Man vet ju aldrig.

Heja svenska folket

Jag har en viss förkärlek för radio- och tv-program i vilka svenska folket får komma till tals. Lyssnar gärna till Ring så spelar vi på lördagsmornarna. Tycker det är mysigt att höra vad man gör där ute i stugorna, vad man planerar och hur man tänkt sig att dagen ska bli. Karlavagnen på fredagskvällarna är intressant och inte sällan roligt med folk som ringer in och tycker till.
Ullared följde jag slaviskt när det gick på Kanal 5. Gillade att följa Ola-Conny och Morgan och deras förehavanden. Morgan som till och med tilldelats en egen melodi som spelas varje gång han kommer gående i tv-rutan. För att inte tala om Maggan, Gittan, Kjell och Mattiaz. Man måste ju bara älska dom. Och inte att förglömma systrarna Gunnel, Laila och Marita varav en av dem, Gunnel tror jag det är, svär så det osar svavel. Vilket gäng.
Hollywood fruar har jag aldrig riktigt fastnat för. Tycker det är för mycket amerikansk yta hos deltagarna, utom hos en - Maria Montazami. Hon verkar vara en gullig tjej med självdistans. Trodde inte att det kunde finnas fler än en kvinna som hon och med den rösten. Döm om min förvåning när jag bänkade mig framför 3:ans nya program Sommar i Sverige, som drog igång i tisdags, och upptäckte att det finns en till. I Sommar i Sverige får vi följa lillesyrran Catharina (Westphal) som åker på semester med dottern.
Sommar i Sverige bjuder på en hel del andra spännande karaktärer också. Vad sägs om papegojdamerna Paula och Barbro som åker på husvagnssemester och ska parkera hela ekipaget, bil med husvagn, utan för ett köpcentrum.
-Håll käften! Håll Käften! fräser Barbro stressat till Paula, som tålmodigt väntar tills Barbro ger upp, kliver ur bilen, hakar av husvagnen och rullar in den i parkeringsrutan för hand.
Man kan ju inte annat än beundra damerna som drar i väg med sina papegojor på husvagnssemester. Jag kan ärligt säga att själv skulle jag ha avstått. Hade nog hellre hyrt en husbil för att undvika att behöva backa in en husvagn i en parkeringsficka. Men det avskräcker inte Barbro, minsann.
Och rojalisten Micke som drar iväg till Stockholm med kompisen Misse för att närvara vid kronprinsessans bröllop. Vilken lirare. Skönt med människor som brinner för något, oavsett vad. Honom hade jag gärna svingat en bägare med.
Kan knappt bärga mig till tisdag då jag får fortsätta följa dessa människor genom sommar-Sverige. Och snälla Kanal 5, ge oss mer Ullared i rutan. För jag älskar dessa människor. Heja Sverige!

Teknikens under

Så drar det igång igen, fotbollskalaset. Inte för att jag själv är så värst intresserad, men det engagerar resten av familjen. Maken och vår yngste sitter klistrad. Till och med vår äldste lyfter blicken från datorn stund. Våra tv-apparater går varma, för man kan ju naturligtvis inte enas om att titta på en tv tillsammans. Nej då. Maken måste se nere och killarna med kompisarna där uppe.
Jag minns när vi inredde vinden för sisådär en sju år sedan och därmed lät halva övervåningen bli till ett stort sällskapsrum. I ett rum på 36 kvadratmeter blev vår dåvarande 28-tummare en prick i hörnet och vi förstod både maken och jag att vi skulle komma att behöva något större. Som så ofta när jag befinner mig på resande fot passar maken på att fatta stora beslut. Så även denna gång.
Åter på hemmaplan kom jag knappt in genom ytterdörren. I vardagsrummet, innanför hallen stod något som syntes vara ett slags rymdskepp. Maken hade i min frånvaro inhandlat en stor-tv till övervåningen, men som han placerat i vårt betydligt mindre vardagsrum på nedervåningen. Och det var minsann ingen platt-tv. Allt hade väl varit frid och fröjd om maken på något sett varit svenskt lagom. Det är han nu inte när det kommer till teknik. Då ska det vara storslaget. I vardagsrummet stod en 55-tums tjock-tv med lika stor inbyggd högtalare undertill.
-Härligt!, sa jag ironisk. Hur hade du tänkt att få upp den till övervåningen?
Nästkommande vecka ringde maken på förstärkning i form av armstark kamrat, men hur de än puffade och skuffade kom tv:n inte upp på övervåningen. De var således tvungna att inkalla ytterligare förstärkning. Till deras hjälp slöt sig ännu en, men vad hjälpte det. Tv:n var för stor för att kunna tas genom den krök som vår trappa gör från hallen och upp till övervåningen. Det blev till att demontera trappräcket för att få upp schabraket.
När jag kom hem från jobbet en dag var tv:n dock slutligen på plats, men maken satt i trappen fullt sysselsatt med att spackla igen de rispor i väggen som tv:n gjort på sin väg upp. Jag betraktade honom med stort missnöje.
-Bäst för dig att det där blir ordentligt gjort, sa jag torrt nerifrån hallen medan jag ställde ifrån mig väskan och fortsatte in i köket för att ta i tu med middagsmaten.
Maken var emellertid sprudlande lycklig över sitt inköp. Tror att det var fotbolls-EM som var på tapeten då en tid efter att tv:n kommit på plats. In bjöds både den ena och den andra till den "fotbollsstudio" som maken inrättat på övervåningen med anledning av evenemanget. Från takbjälken vajade svenska flaggan och ölen stod välkyld på bordet.
Där uppe står den fortfarande, vår enorma TV. Om vi någon gång vill ha ut den igen får vi ta fram motorsågen, misstänker jag. Men inte idag, för nu är det dags för fotbollskalas igen.

Vad gör folk om kvällarna?

Så himla uttråkad. Inte det att jag inte har några fritidsintressen för det har jag – skidåkning, långfärdsskridskor, cykling, etc, etc. Men de är liksom inga hobbys att göra kl. 20.00 på kvällen, i mörkret med en halvmeter snö utanför dörren. Maken kollar på OS i Vancouver. Inte så att jag inte är intresserad av hur det går för Sverige, men för mig räcker det med den summering jag får dagen efter på TV:s morgonnyheter. Blev precis utskälld av yngste sonen som upptäckt att jag käkat alla hans popcorn. Inte för att jag var hungrig utan för att jag var uttråkad.
- Men mamma, du ska ju banta. Du kommer ju aldrig att bli smal om du äter mina popcorn.
Dags att göra något annat således. Jag gillar att skriva. En bok, kanske? Nä! Börjar kanske med något lite mindre. En dagbok kanske? Så kan jag ta det lite som det kommer. Skrev dagbok tidigare, faktiskt. Började som 13-åring och höll på tills jag var 35. Skrev varje dag. Det blev liksom som ett måste. Med mig är allt svart eller vitt, har inga gråzoner. Det är allt eller inget. Var tvungen att bestämma mig för att sluta, så jag bestämde mig för att sluta den dag jag disputerade. Vilken befrielse. Ingen mer dagbok att skriva när man är dödstrött och inte har något att förmedla, ingen dagbok att komma ihåg när man ska ut och resa och för vilken man måste skriva anteckningar som sedan ska föras in i dagboken vid hemkomst. Numer använder jag dator i större utsträckning och den är ju oftast med. Då skrev jag för hand.
Har så här i efterhand läst några av mina gamla dagböcker och fått mig ett och annat gott skratt. Dels för att jag formulerade mig så roligt, dels för de tankar jag hade runt saker och ting på den tiden. Jag kan inte minnas att jag någonsin hade långtråkiga kvällar. Antagligen var jag inte hemma och när jag väl var det så var det bara avkopplande. Sedan kom maken och barnen in i mitt liv. När killarna var små hade jag häcken full med deras behov. Det skulle matas och badas och nattas och när man väl var klar så somnade man väl av utmattning. Nu är killarna snart 10 och 12 år och har inte samma behov av att matas och badas. De sköter sådant själva nu mer. Så då är det maken och jag, då. Han gillar att koppla av framför tv:n, själv är jag alldeles för rastlös för att koppla av.
Jag har blivit beskylld för att vara allt från arbetsnarkoman och hyperaktiv till att inneha någon form av bokstavskombination som innebär att jag inte bara kan vara. En kollega brukar säga att jag ”måste leva i nuet”.
-Mindfullness, brukar hon säga till mig. Man måste vara närvarande i nuet.
Själv är jag alltid steget före i tankarna. Maken brukar ironisera mig för att jag redan nu i 40-årsåldern lägger upp planer för våra dagar som pensionärer. Han är mycket bättre på mindfullness än jag är. Han har inget som helst problem med att lägga arbetet åt sidan och helhjärtat ägna sig åt sporten från tv-soffan, medan jag sitter som på nålar bredvid.
-Men herregu´ , säger du, kan jag inte kolla på något program som jag gillar på TV:n i sovrummet?
Nu är det tyvärr så att det är ytterst få program som jag kan kolla på från början till slut utan att zappa sönder dem helt och hållet. Är alldeles för rastlöst för ett helt tv-program. Kollar på ”Halv åtta hos mig”, för det är bara en halvtimme och Helge Skoog är helt underbar i sin roll som kommentator.
-Men gör nått annat då, säger du?
Det skulle jag gärna. Men vad? Vad gör folk på kvällarna? Bakar? Inte min grej. Blir inte bra. När jag gick i högstadiet skulle jag baka till mina kusiner, som på den tiden gick i lågstadiet. De skulle ha med sig kakor till något event på skolan. Det slutade med att de grät när de fick se resultatet. Brukar få recept på olika bakverk av kollegor på jobbet ibland. När jag försöker förklara för dem att jag inte kan baka stirrar de förvånat på mig.
-Men för guds skull, du är ju kemist, sa en kollega till mig en gång. Du måste väl kunna läsa ett recept.
Det är inte själva receptet jag har problem med, det är ugnen. Mina kladdkakor blir alldeles rinniga i mitten och stenhårda runt om. Bara en liten bit mitt emellan blir ganska bra. Köper därför mina kladdkakor. Det finns de som jobbar med att baka kladdkakor och de gör det mycket bättre än jag.
När killarna var små stickade jag dem varsina tröjor för att fördriva kvällarna framför tv:n. De fick själva bestämma färgerna. Men det blev så himla stressigt i och med att jag var tvungen att sticka båda tröjorna samtidigt så att ingen skulle få sin tröja färdig före den andra. I och med att jag själv inte har några syskon har lite svårt att relatera till denna syskonkamp som hela tiden utspelas hemma hos oss. Försöker förklara för grabbarna att det inte alltid är bäst att vara först. Den som får sitt sist har ju mest kvar. Om de mot förmodan lyssnar, så har de glömt allt till nästa gång.
Nu ska jag gå och natta min förstfödda. Den yngre hade somnat i soffan redan, så honom var det bara att placera till sängs. Den äldre måste jag först slita från World of Warcraft.
-Men mamma, jag har så lite kvar, titta så lite det är kvar tills jag ”levlar”. Kan jag bara få göra klart här så går jag och lägger mig sedan.
Antar att jag får vänta någon minut, så kan i alla fall ingen säga att jag hindrat honom i hans utveckling. I alla fall inte som worrior på World of Warcraft.