Vikten av konkreta mål i livet

På väg till arbetet en morgon kom jag att lyssna på en diskussion rörande data- och tv-spel, om de möjligen kan vara bra för inlärningen och i så fall vad skolan kan lära av data- och tv-spelsvärlden. Enligt James Paul Gee, professor vid Arizona State University, har skolan mycket att lära av spelvärlden. Professor Gee har ägnat sin forskning åt att studera inlärningsprinciper hos olika data- och tv-spel samt hur dessa principer kan tillämpas i klassrummet. Han menar att data- och tv-spel, när de är riktigt framgångsrika, är mycket bra på att utmana spelare. De motiverar spelarna att framhärda samtidigt som de lär spelarna hur man spelar. I en artikel sammanfattar han sina principer i tre klassrumsanpassade kluster; befogenhet, problemlösning och förståelse.

Med tanke på hur mycket tid det läggs ner på dataspelande här hemma hos oss, så måste det ligga en hel del sanning i det där, tänkte jag för mig själv där jag satt i bilen. Skulle kunna tänka mig att man kunde ta lärdom från dataspelsvärlden inte bara i skolan, utan även i arbetlivet. Entusiastisk sammanfattade jag diskussionen för maken hemma vid middagsbordet.

-Hur viktigt är det inte att ha relevanta mål uppsatta? undrade jag.

Maken tittade avmätt upp från sin köttbit.

-Mål ska fungera som en morot, menade jag. Man ska ha mål som får upp en på morgonen.

-Inga av mina mål får upp mig på måndag morgon, konstaterade maken beskt.

-Då kanske du har fel mål, fortsatte jag.  De ska vara personliga, motiverande och förknippas med en belöning om de uppfylls. Tänk bara hur det var på universitetet. Man visste redan innan tentan hur många poäng som behövdes för ett ”godkänt” eller ett ”väl godkänt”. Beroende på vilket mål man uppfyllde fick man betyg därefter. Tydligt, personligt motiverande och förknippat med en belöning.

Maken karvade vidare i sin köttbit under tystnad.

-Vad är det egentligen för mål våra barn har fått uppsatta åt sig i skolan? Nu var jag verkligen i gasen.

Yngste sonen tittade upp från sin köttbit. Kött är inte hans favorit, så det behövs inte mycket för att han ska förlora koncentrationen.

-”Lyssna bättre på lektionerna”, ”delta mer i diskussionerna”, ”räcka upp handen på lektionerna”, hur motiverande är det? undrade jag. Inte speciellt tydligt och knappast något som får upp en på morgonen.

Nu såg jag att sonen började intressera sig för diskussionen, eller monologen kanske är en mer rättvis benämning på det som försiggick hemma vid köksbordet. När jag nu en gång höll på, passade jag också på att dra upp några usla mål som jag kom ihåg från deras dagisperiod. Sonen såg tankfull ut medan jag fortsatte min utläggning.

-Hur är det egentligen i skolan idag? ångade jag på. Får eleverna veta vad som krävs inom de olika ämnena för att uppnå ett visst betyg?  Är målen tillräckligt tydliga, enkla att förstå samt med lite god vilja även uppnå?

Jag vände mig till sonen som nu drömmande satt och tittade ut genom fönstret.

-Jag kommer i alla fall ihåg mitt första uppsatta mål, svarade sonen. Det var att lära mig knyta skorna. 

Det där med ledarskap…

Jag har ganska nyligen blivit mellanchef, en position som allmänt anses vara besvärlig. Man ska vara någon slags mellanhand mellan ledning och anställda. Så är inte fallet på mitt jobb. Jag har goda relationer både uppåt och neråt. Jag tror det underlättar och kanske också var en bidragande orsak till att jag fick förtroendet. Jag trodde nog att mitt uppdrag i mångt och mycket skulle handla om ett slags ordförandeskap i gruppen. Istället har det kommit att handla mycket om relationer.
Jag var på Kunskapsdagarna i Sollentuna i måndags. Riktigt inspirerande talare runt ämnet ledarskap. Ingvar Bengtsson talade om hur man skapar en vinnande kultur på sin arbetsplats och hur viktigt det är att medarbetarna har roligt och är trygga för att uppnå resultat. En person som känner sig osäker på sin position och uppgift presterar inte bra. Mats Petersson berättade om hur viktigt det är att ge varandra en dopamindusch genom en lite klapp på axeln nu och då och att man får höra att man är bra och bidragande. Man behöver uppmuntran och ansvar för att växa. Hur tar jag då dessa nyvunna kunskaper till användning i gruppen?
Genom att vara tydlig med vilka arbetsuppgifterna är, vilken bidragande del medarbetarna har i gruppen och vad jag förväntar mig tillbaka i form av t ex rapportering, ha löpande uppföljningsmöten för att stämma av och coatcha i det fortsatta arbete, är jag då för resultatinriktad?
Hur skulle det bli om jag enbart försökte uppmuntrade en persons positiva sidor? Borde jag fokusera mer på prestationen? Om det är viktigt för resultatet att man har roligt på jobbet, och det tror jag att det är, hur får jag då medarbetarna att finna glädje i sina arbetsuppgifter? Borde mitt mål vara kamratskap i gruppen, snarare än budgetmål? Hur skulle det bli om mitt fokus för året var harmoni i arbetsgruppen istället för säljsiffror? Skulle det synas på säljsiffrorna i slutändan?