Vikten av konkreta mål i livet

På väg till arbetet en morgon kom jag att lyssna på en diskussion rörande data- och tv-spel, om de möjligen kan vara bra för inlärningen och i så fall vad skolan kan lära av data- och tv-spelsvärlden. Enligt James Paul Gee, professor vid Arizona State University, har skolan mycket att lära av spelvärlden. Professor Gee har ägnat sin forskning åt att studera inlärningsprinciper hos olika data- och tv-spel samt hur dessa principer kan tillämpas i klassrummet. Han menar att data- och tv-spel, när de är riktigt framgångsrika, är mycket bra på att utmana spelare. De motiverar spelarna att framhärda samtidigt som de lär spelarna hur man spelar. I en artikel sammanfattar han sina principer i tre klassrumsanpassade kluster; befogenhet, problemlösning och förståelse.

Med tanke på hur mycket tid det läggs ner på dataspelande här hemma hos oss, så måste det ligga en hel del sanning i det där, tänkte jag för mig själv där jag satt i bilen. Skulle kunna tänka mig att man kunde ta lärdom från dataspelsvärlden inte bara i skolan, utan även i arbetlivet. Entusiastisk sammanfattade jag diskussionen för maken hemma vid middagsbordet.

-Hur viktigt är det inte att ha relevanta mål uppsatta? undrade jag.

Maken tittade avmätt upp från sin köttbit.

-Mål ska fungera som en morot, menade jag. Man ska ha mål som får upp en på morgonen.

-Inga av mina mål får upp mig på måndag morgon, konstaterade maken beskt.

-Då kanske du har fel mål, fortsatte jag.  De ska vara personliga, motiverande och förknippas med en belöning om de uppfylls. Tänk bara hur det var på universitetet. Man visste redan innan tentan hur många poäng som behövdes för ett ”godkänt” eller ett ”väl godkänt”. Beroende på vilket mål man uppfyllde fick man betyg därefter. Tydligt, personligt motiverande och förknippat med en belöning.

Maken karvade vidare i sin köttbit under tystnad.

-Vad är det egentligen för mål våra barn har fått uppsatta åt sig i skolan? Nu var jag verkligen i gasen.

Yngste sonen tittade upp från sin köttbit. Kött är inte hans favorit, så det behövs inte mycket för att han ska förlora koncentrationen.

-”Lyssna bättre på lektionerna”, ”delta mer i diskussionerna”, ”räcka upp handen på lektionerna”, hur motiverande är det? undrade jag. Inte speciellt tydligt och knappast något som får upp en på morgonen.

Nu såg jag att sonen började intressera sig för diskussionen, eller monologen kanske är en mer rättvis benämning på det som försiggick hemma vid köksbordet. När jag nu en gång höll på, passade jag också på att dra upp några usla mål som jag kom ihåg från deras dagisperiod. Sonen såg tankfull ut medan jag fortsatte min utläggning.

-Hur är det egentligen i skolan idag? ångade jag på. Får eleverna veta vad som krävs inom de olika ämnena för att uppnå ett visst betyg?  Är målen tillräckligt tydliga, enkla att förstå samt med lite god vilja även uppnå?

Jag vände mig till sonen som nu drömmande satt och tittade ut genom fönstret.

-Jag kommer i alla fall ihåg mitt första uppsatta mål, svarade sonen. Det var att lära mig knyta skorna. 

Jag en über-bitch

Jag tror det har varit lite mycket för mig på sistone. Det blev jag varse när jag fann mig själv ståendes mitt på Granvägen med hunden i ett nackgrepp i näven betraktandes grannarna som storögt stirrade på min person.
Vi har under en period befunnit oss mitt uppe i förkylnings- och influensatider. Detta påverkar förstås även arbetssituationen med sjukskriven personal och en mängd VAB-dagar som följd, vilket i sin tur leder till temporär underbemanning, stressad personal, försenade leveranser, felaktiga leveranser, hot om förhöjda leverantörspriser och en oändlig massa ”hur löser vi detta”-möten. Till råga på allt ringde kollegan från Danmark och klagade på att den nytillverkade roll-up'en var instabil och hade ramlat över henne på utställningen.
Hemma hotade äldsta sonen med självmord när tyskaglosorna inte fastnade eller ägnade sig åt ändlösa diskussioner rörande matematikens nödvändighet istället för att bara bita ihop och träna inför matteprovet på torsdagen efter.
Yngsta sonens klass sparar till en klassresa och detta innebär förstås föräldrabak. För detta ändamål hade jag för avsikt att baka kärleksmums. Det hade ju fungerat tidigare så jag tänkte att det kanske var ett säkert kort. Sagt och gjort rörde jag ihop en smet som jag bredde ut i en plåt och ställde åt sidan medan maken förberedde lunchen i ugnen. Hade lovar killarna en egen sats kärleksmums att förtära hemma också, så jag gjorde en extra smet som jag bredde ut in en liknande plåt. Även den ställde jag åt sidan i väntan på att ungen skulle bli ledig.
När ugnen blev ledig och under tiden vi förtärde lunchen kastade jag således in den första plåten kärleksmums för gräddning. Efter 12 minuter tog jag ut den och ställde den för avsvalning medan nästa plåt gräddades i ugnen.
När lunchen var avklarad tog jag mig an kärleksmumsen. Den ena plåten kastade jag in i frysen för att tina upp för glasering dagen innan försäljningsdagen. Den andra skulle jag precis skära upp när jag upptäckte att den var helt ogräddad i mitten. Slängde därför in den 5 minuter till för att åter igen ta ut den och upptäcka att den var lika ogräddad nu som efter första rundan i ugnen. In med den igen bara, för att ånyo ta ut den och upptäcka att den inte var ett uns mer gräddad efter denna tredje vända i ugnen.
-Nu får den vara inne 12 minuter till, sa jag till maken, beredde glasyren och slog mig ner bredvid honom i tv-soffan medan jag väntade tiden ut.
Döm om min förvåning när jag tog ut kakan för att upptäcka att den var lika ogräddad i mitten nu som förut.
Jag ställde mig att betrakta mitt misslyckade på diskbänken. Medan jag stod där kände jag hur jag fylldes av ett okontrollerat raseri.
-Du kan väl använda kanterna och lägga glasyren på dem bara, försökte maken på väg in i köket för att inspektera kakbaket.
Jag funderade febrilt på vad som möjligen kunnat gå fel och petade fundersamt med kökskniven i den lösa smeten i mitten på kakplåten. I öronen ringde kollegan MG's röst:
-Men för guds skull du är ju kemist, du måste väl kunna läsa ett recept.
Det hade jag ju för f-n gjort. Ena kakan hade ju blivit bra. Den låg ju redan i frysen, färdig att tinas upp ock glaseras när det väl var dags. Alla ingredienserna hade varit desamma. Endast äggen var från en ny kartong. Och plåten förstås, den var ju inte heller densamma. Men inte kunde det väl vara äggen...eller plåten...
Innan jag hunnit hejda mig hade jag kört kökskniven i kakan. Inte bara en gång utan ett 10-tal, kanske 100-tal gånger. När maken väl nått fram till mig och mitt misslyckade bakverk på diskbänken låg kakan i smulor och slamsor i plåten. I ögonvrån såg jag maken tyst backa tillbaka ut ut köket och ner i tv-soffan varifrån han kommit.
Sammanbiten skrapade jag av kakan ner i soporna varpå jag med beslutsamma steg gick ut i badrummet och spolade ner den färdigberedda glasyren i toaletten. Så knöt jag ihop soppåsen, satte på mig foppatofflorna för att gå ut och slänga alltihop i soptunnan.
När jag öppnade dörren såg jag grannarna i färd med att ställa undan cyklarna efter en cykeltur med barnen. Det gjorde hundarna också. Ystra som de var efter att jag äntligen avslutat med mitt kakbak och vilket ingav löfte om lek, for de ut genom dörren, tvärs över gatan och i full fräs mot grannarna på andra sidan. Hur mycket de än visste från tidigare förmaningar att ut på vägen får man inte gå, man kan ju bli överkörd, och hur mycket jag än ropade så vägrade de att lyssna. Istället fortsatte bara sin frammarsch med dövöronen fladdrandes utefter huvudena. Där stod de sedan små och bredbenta och skällde ut grannarna på deras egen tomt.
Då brast det för mig. Kastade mig ut i gatan, ställde mig med händerna i sidorna vrålade åt hundarna inne på granntomten.
-HIT! NU!
De tittade upp och kom lommandes mot mig där jag stod. Fick tag i nackskinnet på vår lilla papillon och röt åt den med hög röst.
-GÅ HEM MED DIG! NU!
Gnyende hastade han hemåt med chihuahuan efter sig, båda med svansarna mellan benen. Med full energi kom jag efter dem in i huset och var då så rosenrasande att jag med blotta blicken fick dem att hukandes rygga in i badrummet för att ta skydd hos äldsta sonen som lägligt nog kommit hem.
Utanför kunde jag se grannarna med ängsliga blickar åt vårt håll skynda in och dra igen dörren om sig. Förmodligen reglade de den ordentlig också.

Det där med ledarskap…

Jag har ganska nyligen blivit mellanchef, en position som allmänt anses vara besvärlig. Man ska vara någon slags mellanhand mellan ledning och anställda. Så är inte fallet på mitt jobb. Jag har goda relationer både uppåt och neråt. Jag tror det underlättar och kanske också var en bidragande orsak till att jag fick förtroendet. Jag trodde nog att mitt uppdrag i mångt och mycket skulle handla om ett slags ordförandeskap i gruppen. Istället har det kommit att handla mycket om relationer.
Jag var på Kunskapsdagarna i Sollentuna i måndags. Riktigt inspirerande talare runt ämnet ledarskap. Ingvar Bengtsson talade om hur man skapar en vinnande kultur på sin arbetsplats och hur viktigt det är att medarbetarna har roligt och är trygga för att uppnå resultat. En person som känner sig osäker på sin position och uppgift presterar inte bra. Mats Petersson berättade om hur viktigt det är att ge varandra en dopamindusch genom en lite klapp på axeln nu och då och att man får höra att man är bra och bidragande. Man behöver uppmuntran och ansvar för att växa. Hur tar jag då dessa nyvunna kunskaper till användning i gruppen?
Genom att vara tydlig med vilka arbetsuppgifterna är, vilken bidragande del medarbetarna har i gruppen och vad jag förväntar mig tillbaka i form av t ex rapportering, ha löpande uppföljningsmöten för att stämma av och coatcha i det fortsatta arbete, är jag då för resultatinriktad?
Hur skulle det bli om jag enbart försökte uppmuntrade en persons positiva sidor? Borde jag fokusera mer på prestationen? Om det är viktigt för resultatet att man har roligt på jobbet, och det tror jag att det är, hur får jag då medarbetarna att finna glädje i sina arbetsuppgifter? Borde mitt mål vara kamratskap i gruppen, snarare än budgetmål? Hur skulle det bli om mitt fokus för året var harmoni i arbetsgruppen istället för säljsiffror? Skulle det synas på säljsiffrorna i slutändan?