Släkten är bäst

Jag och familjen hade förmånen att bli inbjudna på släktträff i helgen. Med anledning av detta drog vi iväg på blixtvisit till Österbotten. Vi tog båten över från Stockholm till Åbo på fredag kväll, bilade upp till Vörå på lördag morgon för att delta i festligheterna under eftermiddagen och kvällen samma dag.
En ny upplevelse för mig inträffade vid incheckningen på Norrvalla när jag uppgav mitt och familjens inte helt vanliga efternamn.
-Jaha, och vilka av alla Nikus´ar är ni? ville damen i receptionen vänligen veta.
Av sex Nikus i hela Sverige består fyra av dem av mig, maken och våra två söner. De övriga två är släktingar, om än inte helt nära sådana. I Finland finns det dock några fler, men inte många. Jag är således inte helt van vid frågan om vilken Nikus jag är. Jag brukar oftast var den enda.
Efter en regnig morgon sprack himlen upp och solen tittade fram lagom tills det var dags att samla ihop oss uppe vid Nikusbackan, den gård där allt började och varifrån vi också fått vårt namn. Där fick vi oss till livs en portion historia om gården och om bygden i stort. Avvaktande sneglade vi på varandra. Även om vi troligen alla kände någon, var det få som kände många. Efter några glas champagne hade alla dock tinat upp så pass att samtalen flöt på ganska obehindrat under resten av dagen.
Innan middag samlades vi till en lättsammare föreläsning om våra förfäder, vilka de var, deras olika öden samt om alla våra släktgrenar. Maken, som ju är ingift i släkten, lyssnade uppmärksamt, men hade svårt att dölja sin besvikelse över det faktum att det inte var släkten som gett upphov till den gamla släktgårdens namn och som också inspirerat namngivning av de närliggande gatorna Nikusbackvägen och Nikusgränd.
-Det är ju vi som tagit namn efter platsen och inte tvärt om, väste maken från sin plats bredvid mig i föreläsningssalen.
Så sant. Istället tog man förr namnet efter det hemman där man bodde och verkade och det är detta namn, Nikus hemman, som med tiden givit upphov till vårt släktnamn.
-Till sist skulle jag vilja uppmärksamma G Nikus, som vid giftermål med J Nikus valt att ta sig efternamnet Nikus, avslutade vår ciceron T Nikus sin föreläsning för kvällen. Det är väl värt en applåd.
Maken ryckte till när han hörde sitt namn nämnas. En rungande applåd ljöd därefter genom salen och ett 50-tal ansikten vändes mot vår plats bland bänkraderna. Några nickade uppskattande mot maken, som nervöst skruvade på sig av den uppmärksamhet som plötsligt riktats mot hans person. Till sin förvåning blev maken, som trott sig spela en mindre roll i denna tillställning, plötsligt föremål för mångas nyfikenhet och hans roll i sammanhanget utvecklades till en mer central sådan när flera kom fram för att trycka hans hand samt förmedla sin uppskattning om det goda valet av efternamn.
Med anledning av att också hinna med ett besök hos morfar innan återresa till Sverige, avböjde vi inbjudan till söndagens kyrkobesök med visit till förfaders grav. Som de skattjägare vi ändå är var jag och yngste sonen tvungna att försöka oss på en cache (www.geocaching.com) vid Vörå kyrka innan avfärd. Maken och äldste sonen, som anser att vårt ständiga skattletande är genant och ett upphov till frågande blickar från omvärlden där vi rotar bland stenar och buskar, valde att vänta i bilen.
-Nu får ni komma innan de hinner ut ur kyrkan igen, fräste maken från sin glipa i bildörren. Hur skulle det se ut om vi, som sagt att vi har för bråttom för kyrkobesök, fortfarande är utanför och rotar i kyrkomuren när alla släktingar kommer tillbaka ut.
Nej, det kunde jag ju medge att det skulle se ut och vara en aningen svårt att förklara. Som tur var hittades skatten inom kort och vi kunde fortsätta vår färd till morfar och därefter vidare hemåt.

Himlen runt hörnet

Hösten, arbete, skolan, allt drog igång med en rivstart efter sommarsemestern och med detta viljan till förnyelse.
-Skulle vara skönt, sa jag till maken, att kunna gå in någonstans och bara be dem ta hand om en. Shape me up, liksom. Skulle det inte vara skönt med någon som talar om vad du ska äta, hur du ska träna, hur du ska tänka?
Maken målade upp följande scenario:
Maken i mental-träningsgrupp:
-Hej, jag heter G och jag är tjock.
De andra i kör:
-Hej, tjockis!
Nej, det ville han inte vara med om. Har emellertid flera bekanta som gått med i Viktklubben med goda resultat. Såg en annons från Xtravaganza (vad är det?). Det finns ju massor av alternativ.
-Finns det något ställe dit man kan gå och säga typ "vi vill dricka vin och öl, åtminstone varje helg, vi vill äta pizza och hamburgare ofta" och att de ändå garanterar viktnedgång och god hälsa? undrade maken. Dt kan jag hänga med.
-Nä, tror inte det, svarade jag.
Jag känner mig taggad nu och vill sätta igång med att bli en bättre människa. Min kollega ASA brukar säga till mig att jag måste investera i mig själv. Hon har alltid goda förslag på hur jag kan komma i form. Häng med på yoga, brukar hon föreslå, eller du måste äta mer levande föda.
-Ostron? ville kollegan MN veta.
-Tror hon menar typ råkost, svarade jag.
Jag känner hur jag vill, jag vill, jag vill. Får sådan inspiration av de härliga höstdagarna med hög och krispig luft. Vill ut på långpromenader, vill äta nyttigt, vill få upp flåset, vill se rosig och pigg ut.
Jag har så mycket sportiga kollegor. En av dem är SD. Hon har börjat titta in till mig på eftermiddagarna och ge mig lite pausgympa. Mycket uppskattat. En annan är HJo av vilken jag fått några enkla övningar som jag kan göra över allt - hemma eller när jag är ute och reser. Dessa ska hålla mina ischiasnerver oömma, vilket de gör också. När jag tänker efter så har jag ju egentligen full coachning som det är. Och med kostråd och levnadsregler från ASA, vad kan jag möjligen mer behöva med så många inspirerande kollegor. Det är ju bara att sätta igång.
Tror jag ska börja lite lätt med rött vin och mörk choklad. Det finns väl inget annat som innehåller så mycket antioxidanter som rött vin och mörk choklad. Det måste ju vara nyttigt för mig. Så får det bli.

Den som är utan synd kastar första stenen

Alla mina grabbar här i huset, make som söner, har en slags förkärlek för radiostyrt. Av någon outgrundlig anledning är det aldrig något av det radiostyrda vi har hemma, som faktiskt fungerar. Istället står de och samlar damm på hallgolvet, ute i garaget, på TV-rumsbordet och på alla möjliga andra obskyra platser i huset.
Maken fick vid ett tillfälle för sig att man skulle ha en bensindriven, radiostyrd bil. Oj, vad han skulle köra med den. Och vad roligt det skulle bli för killarna att vara med och köra med den. Stora planer smiddes. Jag vet inte om den någonsin har fungerat. Dyr var den också.
Grabbarna skulle inför förra sommaren ha varsin radiostyrd båt. Tror de var ute med dem vid ett enda tillfälle innan de packades ihop i sina förpackningar och arkiverades i garaget. Inför denna sommar skulle de prompt ha varsin radiostyrd bil stället. Det var ju mycket bättre, de kunde man ju köra direkt ute på gatan oberoende av tillgången till vatten. I väntan på sommaren har de stått och samlat damm på hallgolvet. Inte en enda gång har de varit ute och kört med dem i sommar. Inte en enda gång.
-Är inte min trasig? undrade äldste sonen när jag tog upp ärendet.
Då har jag inte ens tagit upp alla helikoptrar, småbilar och annat radiostyrt som dräller omkring här hemma. Fick nog häromdagen. Förkunnade med hög och myndig stämma att nu fick det allt vara nog med allt radiostyrt. Inte en endaste till fick det bli.
-Jag blir fullkomligt galen på alla trasiga radiostyrda fordon som ligger och dräller och samlar damm, bullrade jag. Överallt är dom. Ni ska bara ha fler och fler och ingen leker någonsin med dem.
Hur kommer det sig att dessa samma grabbar, som så ofta är av skilda åsikter, som så ofta träter om småsaker, som inte helt sällan gnabbas och bråkar med varandra, hur kan dessa så hastigt och lustigt förena sig till en så stark och enad front.
-Jaha, och det ska du säga, snäste äldste sonen. Varför ligger dina väskor och dräller och samlar damm i hela huset, då?
-Bara i år har du redan köpt tre väskor, poängterade den yngre sonen.
-Det har jag väl inte, muttrad jag skamset. Den lilla svarta var ju en present.
-Ja, och så den lilla gröna och nu den nya röda från New York, fortsatte yngste sonen ivrigt påhejad av maken och den äldre sonen.
-Ja, men den lilla gröna är ju trasig, kontrade jag.
Det skulle jag förståss inte ha sagt.
-Åhå, ropade familjen med en mun. Menar du att det ligger en liten grön, trasig väska i hallen och dräller och samlar damm?
Hm...antog att diskussionen om vad som är tillåtet att ligga och drälla i huset och samla damm därmed var avslutad.

Eftertankens kranka blekhet

Så var det då slut på sommarsemestern för detta år. Suck! Underbart är kort. Var tillbaka på arbetet redan idag efter en två veckors road trip i USA. Flög med familjen till New York för shopping och annat skoj. Vädret var inte för varmt utan sisådär lagom för att ta sig mellan butikerna. Sönerna hade förståss andra planer och protesterade högljut vid varje entre och för att inte plåga livet ur dem hann vi även med American Museum of Natural History och ett besök på Intrepid. I hopp om vidare shopping vid senare tillfälle under semestern lommade jag således snällt efter grabbarna. Den enda shopping de ägnade sig åt var av souvenirer. Outtröttliga gick de från en souvenirbutik till en annan. Samtliga med samma utbud. Kritiskt granskande vände och vred de på frihetsgudinnor i miniatyr, nyckelringar av Empire State Building med King Kong hängande i toppen och annat krimskrams. De hade fått varsin slant att spendera, men varje köpsignal föranledde ändå en förmaning om eftertanke.
-Men tänk efter nu, bad jag dem. Vad ska ni med det där till? Ni har ju tusen nyckelringar redan.
Surt betraktade de mig och ansåg förmodligen att jag inte hade ett smack aning om vad grabbar i deras ålder behövde och inte behövde.
-Jaja, sa jag och slog ut med armarna. Jag säger bara...
Själv betraktade jag längtansfullt ljusskyltarna vid Times Square och alla reklamaffischers löften om bra dealer på kläder, skor och andra förnödenheter.
Plötsligt var den bara där. På en affisch nere i tunnelbanan. Den mest ljuvliga väska som någonsin skådats i rött krokodilskinnspräglat mönster. En "måste ha" och jag hoppades att våra vägar åter igen skulle mötas vid senare tillfälle.
Efter några nätter i The Big Apple hyrde vi bil för att ta oss ner till Virginia Beach, VA med paus i Washington DC där vi besökte The International Spy Museum. Skulle inte ha hittat dit om jag inte haft min skattletarhobby Geocaching. Spionmuseet hade förståss lagt ut egna gömmor runt om i Washington. Försökte mig på en av dem, men där gick jag bet. I glödhet sol och under stor press från klagande, törstande familjemedlemmar försökte jag febrilt med svetten rinnande ner för ryggen att leta fram gömman, men utan att lyckas. Istället fick jag besviket lämna Washington i oförättat ärende.
Väl nere i Virginia kunde vi bada storstadsdammet av oss i Atlanten. Detta ägnade vi oss åt några dagar innan det äntligen var dags för mig att få gå på Lynnhaven Mall. Som jag längtat. Jag kastade mig in på JC Penny, hastade mellan hyllorna fram till avdelningen för väskor och accessoarer. Febersjuk av längtan såg jag mig febrilt om efter "den röda". Så såg jag den. Röd och oemotståndlig stod den där på en hylla, den röda väskan i krokodilskinnspräglat mönster. Dessutom till 40% rabatt. Jag slängde upp väskan på axeln och såg mig om efter närmsta spegel. Hur i hela friden kan man ha en hel avdelning för väskor och accessoarer utan en enda spegel. Fick leta upp en på en annan avdelning. När jag som bäst betraktade hur väl vi tog oss ut tillsammans, jag och väskan, hörde jag yngsta sonens bestämda stämma bakom ryggen.
-Men tänk efter. Vad ska du med den där till? Du har ju typ tusen väskor redan.

Danger, kom in och ät!

Sammanstrålade med mina kolleger hemma hos en av oss för en middag innan semestrarna skulle dra igång. Med var även kollegan SC som för tillfället är mammaledig från sin tjänst. Självklart delade hon med sig av sina nyvunna erfarenheter av mammalivet samt bilder på det lilla livet.
-Vad var det nu han skulle heta? var det någon som undrade.
-Ja, det var just det, svarade hon dröjande. Någon som kan gissa vad han heter i mellannamn?
Det kunde vi förståss inte.
-Danger, svarade hon. För att han ska kunna säga "Danger is my middle name". Ja, det är ju pappans idé och det ska ju förståss ändras så fort det blir tillåtet efter sex månader.
-Va, sa jag, ska du ändra det när du en gång har fått det igenom hos Skattemyndigheten?
Jo, det skulle hon. Killen kunde ju inte heta Danger. Tänk om han skulle utvecklas till en mes med Coca Cola-bottnade glasögon. Då är väl Danger inget passande namn. Dessutom var svärmor inget vidare nöjt med mellannamnet, förklarade hon.
-Hur fick ni igenom det egentligen? undrade jag.
-Antar att Skattemyndigheten trodde att det var ett kroatiskt namn i och med att han hade mitt efternamn i början, förklarade hon som är född kroat.
När jag berättade om detta hemma blev maken helt förkrossad vid informationen om att namnet inom kort skulle bytas ut.
-Men du måste ju försöka tala henne tillrätta, kommenterade han upprört. Varför tänkte jag inte på att ge killarna liknande mellannamn? Faktum är att jag skulle vilja ha ett själv. G Horrible N kanske, eller skulle Fear kanske passa bättre? Vilken pondus det skulle ge.
Efter en stunds funderande över vilka namn som bäst skulle passa hans egen personlighet började han även fundera över tänkbara namn till sönerna.
-Gissa vilket ditt nya mellannamn är, frågande han exalterat den äldsta sonen?
-Hm, nä? svarade den förstfödde avmätt.
-Violent! J Violent N, upplyste honom maken förnöjt.
-Vilket är mitt då? ville yngste sonen nyfiket veta.
Efter en stunds funderande svarade maken:
-Evil, det är du det.
-Fett coolt, svarade yngste sonen nöjt.
Hörde också vår sistfödde vid ett senare tillfälle informera sin kamrat om sitt nya mellannamn.
-Vet du vad E:et står för i mitt namn? frågade han kamraten som ovetande ruskade på huvudet. Evil, jag heter R Evil N.
Med en suck avslutade min mammalediga arbetskollega sin historia om sin och sambons namnval för sin nyfödde son.
-Hur det nu än blir med namnbytet, sa hon, tillsvidare kallar vi honom bara WD.

Den som spar han har

Äntligen kom det några dagar med regn. Jo, du läste rätt. Jag skrev äntligen, för det har varit nästan två månader med oavbrutet soliga dagar. Jag behövde regnet, kände jag. Nu fick jag tid med det där jag inte har "hunnit" göra medan solen gassat. Har tillsammans med maken lackat trappräcken och takbjälkar, vilka har stått olackade i 10-års tid i väntan på patina. Nu är det gjort.
Idag har jag också fått igång maken med att gå igenom sina skåp och garderober i en förhoppning om att innehållet kanske kan reduceras, om än mest sannolikt, minimalt. Han är ju inte mycket för att slänga, den där maken.
Själv lever jag under devisen "det jag inte använt de senaste två åren får gå till insamling". På gått och ont, för jag har nog skickat iväg ett och annat som skulle kunna ha varit användbart vid något senare tillfälle. Men, man kan ju inte spara på allt.
Maken lever mer efter "den som spar han har". Jag vet inte hur han får plats med allt. I hans garderob kan man bl a hitta utsvängda jeans samt passande senapsgul plyschtröja från 70-talet (båda ärvda efter fadern), bomullsbyxor med palmmotiv, vadderade skidtröjor med Disney-motiv, shorts med mer diffust motiv, samtliga från 80-talet, gigantiska, jag vet inte om det ska föreställa hiphopjeans från 90-talet blandat med kläder från 2000-talet. En kavalkad som vilket etnografisk museum som helst skulle finna intresse i. Men nej, dessa klenorder får inte röras.
-Titta mina svampplockarbyxor, säger maken när han kommer utfarande ur sovrummet iklädd ett par svarta, tunna bomullsbyxor med benfickor.
-Svampplockarbyxor? undrar jag. För att de ska fungera som svampplockarbyxor måste man kunna böja sig i dem med upprätthållen andning. Erkänn att du gav dem ett namnbara för att kunna behålla dem, eller hur?
-Näe, titta jag kan sitta på huk i dem, demonstrerade maken nöjt och la tillbaka byxorna i skåpet.
Nåja, en kan inte klaga. Tre kassar har han ändå lyckats få ihop. Bäst att snabbt packa in dem i bilen och bege sig till Myrorna innan han hinner ångra sig.
Dessutom jag jag lyckats få honom att släppa taget om två tomma skokartånger, en kasse gamla fodral till sönernas Gameboy Advance-spel som inte längre går att byta in, ett rött förkläde i barnstorlek, ett gammalt duschdraperi med dinosaurier på, två frigolitbitar och lite annat smått och gått som han sparat under premissen "kan vara bra att ha". Men så har han väl att brås på också. Även morfar är en hängiven samlare. Makens mormor berättade en gång för mig att hon en gång fått morfadern att göra sig av med en hel del gamla saker, däribland en toalettsits, som han sparat på under alla år de bott i lägenheten, tror de flyttade dig under 80-talet. Nu gick det tyvärr så att deras toalettsits, som var under användning, kort därefter gick sönder varpå morfadern var snar med att påpeka "vad var det jag sa".
-Om "någon" inte bett mig att slänga den där gamla toalettsitsen som jag sparat på, så hade vi haft en nu, hade morfadern muttrat.
Antar att det därefter är slutslängt där. Man får gå lite varligt fram med makens saker så att man inte hamnar i samma prekära situation.

Blommor och bin

Så har midsommardagen passerat och det är väl nästan högsommar. Till min stora glädje är det sommarvärme och man kan redan nu njuta av ljumma sommarkvällar. Var på teater i Ulriksdals slottspark härom kvällen. Såg Life of Bellman. Grät så det skvalade medan grabbarna generat rullade med ögonen i stolarna bredvid. Scenen var denna; Ulla Winblad utgav sig för att var den utomäktenskapligt gravida Kajsa Stina, blev kastad i fängelse för otukt, men hennes svaga lungor klarade inte av den råa fängelseluften, varpå Ulla Winblads liv sakta rann ut. Vid denna vetskap sjöng Movitz "Märk hur vår skugga" så att hjärtat blödde i bröstet på oss som lyssnade. Som jag hulkade. Jag var som Mr. Bean i kyrkan. Ni vet den där scenen när Mr Bean somnar i kyrkbänken, glider ner på knä och lutar pannan mot stengolvet fortfarande sovandes. Jag antar att jag tedde mig ungefär så för ensemblen där jag satt och stortjöt i främre bänkraden. "Därföre, Movitz, kom hjälp mig och välv gravvård över vår syster." Oj, oj, oj...blev inte mig själv på flera timmar efter att föreställningen slutat och vi cyklat hem igen. Tror att jag fortfarande bär men faktiskt.
Jag gillar inte sådana här känsloyttringar. Speciellt inte som jag bor under samma tak som tre grabbar och därför ständigt är under utredning. Det värsta jag vet är att sitta med grabbarna och kolla på någon snyftfilm när jag vet att jag har tre par ögon som betraktar mig som den enda kvinnan i hushållet. Var går gränsen för hur mycket kvinnan tål? När är det dags att bryta samman? Ska hon alls bryta samman? Vanligen biter jag ihop så det knakar. Men inte denna kväll. Min intension var att bita ihop, men Movitz stod för nära, det blev för känslosamt. Det bara brast.
-Gu´ va´ pinsam du är morsan, informerade mig min förstfödde.
Nu var det några dagar sedan och jag har börjat komma över Ulla Winblads tragiska död. Satt och tog ett glas vin med maken ute på altanen i väntan på att köttet skulle bli klart från grillen. Från ingenstans kommer en stor, fet bidrottning flygandes och satte sig på makens försök till tätning av mellanrummet mellan altan- och hustak. Jag bad maken omedelbart avlägsna bidrottningen från fogmassan innan hon skulle kalla på alla sina drönare, men maken viftade bara lite obeslutsamt efter drottningen med grilltången.
-Den är hon eller du, försökte jag.
Maken verkade oberörd. Fortsatte bara att vifta lite förstrött med grilltången.
-Ja, men ta henne då, väste jag. Tar du inte henne nu får du kalla på Anticimex senare för att få ut både henne och hela bikupan.
-Ja men, svarade maken, tänk om hon har en massa ungar att ta hand om?
-Inte då, sa jag bestämt, hur skulle hon ha hunnit med att få dom. Hon håller ju på att leta sig upp på kallvinden för att bygga bo nu.
-Jag ser inte att hon är på väg upp på kallvinden, sa maken med ett vänt leende mot bidrottningen. Jag tror hon bara tycker att fogmassa är gott. Jag tror hon äter den.
-Pyttsan, snäste jag tillbaka, du är lurad. Innan du vet ordet av kan du inte sitta här ute längre utan att ha ett helt bisamhälle svärmande runt knoppen. Är inte du allergisk förresten? Du borde se om ditt eget hus!
Maken var redan förlorad i visionen om framtida bi-bäbisar och gick inte längre att mana till handling.
-Du ska inte vara så hård mot henne, sa maken lent. Se så envis hon är. Det måste bara betyda att hon har ungar att mätta.
Jag antar att vi alla vurmar för olika saker. Medan jag ömmar för de sårbara i samhällets understa skikt, ser maken till de mer välsituerade i samhället, såsom kungligheter och liknande.Ja, ja...