Vårtecken

Men vart tog våren vägen? Snön bara vräker ner här i Helenelund. Suck! Nu hoppas jag verkligen att mina teorier om att nyfallen snö hjälper den gamla kvarvarande att smälta bort. För på torsdag har de lovat våren tillbaka och därefter vill jag inte se mer snö.
Var i Väsjöbacken och åkte skidor i lördags. Motvilligt och med hängande huvuden fick jag med mig familjen. Tänkte att vi skulle ta vara på den sista snön och samtidigt passa på att vara ute lite i solen. Vilken dag vi fick. Perfekta backar, ingen liftkö och fika ute i solen. Om man blundade där man satt med sitt kaffe kunde man nästan låtsas att man var i Alperna, och att det inte var kaffe man drack utan jägertee. I brist på strohrom fick det bli kaffe.
Men visst har våren kommit till Helenelund. Både krokus och snödroppar blommar för fullt här hemma och i dikesrenarna lyser det gult av tussilago. Hörde på radion att tranorna anlänt till Honborgarsjön för sin sedvanliga trandans. Tranor lever i samma parförhållanden livet ut fick vi veta och att man därför inte tror att trandansen är en parningsdans utan snarare ett sätt att stärka förhållandet.
-Bah, utropade maken vid denna information. Det har dom ingen aning om.
-Så du påstår att du aldrig har struttat runt för att stärka ditt förhållande? undrade jag.
-Om jag någon gång struttat runt i något som liknat en trandans så ber jag så mycket om ursäkt, bullrade maken.
Kisande betraktade jag maken. Så vad är det om då, de där tidiga vårdagarna då det struttas runt i trädgården i snickarbyxorna? Är inte det en slags trandans? Något snickrande har det då i alla fall inte blivit. Med höjda ögonbryn lät jag saken bero. Ute ser det just nu ut som om det är ett tag kvar tills det är dags för snickarbyxorna. Idag låter jag påskfjädrarna hänga kvar och torka ute i träden. I väntan på våren.

Redo för ”Beach 2010”

Vilken vecka vi har haft! Svenska fjällen visade sig från sin bästa sida. Åre bjöd på skön skidåkning, massor av sol, alldeles för mycket mat och Glüwein. Känner mig således redo för att ta tag i det där med beach 2010 nu. Har inte riktigt haft tid tidigare. Bestämde mig precis som många andra att ta tag i det där omedelbart redan den första dagen på det nya året, men saker kom i vägen. Hade ju kvar rester från nyårsfirandet som behövde förtäras, sedan var det ju inte riktigt slut på julen bara för att nyåret var inringt och så vet ju alla att man inte kan börja en ny diet mitt i veckan. Det MÅSTE ske på en måndag. Skulle man påbörja en diet på måndagen en vecka, men bli tvungen att äta upp någon gammal chokladbit som blivit kvar sedan helgen och som man inte hittat förrän på tisdag, då är ju dieten förstörd för den veckan och ny måndag måste väntas in. Så är det bara. I morgon är det måndag och jag har egentligen ingen ursäkt att ta till längre. Julen varar inte ända in till påska, för däremellan kommer fasta.
Det är svårt det där med dieter när man har barn. Maken blir ju så illa tvungen att haka på. Ska jag lida så ska han. I nöd och lust, var det inte så? Barnen däremot, måste ju få riktig mat med pasta eller potatis eller ris till köttet. Jag har försökt att äta samma sak, men lite mindre av kolhydraterna bara. Det blir alltid en massa kolhydrater över. En massa potatis i matlådan till jobbet är inte lockande och som 60-talist har jag fått lära mig att man inte kan slänga mat. Min egen moder är en hängiven anhängare att allt måste gå jämt upp. Man får helt enkelt dela upp all mat till alla runt bordet tills det är slut i kastrullerna. Japp, annars gör vi henne till martyr, för om inte vi alla hjälper till så måste hon äta allt själv. Detta faktum påminde hon oss alla om vid en lunch i Tegefjäll under vår Årevistelse förra veckan. Vi hade åkt skidor i Duved hela förmiddagen och gled över för mat och eftermiddagsåkning till angränsande Tegefjäll. Barnen, som är dålig på att äta frukost, hade hunnit bygga upp en rejäl hunger medan vi vuxna mest passade på att äta medan vi ändå var inne. Modern beslöt att avstå helt under muttranden om hur dyrt det var och att portionerna var så stora att man inte orkade äta upp, vilket skulle resultera i rester.
Jag har försökt att inte föra detta ätmönster vidare till mina egna barn, då jag inbillar mig att det är en grundläggande orsak till att jag själv är i behov av en diet till och från. Mina killar måste inte äta upp varje smula på tallriken. Jag hoppas och tror att de på så sätt ska lära sig känna efter när de är mätta och inte när tallriken är tom.
Min äldste son, som beställt in pizza den där lunchen i Tegefjäll, åt således så mycket han orkade och lämnade därefter resten. Han såg det inte som ett problem att det fortfarande fanns mat kvar på tallriken när han betraktade sig som mätt och tittade därför storögt på mormodern som muttrade något om att beställa in mer mat än man orkade äta medan hon resolut avslutade den kvarlämnade pizzan. När mormor under vidare muttranden stoppade i sig några efterlämnade pommes frittes ifrån någon annan i sällskapet, kände han sig nödgad att gripa in.
-Men mormor, inte ska du behöva städa det där. Det finns personal här som kommer och plockar undan.

Har de bättre toaletter i Östersund?

Nästa vecka är det sportlov. Jag åker till Åre med familjen. Det ska bli underbart skönt. Hoppas bara att vädret blir någorlunda. Det ser i alla fall lovande ut på väderprognosen. Vi brukar ofta åka skidor i Alperna av den anledningen att min mamma bor i södra delarna av Tyskland. Då är det enkelt att flyga ner, bli upplockad på flygplatsen och så bilar vi tillsammans ner, oftast till Österrike. Och visst är det jättehärligt med Alperna, att kunna sitta ute i solen och ta en gulasch och en öl på lunchen. Nackdelen är att snön ofta är som äppelmos på eftermiddagen.
I svenska fjällen är snön nästan alltid perfekt. Som den gången vi åkte skidor i Ramundberget i mellandagarna julen för ett par år sedan. Minus 5, lite soldis – perfekt! Dessvärre steg temperaturen under natten, det regnade och sedan frös det på till morgonen efter. Kanske hann jag med ett par åk innan jag fick ett felskär, ramlade och bröt armen. Då båda benen i underarmen gått av fick jag åka taxi till Östersunds sjukhus för operation. Inte roligt att lämna familjen kvar i Ramundberget. Dagen efter var det dessutom planerad hemresa.
-Vad hände? undrade en kollega. Bröt du armen under några häftiga stunts eller spelade du Guitar Hero tills armen gick av. Om inte – ljug!
Ja, vad kunde jag säga. Inga häftiga stunts i backen hade förorsakat detta armbrott. Ska sanningen fram, så hade backen liksom inte ens börjat. Det var mer typ strax efter att jag klivit av liften. Inte ens brant. Nåväl, familjen fick åka hem och själv blev jag kvar i Östersund. Maken var inte glad över mitt krav på att bli hämtad med bil från Östersund några dagar senare. Men faktum var att jag stod i Östersund i bara kalsongerna. Hur skulle jag annars ta mig hem? Det var bara för honom att hoppa in i bilen och sträckköra till Östersund och hämta frugan på självaste nyårsdagen. Väl framme hade han väldigt bråttom på toa. Det kan man förstå efter sju timmars bilkörning.
Maken berättade vid ett senare tillfälle om en kollega som växt upp i en liten by i Hälsingland och om hur han tillsammans med sina kompisar brukade köra två timmar till Sveg bara för att käka korv. Inget ovanligt kvällsnöje i Norrland, kan jag säga. Som uppvuxen i Sundsvall åkte vi ofta till Hudiksvall eller Härnösand för att fika. Vet inte om de hade så mycket godare fika i dessa grannstäder jämfört med Sundsvall, men så var det bara. Maken berättade alltså om sin arbetskompis som vid yngre år från sin hälsingeort brukade bila två timmar för en varmkorv från Sveg.
-Hm…, svarade jag. Du kan ju berätta för honom om den gången när du körde 7 timmar från Stockholm till Östersund för att bajsa.