Det händer inte mig, eller...

Ända sedan barnen var små har jag haft problem med mitt högra bröst. Det var alltid det jag fick mjölkstockning i och det har känts lite knotigare än mitt vänstra. Förra veckan blev jag kallad till min första mammografiundersökning. Gick dit, röntgade brösten, gick hem för att vänta på det svar som skulle komma ungefär efter två veckor. Tänkte inte mer på saken. I måndags kom telefonsamtalet man inte vill ha.
-Vi skulle vilja att du kommer tillbaka för en kompletterande undersökning. Det är bra om du kan komma på onsdag då bröstläkarna är på plats.
Jag blev helt tom i huvudet. Vad hade de hittat? Hon kunde inte svara på det utan bad mig bara komma tillbaka på onsdag. Tänkte att det säkert inte var något, men kunde ändå inte släppa tanken på detta. Det är ju så mycket det kan vara som inte är farligt, men hur skulle det bli om jag fick positivt besked för bröstcancer? Hur blir det med semestrar och andra familjeaktiviteter, tjänsteresor, etc? Tänk om jag skulle få det svar jag mest fruktade. Hela familjens liv skulle gå i stå. I går när jag nattade killarna kramade jag dem lite extra, för tanken föresvävade att det kunde vara sista kvällen som jag kramar dem utan allvarligare diagnos.
I morse åkte jag iväg med en klump i magen för min kompletterade undersökning. Jag fick genomgå röntgen igen, fick fylla i formulär och sätta mig ner i väntrummet medan läkare tog del av röntgenbilderna.
-Det kan bli ultraljudsundersökning också, sa röntgensköterskan.
I väntrummet bläddrade jag förstrött i ett nummer av Amelia från 2008, men jag såg egentligen inte vad jag läste. Noterade dock några rader av en Lotta Sandberg; om du inte njuter av livet så blir det mest en transportsträcka och om du blir lycklig av att umgås med vänner så låt det vara målet i ditt liv. Jag kom att tänka på min kollega ASA som precis hemkommen från en påsklovsvecka i schweiziska alperna ringde sig sjuk i måndags och då berättade att hon drabbats av influensa redan första dagen och att hon sedan legat inne hela veckan medan familjen åkt skidor. Hon hade inte åkt ett enda åk, sa hon. På min fråga om hon inte var väldigt besviken över oturen av att ha blivit sjuk under alpresan svarade hon att hon inte kunde gräma sig över så små saker. Hon hade ju fått vara med familjen, hotellet var toppen, omgivningarna vackra och hon hade inte drabbats av någonting livshotande. Till saken hör att vi har en gemensam kollega som precis är hemkommen från en tvåveckors vistelse på sjukhus i Frankrike efter att ha blivit påkörd i franska alperna och krossat käken.
-Man blir ständigt påmind om hur skört livet är, sa ASA. Man får vara glad att man har hälsan.
Så klok hon är. Vad är lite snuva och feber mot att ensam bli liggande på sjukhus i ett land där man inte ens förstår språket och där ingen ens pratar engelska. Eller mot en bröstcancerdiagnos...
Bredvid mig i väntrummet satt två väninnor varav den ena tröstade den andra.
-Det känns så jobbigt, snyftade den andra tyst.
Det kändes som att en kalldusch sköljde över mig där jag satt och betraktade dem båda. Detta är på riktigt. Vad skulle de säga till mig? Vilken skulle min diagnos bli?
Så blev jag till slut inkallad på ultraljudsundersökning. Läkaren gick igenom mitt högra bröst varpå han vände sig till mig.
-Jaha, så blev du allt inkallad i onödan, upplyste han mig om. Här finns inget att oroa sig över, men vi hade inga tidigare bilder att jämföra med. Unga kvinnor (!?) har ofta mycket körtelvävnad i brösten som kan kännas men inte är något att oroa sig över.
En sådan lättnad jag kände. Kunde ha tagit tag i öronen på läkaren och gett honom en flatpuss mitt i nyllet, men hindrade mig från det under största självbehärskning. Skuttade ut ur undersökningsrummet med lätta steg. Kändes som att ha fått livet tillbaka, fast det aldrig varit borta.
Denna episod leder ändå till en viss eftertanke hos mig. Kanske dags att evaluera sina premisser och sätta målsättningen i livet på det som verkligen gör en lycklig. För att livet inte bara ska bli en transportsträcka, där till och med ledigheterna passerar utan riktig närvaro.
-Mindfulness, hör jag min kollega SACs ord eka i mina tankar.
Absolut! Hädanefter är det mindfulness som gäller. Idag skänker jag en slant till rosa bandet och ägnar tankarna åt mina medsystrar och -bröder (prostatacancer finns också på livets meny) som inte får samma lättande besked utan får gå hem med ett mycket tyngre. Jag tänker på kvinnan i väntrummet, hon den ledsna, och undrar hur hon mår ikväll?