Att bryta cirkeln

Var hemma hos grannen på besök härom veckan. Till min förtjusning såg jag att hon hakat på den nya tofs-trenden myntad av Maria Montazami, en av Hollywood-fruarna.
-Min första tofs, kvittrade grannen. Inköpt på Tiffanys i Stockholm för 220 kr på rea.
-Va´? flämtade jag. 220 kr på REA!!!
Men den var vit och fin och prydde sin plats på en dörrknopp. Själv har jag gett upp alla försök till någon form av heminredning. Om jag vid något inspirerat tillfälle kommit mig för att inhandla några piffiga kuddar till soffan i vardagsrummet, så ingår de snart som vapen i något kuddkrig. Har jag någon gång försökt få till en mer inbjudande presentation av vardagsrumsbordet, så drunknar mina vedermödor inom kort under högar av tidningar och ritpapper. Bara att åstadkomma en normal middagsdukning hemma hos oss kräver en djup dykning ner bland post och annat bråte som familjen anser vara behövligt just där på köksbordet.
När jag lämnar familjen att husera fritt inomhus och istället försöker ägna mig åt att få någon slags ordning i trädgården röner jag ingen större framgång där heller. Har jag planterat en prydnadsbuske på sommaren, har den körts över med pulka på vintern. Sorgset kan jag bara konstatera att det enda som blivit kvar av min buske är några ynkliga pinnar som sticker upp ur marken. Bakom garaget har yngsta sonen förvandlat min gröna, visserligen mossbelupna, oas till en lerig fotbollsplan.
Men jag minns en annan tid, innan barnen, medan jag fortfarande höll oredan stången. På den tiden hade jag bara maken att hålla efter. Bara en som drog fram och "glömde" lägga tillbaka.
-Complete the circle, mullrar min amerikanskättade kollega. Det är vad jag brukar uppmana familjen när de inte lägger tillbaka grejerna.
Tiden innan barnen bestod av fler kompletterade cirklar än idag. På den tiden hyrde en 4-barnsmamma med familj och färre kompletta cirklar än jag hade, huset mitt emot vårt.
-Men det ser ju inte ut som om det bor någon här, hojtade hon när hon en dag stod och betraktade min ordning.
Min förstfödda låg fortfarande i magen, så saker och ting fick ännu ligga där man lagt dem. Ett par år senare var hon emellertid tillbaka.
-Ja, nu kan man se att det bor folk här, log hon förnöjt betraktandes de drivor av icke-kompletterade cirklar som täckte golvet, samt möjligen även de jack och håligheter som sonen med hjälp av dessa cirklar tillfogat parketten.
När jag idag sitter och suckar över alla kvarglömda saker kan jag plötsligt komma på mig själv med att le åt de där radiostyrda bilarna som stått och dammat i hallen sedan i höstas i väntan på våren. Jag skrattar till vid åsynen av makens "senilhörna" i köksskåpet där han förvarar nycklar, plånbok, mobiler och deras laddare, solglasögon, alcogel, rabattkuponger från McDonald´s och allt annat för de dagliga behoven. Istället för irriterad blir jag alldeles varm i kroppen av tygödlan och örnen av plast som istället för ljuslyktor a la Ernst Kirchsteiger pryder fönsterbrädan eller där högen av dekorativa inredningsböcker borde ligga istället hittar sonens pingisracket. För här bor det någon. Här bor min familj.