Skönhet är förgängligt

Hösten rullar på i allt snabbare takt. Planering, möte, uppföljning, planering, möte, uppföljning, sammanfattning av 2010, uppföljning, budgetunderlag, planering 2011. Ju längre tiden går ifrån sommaren och semestern ter sig allt mer avlägsen, desto tröttare blir kroppen och man ser glåmigare och glåmigare ut för var dag. När det ser som mest höstruskigt ut så finns hjälp nära. Den kommer också ofta från ett lite oväntat håll.
Hade möte med kollegan ASA. Vi satt och såg över genomförda aktiviteter och vad som fanns kvar att göra innan jul. Då uppenbarade sig vår fantastiska marknadsassistent JT i dörren. Inte bara ville hon visa det nya alster hon knåpat ihop med information om ett möte företaget ska hålla till våren, utan även informera om de senaste skönhetsknepen just nu i ropet.
-Var precis och köpte hemorrojdsalva, upplyste hon oss.
ASA och jag stannade upp i vår diskussion och vände blickarna mot dörröppningen i vilken hon uppenbarat sig. Med höjda ögonbryn väntade vi båda på fortsättningen som vi antog skulle komma.
-Ja, det ska visst vara bra för påsar under ögonen, fortsatte JT. Har hört att de använder det i USA.
Med en suck av lättnad kunde vi pusta ut, ASA och jag, som varit beredda på lite för mycket information av det mer intimare slaget.
-Ja, se här, visade JT och klappade sig straxt under ögonen. Jag la på lite här.
-Så du har hemorrojdsalva på dig under ögonen? frågade jag . Just nu?
-Japp, svarade JT triumferande och stegade därefter ut ur rummet.
-Det är tur man har dålig syn, kommenterade ASA och rättade till glasögonen. Jag ser inte om ni har påsar under ögonen.
Själv satt jag försjunken i tankar runt den nya informationen som jag precis delgivits. Skulle detta verkligen fungera?
-Vad är det för fel på gurkskivor? fortsatte ASA med en trulig blick åt mitt håll.
Vi avslutade mötet och jag började packa ihop för dagen. Då plingade det till i mobilen. Meddelande från maken! Han undrade förståss om jag skulle bli sen. Öppnade meddelandet och fick se den bild han skickat. Blossas årsglögg 2010 med saffranssmak. Och en flaska väntade hemma på mig. Då fick jag fart. Rafsade ihop det sista, stängde av datorn, hastade hemåt, fick tag på en tub hemorrojdsalva, käkade och satte glöggen på värmning, duschade och sjönk slutligen ner i soffan med min temugg fylld med rykande varm saffransglögg och en tub hemorrojdsalva.
Nu skulle här experimenteras. Tog en stor klunk av glöggen. Åh herre jisses vad den smakade jul. Som lussebulle på kopp. Hur god som helst. Tack Blossa för att ni bryr er. Därefter tog jag en stor klick hemorrojdsalva, fördelade den över fingertopparna och smetade ut den under ögonen. Maken gav mig en sned blick.
Lät salvan verka en stund varpå jag betraktade mig i spegeln. Ingen synbar förändring vad jag kunde se. Bestämde mig för att låta den sitta kvar över natten.
Dagen efter betraktade jag mig åter igen i spegeln. Kanske, kanske såg jag lite mindre svullen ut än vad jag brukar göra, men någon större skönhet kan jag inte påstå mötte min blick. Kan hända har salvan större effekt på 20-åriga fotomodellers påsar än vad den har på mina. De ICA-kassar som jag ådragit mig under åren är nog för mycket även för hemorrojdsalva.

Virka och verka

Vem vet ur vad saker och ting har sitt upphov. Ville ha hjälp av maken en dag med att täta till kontaktytan för en glödlampa. Bad honom dra upp metallbiten som sitter där nere i hålet högst upp på lampfoten där man skruvar i själva lampan. För ändamålet sprang jag i väg och hämtade mina virknålar, av vilka han valde en i passande storlek. När uppdraget var slutfört samlade jag åter ihop mina virknålar för att föra dem tillbaka varifrån de kom. Märkte dock inte att en av nålarna letat sig ur påsen och glidit ner på hallmattan.
Hemkommen från arbetet dagen efter hittade jag maken sittandes på hallmattan - virkandes. Han hade hittat virknålen samt även ett garnnystan, som jag vid något tidigare tillfälle fått av svärmor, och satt nu på golvet och tillverkade ett långt snöre.
-Vad ska det där bli? undrade jag förbryllat medan jag beskådade den pågående skapelseprocessen.
-Jag vet inte, svarade maken, men jag kom plötsligt på hur man virkar.
-Men inte hur man svänger, la jag till mer som ett påstående än en fråga.
Det mindes han inte längre från de avlägsna slöjdlektionerna, så jag satte mig ner bredvid för att instruera. Efter en stund började snöret ta formen av en tratt. Hemkommen efter ytterligare en dag på jobbet fann jag maken i soffan precis avslutandes tillverkningen av sin första virkade mössa. Fler skulle komma.
Dagen efter for han iväg till arbetet iklädd sin egen skapelse och kom hem stolt som en tupp.
-De ville att jag skulle ta upp beställningar på mössor, upplyste han och sträckte på sig.
Det blev det nu inget av, men till jul hade alla i släkten i alla fall varsin mössa i paketen. Alla utom jag, ska tilläggas med en viss besvikelse. Svärmor hade fått en i all sköns färger, medan svägerskans var mer återhållsam i färgvalen. Sönerna hade fått varsina som de stolt visade upp på dagis. Dagisfröknarna, som det hette på den tiden, gav maken uppskattande blickar när han kom för att hämta grabbarna på eftermiddagen.
Sedan kom våren och makens virkiver avtog och med den mössproduktionen. Har inte sett honom virka på många år nu. Häromdagen hade vi emellertid den första riktigt krispiga höstdagen för säsongen. Maken och jag hade gett oss iväg till ICA Maxi i Häggvik för att veckohandla och hamnade på garnavdelningen. Såg det glittra till i ögonen på maken vid hågkomsten av sin forna förströelse.
-Man kanske skulle virka lite, sa han mer för sig själv än till mig samtidigt som han kände på några garnnystan. Vad tror du om det här?
Han höll fram ett nystan med svart garn.
-Det beror väl på lite vad det ska bli, svarade jag.
Skulle det äntligen vara dags? Var det min tur nu? Kunde jag önska mig någon speciell färg, tro? En randig, kanske? Eller skulle jag passa bättre i en enfärgad. Kanske en grå? Eller varför inte en riktig färgklick till vintern? En röd kanske?
-En mössa förståss, sa maken självklart. Jag ska göra en ny mössa till mig själv. En svart får det bli.

Till topps

Finns det någonting som ger en sådan tillfredsställande känsla av flärd som att slå sig ner i en roof-top bar efter mörkrets inbrott. Utanför lyser neonljusen utefter stadens alla fasader, nedanför fladdrar ljusen från bilar som hastigt drar förbi, man kan ana människor som skyndar, kanske hem efter en lång arbetsdag. Inifrån hörs dov pianomusik från baren och det svaga sorlet från människor som talar lågt med varandra över en bit mat eller kanske bara en drink. Belysningen är dämpad och det råder ett sådant där harmonisk lugn som ger en varm och skön känsla i hela kroppen.
Just ett sådan ställe är Felix skybar på Peninsula Hotel i Hong Kong. Inrymd på 28 våningen ligger detta vattenhål med utsikt över Hong Kong ön. Redan i hissen upp kommer man i stämning och väl uppe får man en spektakulär vy över det ljusspel som varje kväll utspelar sig på Hong Kongs skyskrapor. Drinkarna är förståss inte billiga, men de är väl värda sitt pris om man lägger till atmosfären man får på köpet. Att bara få sitta där uppe och passivt betrakta staden som pulserar utanför. Obetalbart!
Vilken lycka när jag fick höra att vi skulle få en alldeles egen skyskrapa i grannskapet. Och enligt rykten till råga på allt med skybar. Jag menar förståss det glittriga Victoria Tower som är under uppbyggnad i Kista. Enligt en tidningsartikel i SvD var arkitekterna inspirerade av Charlotte Perellis glittrande mikrofon, som hon hade när hon sjöng "Hero" i melodifestivalen. Ett riktigt bling bling torn på mindre än en kilometers avstånd från Granvägen. Jag kan knappt bärga mig. Inte förrän september 2011 beräknas hotellet stå klart, men som jag väntar.
Och det är inte bara jag. Även ungarna har börjat planlägga första besöket. Hörde yngste sonen och hans kompis FH bestämma vad första beställningen ska komma att bestå av. De satsar på varsin Coca Cola medan föräldrarna intar bärs. Själv kan jag visualisera mig sittandes där uppe med ett glas vitt och blicka ut över Stockholm. Hur långt kommer man att kunna se där uppifrån 33:e våningen och 120 meter över marken? Kanske kommer man att kunna se Globen, Kaknästornet och Hötorgsskraporna. Kanske även Stadshuset och DN-skrapan.
Kanske är det bara jag, men varför har ingen tänkt på att inrymma en skybar i Kista Science Tower? Jag har ingen aning om vad det finns där uppe, men jag kan ju tänka mig att läget med närheten till Kista Galleria skulle skapa en hel del besök. Jag skulle ta mig dit.
Det byggs på höjden i Stockholm. Vem vet, om inte en alldeles för avlägsen framtid kanske det bli lika lätt att hitta en Skybar i Stockholm som i någon annan av världens större metropoler. Man kan alltid hoppas...

Det man inte visste man behövde

Jag räknar mig till de konservativa. Inte så mycket politiskt kanske som personligen. Jag är den som med kritisk rynka i pannan står bredvid och betraktar nymodigheterna när de kommer. Förmodligen var jag den sista på planeten som skaffade mig en iPhone och vore det inte för mitt arbete så skulle jag förmodligen inte ha en än i denna dag. Nu var det så att jag försågs med en och nu kan jag inte längre leva utan den. Jag använder den till allt och väntar bara på att någon ska lansera appen som ser till att middagen står på bordet när jag kommer hem. Tills dess får jag förlita mig på maken.
Det tog förresten flera år innan jag skaffade mig mobiltelefon överhuvudtaget. Inte heller det var på eget bevåg. Det var maken som till slut försåg mig med en, men det tog flera år innan jag behöll den påslagen. Till en början slog jag bara på den när jag skulle ringa. Detta för att spara batterier och till maken stora förtret var jag därför aldrig anträffbar. Numer har jag mobilen påslagen, men i väskan vilket gör att jag inte alltid hör när det ringer.
Inte har jag skaffat mig GPS heller. Om jag någon gång behöver en så har jag en i min iPhone. Men i bilen har jag ingen och har heller aldrig hyrt bil med en. Har fått för mig att jag hittar bäst själv. De som skaffat sig GPS vurmar förståss för denna lilla fyrkant att placera i framrutan. Våra vänner och tillika grannar har till och med gett sin ett namn passande den myndiga stämma som med pondus leder dem rätt i världen.
En affär som gjort det till sig grej att tillhandahålla prylar som man inte riktigt visste att man behövde är Teknikmagasinet. Detta har förståss blivit sönernas favoritaffär. De reklambroschyrer som leksaksaffärerna skickar ut innan jul med bifogad, praktisk önskelista är numer ersatta med Teknikmagasinets produktkatalog hemma hos oss. Själv undrar jag vem det är som skriver de produktbeskrivande texterna som ska locka till köp i denna katalog. Som exempel kan nämnas Gentlemens Ball Scratcher som utlovar stilfult kli med pungkliarnas Rolls Royce, som i katalogen beskrivs på detta sätt:
"Nu när genusneutralitet är senaste skriket är det få saker man på ett politiskt korrekt sätt kan säga är typiskt manliga - utom möjligen att klia sig på pungen! Att på klassiskt manér använda fingrarna till att ägna sig åt denna mannens sista rättighet hör dock pöbeln till och har ingen plats i det moderna samhället! Kliande medelst silverhand ökar effektiviteten samtidigt som det görs på ett gentlemannamässigt och salongsfähigt sätt, även passande i samhällets finrum. Längd 225 mm. Lev inkl exklusivt etui."
Kanske något för maken i julklapp? Eller vad sägs om den pruttande nyckelringen Dr. Fart, som beskrivs så här:
"Släpp en brutal men doftlös mök när tillfället bjuder! En enkel knapptryckning på den lilla dosan i trånga folkfyllda utrymmen, förslagsvis en hiss, och anklagelserna kommer stå som spön i backen! Tråkigt värre! Mått 70x20x55 mm. Vikt 48 g. Drivs med 3 st GP357-batterier. Lev inkl batterier."
Kan kanske med fördel kombineras med följande förunderliga produkt:
"Liquid ass - Bajslukt på sprayburk! Liquid Ass är definitivt lägre än Glocalnet, samt allt annat du kan tänka dig. Spraya en tredjedel av burken i ett normalstort rum och du har rejäl avföringsstank i upp till tre timmar! Utmärkt att spraya på dörrhandtag, på modebloggare, i möteslokaler, i hissar m.m. As(s)kul och fullkomligt stillöst!"
Eller för finsmakaren Belly Button Brush, en exklusiv navelluddsborste, som hjälper en att hålla rent i naveln och som levereras i en mycket fin förvaringslåda. Och för kvinnor som mig, som lever med 3 män i olika storlekar, LavNav:
"Harmonisk nattbelysning för toaletten! LavNav fästs på insidan av toalettlocket och lyser automatiskt upp när du närmar dig – i grönt om sittringen är nere, i rött om sittringen är uppe! På så vis slipper du begå misstaget att halvt sovande sätta dig direkt på det ofräscha porslinet. Drivs med 2 st AA-batterier. Mått 75x90x25 mm."
Väntar med spänning på att årets produktkatalog ska dimpa ner i brevlådan och upplysa mig om fler prylar som jag inte visste att jag behövde.

Ljuvliga tider - glöggtider

Nä, nu kan jag inte vänta längre. Det är ju ändå oktober, tänkte jag när jag for hem från jobbet i eftermiddag. Nu är det väl ändå dags. Hade lite bråttom att hinna med för jag hade lovat sönerna en shoppingrunda i Kista Galleria först. Inte så att de hade tjatat så där väldigt mycket, men de hade inget i sina skåp att ha på sig, så det var ett måste. Så fort det var avklarat hastade jag iväg till systemet.
-Ursäkta mig, men var har ni glöggen, frågade jag en passerande expedit.
-Glöggen? svarade han undrande, den har vi nog inte fått in än. Vill ni göra en förhandsbokning?
-Men jag behöver den nu, sa jag.
-Den har tyvärr inte kommit ut än, ursäktade sig expediten. Men jag kan ta emot en förhandsbeställning, så är du säker på att få årsglöggen.
-Aha, årsglöggen, svarade jag lättad, jag menade förståss Blossas starkvinsglögg. Har ni den?
-Nej, tyvärr, inte den heller, sa expediten urskuldande, men jag kan ta reda på var den finns. Vill du det?
Han hastade iväg ut på lagret och återkom snart med information om att det skulle finnas några flaskor kvar på Systembolaget i Rotebro.
-Mamma börjar fira jul tidigt, förklarade sonen för expediten varpå de gav varandra en blick av samförstånd.
Själv slängde jag en irriterad blick på sonen och drog hastigt ut honom ur butiken. Samlade ihop familjen som spridit ut sig i köpcentrat varpå vi kastade oss på cyklarna för att hasta hem och hämta bilen för att hinna upp till Rotebro innan systemet stängde. För ikväll skulle det bli glögg och där med basta.
Väl hemma kastade jag in mig och yngste sonen, som valde att följa med, i bilen och drog iväg så det sladdade i gruset. Lyckligtvis missade jag fredagstrafiken och kunde svänga in på parkeringen utanför Systembolaget i Rotebro efter sisådär en 15 minuter. Inne på systemet blev jag visad till glögghyllan och kunde plocka på mig ett par flaskor innan de stängde.
-Ska du bara ha två? undrade sonen i kassakön. Det brukar ju gå åt så mycket när man dricker glögg.
-Tja, svarade jag generat, så mycket går det väl inte åt. Man dricker ju ur små, små koppar. Fnissade nervöst och såg mig omkring i kassakön.
-Men..., började sonen.
-Tsch..., svarade jag hastigt, det räcker nog. Så mycket jul är det inte än. Jag gav sonen en sträng blick och han förstod att samtalet var avslutat.
Som sonen så riktigt poängterat så går det åt en del glögg hemma hos mig. En säsong drack jag så mycket så jag la på mig 5 kg innan den var över. Så kan man ju inte ha det förstod jag och började därför göra min egen glögg efter recept som jag fått av kollegan ASA. Valde också att ersätta sockret med sötningsmedel, så jag kunde fortsätta njuta av denna kryddiga dryck utan risk för att höja mitt BMI. Enligt receptet ska glöggkryddorna ligga och extrahera i 10 ml vodka i en vecka varpå kryddorna filtreras bort och vodkan sätts till en flaska fruktigt vin. Därefter värms blandningen och tillsätts socker. För att det ska räcka ett tag brukar jag extrahera i en hel kvarting vodka. Efter en vecka tömmer jag en lådvinslåda på sitt innehåll, blandar i den kryddiga vodkan, tillsätter sötningsmedel, häller upp på pet-flaskor och förvarar i kylen.
Brukade skicka maken till systemet för att inhandla ingredienser, men efter att 3 veckor i rad kommit in på samma systembolag för att köpa billigt rödvin på låda och en kvarting Koskenkorva började han protestera. Antar att jag får göra mina egna inköp i fortsättningen.
-Hur mycket glögg ska det vara? undrade maken när jag till slut var hemma med flaskorna från systemet i Rotebro. Det är kanske bäst att du värmer på så mycket som vi ska ha.
-Häll på hela flaskan, instruerade jag honom.
Efter en stund kom han ut ur köket med två stora tekoppar fyllda med säsongens första rykande varma glögg. Vilken underbar fredagskväll.

Höstpyssel

Hörde en kollega muttra om att det blir så lite tid över till trädgårdspyssel och andra bestyr där hemma så här på hösten. Arbetet rullar på i hundraåttio och man får knappt tid att träffa familjen. Så är det. Här om dagen fick jag för mig att jag hade varit bortrest en längre tid fast jag varit hemma. Jag hade bara jobbat så hårt så hemmet kändes helt främmande. Hade vi mjölk i kylen, var tvätten tvättad, var grabbarnas läxor gjorda, hur såg gräset ut, var det klippt alls? Ingen aning, faktiskt. Maken har fått ta ett lite större ansvar för hem och familj den senaste tiden.
Vid ett tillfälle föreslog maken för yngste sonen att han skulle plocka kottar i trädgården för att maken skulle komma åt att klippa gräset. För detta erbjöds sonen 10 öre per kotte, men föreslog själv 50 öre per kotte. Förhandlingen avslutades vid 25 öre kotten.
Efter denna överenskommelse satte sonen fart ut i trädgården med pappkassar att fylla. Han plockade under tallarna, på garageuppfarten, rensade grusgångarna och gräsmattan. Maken och jag passade på att ta en promenad i kvällssolen. En helt underbar kväll var det. Solen sken lågt på träd och byggnader som kastade långa skuggor över de små villagatorna i Helenelund. Det är ganska värdefullt att hinna med dessa kvällspromenader. Maken och jag får lite egentid och hinner avhandla en del frågeställningar. Motion får man ju på kuppen också.
När vi slutligen styrde stegen tillbaka hemåt och svängde in på Granvägen fick vi se en liten krokig figur som väntade på oss vid garageuppfarten. Det var sonen som inte längre kunde räta ut kroppen efter allt kottplockande. Han gnällde och kved vid våra försök att återge honom sin ursprungliga form. Fast i formen av ett C fick vi därför släpa in honom till soffan där vi la honom att vila. Maken tog hand om de nu till brädden fyllda pappkassarna.
Två stora pappkassar hade sonen lyckats fylla. Maken tog med sig dem ut på altanen för att räkna igenom innehållet. Det gick nog åt några öl innan han räknat färdigt. Sonen hade nämligen lyckats plocka ihop inte mindre än 1092 stycken kottar. Maken blev således tvungen att punga ut med 273 kronor till sonen för arbetet med kottarna.
Nu återstod själva avfallsproblemet. Var gör man av med så många kottar? Det hela slutade med att modern med make tog med sig kassarna med kottar ut till landet för destruktion och maken kunde härefter komma åt att klippa gräsmattan. Även sonen har återtagit sin forna form.
Jag gillar tallar, men jag gillar inte vad de gör med min trädgård. De fyller den med kottar och torkar ut gräsmattan inunder. Det skulle vara skönt att reda upp i mitt woodland, som jag väljer att kalla vår trädbevuxna del av trädgården. Det skulle inte vara så dumt med lite vindlande stengångar mellan azaleor och rododendron. Kanske lite vintergröna eller någon annan marktäckare kan få täcka upp mellan buskarna. Kanske en och annan barrväxt som man kunde tukta till en vacker form. Detta får ännu så länga förbli en dröm tills jag får tid. Det blir ju så lite tid över till trädgårdspyssel och andra bestyr hemmavid så här på hösten.

Ta skydd

Var uppe i Tällberg i helgen med kollegan MG för att närvara vid ett möte som vårt företag varit med och sponsrat. Det var ett ganska litet möte för ungefär 150 forskare från olika delar av världen, så vi fick plats att hålla till på Åkerblads gästgiveri. De flesta deltagarna var kunder till oss och vi skulle delta som representanter från företaget. Naturligtvis hade vi kontrollerat förekomsten av geocacher i omnejden och den var god, kunde vi se. Vi var ute redan fösta kvällen i väntan på att deltagarna skulle komma med buss och tåg, mestadels från Stockholm och det stora, veckolånga, europeiska diabetesmötet som avslutats på fredagen. Kvällen var lite sval när vi promenerade ner mot Siljan för att leta upp vår första skatt för besöket.
-Den skulle ligga i ett vindskydd, informerade MG. Skulle inte förvåna mig om den ligger där ute.
MG pekade ut mot ett litet tak som syntes på en ö straxt utanför.
-Det hoppas jag verkligen inte, svarade jag.
-Men det skulle vara roligt, sa MG, för du skulle vara tillräckligt envis för att simma ut dit.
Vi traskade vidare och kom snart fram till rätt vindskydd och kunde logga gömman. I närheten låg en eka förtöjd och MG menade att vi skulle kunna låna den i behov av att ta oss ut till den lilla ön. Det skulle visst finnas en skatt där ute också, hade MG kollat upp på GPS:en.
Kvällen efter var vi ute igen och kunde logga några till i närheten innan middagen var serverad.
-Skönt att komma ut ett tag, sa jag in till MG som tryckt in sig i den telefonkiosk, som vi trodde hysa en gömma.
-Ska du komma in och leta? undrade han där inifrån.
-Det blir trångt, svarade jag, jag väntar här.
Regnet strilade där jag stod utanför och väntade under paraplyet. När han hittat skatten, skrivit upp oss båda i loggboken och kommit ut ur kiosken vandrade vi ner mot Åkerblads och de sprakande brasor som tänts för kvällen. Just som vi kommit en bit på vägen mötte vi en grupp forskare på väg mot Tällbergsgården.
-Tur att de inte kom tidigare, sa jag lättad, och att de inte hittat oss båda intryckta i telefonkiosken.
-Ja, det hade sett ut det, svarade MG och nickade hälsande mot gruppen när de passerade.
Mötet avslutades vid lunchtid och vi hade redan sett ut några bra gömmor att leta upp innan avfärd. En av dessa var placerad nere vid stationen, men när vi kom dit såg vi att perrongen var fullproppad med deltagare från mötet.
-Det går inte, utropade jag besviket. Vi kan inte åka dit och leta när dom står där, vi skämmer ut oss.
-Det finns en annan i närheten, upplyste MG tröstande. Vi får ta den istället. Som en bonus.
Irriterad tryckte jag gasen i botten och drog förbi sällskapet som väntade uppe på perrongen. Efter att ha loggat "bonusgömman" gjorde vi ett nytt försök nere på stationen. Ett tåg hade anlänt och i hopp om att detta skulle ta mötesdeltagarna med sig parkerade vi och avvaktade i närheten.
-Fäll ner solskyddet! uppmanade jag MG.
Tysta satt vi bredvid varandra i bilen gömda bakom nerfällda solskydd och väntade. Så fort tåget lämnat perrongen och mötesdeltagarna var borta kastade vi oss ut ur bilen för att hitta gömman. Vid avslutat uppdrag hastade vi iväg mot Tällbergsporten för att leta fram en sista gömma innan bussarna med resten av deltagarna skulle avgå och därmed även de passera Tällbergsporten. Vi ville inte vara med om några fler riskfyllda situationer.
Väl framme vid Tällbergsporten parkerade jag i skydd bakom en husbil. Sedan gled vi ur bilen för att påbörja vårt sökande runt de fyra stengubbarna som pryder platsen. Vi undersökte gubbarna och kom fram till att det inte kunde rymmas så mycket till skatt under någon av dessa. Istället började vi syna de omgivande blå stolparna och jag la mig på knä för att söka i hålrummen inunder.
-Bussarna kommer, ropade MG plötsligt, for upp och tog skydd bakom en stolpe.
Hastigt kom jag på fötter och tog likaså jag skydd bakom en stolpe.
-Tror du de såg oss? undrade jag flämtande och kikade försiktigt fram bakom min stolpe.
Bussarna hade stannat vid vägskälet för att vänta ut trafiken och stengubbarna med sina omgivande blå stolpar, bakom vilka vi stod gömda, var väl synliga från vägen.
-Jag vet inte, svarade MG, men jag skulle gissa att gubbarna är så i ögonfallande att man tittar hit.
Ett bra tag stod vi gömda bakom stolparna. Då och då kikade jag ut för att se om bussarna var borta. När det så äntligen blivit en lucka i trafiken så att de kunde svänga ut och försvinna mot Stockholm med alla mötesdeltagarna kunde vi äntligen pusta ut och återuppta sökandet.
-Du vilken tur att vi inte lånade ekan och rodde ut till ön, sa jag till MG. Någon hade ju kunnat se oss uppe från Åkerblads och undrat varför sponsorerna satt in en liten båt ute på Siljan. I regnet...
När jag tittade upp mot husbilen i närheten såg jag två ansikten i fönstret stirra mot oss där vi stod. Med en rivstart lämnade de därefter platsen.
Gömman hittades slutligen och vi kunde fortsätta vår resa tillbaka mot Uppsala och Stockholm.