På krigsstigen

Inget driver fram så mycket överraskande sidor hos människor som en rejäl sammandrabbning på en lasergame arena. I helgen stod det stora slaget. Det var föräldrar mot barn, grannar mot grannar, bröder mot systrar, hustrur mot äkta män. Vi var sex grannfamiljer på sammanlagt 25 personer som drabbade samman. På tåget in till Stockholm och med vett och sans fortfarande i behåll fick de större barnen instruktioner av omtänksamma föräldrar att inte gå ut för hårt mot de mindre barnen, som antogs vara ett allt för lätt byte. Kanske skulle det vara bäst ändå om de mindre barnen gick i sällskap av någon vuxen. Tänk om de små skulle bli rädda och oroliga i mörkret?
När vapnen var laddade och mörkret lagt sig över arenan var alla regler och förmaningar glömda. Vi hade 20 sekunder på att gömma oss för varandra och under den tiden förvandlades barn, grannar och makar till bittra fiender. Ensam smög jag därför i jakten på mina mål. Lyckades hålla mig undan ett tag för fiendens laserstrålar. Lilla A smög upp bakom mig och då vi var i samma lag bildade vi team ett tag, hon och jag. Tillsammans tassade vi genom mörkret. Fick in en träff på någon av motståndarna. Plötsligt darrade västen till och vapnet slocknade. Jäklar, jag hade blivit träffad.
-Hähähää, hörde jag äldsta sonen skrocka i mörkret.
Sex sekunder senare var jag på banan igen. Hamnade i närstrid med H, en mycket stridslysten kvinna, varpå västen darrade till igen och vapnet slocknade. Attans också, träffad igen. Åter aktiv smög jag efter några mörka individer som lös i motståndarnas färger. Kanske fick jag in några träffar, kanske var det någon annan som träffat mina mål. Förnöjt leende kunde jag i alla fall konstatera hur deras vapnen och västar slocknade för en stund.
Plötsligt dök L´s huvud upp bakom en vägg, samma mamma L som myndigt förmanat de större barnen att ta det lugnt med de mindre, men som själv hänsynslöst oskadliggjort de allra mista så fort tillfälle gavs i mörkret. Bäst att hålla sig undan, vi var inte på samma sida. Jag backade försiktigt tillbaka varifrån jag kommit, bara för att känna ett darr i västen och vapnet svartnade. Träffade igen! Av vem denna gång? Vände mig om och där stod TB med ett brett flin i ansiktet. Det dunkla blå ljuset fick hans tänder att fluorescera i mörkret. Ingen nåd alltså, trots att jag delade lag med hans hustru. Hann med nöd och näppe bli aktiverad igen innan jag åter igen var träffad och därmed inaktiverad.
-Tihi, fnissade yngste sonen och pinnade bort genom mörkret.
Svetten rann och adrenalinet pumpade. Stod i bakhåll bakom en vägg och lyckades inaktivera en hel klunga av små huliganer innan de visste vad som lurade på dem i mörkret. Hehe... Men så darrade västen till, vapnet slocknade och jag var ännu en gång oskadliggjord.
Efter 15 minuter var vi så åter ute i dagsljuset. Föräldrar blev föräldrar igen, makar blev makar och systrar och bröder åter igen syskon. Stridslusten dog sakta bort och freden lägrade sig bland grannarna. Ordningen var återställd. För denna gång...