Den som spar han har

Äntligen kom det några dagar med regn. Jo, du läste rätt. Jag skrev äntligen, för det har varit nästan två månader med oavbrutet soliga dagar. Jag behövde regnet, kände jag. Nu fick jag tid med det där jag inte har "hunnit" göra medan solen gassat. Har tillsammans med maken lackat trappräcken och takbjälkar, vilka har stått olackade i 10-års tid i väntan på patina. Nu är det gjort.
Idag har jag också fått igång maken med att gå igenom sina skåp och garderober i en förhoppning om att innehållet kanske kan reduceras, om än mest sannolikt, minimalt. Han är ju inte mycket för att slänga, den där maken.
Själv lever jag under devisen "det jag inte använt de senaste två åren får gå till insamling". På gått och ont, för jag har nog skickat iväg ett och annat som skulle kunna ha varit användbart vid något senare tillfälle. Men, man kan ju inte spara på allt.
Maken lever mer efter "den som spar han har". Jag vet inte hur han får plats med allt. I hans garderob kan man bl a hitta utsvängda jeans samt passande senapsgul plyschtröja från 70-talet (båda ärvda efter fadern), bomullsbyxor med palmmotiv, vadderade skidtröjor med Disney-motiv, shorts med mer diffust motiv, samtliga från 80-talet, gigantiska, jag vet inte om det ska föreställa hiphopjeans från 90-talet blandat med kläder från 2000-talet. En kavalkad som vilket etnografisk museum som helst skulle finna intresse i. Men nej, dessa klenorder får inte röras.
-Titta mina svampplockarbyxor, säger maken när han kommer utfarande ur sovrummet iklädd ett par svarta, tunna bomullsbyxor med benfickor.
-Svampplockarbyxor? undrar jag. För att de ska fungera som svampplockarbyxor måste man kunna böja sig i dem med upprätthållen andning. Erkänn att du gav dem ett namnbara för att kunna behålla dem, eller hur?
-Näe, titta jag kan sitta på huk i dem, demonstrerade maken nöjt och la tillbaka byxorna i skåpet.
Nåja, en kan inte klaga. Tre kassar har han ändå lyckats få ihop. Bäst att snabbt packa in dem i bilen och bege sig till Myrorna innan han hinner ångra sig.
Dessutom jag jag lyckats få honom att släppa taget om två tomma skokartånger, en kasse gamla fodral till sönernas Gameboy Advance-spel som inte längre går att byta in, ett rött förkläde i barnstorlek, ett gammalt duschdraperi med dinosaurier på, två frigolitbitar och lite annat smått och gått som han sparat under premissen "kan vara bra att ha". Men så har han väl att brås på också. Även morfar är en hängiven samlare. Makens mormor berättade en gång för mig att hon en gång fått morfadern att göra sig av med en hel del gamla saker, däribland en toalettsits, som han sparat på under alla år de bott i lägenheten, tror de flyttade dig under 80-talet. Nu gick det tyvärr så att deras toalettsits, som var under användning, kort därefter gick sönder varpå morfadern var snar med att påpeka "vad var det jag sa".
-Om "någon" inte bett mig att slänga den där gamla toalettsitsen som jag sparat på, så hade vi haft en nu, hade morfadern muttrat.
Antar att det därefter är slutslängt där. Man får gå lite varligt fram med makens saker så att man inte hamnar i samma prekära situation.

Blommor och bin

Så har midsommardagen passerat och det är väl nästan högsommar. Till min stora glädje är det sommarvärme och man kan redan nu njuta av ljumma sommarkvällar. Var på teater i Ulriksdals slottspark härom kvällen. Såg Life of Bellman. Grät så det skvalade medan grabbarna generat rullade med ögonen i stolarna bredvid. Scenen var denna; Ulla Winblad utgav sig för att var den utomäktenskapligt gravida Kajsa Stina, blev kastad i fängelse för otukt, men hennes svaga lungor klarade inte av den råa fängelseluften, varpå Ulla Winblads liv sakta rann ut. Vid denna vetskap sjöng Movitz "Märk hur vår skugga" så att hjärtat blödde i bröstet på oss som lyssnade. Som jag hulkade. Jag var som Mr. Bean i kyrkan. Ni vet den där scenen när Mr Bean somnar i kyrkbänken, glider ner på knä och lutar pannan mot stengolvet fortfarande sovandes. Jag antar att jag tedde mig ungefär så för ensemblen där jag satt och stortjöt i främre bänkraden. "Därföre, Movitz, kom hjälp mig och välv gravvård över vår syster." Oj, oj, oj...blev inte mig själv på flera timmar efter att föreställningen slutat och vi cyklat hem igen. Tror att jag fortfarande bär men faktiskt.
Jag gillar inte sådana här känsloyttringar. Speciellt inte som jag bor under samma tak som tre grabbar och därför ständigt är under utredning. Det värsta jag vet är att sitta med grabbarna och kolla på någon snyftfilm när jag vet att jag har tre par ögon som betraktar mig som den enda kvinnan i hushållet. Var går gränsen för hur mycket kvinnan tål? När är det dags att bryta samman? Ska hon alls bryta samman? Vanligen biter jag ihop så det knakar. Men inte denna kväll. Min intension var att bita ihop, men Movitz stod för nära, det blev för känslosamt. Det bara brast.
-Gu´ va´ pinsam du är morsan, informerade mig min förstfödde.
Nu var det några dagar sedan och jag har börjat komma över Ulla Winblads tragiska död. Satt och tog ett glas vin med maken ute på altanen i väntan på att köttet skulle bli klart från grillen. Från ingenstans kommer en stor, fet bidrottning flygandes och satte sig på makens försök till tätning av mellanrummet mellan altan- och hustak. Jag bad maken omedelbart avlägsna bidrottningen från fogmassan innan hon skulle kalla på alla sina drönare, men maken viftade bara lite obeslutsamt efter drottningen med grilltången.
-Den är hon eller du, försökte jag.
Maken verkade oberörd. Fortsatte bara att vifta lite förstrött med grilltången.
-Ja, men ta henne då, väste jag. Tar du inte henne nu får du kalla på Anticimex senare för att få ut både henne och hela bikupan.
-Ja men, svarade maken, tänk om hon har en massa ungar att ta hand om?
-Inte då, sa jag bestämt, hur skulle hon ha hunnit med att få dom. Hon håller ju på att leta sig upp på kallvinden för att bygga bo nu.
-Jag ser inte att hon är på väg upp på kallvinden, sa maken med ett vänt leende mot bidrottningen. Jag tror hon bara tycker att fogmassa är gott. Jag tror hon äter den.
-Pyttsan, snäste jag tillbaka, du är lurad. Innan du vet ordet av kan du inte sitta här ute längre utan att ha ett helt bisamhälle svärmande runt knoppen. Är inte du allergisk förresten? Du borde se om ditt eget hus!
Maken var redan förlorad i visionen om framtida bi-bäbisar och gick inte längre att mana till handling.
-Du ska inte vara så hård mot henne, sa maken lent. Se så envis hon är. Det måste bara betyda att hon har ungar att mätta.
Jag antar att vi alla vurmar för olika saker. Medan jag ömmar för de sårbara i samhällets understa skikt, ser maken till de mer välsituerade i samhället, såsom kungligheter och liknande.Ja, ja...

Män och deras leksaker

Har noterat att man under detta fotbolls-VM slänger en känga åt självaste utformningen av bollen när det någon gång går fel under en match. Den är för ful, för slät, för plastig, för rund, inte vet jag. I vilket fall som helst anser många, främst män, att det är fel på bollen när den slinker in i mål för motståndarlaget eller när bollen inte slinker in i mål för det lag man själv hejar på. Vilken tur för alla dessa, främst män, att man gör om bollen inför varje VM. Då har man alltid den att skylla på, liksom.
Maken spelar, som så många andra, golf och menar å det bestämdaste att det är priset på klubborna som avgör hur bra spelare man är. Jag antar att han med det menar att det är ungefär på samma sätt som med pigment. Man kan sola och sola men man blir inte brunare än man har pigment för. Vissa blir inte bruna alls, utan bara röda. Jag vet inte vad det skulle kunna jämföras med i golfvärlden. I denna tro har han därför låtit specialtillverka golfklubbor speciellt avsedd för sin egen längd, vikt, hårfärg, ja jag vet inte allt. När jag ger honom ett skeptiskt ögonkast försvarar han sig med:
-Jaha, jaha, då ska jag ta med ett gammalt träracket till dig nästa gång vi spelar tennis. Då får du allt se hur bra det går.
Maken brukar stundom spela golf tillsammans med sina goda vänner bröderna UC och BC. De drar i väg i ottan för att återvända någon gång efter lunch beroende på var de spelar. Ibland när de skiljs åt hör jag dem skratta och småprata med varandra, andra gånger blir maken avsläppt hemma under tystnad. Vi ett av de senare nämnda tillfällena frågade jag som vanligt maken hur det gått, varpå han berättade om dagens runda.
-Det gick inte så bra för UC idag, började han. Redan vid utslag gick det snett. Istället för att träffa bollen grävde han med klubban upp en tova, som lade sig som ett lock över bollen. UC böjde sig sammanbitet ner, avlägsnade tovan som täckte bollen, lade tillbaka den på den jordfläck som blottat sig bakom bollen och trampade omsorgsfullt till det hela. När detta scenario upprepat sig för tredje gången tog UC ett resolut grepp om golfbagen, stegade upp på en närbelägen kulle där bagen och dess innehåll kasserades med en smäll. Därefter stegade han tillbaka ner till maken och BC som under tystnad åsett händelsen och sa med sammanbiten stämma:
-Ni får 100 spänn var om vi slutar spela nu.
Så blev det nu inte. UC upptäckte snart att hans bilnycklar låg kvar i golfbagen och när han lugnat sig lite stegade han åter upp på kullen för att återbörda både golfbag och bilnycklar varpå rundan kunde fortsätta.
Skulle UC ha varit behjälpt av en dyrare klubba? Skulle en dyrare klubba inte lyft tuvor lika lätt? Jag vet inte, jag, men jag är skeptisk.
Satt en morgon och lyssnade på morgon-tv och den före detta landslagsmålvakten Ronny Hellström, som var inbjuden som expertkommentator med anledning av fotbolls-VM och diskussionerna runt årets bolldesign. Han menade på att flera mål slunkit in på grund av att målvakten inte fått ett stadigt grepp runt den nya VM-bollen. Flera målchanser hade också gått förlorade på grund av att den nya VM-bollen gått för högt över mål istället för i. Han ansåg att årets boll var plastig och kunde liknas vi de bollar som till låg kostnad kan inhandlas på närmsta mack.
Till samma morgonprogram var också en kvinnlig expertkommentator inbjuden. Under tystnad satt hon och lyssnade till den gamle landslagsmålvaktens åsikter om årets VM-boll. När så programledaren vände sig till henne för en kommentar svarade hon att hon ansåg att spelarna haft god tid på sig att pröva bollen innan mästerskapet och att hon för egen del inte sett några underliga bollbanor under årets VM.
Speglar årets diskussion om VM-bollen åter igen bara män och deras förhållande till prylar? Kanske, kanske inte. Själv säger jag som Zlatan:
-Bollen är rund...

Oljud

Jag gillar att ligga och lyssna på radion eller ha tv:n på svag volym t ex när jag ska sova. Tycker att det är trivsamt att lyssna till en lågmäld speakerröst och en av mina personliga favoriter är Karlavagnen i radions P4. Det är gemytligt att höra vilka åsikter som figurerar där ute i och vad man tycker om saker och ting i landets alla röda stugor och höghuslägenheter. Däremot kan jag tycka att det är det är ganska störande när tv:n står på med någon sportsändning, speciellt fotboll. Orsaken till detta är mestadels kommentatorernas hetsiga kommenterande. Typiskt nog har de lagt sportsändningarna mellan kl. 22 och 23 och i samband med kvällsnyheterna. Maken har nämligen för ovana att titta på dessa sportsändningar. Och det vid läggdags, i sängen.
Som säljare av bröd till livsmedelsbutiker har maken tidiga morgonvanor. Normalt är han iväg redan innan femtiden på morgonkvisten, medan vi andra i familjen fortfarande ligger och trynar i sänghalmen. Detta leder till att samme man också har tidiga kvällsrutiner. Redan vid 20-tiden är ögonen på halvstång och tv-program efter 21 åses endast bitvis. Däremot är kvällens sportsändningar heliga. Det spelar ingen roll om jag tydligt kan höra hur han redan snarkar där bredvid mig i sängen. Varje gång jag sakta, sakta och försiktigt sträcker mig efter fjärrkontrollen för att byta kanal rosslar han till och kisar upp mot mig för att se vad jag tar mig till.
-Du slår väl inte om, sluddrar han från kudden, jag tittar ju.
Med en suck lägger jag tillbaka fjärrkontrollen på nattduksbordet. Det är bara att vänta ut de där jäkla sändningarna. Ingen människa kan ju sova till ljudet av en hetsig sportkommentator som ser en målchans infinna sig.
Nu är det fotbolls-VM och därmed sportsändningar hela kvällen istället för bara en kvart efter nyheterna. Maken och yngsta sonen har parkerat sig ute i soffan, så fördelen är att jag har sovrums-tv:n helt för mig själv. Förnöjt läser jag tidningens tv-tablå, väljer ut något sevärt varpå jag nerbäddad bland kuddar och täcken ser fram emot en rofylld tv-kväll. Samtidigt inleds kvällens match ute i vardagsrummet och därmed det brölande som är så starkt associerat med samtliga matcher i detta Sydafrika-VM. Jag hör inte längre mig egen tv. Slänger irriterat täcket åt sidan och reser mig från sängen för att drämma igen sovrumsdörren med en smäll. Detta leder endast till en minimal reducering av tutandet.
Antar att maken och sonen måste ha tv:n på högsta volym för att själva uppfatta ens ett uns av det kommentatorerna försöker förmedla genom oljudet. För mig är det som att ha huvudet instucket i ett getingbo där jag ligger i sängen och lyssnar till dessa tusentals vuvuzelas som ljuder utifrån vardagsrummet. Hur kan detta få hålla på? Hur kan det vara lagligt? Varför förbjuder man inte dessa otäcka horn? Läser att de vanligen används vid fotbollsmatcher i Sydafrika, men att deras användning blivit hårt kritiserad pga risken för de hörselskador som ljudet från dem kan orsaka. Efter en stund somnar jag, förmodligen av ren utmattning.
Dagen efter och hemkommen från en lång arbetsdag sticker jag in huvudet genom ytterdörren. Inga vuvuzelas. Skönt! Glad i hågen sätter jag fart med middagsbestyren. Maken är ledig i morgon och kan därmed unna sig ett glas vin till maten. Dukar fram och kallar därefter familjen till middagsbordet. Häller upp ett stort glas rött vardera till mig och maken. Barnen får hemgjord läsk från familjens Soda Stream. Just som jag för glaset till munnen för att avnjuta denna röda, antioxidantrika och därmed enligt mig, hälsosamma dryck som somliga kallar rödtjut börjar det plötsligt bröla från makens sida av matbordet.
-Vad är detta för oljud nu då? undrar jag strängt och spände ögonen i maken.
Maken brände av ett finurligt leende från andra sidan matbordet.
-Jag laddade ner en vuvuzela-applikation till min iPhone.

Sommartider

I förra veckan var det skolavslutning för killarna. Den yngste sonen avslutar lågstadiet i Eriksbergsskolan för att till hösten gå upp i mellanstadiet (om det nu heter så fortfarande) i samma skola, medan den äldste sonen slutar i Eriksbergsskolan för att i sexan till hösten börja i Helenelundsskolan och därmed också i högstadiet. För femmorna var detta således en epok som gick i graven.
-Hur många av er har gått här på skolan ända sedan förskoleklass? undrade fröken högtidligt.
Nästan alla barnen räckte upp handen. Till hösten ska de blandas om i nya klasser med elever från Helenelundskolan och andra skolor. Lite trist kan jag tycka nu när de har byggt upp en sådan gemenskap i klassen. Trist också för oss föräldrar som skolan så stenhårt arbetat för att ska lära känna varandra. Detta för att underlätta för oss när barnen kommer upp i just högstadiet och börjar hänga ute om nätterna. Då är det ganska skönt att känna till vilka de hänger med.
Med ett vemodigt leende såg jag ut över alla förväntansfulla elever som satt och viftade med armarna i luften. Jag vände mig om mot maken för att säga någon, för att upptäcka att bredvid mig sitter också han ivrigt viftande med armen.
-Jaha, sa fröken undrande när hon upptäckte makens viftande från längst bak i klassrummet, har du också gått här sedan förskoleklass?
-Japp, nickade maken belåtet.
-Jasså, log fröken, gick du här uppe på Eriksbersskolan eller började du nere på Fågelsångsskolan (annexet, undertecknads anmärkning)?
-Poppelvägsskolan, förklarade maken förnöjt. Fågelsångsskolan hette Poppelvägsskolan då och låg nere på Poppelvägen.
-Intressant, sa fröken eftertänksamt. Då är det liksom en tradition i familjen, då att ha gått här på Eriksbergsskolan.
Efter denna historielektion förflyttade vi oss ut till skolgården där eleverna framförde sina avslutningssånger och på kvällen blev det picnic i Mässparken nere vid Cedervägen. Alla barn i 3C med familjer och fröken samlades för att grilla, käka samt spela fotboll eller brännboll tillsammans innan sommarlovet skulle ta fart på allvar.
Lille hunden Z, var förståss med. Inte helt nöjd med sällskapet, kan jag säga, utan passade på att visa sina sämsta sidor. I stället för att att leka med alla barnen, morrade han åt dem och satt och tryckte bakom makens rygg hela kvällen. Märkligt band de har byggt emellan sig, de där två. Tror båda känner en slags motvillig kärlek för varandra. Kan se dem sitta där rygg i rygg, utan att se på varandra, men ändå liksom känna ett slags tyst samförstånd. Precis som hunden är maken till viss del petig med vilka han väljer att verkligen umgås med. Kan kanske småprata en stund i mindre passande sällskap, men är då precis som hunden ganska snar med att visa tänderna. Denna kväll var det dock endast hunden som visade tänderna, medan maken turligt nog visade sig förnöjd. Chitchatade med fröken och de andra föräldrarna och vi kom in på det där med hur man måste ställa upp som förälder för barnens olika fritidsföreningar.
Har ju själv ställt upp som både parkeringsvakt och arbetat i café på uppdrag av yngste sonens fotbollsklubb, medan maken ställt upp som matchvärd. En av de andra föräldrarna och tillika yngste sonens fotbollstränare O, berättade att han vid ett tillfälle ställt upp som funktionär vid sin sons friidrottstävling och blev tilldelad uppgiften krattning av längdhoppsgrop. Nöjd över tilldelningen och i tron av att detta förmodligen inte skulle innebära något tyngre arbete gav han sig iväg till friidrottsarenan. Väl på plats blev han snart varse att krattning av längdhoppsgropen ändå var ett ganska ansträngande uppdrag. Efter flera åldersgrupper och sex hopp per deltagare kunde han konstatera att armarna var ganska möra.
-Man blev ju smått förbannad också när man såg deltagare som efter hoppet fortsatte springa i sanden ända till längdhoppsgropens slut, menade han. De kunde väl för fasiken ha tänkt på att vika av innan. Istället blev jag tvungen att kratta hela gropen igen efter dessa.
Vi andra föräldrar nickade instämmande åt den tanklöshet dagens ungdom stundom uppvisar. Kastade ett öga på mina egna smågrabbar som bekymmerslöst spelade fotboll på gräsplanen en bit bort. Vad skönt det var med sommarlov ändå. Inga måsten, inga krav, bara härliga tanklösa sommardagar.

Teknikens under

Så drar det igång igen, fotbollskalaset. Inte för att jag själv är så värst intresserad, men det engagerar resten av familjen. Maken och vår yngste sitter klistrad. Till och med vår äldste lyfter blicken från datorn stund. Våra tv-apparater går varma, för man kan ju naturligtvis inte enas om att titta på en tv tillsammans. Nej då. Maken måste se nere och killarna med kompisarna där uppe.
Jag minns när vi inredde vinden för sisådär en sju år sedan och därmed lät halva övervåningen bli till ett stort sällskapsrum. I ett rum på 36 kvadratmeter blev vår dåvarande 28-tummare en prick i hörnet och vi förstod både maken och jag att vi skulle komma att behöva något större. Som så ofta när jag befinner mig på resande fot passar maken på att fatta stora beslut. Så även denna gång.
Åter på hemmaplan kom jag knappt in genom ytterdörren. I vardagsrummet, innanför hallen stod något som syntes vara ett slags rymdskepp. Maken hade i min frånvaro inhandlat en stor-tv till övervåningen, men som han placerat i vårt betydligt mindre vardagsrum på nedervåningen. Och det var minsann ingen platt-tv. Allt hade väl varit frid och fröjd om maken på något sett varit svenskt lagom. Det är han nu inte när det kommer till teknik. Då ska det vara storslaget. I vardagsrummet stod en 55-tums tjock-tv med lika stor inbyggd högtalare undertill.
-Härligt!, sa jag ironisk. Hur hade du tänkt att få upp den till övervåningen?
Nästkommande vecka ringde maken på förstärkning i form av armstark kamrat, men hur de än puffade och skuffade kom tv:n inte upp på övervåningen. De var således tvungna att inkalla ytterligare förstärkning. Till deras hjälp slöt sig ännu en, men vad hjälpte det. Tv:n var för stor för att kunna tas genom den krök som vår trappa gör från hallen och upp till övervåningen. Det blev till att demontera trappräcket för att få upp schabraket.
När jag kom hem från jobbet en dag var tv:n dock slutligen på plats, men maken satt i trappen fullt sysselsatt med att spackla igen de rispor i väggen som tv:n gjort på sin väg upp. Jag betraktade honom med stort missnöje.
-Bäst för dig att det där blir ordentligt gjort, sa jag torrt nerifrån hallen medan jag ställde ifrån mig väskan och fortsatte in i köket för att ta i tu med middagsmaten.
Maken var emellertid sprudlande lycklig över sitt inköp. Tror att det var fotbolls-EM som var på tapeten då en tid efter att tv:n kommit på plats. In bjöds både den ena och den andra till den "fotbollsstudio" som maken inrättat på övervåningen med anledning av evenemanget. Från takbjälken vajade svenska flaggan och ölen stod välkyld på bordet.
Där uppe står den fortfarande, vår enorma TV. Om vi någon gång vill ha ut den igen får vi ta fram motorsågen, misstänker jag. Men inte idag, för nu är det dags för fotbollskalas igen.

Människans bäste vän

I grund och botten är jag för husdjur, speciellt i barnfamiljer. Barnen lär sig empati och att ta ansvar. Jag är också själv uppvuxen med diverse husdjur, alltifrån snigelsamlingar och akvariefiskar till marsvin, undulater, katter och hundar. Och självfallet ska mina barn få växa upp på samma sätt. När grabbarna föddes hade vi katter. Tre stycken för säkerhets skull. Jag hade två och maken tog med sig sin in i vårt dåtida samboförhållande. Nu har samtliga katter gått till sällare jaktmarker och killarna har istället akvariefiskar och varsitt marsvin. Utöver detta brukar det flytta in ett och annat djur vars hussar och mattar är på semester, såsom svägerskans tre marsvin och grannarnas lille jack russel Z.
Att ha marsvin är som att ha ett litet stall inomhus. Bland strö, hö och exkrementer frodas både det ena och andra. Vid ett tillfälle upptäckte vi en svampodling i marsvinsburen och häromdagen fann maken att ett gäng småflugor gjort sig hemmastadda bland stråna. Detta skapade en viss panik hos maken som hivade ut både bur och marsvin (de har en utomhushage ska sägas för att vi inte ska få djurrättsaktivisterna efter oss). När jag i all sköns ro svängde in på garageuppfarten hemkommen från arbetet, fann jag maken med vild blick och svettpärlor i pannan i fullfärd med storstädning av marsvinsburen. Marsvinens lilla hängmatta fick sig också en rejäl omgång när maken hängde upp den i torkvindan och piskade ur den med flugsmällan.
Väl färdig med sina åtaganden sjönk maken ner i trädgårdsfåtöljen ute på altanen med en kall öl och en lättnadens suck över att ha gjort slut på ohyran. Han hade väl inte suttit många minuter innan det plingade på dörren. Där stod grannen med lille Z, som kamperar hos oss medan grannarna själva tillbringar ett par veckor utomlands. Ivrig som bara en jack russel kan vara och med förväntansfull uppsyn stod så Z i hallen med allt sitt bohag i form av sovkudde och matskålar, koppel och bajspåsar.
-Vem vill leka, var är barnen, var förvarar ni era pinnar och bollar? såg han ut att tänka medan han sprang runt och undersökte sin tillfälliga bostad.
Grabbarna som hört att den lille gästen äntligen anlänt kom utfarande från dator- och tv-rum. Efter en kvart låg alla mattorna i en rynkig hög vid altandörren, stumporna som nyss tagits av men ännu inte nått fram till tvättkorgen var nu fulla med hål och på vardagsrumsgolvet låg en hög med flisor som alldeles nyss suttit ihop i formen av en träpinne. Lagom till sänggående hade hunden fått tag i en lurvig, uppblåsbar sittpuff som på alla vis skulle ruskas livet ur. Medan vi andra försökte få en blund i ögonen for lille Z runt i huset och bullrade med sittpuffen.
Dagen efter kliver jag upp tidigt för att hinna ut med jycken innan det är dags att ta sig till arbetet. Med ihålig blick klär jag på mig och hasar ut i köket för att sätta på kaffe så att det är klart när jag kommer tillbaka efter morgonrundan. Av hunden syns inte ett spår. Jag hasar tillbaka in i sovrummet. Kvar i sängen ligger lille Z, nu på rygg med alla tassarna i luften och med en förnöjd min över att slippa trängseln. Ler han inte till och med?
-Hörrö, ropar jag åt honom. Upp och hoppa om du ska ut.
Besvärat tittar han upp, gäspar med krullad tunga och reser sig sedan långsamt och sträcker på kroppen innan han motvilligt lämnar sängvärmen. Men när vi efter efter en lång arbetsdag vill sitta och slappa i kvällssolen ute på altanen, då ska lille Z leka. Missnöjd med vår passiva inställning till sällskapslekar hund och människa emellan, står han trampande och gnisslar och gnäller i änden på det rep vi bundit fast honom i.
-Ska man ha hund ska man ha en som kan ligga och ta det lugnt här vid mina fötter, konstaterar maken. En som inte äter och bajsar så mycket heller.
-Någon sådan hund finns inte, säger jag, annat än en gammal och sjuk en.
-Japp, svarar maken, en sån hund kan jag tänka mig. En gammal och sjuk en.