Vardagslyx

Jag älskar att cykla. Far fram som ett jehu genom Sollentuna och närliggande kommuner. Känner mig (och ser antagligen också ut) som Hedvig, hon som hade ugglan på taket, när hon rak i ryggen kom ångande på sin postcykel. Jag känner mig så lyckligt lottad som bor där jag bor. Inga mastiga backar att trampa uppför, bara långa rakor att sträcka ut på. Och jag vet vad jag talar om, kan jag säga, född och uppvuxen i Sundsvall som är allt annat än en cykelvänlig stad. Att cykla i Sundsvall, denna annars så trevliga stad, är som att köra halfpipe. Staden ligger nämligen inklämd nere i dalen mellan Norra och Södra berget. Själv bodde jag på Södra. Ibland på vintern när man skulle hem med bussen från stan, och då körde den inte rakt upp utan runt och mer utmed berget, var samtliga passagerare beordrade att ställa sig längst bak i bussen för att den överhuvudtaget skulle orka upp. Jag skojar inte. Ibland när man skulle ner till stan igen, så gick det inte att svänga på de hala vintervägarna. Istället bara gled bussen och man fick helt enkelt ta vägen om den gata där bussen behagade glida in. Tog ju körkort där uppe också. Gissa om man blev bra på "start i motlut".
Så är det inte i Sollentuna. Här finns vare sig mot- eller medlut. Därför cyklar jag oftast varhelst jag ska. Min absoluta favorittur är att cykla ner till Edsviken och utefter Edsviksvägen ner till båtklubbarna i Tegelhagen. Där tar jag in på skogsstigen som går utmed vattnet, genom polisskolans grindar (som håller öppet till sena kvällen) och hela vägen till Ulriksdals slott i Solna. Väl där tar jag mig ett glas vin på Slottscaféet innan jag cyklar samma väg tillbaka. Hur trevligt är inte det en varm sommarkväll med maken i släptåg? Jäkligt trevligt, kan jag säga. Detta är min i särklass främsta favorittur, då den ju också är kopplad till en belöning i form att ett glas vin i trevlig miljö. Är killarna med får de glass på samma café.
Maken försöker titt som tätt att få med mig på andra rundor. Ibland cyklar vi därför istället norrut, förbi Shell på Kanalvägen, utefter Sveavägen och Trädgårdsvägen, via kolonistugorna i Knista, under E4:an och förbi Bögs gård för att slutligen komma fram till Översjön i Järfälla. Trevligt även om det inte erbjuds något vin på slottscafé.
Men idag gick cykelfärden till Coopen i Häggvik. Det enda vin de hade där var matlagningsvin till fiskgrytan som tillagades senare på kvällen. Det får väl duga i väntan på att sjövägen till Ulriksdals slottscafé ska tina fram och bli cyklingsbar igen. Som jag längtar efter denna vardagslyx.

Vårtecken

Men vart tog våren vägen? Snön bara vräker ner här i Helenelund. Suck! Nu hoppas jag verkligen att mina teorier om att nyfallen snö hjälper den gamla kvarvarande att smälta bort. För på torsdag har de lovat våren tillbaka och därefter vill jag inte se mer snö.
Var i Väsjöbacken och åkte skidor i lördags. Motvilligt och med hängande huvuden fick jag med mig familjen. Tänkte att vi skulle ta vara på den sista snön och samtidigt passa på att vara ute lite i solen. Vilken dag vi fick. Perfekta backar, ingen liftkö och fika ute i solen. Om man blundade där man satt med sitt kaffe kunde man nästan låtsas att man var i Alperna, och att det inte var kaffe man drack utan jägertee. I brist på strohrom fick det bli kaffe.
Men visst har våren kommit till Helenelund. Både krokus och snödroppar blommar för fullt här hemma och i dikesrenarna lyser det gult av tussilago. Hörde på radion att tranorna anlänt till Honborgarsjön för sin sedvanliga trandans. Tranor lever i samma parförhållanden livet ut fick vi veta och att man därför inte tror att trandansen är en parningsdans utan snarare ett sätt att stärka förhållandet.
-Bah, utropade maken vid denna information. Det har dom ingen aning om.
-Så du påstår att du aldrig har struttat runt för att stärka ditt förhållande? undrade jag.
-Om jag någon gång struttat runt i något som liknat en trandans så ber jag så mycket om ursäkt, bullrade maken.
Kisande betraktade jag maken. Så vad är det om då, de där tidiga vårdagarna då det struttas runt i trädgården i snickarbyxorna? Är inte det en slags trandans? Något snickrande har det då i alla fall inte blivit. Med höjda ögonbryn lät jag saken bero. Ute ser det just nu ut som om det är ett tag kvar tills det är dags för snickarbyxorna. Idag låter jag påskfjädrarna hänga kvar och torka ute i träden. I väntan på våren.

Det är så trendigt i år...

Så var det dags för uppdatering av vårgarderoben. Inte för mig, men för husets unga herrar. Det ska vara ny vårjacka, nya gympaskor, nya mjukisar. Det var fasligt vad de växt under vintern.
Är det bara mina ungar, eller är jeans helt ute? Det betraktas närmast som ett straff att behöva bära byxor. Nu är det mjukisar som gäller. Dryftade saken med en branschkollega, vars barn går i privatskola inne i Stockholm.
-Samma sak där, svarade hon. Det är bara dyrare mjukisar.
Himlandes med ögonen lommade jag således efter äldsta sonen från butik till butik för att hitta vårjacka av rätta märket. Annars är det yngste sonen som är familjens modelejon. Av honom hade jag i uppdrag att hitta Adidas Condivo fotbollsbrallor. Troligen fick jag hjälp av högre makter med detta för jag hittade sista paret, som också råkade vara i rätt storlek. Resten av dagen var jag "världens bästa mamma".
Nåja, det var inte mycket annorlunda på min tid. Bergis och Mac Free, hette jeansen som gällde i lågstadiet. Någon som minns? Till min stora förtret var jag för liten för Puss & Kram. Oj, vad det grämde mig att de där superläckra jeansen med hög midja och knappar på framfickorna (har jag för mig att det var) inte fanns i min storlek.
I mellanstadiet kom de urblekta, ballongliknande jeansen som skulle bäras med militärskärp. Viktigt var också att skärpet inte var väl instoppat i hällorna, utan änden skulle istället hänga lite slarvigt utefter ena benet. Sedan kom trenden med målarbyxor, inköpta på Arbetarboden i Sundsvall, insydda nertill och färgade i någon pastellfärg. Superinne 1980. I alla fall i Sundsvall.
På högstadiet var det endast Levi´s 505:or eller möjligen 501:or som skulle sitta på. Alla andra nummer var töntiga. Sedan skulle jeansen sys in nertill innan de gick att använda. Och när de blivit välanvända skulle de lappas till oigenkännlighet och därtill sys ut med kilar i sidorna. För komplett outfit krävdes collegetröja. Eller gärna två, varav den övre hade ärmarna avklippta. Tror inte att jag hade på mig annat än Levi´s jeans och collegetröja under hela högstadiet. Collegetröjor hade jag dock i mängder och flertalet hade modifierats genom att få ärmarna avklippta, halsen uppklippt till båthals eller två som klippts av diagonalt på mitten och sytts ihop med varandra för en tvåfärgad effekt.
Kanske var det bara vi i Sundsvall med klent utbud i butikerna, som var tvungna att modifiera allt innan användning. Man kan ju annars tycka att det borde varit någon trendguru som fattat galoppen och designat kläder som gick att använda direkt.
I somras noterade jag med viss munterhet att hudfärgade nylonstrumpbyxor hade fått ett kraftigt uppsving och bars av i stort sagt alla tonårstjejer mellan 13 och 15 till korta shorts och ballerinaskor. Nylonstrumpbyxindustrin måste ju själva blivit tagna på sängkanten. Att efter mångårig tantstämpel och utan egentlig marknadsföringsstrategi, plötsligt vara tillbaka i trendfacket. Vad hände?
Nu, precis som då ter sig kidsen stöpta i samma form, det är bara formen som ändrats under åren.

Skev verklighetsuppfattning, eller...?

Jag har inte drabbats av någon större livskris än. Ingen åldersstress har ännu gett sig till känna. Nu undrar jag om detta egentligen beror på att jag inte har insett min verkliga ålder. När jag läser i tidningen om "kvinna i 40-årsåldern" så ser jag framför mig någonting annat än någon liknande mig.
-Jasså, en så gammal, tänker jag för mig själv.
Vad som emellertid fått mig att fundera är ungarna. De verkar inte ha samma bild av mig som jag har. Jag verkar ha gått från "när jag blir stor ska jag bli mamma" (sagt av min äldste son i småbarnsårsåldern) till "åh, gu´ va´ pinsam" (sagt av samma son mer nyligen). När hände detta?
Okej, jag läser inte Veckorevyn längre, men inhämtar motsvarande information ur Aftonbladets helgbilagor. Jag kanske inte kan nämna några EMO-band så där i all hast, men börjar ofelbart att headbanga vid tonerna av Iron Maiden´s "Number of the beast". Detta är ett men jag har kvar sedan tonåren, men som enligt min mening inte borde ge många vuxenpoäng. Kanske inte är speciellt trendig heller, men vad är det för fel på klassisk? En klassiker går väl aldrig ur tiden, eller?
-Tycker du att jag ser gammal ut? frågade jag således maken en morgon vid frukostbordet.
-Tja..., svarade maken dröjande. Du ser väl ut att vara i den åldern du är.
-Mäh, ser jag ut att vara jämnårig med Anna Skipper? undrade jag upprört.
-Mmjaa..., svarade maken tvekande.
-I så fall ser du ut som Fredrik Reinfeldt, pep jag i falsett.
Men det finns nog fler där ute med motsvarande skeva verklighetsuppfattning som mig. Skickade över länken på denna blogg till min gamla klasskompis från grundskolan.
-Jag fattade först inte att det var du som skrev, svarade hon tillbaka. 40 nånting, det låter så himla gammalt. Är det du, verkligen?
Tja, tänkte jag i mitt stilla sinne – och du.

Jag sköter mitt, jag

Jag hade tidigare en väldigt gul bil. Det var en bra bil på många sätt och ett av dem var att folk hälsade. Av den enkla anledningen att jag syntes. Nu har jag en grå bil, bland så många andra grå bilar. Ingen hälsar längre när jag far fram på gatorna i Helenelund. Jag hoppas och tror att det är för att jag inte sticker ut på samma sätt som jag gjorde i min gula bil. Jag syns inte längre. Men för en man syns jag fortfarande.
Vår relation började redan på den gula bilens tid. Ofta, om inte dagligen, passerade vi varandra. Jag på väg hem från mitt arbete, han på väg hem från sitt. Alltid någonstans mellan Love Almqvist och Granvägen. Jag minns inte hur det började, vem som tog fösta steget. Antar att det var så att vi sågs så ofta att det till slut blev ohållbart att inte hälsa, men vår relation utvecklades sedermera till att vi alltid hälsade.
Sedan bytte jag bil till min nuvarande gråa och folk slutade hälsa. Jag trodde nog att även hälsande mannen skulle missa mig, men han såg. När jag första gången passerade honom i min nya bil, kikade han bara upp som vanligt och vinkade glatt.
Jag berättade för maken om denna mystiska man som alltid hälsar så glatt och döm om min förvåning när maken direkt visste vem jag talade om.
-Jag vet precis vem du menar, svarade maken ivrigt. Ser honom ofta, om inte dagligen. Hälsar alltid.
Nu har det gått en tid av hälsande och det känns liksom som om vi borde ta vår relation vidare på något sätt.
-Vi borde bjuda in honom på en öl, sa maken en dag när mannen som vanligt passerade vårt hus glatt vinkande.
-Kan man det? undrade jag tveksamt medan jag såg efter mannen som försvann uppför Granvägsbacken. Vi känner ju inte honom.
Vad skulle han tro? Är det inte lite framfusigt att flyga på folk och bjuda in dem på öl? Speciellt de man inte känner. Vilka galningar skulle han inte kunna ta oss för?
Vi ser honom fortfarande, lite senare än vanligt kan jag tycka. Jag har ofta redan hunnit hem och är på väg ut med maken på vår sedvanliga kvällspromenad. Vi diskuterar honom. Var kan han tänkas bo, har han familj, barn också rentav, vad sysslar han med? Det enda vi tror oss veta är att han nog arbetar i Kista, men det kan ju vara så att han kommer hem med T-banan och att detta är orsaken till hans sena ankomst. Man kan ju undra vad han tänker?
-Där kommer hon hem igen. Jasså, han är redan hemma. Så där bor dom - båda två. Det är till att vara ute och motionera igen. Undrar om dom bjuder på en öl?
Nä, så tänker han nog inte. Han kanske inte ens dricker öl, även om han ser ut att göra det. Det är nog bäst att bara fortsätta hälsa, men därefter sköta sitt. Som vanligt. För tänk! Hur skulle det se ut om man plötsligt fick för sig att ropa till honom, inget ont anande och på väg hem efter en lång arbetsdag.
-Halloj där! Ska´re va´en stänkare?
Från bakom busken. Som ”grannen” i Beck-filmerna. Nä, det är nog bäst att bara sköta sitt.

En sån där dag...

Usch, vilken morgon. Den började bryskt med att jag hade sönder tv:ns antennkabel. För att se på morgon-tv var jag tvungen att dra ut antennkabeln från tv:n i sovrummet och flytta den till tv:n i vardagsrummet. Det är ju värre än på 70-talet då man var tvungen att stega fram till tv:n för att byta kanal. Ändringen från analog till digital tv har tagit mig längre tillbaka än någonsin. Vi har en tv på övervåningen, en på undervåningen och en i sovrummet, också den på undervåningen. Då vår satellitdekoder står på övervåningen, var man tidigare tvungen att springa upp dit för att byta kanal på den tv som står på undervåningen och som är kopplad till samma dekoder. För att befria oss från denna extra motion, köpte vi oss en tv med inbyggd digitalmottagare. Den fungerade ett tag, men gav upp mitt i vinter OS. Tv:n i sovrummet är kopplad till en antennkabel från fiberkabelanslutningen, så för att återigen kunna se på tv i vardagsrummet på undervåningen var vi tvungna att flytta antennkabeln från sovrums-tv:n till undervåningens vardagsrums-tv, varje gång man ville sitta och se på tv i vardagsrummet. Antennkabeln till fiberanslutningen löper från kontoret, så hur vi än gör så är det en massa sladd genom huset.
Bara detta arrangemang skapar en viss stress. Vad som hände denna morgon när jag skulle flytta antennkabeln från sovrums-tv:n till undervåningens vardagsrums-tv var att jag drog sönder kontakten när jag drog ut den. Uppretad rev jag ut sladden ur tv:n och tryckte ner den i lådan under.
-Vi kan flytta till hyresrätt, tröstade yngsta sonen som precis varit på besök hos sin faster i ny hyresrätt-tvåa. Då behöver man bara ringa på någon.
-Mitt WoW account är hackat, vrålar den äldsta sonen från bakom datorn.
Suck, ännu en sak att ta tag i. Det är ju jag som står för kontot för World of Warcraft.
Sammanbiten föser jag ut sönerna till bilen för att droppa av dem vid skolan innan jag åker till jobbet i Uppsala. Innan vi är iväg måste min kvarglömda matlåda, likaväl som yngsta sonens kvarglömda ryggsäck, in och hämtas . På vägen till skolan blir jag hindrad av grannens mycket breda bil. Vi kan inte mötas pga att kommunen inte har ploga vägarna tillräckligt breda för både mig och grannen. Försöker köra åt sidan in på en uppfart, men det räcker inte för grannen som får backa tillbaka varifrån hon kom. Hur tänker man när man köper en så bred bil när man bor bland småvägarna i Helenelund, undrar jag irriterat.
Droppar av killarna vid Eriksbergs torg, de får gå sista biten, och svänger norrut på Eriksbergsvägen. Där är sopbilen! Hur lång tid kan det ta att tömma sopor på Eriksbergsvägen? Länge, tydligen! Kön bakom ringlar sig oändlig, men sopåkarna gör sig ingen brådska. Varför måste de tömma sopor kl. 08.00 på en vardagsmorgon när alla ska till arbetet, tänker jag bittert.
Och alla dessa 30-skyltar. Leder de verkligen till det bättre? Är man inte bara mer fokuserad på dessa gatlopp som alltid utspelar sig vid de "midjor" som kommunen har byggt vid 30-skyltarna. Ska grannen eller jag hinna först igenom? Gasar, gasar och tvärnitar - nä, idag var det grannen som hann föst. Men i morgon...då tar jag honom.
Det är ett stort, fett, grått, tungt moln över Sollentuna den här morgonen när jag motigt rattar mig iväg mot Uppsala.
På vägen upp ringer jag maken för att få lite tröst och förståelse. Där kammar man noll.
-Man får ha vilken bil man vill, även när man bor i Helenelund, säger maken myndigt. Vi har ju en stadsjeep. Inte speciellt liten, den heller.
Och inga skulle bli gladare än sophämtarna om de fick köra på natten. Det är sådana gnällspikar som jag, får jag veta, som förhindrar detta genom att klaga på att sopbilarna stör nattsömnen. Va? När har jag klagat på störd nattsömn? Sover som en klubbad säl på nätterna. Faktiskt!
-Varje gång du ringer och även när du är gnällig, fnissar maken, gör det mig glad ändå.
Vilka kärleksfulla ord. Maken tycker allt bra om sin lilla fruga i alla fall, ler jag för mig själv. Gnällig eller ej.
-För jag har ändrat ringsignalen när du ringer, förklarat maken, till Surfin´ Bird.

I en klass för sig

Så är det snart dags för påsk igen. Såg att grannarna hade börjat pynta så smått. Var ute och handlade och passade då på att köpa med mig några små, luddiga påskkycklingar. Medan jag letade rätt på några tåliga blommor att förgylla barnens rum med nu när det börjar våras, passade maken på att förälska sig i en skapelse som inte var av denna värld. En slags växt var det, en taggig pinne med en topp som såg ut som en fotografiskt fryst explosion. Euphorbia lactea. Ja, ja den fick väl följa med hem.
Väl hemma åkte påskpyntet fram. Inget märkvärdigt, men lite kycklingar, någon tupp och så en gul bordsduk. Det är allt bra mysigt med storhelger. Väntar nog lite med påskriset i alla fall.
När det var klart satte vi oss ner, maken och jag, vid vår gula bordsduk med varsin dry martini och bara njöt av söndagens lugn.
-Den är helt i sin egna klass, suckade maken kärleksfullt betraktande euphorbian, som han försiktigt placerat i en kruka på bästa plats i köksfönstret.
-Det kan man lugn säga, svarade jag och undrade vad i hela friden han kunde ha sett hos den.
Maken reste sig för att ge föremålet för sin kärlek en skvätt vatten.
-Oj, såg du, sa han förvånat. Jag tyckte att den riktigt sträckte på sig.
Jag försökte se efter, men allt jag såg var en taggig stam som slutade i en slags uppkastning av växtmassa. Undrar just om det ska bli något mer av den där toppen, eller om den bara ska vara så där?
Utanför fönstret vräkte snön ner. Jag är av den tron att nysnö hjälper den gamla snön att töa bort fortare. Kanske för att den slaskar uppe på den gamla, som då luckras upp. Jag vet inte.
-Det är minus två grader muttrade maken. Jag tror inte att dina teorier håller.
-Du ska se, sa jag. Nästa vecka kommer det att töa undan riktigt duktigt.
-Dream on, svarade maken sarkastiskt.
Jag försökte locka fram lite vårkänslor hos maken med Vivaldis Fyra årstider. Undrade om han inte kunde höra hur vårbäcken riktigt porlade genom musiken, men han ruskade bara sammanbitet på huvudet, vände blicken mot fönsterbrädan och sprack upp i ett saligt leende.
-Av en helt egen klass, suckade han förnöjt.