Tillbaka i ekorrhjulet

Så var det 20 dag Knut och julen dansar således ut. Äntligen skulle jag vilja säga, för lika mycket som jag älskar julen i december avskyr jag densamma i januari. I januari är det nya tag som gäller och då vill man inte sitta och glo på någon gammal julgran. För att vara på den säkra sidan väntar jag aldrig så länge som till 20 dag Knut innan min jul dansar ut. Den brukar åka ut redan någon dag efter nyår. Så även i år.
Julen har emellertid varit fridfull. Mycket glögg, många julfilmer, spel och mys med familjen. Hur trevligt är det inte att inta soffan med en kopp rykande varm glögg och lyssna till när maken kommenterar film rörande tomtens existens.
-Fett ägd hon kommer bli, kuttrade maken förnöjt från fåtöljen vid film-mammans förklaring till film-barnet att tomten bara är en sinnebild för godhet och julens anda.
Efter flera år med samma julfilmer är maken förtrogen med att bevis för tomtens verkliga existens snart kommer att offentliggöras även i denna film.
I början av januari är det mest min egen existens jag funderar över. Efter inåt helsike för mycket onyttigheter i december bestämde jag mig för renlevnad redan då måndag efter nyår. Varför vänta. Detta föranledde förståss en oerhörd tristess. Borta är glöggen, julölen, nubben till sillen och mys med vin sent på kvällen. Borta är också Jansons frestelsen, köttbullarna, prinskorvarna, julskinkan och Aladdin-asken med sitt innehåll. Kvar är i alla fall jag, visserligen med en massa kilon tillövers, men med en plan.
I ren vredesmod över mina extrakilon drog jag igång med LCHF (low carb high fat) diet och efter några dagar var 3 kilo borta. Super! På så sätt kunde jag i alla fall återgå till arbetet i samma form som jag lämnade det. Nu när det gick så bra är inspirationen på topp och jag äter därför för närvarande enbart protein i form av kött, fågel och fisk samt sallad och grönsaker som växer ovan jord. Till detta räds jag inte en krämig sås. Och kilona fortsätter rasa. Detta ska jag nog stå ut med, tänker jag.
Bakom mig lägger jag julljus och tingeltangel. Nu är jag tillbaka i ekorrhjulet i full spinn.

Vinnar-glöggen

Det började dra ihop sig mot julfest på jobbet. Detta innebar att en vinnare skulle utses i den glöggtävling vi utlyst tidigare i höst. Redan i måndags började det tisslas och tasslas, en sista hand skulle läggas på glöggen, drycken skulle buteljeras, etiketter skulle tryckas. Men det har smusslats en hel del under hösten också, kan jag säga. Falska recept har lagts ut. Enligt ett av dem skulle forskningsavdelningen krydda sin glögg med musselspad och ansjovis. Lät inte troligt, tyckte vi på marknadsavdelningen.
Produktionsavdelningen har tigit som muren hela hösten. Man har inte kunnat ana att de ens höll på att ta fram ett tävlingsbidrag. Ett tag trodde jag de hade glömt av tävlingen helt, men så var inte fallet. Redan tidigt i går eftermiddag, samma dag som julfesten skulle gå av stapeln, rullade de in sitt bidrag på en vagn som de ställde till allmänt beskådande ute i lunchrummet. Då tävlingen var blind hade de naturligtvis förpackat glöggen i kartong med för ändamålet speciellt framtagen etikett. Då det var produktionsavdelningen som låg bakom bidraget så hade de naturligtvis sett till att få etiketten godkänd enligt företagets SOP (standard operating procedure). Vad hade man väl annat kunnat förvänta sig.
Vi på marknadsavdelningen backade upp vårt tävlingsbidrag med säljande handout och lättläst Directions for Use. Vi hade döpt vår glögg till Marknadens Bästa SharCodia och gjort fina etiketter i guldtryck. Lagom till tävlingsstart bar vi ut våra flaskor, som vi trodde innehöll tävlingens enda vitvinsglögg. Ack vad vi bedrog oss. I sista stund kom ledningsgruppen in med sitt bidrag - också en vitvinsglögg. Tävlingen kom således att bestå av fyra bidrag. Juryn bestod av ledningsgruppen själva, men i och med att det är jul och man ska vara glad valde övriga lag att inte åberopa jäv utan lät saken bero.
Högtidligt satte sig ledningsgruppen ner tillsammans med de olika bidragen runt ett av våra runda lunchrumsbord. Dryckerna skullen nu bedömas efter smak, kulör och arom. Efter en hel del sörplande, synande och sniffande hade de till slut lagt sina bedömande poäng på bidragen för de olika momenten, bedömningsformulären kunde samlas in och poängen räknas ihop.
Efter en stund nervös väntan kom poängräknarna tillbaka för ett delge oss vinnaren i 2010 års glöggtävling. Marknadens Bästa SharCodia hade kammat hem högsta poäng i såväl smak som kulör och arom och avgick således med den totala segern. Vilket jubel!
Som utlovat ska jag delge er alla receptet på årets vinnarglögg. Då det inte finns någon som helst anledning att lägga ner så mycket tid på endast en ynka flaska glögg så ger jag er härmed vårt recept på den uppskalade produktionssatsen.

Extrahera följande kryddor
-Torkade pomeransskal, en hel påse
-Torkade ingefärsbitar, en hel påse
-Kanelstänger, en hel påse
-Kryddnejlika, en hel påse
-Kardemumma, en hel påse

Samt denna frukt
-7 st sharonfrukter i klyftor
I en hel kvarting okryddat brännvin (37,5 cL) i en vecka.

Sila bort kryddorna och frukten från brännvinet med finmaskig sil, t ex tesil. Det var i detta läge som kollegan SK från produktionsavdelningen kom förbi och sa att vår dryck såg ut som urinprovet från en 80-åring, men vi lät oss inte nedslås av detta utan fortsatte vårt enträgna arbete mot segern.

Tillsätt därefter följande till brännvinet
-Vitt portvin, 1 flaska á 75 cL
-Torrt vitt vin, 4 flaskor á 75 cL eller ett 3 L´s lådvin
-Rörsocker, 6 dL
Häll upp drycken på flaskor alternativt i större glaskärl. Låt er inte nedslås av dryckens något grumliga karaktär.

Ni som har tillgång till en golvcentrifug kan snabbt pelletera debris och ta tillvara supernatanten. Övriga kan låta flaskorna stå och sedimentera med hjälp av gravitationen. Efter en vecka dekanteras därefter drycken försiktigt, försiktigt från bottensatsen. Ni bör nu ha en helt klar dryck, färdig att hällas upp på flaskor som etiketteras. Här har ni nu en gudagod dryck som med säkerhet slår undan benen på svärmor. I alla fall slog den knock på vår ledningsgrupp.

Ringar på vattnet

Ni vet det där uttrycket om en fjärils vinge som fladdrar i Kina och gör att det senare regnar i USA, eller hur det nu var. Det handlar ju om ringar på vattnet, det vill säga att en sak leder till en annan.
Vi hade några vänner över på glögg i lördags. Jag har ju min hemmagjorda som jag bjöd på till tonerna av julmusik. På kvällen åkte vi in till Gamla stans julmarknad för att titta på kommersen. Passade på att inhandla en större mängd torkat renkött, som går som smör i solsken hemma hos oss. Tidigare har man ju kunnat köpa detta torkade renkött i små skavbitar på snackshyllan på ICA, men det verkar inte finnas längre. Har kollat runt på flera affärer utan att hitta. Således inhandlades åtskilliga bitar till familjen att karva i en tid framöver. För att värma oss frusna själar hade maken tagit med sig en fickplunta innehållande Minttu. Kvällen avslutades på restaurang Michelangelo på Västerlånggatan innan vi tog pendeln tillbaka ut till Helenelund.
Vi hade killarna med oss och när vi klivit av tåget på väg ut från stationshuset kom de på att de skulle åka kana ner för barnvangsskenorna på trappen. Maken fick för sig att han också skulle pröva. Med siktet inställt på barnvagnsskenorna tog han sats och kastade sig ut för att i full fart glida ner för trappen. Nu gick det inte riktigt enligt plan för maken. Istället för att elegant landa nere vid trappens slut, slant han med fötterna och slog i bröstkorgen i trappräcket. Under våldsamma frustanden och grimascher tog han sig ut ur stationshuset med familjen hack i häl undrandes hur det gick egentligen.
När värken inta avtagit alls till söndagen förstod vi att han antagligen hade brutit ett revben. Detta bekräftades också i måndags under ett läkarbesök och maken blev sjukskriven till efter trettondagen.
-Var det någon knopp där på trappräcket? undrade maken idag vid middagsbordet.
-Nä, svarade jag med säkerhet i och med att jag i går kväll tagit en promenad förbi stationshuset för att inspektera olycksplatsen. Inga knoppar, bara ett slätt räcke.
-Underligt, sa maken tankfullt. Läkaren tyckte nämligen att det var konstigt att revbenet gick av på ett slätt räcke.
Han satt en stund och funderade över det där med blicken riktad ut i tomma intet.
-Då måste det ha varit fickpluntan som jag hade i fickan, sa maken. Revbenet måste ha slagit i precis på fickpluntan.
-Ja, synden straffar väl sig själv, sa jag ironiskt.
-Jag skulle ju egentligen inte alls varit där, fortsatte maken. Jag skulle ju egentligen ha varit och bowlat med RA i lördags, men han blev bjuden på 60-års fest och avbokade. Så egentligen är det RAs fel.
-Eller han som fyllde 60 års fel, kanske, svarade jag.
-Ja, fortsatte maken fundersamt, eller de som födde han som fyllde 60 års fel. Vad var det egentligen som gjorde att de valde att kopulera (makes ordval var egentligen "pöka", men jag valde att byta ut det mot kopulera) just då när han blev till?
Tillfälligheter är vad det är. En glimt i ögat hos man gör att en annan bryter revbenet 60 år senare. Så kan det gå.

Storögon och småtomtar

I fredags eftermiddag lämnade jag arbetet i Uppsala några timmar tidigare för att hinna iväg till landet innan fredagstrafiken. Väl hemma hade maken packat bilen med tomtar, granar, lampor och annat julpynt, mat och dricka och så förståss den livsviktiga glöggen. Bara för mig att slänga ihop lite kläder i en väska, fösa in alla i bilen och dra iväg söderut mot lantstället. Trafiken flöt på ända till Järva krog där det plötsligt tog stopp. Flera avåkningar, bärgningsbilar, polisbilar, etc hindrade trafiken. I baksätet började killarna gnälla om kvällsmat. Planen var att köpa med oss något på vägen att förtära i lugn och ro i stugan. Efter en timme i bilkö genom Stockholm ändrades dock planen. Väl på andra sidan stan bestämde vi oss för att käka pizza på någon pizzeria i närheten av lantstället ute i Gamla Tyresö. Självklart passade det inte alla i familjen utan vi var tvungna att ta vägen om McDonald´s i Tyresö Centrum för att plocka upp mat till den yngste sonen. När vi matta av hunger släntrade in på Pizzeria Prima Vera i Tyresö strand hade de klokheten att inte kommentera yngste sonens middagsval utan lät honom hållas.
När vi så äntligen var framme vid lantstället var vi tvungna att ta fram snöskyffeln för att över huvud taget ta oss in på uppfarten. Efter att ha skottat, burit in allt från bilen, fått in ungarna i stugan, slagit på värmen och varmvattenberedaren ägnade vi oss åt att julpynta. En kritvit julgran hade vi införskaffat som vi klädde med en slinga av små ledlampor och några lysande små snögubbar i halsdukar. Jisses vad fin den blev. Jag och yngste sonen hade för ändamålet tidigare pysslat ihop lite småtomtar, snögubbar och julmöss att pynta storstugan med. Dessutom hade vi köpt en ljuskon att ställa i hörnet.
Nöjda och belåtna med storstugan tände vi eld i kakelugnen, satte på På Spåret på TV:n och sjönk ner i soffan med en stor mugg varm glögg. Killarna fick julmust. Bäst vi satt där och beundrade vår juliga storstuga satte maken glöggen i halsen.
-Vad är det där? pep han och pekade på en liten, liten tomte som slunkit med de större tomtarna hemifrån köksbordet. Där kan han inte sitta.
-Nähä, var ska han vara då? undrade jag villig att flytta på tomten för att blidka maken.
-Han måste ju hem, svarade maken.
Förvånat vände jag mig mot maken för att vänta in fortsättningen på varför denna lilla tomte inte kunde få vara med och förgylla storstugan.
-Han har ju alla sina kompisar där hemma på köksbordet, fortsatte maken. Här är han ju alldeles ensam. Och kolla vilka "storögon" han sitter med.
Jag vände åter blicken mot den lilla tomten för att se vilka de där storögonen var som maken syftade på. Mycket riktigt var den lilla tomten omringad av tre större tomtar som jag och äldste sonen pysslat ihop redan året innan. Till ögon hade de sådana där vita plast bitar med pålimmade genomskinliga plastbubblor innanför vilka svarta plastrundlar fritt rullade.
-Han kan inte sitta där ensam med de där storögda tomtarna, sa maken och spärrade upp ögonen för att illustrera de storödga tomtarnas utseende. Vi måste ta hem honom till de andra småtomtarna.
Efter en stund somnade dock maken tillsammans med killarna framför TV:n. När de sevärda program för kvällen var slut och jag knuffat upp killarna på sovloftet samt lämnat maken i fåtöljen efter några misslyckade upplivningsförsök, gick jag själv till sängs.
När jag åter vaknade på morgonen låg hela landskapet inbäddat i ett vitt snötäcke utanför fönstret. Solen lyste svagt genom den disiga morgonen och speglade sig i vattnet nedanför. Jag satte på kaffe och lagade frukost till familjen. Efter att ha myst en stund i soffan packade vi ihop för att åter bege oss hem mot norrort. Jag gick en sista runda genom stugan för att se att allt var avstäng och inget var glömt. Då kom maken farande in i storstugan.
-Den här ska med också, sa han kort och slet hastigt med sig lilltomten från sin plats bland de storögda likarna.

Granen står så grön och grann i stugan

Hann knappt slå upp ögonen i lördags morse innan yngste sonen krävde att jag genast skulle ta mig upp ur sängen för att pynta hushållet. Bara att kravla sig upp. Kartong på kartong fick jag bära ner från vindsförrådet. Allt skulle fram. Julbyn till köksfönstret hade vi redan tjuvstartat med. Den brukar vi damma av straxt efter höstlovet. Vi började samla på de små husen under en period i USA. Tillbaka i Sverige hade vi lite svårt att hitta delar att komplettera med, men i och med att modern är bosatt i Tyskland hittade vi på en lösning. De små husen finns att köpa där nere också, så nu samsas huset som inrymmer "The Florist" med ståndet i vilket man säljer "heisse Maronen" i vår tysk-amerikanska julby. Det gör inget, stilen är i alla fall den samma. Med åren har det blivit en hel del hus, en kyrka, en bro, en skridskobana, lite människor sysselsatta med det ena och det andra, lite snötyngda granar och små gatlampor. Allt pryder nu varje jultid vår två meter långa fönsterbräda i köket.
Vidare skulle varje skåpknopp i köket dekoreras med en liten garntomte, ljusen i takkronan skulle prydas med juliga ljusmanschetter, tygtomtar, snökulor, fiberoptikbyar och halmbockar skulle placeras ut, trappräcket skulle kläs in med granslinga och som toppen på allt skulle till och med plastgranen kläs. En chock var vad som drabbade äldste sonen är han framemot lunchtid släntrade sig upp ur sängen, ner för trappen och in i det nu sprakande juliga vardagsrummet. Stackaren börjar bli van med sina julälskande familjemedlemmar.
Med ett litet avbrott för tennis med familjen var vi snart tillbaka för att fira in första advent. Vet inte om någon annan gör det, men det gör vi. På med glöggen och fram med julfilmerna. Jag tror vi har rensat marknaden på julfilm. Det är inte många vi inte har vi vår samling, så det är lika bra att sätta fart och beta igenom dem om vi ska hinna med de flesta innan julafton. För efter julafton är det kört. Vem vill se julfilm då?
Söndagen hade yngste sonen bokat till julhandel. Bara att kasta sig in i bilen så fort affärerna öppnade. Äldste sonen grymtade något otydligt som lät som ett nej från bakom datorn som svar på frågan om han skulle med.
Först var det jag och sonen som tillsammans drog iväg på jakt efter våra planerade julklappar till maken. Därefter bytte han förälder och fortsatte sin shopping med maken. Vid det laget var jag så upp i varv att jag fortsatte att beta av julklappslistan till familjen på egen hand. Efter flera timmars klappjakt träffades vi åter igen hemma. Maken hade inhandlat lussekatter på sitt håll och mitt bidrag var inhandlad lättglögg ifrån ICA. Det var allt jag kunde få tag i för den egenkryddade glöggen var för närvarande slut. Självklart har jag nya kryddor på extraktion i vodka, men det tar en vecka innan den är färdig att smaksätta vin med. Lättglöggen från ICA fick således duga.
Gissa om det var skönt att sjunka ner i fåtöljen med varm glögg och lussekatt för att fira första advent. Till och med äldste sonen gjorde oss motvilligt sällskap, inte helt nöjd med att behöva lämna datorn för att äta lussebullar med familjen. Lagom tills vi fick på Polarexpressen fick han dock nog och avlägsnade sig.
Nu är det måndag och med några dagar fram till helgen får vi lite andrum. Men på lördag är det dags för glögg och julmarknad med vännerna inne i Gamla stan. Sedan måste vi hinna ut till landen och göra lite juligt där ute också innan modern med make kommer upp från Tyskland.

Svanstatus

Jag är precis hemkommen från årets Medica-mässa i Düsseldorf. Otroligt vad den stan kan svälja människor. Omkring 150000 personer deltar varje år på Medica. Utställare är allt från hälsa och rehabilitering, till diagnostik och medicin. Vi deltog i Exportrådets Sverige-monter som ett av flera svenska biotech-företag.
Det är intressant att inrätta sig i det tåg av människor som varje morgon strömmar in till de 17 flera fotbollsplaner stora mässhallarna och på samma sätt strömmar ut ur dessa mässhallar varje kväll och på väg in mot "altstadt" för en bit mat och kanske en öl. Där travar de på led alla möjliga affärsmän och -kvinnor, de flesta med hög svanfaktor. Vi brukar roa oss på jobbet med att indela folk på en graderad skala alltifrån rufs till svan. En person, vanligtvis kvinna, med hög svanfaktor är en sådan som aldrig är fel. Hon är alltid rätt klädd, perfekt och ofta lite mer sminkad och med alla hårstrån precis där de är tänkta att vara. En kvinna med hög rufsfaktor däremot, är ofta mindre sminkad för det hanns inte med på morgonen, klädseln är lite mer åt det praktiska men bekväma hållet samt kan om hon har otur komma klampande med gylfen på vid gavel. Det skulle förståss aldrig hända en svan.
En av kvällarna i Düsseldorfs altstadt satt vi och diskuterade var någonstans på skalan vi förmodligen själva befann oss. Vår chef CAx och jag bestämde oss för att vi nog var mer åt rufshållet på skalan, men att vår kollega SD hade begåvats med en aningens högre svanfaktor än oss båda andra. SD i sin tur menade att man till mångt och mycket själv kunde bestämma var på skalan man skulle befinna sig.
-Det beror bara på hur mycket tid man vill investera i sitt utseende och hur man tar sig ut, menade hon med bestämdhet.
Jag och CAx kände oss inte riktigt övertygade om den saken. Visserligen kanske vi prioriterade sovmorgon högre än fler minuter framför spegeln på morgonen, men visst hade vi väl båda en vilja att sträva mot perfekthet? Det trodde inte SD på.
På väg hem till hotellet några öl senare kom jag ihåg att det nog fanns en geocache på vägen. Som tur var hade jag laddat ner koordinaterna till min telefons GPS, så det vara bara att sätta igång och söka. Vid vallgraven som delade Königsallees nord- och sydgående körfält skulle den vara. Precis vid en bro som förenade Schadowstrasses östra och västra delar skulle den finnas den där skatten med det passande namnet Kö, som Düsseldorfarna kallar sin shoppinggata Königsallee. Själva ledtråden var "gå in från väster, ta en paus och ta den därunder". I skydd av mörkret hasade jag mig därför nerför sluttningarna som kantade vallgravens västra sida, trevade mig fram utefter stenarna nedanför bron för att slutligen klättra upp i den handfatsstora fontän som hängde utefter brons västra sida. Fontänen var tömd för vintern och fylld med löv. För att hitta eventuella håligheter vari skatten kunde vara göms krafsade jag runt bland löven. SD sprang fram och tillbaka uppe på bron med min telefon för att hitta koordinaternas nollpunkt. Bäst som det var uppflugen i fontänen ivrigt krafsande bland löven hörde jag min chefs röst i mörkret.
-Jag tror inte vår företagsförsäkring täcker det där, informerade hon mig genom mörkret. Och om du ramlar ner i vattnet, hur får vi då upp dig? Vi har inget paraply med oss som vi kan haka fast dig med för att dra upp dig igen.
Efter en stunds idogt letande gjorde sig kvällens tidigare dryckesintag påmint och både CAx och SD började klaga på att det började trycka på. Motvilligt avslutade jag letandet, klättrade ner ur fontänen och tillbaka upp på Königsallee. Molloken över nederlaget promenerade jag och mina kollegor tillbaka till hotellet.
Redan kvällen efter var jag tillbaka med SD men utan CAx, som hade tagit ett flyg tillbaka till Sverige tidigare på kvällen. Denna gång hade jag haft ett dygn på mig att grunna över ledtråden och kunde därför gå direkt på skatten utan GPS-hjälp. SD blev så in i norden exalterad över upptäckten att hon genast kastade sig på telefonen och ringde upp CAx, som inget ont anande förmodligen fortfarande satt på flyget.
-Vi hittade guldet, vi hittade guldet! skrek hon till CAx mobilsvar varpå hon vände sig till mig med uppmaningen att även notera hennes namn på den papperslapp som skatten egentligen innehöll.
Jag gjorde så och för att fira knallade vi nöjda iväg till närmsta glühwein-stånd för att fylla på de muggar i form av snögubbar, som vi haft med oss och tömt under processen. Lyckliga över dagens framgång skålade vi med snögubbarna i glühwein och skrattade åt gårdagens fruklösa letande.
-Inte mycket svan hos dig igår när du stod där uppe i fontänen och kastade löv omkring dig, upplyste mig SD.

Peppar, peppar

När höstlovsveckan börjat lida mot sitt slut drabbades familjen av en fruktansvärt intensiv magsjuka. Först att insjukna var yngste sonen. Efter ett par dagar insjuknade även maken och äldste sonen. Själv bar jag kräkhinkar, tvättade sängkläder, nattvakade med kvidande barn och annat som hör kräksjuka till. Anledningen, som jag ser det, till att jag ännu står på benen är vitpeppar. Denna gamla beprövade huskur fick jag lära mig av en förskolelärare när killarna var små och fortfarande gick på dagis. Vid första tecken på magsjuka i min närhet trycker jag i mig 10 stycken vitpepparkorn. Sedan fortsätter jag med denna behandling morgon och kväll tills faran är över. Då jag ännu inte kunnat blåsa faran över för denna gång är jag i skrivande stund mitt uppe i vitpepparkuren.
Denna gång har jag även lagt till chilipeppar. Orsaken till detta är att modern ringde upp från Tyskland och berättade för mig om chilins positiva egenskaper för det mesta och däribland magsjuka. Tänkte således att det kan ju aldrig skada och slängde med lite chili också i min preventiva behandling. Man måste dock vara snabb med detta intag. För att inte bränna sönder munnen helt och hållet, klipper jag ner frukten med sax varpå jag hivar in bitarna så långt ner i svaljet jag kan få dem. Efter kastar jag in ett glas med vatten för att få ner bitarna i magen där de kan ligga och göra nytta.
Läste i en artikel i Expressen att chilin får magen att utsöndra slem som lägger sig som en hinna runt skadliga ämnen. Jag antar att slemmet kan lägga sig som en hinna även runt magsjukevirus. Kan hända har vitpeppar samma effekt på magens slemproduktion. Inte vet jag, kanske är det en ren placebo effekt. I sanningens namn så struntar jag i vilket. Huvudsaken är att det fungerar.
En annan orsak till att jag hållit mig fri från magsjuka på senare tid kan vara att jag under en semestervecka i Egypten lärde mig att nitiskt hålla mina och övriga familjemedlemmars händer konstant rena, att aldrig någonsin stoppa något i munnen med orena händer och, gud förbjude, aldrig, aldrig stoppa fingrarna i munnen. Detta är en sed som jag anammar även i magsjuketider. Men jag vet inte. När det var som värst för äldste sonen låg jag bredvid honom i sängen medan han pustade och frustade mig i ansiktet för att hålla kräkningarna stångna. Antagligen hade jag hela ansiktet fullt med magsjukevirus, men jag knep igen munnen, det gjorde jag. Faktum är att jag inte ens vågade slicka mig om läpparna utan att sanera mig själv först.
Jag tror på dagispersonalens huskurer. Har fått hjälp ett otal gånger där BVC fallerat. När äldste sonen fortfarande nyttjade blöjor och därav fick utslag tipsade fröknarna mig om Inotyol. Detta ullfett använder jag fortfarande som universalmedel mot hudåkommor av typen sprickbildningar och utslag och anser dess skyddande effekt vara svårslagen. När samme son vid ett senare tillfälle i treårsåldern blev hård i magen fick jag från personal rådet att ge honom en lättöl, vilket jag genast gjorde och problemet var snart ut världen.
Denne, min son är, eller var kanske jag ska säga för ju närmare han kommer tonåren desto mer introvert blir han, en mycket social varelse. Han sökte ofta kontakt med nya människor i sin omgivning och ventilerade gärna ämnen av en, enligt mig, mer kontroversiell natur. Så även den eftermiddag som följde på hans intag av lättöl till lunchmaten. I toalettkön i Kista Centrum, som det hette på den tiden, fick han ögonkontakt med en äldre dam. Efter att ha skruvat på sig en stund kunde han uppenbarligen inte hålla sig längre.
-Jag drack öl till maten idag, informerade han damen i kön.