Provocera mera

Jag gör vad jag kan för att hålla mig i form. Åker bil fram och tillbaka till arbetet, så någon naturlig motion blir det inte. Försöker hinna med dagliga promenader istället och väljer ett selekterat födointag. Hur kommer det sig att det här med val av kost är så känsligt? Inte helt ovanligt att omgivningen lägger sig i vad jag äter.
-Varsågod, ta en kaka till kaffet, uppmanar trugaren.
-Nej tack, jag äter inte kakor, svarar jag.
-Men en liten kaka kan du väl ta? Jag som har bakat och allt.
Jag gillar inte ens kakor. Ändå måste jag stå tillsvars över mina val i livet varje gång det kommer till sötsaker. En gång för alla; jag äter inte kakor, jag ogillar sockerkaka, muffins, kärleksmums och annat med sockerkakskonsistens, har inget behov av tårtor och bakelser. Jag är helt enkelt aldrig sugen. Så varför måste jag stoppa i mig bakverk bara för att det bjuds? Jag har aldrig gillat glass, inte ens som liten. Jag äter hellre något annat om jag får välja.
Det är inte heller alltid det går för sig. Jag har valt att i möjligaste mån välja bort potatis, pasta och ris till förmån för grönsaker och sallad. Försöker även få i mig mer proteiner och är inte rädd för fett i maten även om jag inte direkt öser på med det. Helt enkelt äta nyttig mat som gör mig mätt.
-Äter du inte potatis? undrar förståsigpåaren. Jag är övertygad om att man måste ha kolhydrater också!
Men är det inte det jag får i mig i grönsakerna, då? Jag äter hellre kolhydrater med lite färg som kan bidra med antioxidanter än tomma sådana såsom potatis, ris och pasta om jag får välja. Men det verkar jag inte få.
-Ska du bara äta det där? fnyser viktigpettern åt min lunchsoppa.
Hur mycket måste jag äta för att andra ska anse mig bli mätt? Om jag väljer att inta min soppa på kopp istället för att äta den med sked ur en tallrik, av den enkla orsaken att jag inte vill skvätta ner min vita blus med röd gazpacho, då äter jag för lite anses det. Ibland häller jag helt enkelt ut soppan i en tallrik i alla fall för att slippa diskussion.
Hur kommer det sig att jag alltid måste försvara vad jag väljer att äta? Varför måste jag alltid berätta att jag har ätit en stadig frukost tillsammans med killarna på morgonen för att jag tycker att det är en viktig stund vi på så sätt får tillsammans och att jag i och med detta kanske inte är vrålhungrig till lunch? Varför måste jag också förklara att jag väljer att äta en mer lagad middag med familjen för att jag tycker det är mysigt att sitta ner och höra vad alla har haft för sig under dagen och därför väljer en lättare lunch? Jo, det måste jag för vi är svenskar, vi äter stora luncher, så är det bara. Inget att diskutera!
-Jag tror inte på dieter som LCHF, kommenterar besserwissern min tallrik med kött, broccoli och bearnaise.
LCHF, undrar jag. Kanske inte har slagit personen i fråga att jag helt enkelt råkar gilla bearnaise. Och även om jag skulle gå på någon slags LCHF-kost, vilket jag gör ibland för att gå ner några kilo, så är jag säker på att jag som vuxen, frisk kvinna i mina bästa år kan klara av en diet under några dagar utan att tappa både hår och tänder. Känner förresten ett par stycken som valt att följa LCHF mer permanent av olika orsaker, men de stackarna är ständigt under kritik. Jag, för min del, kan inte se att någon av dem lider någon större nöd. Ändå kan folk inte låta bli att kommentera.
Att äta tillsammans med andra har liksom blivit ett spel för gallerierna.
-Ja, jag kan äta vad som helst utan att gå upp i vikt, skroderar självbedragaren och öser på med pasta och potatis.
Jasså, kan jag tänka, i och med att jag råkar veta att samma personer många gånger skippar middagen helt. Men hemma är man i skydd för granskning. Där är det ingen som frågar. Det blir liksom lättare då.
Har en bekant som valt bort alkohol helt. Hon berättade att detta provocerade folk och att hon ofta tog som nykter alkoholist trots att detta inte var orsaken till hennes avhållsamhet.
-Tycker du inte om vin? undrar någon. Men ta en öl istället!
-Jag tycker om både öl och vin, svarar hon, jag har bara valt att avstå.
Att människan inte dricker alkohol betyder antingen att hon har problem med spriten eller så är hon religiös. Så måste det vara! Att frivilligt avstå är inte ett alternativ. Att hon kanske anser att det bara inte är nyttigt för henne eller att hon inte mår bra av att dricka alkohol är inte förklaring god nog. Hon kanske får ont i huvudet av rödvin, blir lös i magen av öl eller bara inte gillar att vara bakis. Varför måste det utredas och granskas?
Var ute och reste med maken för en herrans massa år sedan, precis när vi blivit tillsammans. Vi var två par på bilsemester i Europa och hade stannat för lunch på en restaurang vackert belägen uppe i österrikiska alperna. Alla valde att beställa wienerschnitzel utom jag som valde en naturschnitzel. Jag gillade helt enkelt inte panerat kött efter att som liten ha kuskat fram och tillbaka över Östersjön med dåvarande finlandsbåtar som gick från Umeå mestadels och ibland den från Sundsvall till Vasa och endast haft blöt wienerschnitzel med ledsna pommes fritts eller sönderkokta köttbullar med smaklös mos att välja på.
-Du ska alltid vara annorlunda, muttrade maken.
Hade ingen lust att dra upp min svåra barndom på finlandsbåtarna just då. Gav honom istället onda ögat varpå han tystnade och har aldrig kommenterat det sedan.
Wienerschnitzel har jag lärt mig att äta på senare tid, köttbullar äter jag men fortfarande aldrig med mos och pommes fritts väljer jag bort helt.
Här om dagen satt jag och maken ute på altanen och insöp den sista sommarkvällssolen. Vi kom att diskutera ett par vi är lite bekanta med sisådär på avstånd.
-De har varit tillsammans länge, sa jag.
-Fattar inte hur hon stått ut så länge, svarade maken.
Han tog en klunk av vinet, kisade in i solen varpå han fortsatte.
-Men, jag har ju också vant mig vid dig och dina avvikande beteenden.

Grimasera mera

Tillbaka i arbete igen efter semestern. Kan bara konstatera att effekten av de åtstramningar som gjordes proaktivt i våras för att undvika solbadande på undanskymd plats i vassen, är nu så här i efter-semestern-tider helt utraderad. Det har väl blivit lite mycket av det goda här på sistone, får jag väl erkänna. Ett och annat glas vin, en gräddig sås nu och då, gott bröd och till och med en och annan potatis har väl slunkit ner när det inte borde ha gjort det. Ja ja, det är bara att ta nya tag. Man ska väl se fin ut under resten av året också.
Blev sittande kvar i soffan efter nyhetsmorgon här om dagen och kom av den anledningen att titta på The Doctors på TV4. Just denna morgon var Cynthia Rowland gäst i studion. Cynthia berättade hur hon höll sig rynkfri med hjälp av ansiktsgymnastik. Genom dagliga ansiktsövningar kan man undvika att behöva ta till kniven för att släta ut anletsdragen, menade hon. Kan ju vara nått att pröva, tänkte jag.
Sagt och gjort, googlade mig fram till några passande övningar för mina dagliga rutiner.

Övning 1: Le brett med öppen mun genom att dra upp mungiporna mot öronen, men slappna av i ögonen, håll 10 sekunder, upprepa 4 gånger.

Övning 2: Dra in kinderna så att en fiskmun bildas och försök därefter le, håll 10 sekunder, upprepa 4 gånger..

Övning 3: Lyft upp hakan med munnen lite öppen och tryck upp tungan i gommen, håll 10 sekunder, upprepa 4 gånger.

Övning 4: Tryck ut underkäken till ett kraftigt underbett, håll 10 sekunder, upprepa 4 gånger.

Övning 5: Fyll ena kinden med lyft och flytta därefter luften fram och tillbaka mellan kinderna 10 gånger eller tills luften tar slut, upprepa 4 gånger.

Övning 6: Tryck upp ögonbrynen med fingertopparna, blunda och tryck tillbaka ögonbrynen med pannmusklerna, håll 10 sekunder, upprepa 4 gånger.

Passande tid för dessa övningar är i bilen på väg till arbetet på morgonen. I alla fall övning 1 till 5, nummer 6 gör jag någon gång under dagen då jag inte sitter bakom ratten. Detta för att undvika olyckor. Jag har c:a 30 minuters bilväg från hemmet i Sollentuna till arbetet i Uppsala och något ska man ju sysselsätta sig med. För säkerhets skull brukar jag vänta med mina övningar tills efter att jag har passerat Arlanda. Mellan Arlanda och Uppsala är det betydligt mindre bilar på vägen, därmed mindre omkörningar och därför mindre risk att bli upptäckt. Man vill ju inte skrämma slag på sina medtrafikanter så där direkt på morgonen. Kan tänka mig att blodet skulle stelna i ådrorna på en och annan som genom att snabbt ögonkast in i min bil fick se mig i full färd med att genomföra övning 1. Nej, det vore en skrämmande syn med risk att orsaka dikeskörning av betraktaren.
Tänkte att jag skulle ge mina övningar några månader i alla fall, så kanske jag är slät som en baby-bak i ansiktet lagom till jul. Den som lever får se.

Semestertider

Semestern börjar gå mot sitt slut. Denna sommar kan man verkligen inte klaga på. Vi har fått sol, bad och flera möjligheter till att bara umgås. Skönt!
En del små missöden har den också bjudit på. Ingen sommar utan lite skrubbsår. Som exempel kan väl nämnas den kvällen när maken kände sig ung och stark. Vi hade bastukväll nere vid havet ute på landet. Ångan stod tät inne i bastun och vi varvade varma bastubad med dopp i det betydligt kyligare havet. På flytbryggan lekte maken herre på täppan med barnen. Vid en våldsam glädjeyttring, troligen utlöst av att faktiskt ha blivit sisten kvar på bryggan, fick maken plötsligt för sig att slå en bakåtvolt. Själv låg jag och flöt mellan bastubryggan och flytbryggan och tänkte inte mycket på det förrän jag fick se maken under stor ansträngning, gnyende försökte ta sig in mot land. Han hade fått en bristning i magmuskeln och fick se sig som uträknad en tid framöver. De närmaste dagarna efter ”olyckan” sågs han gnällande hasa runt i trädgården.
-När ni gör illa er då gör ni det ordentligt, konstaterade yngste sonen med förebrående blickar åt mig och makens håll.
Råkade själv ut för en olycka tidigare i sommar. Skulle hjälpa grannen med att måla huset. Vi var ett helt gäng faktiskt som hade samlat oss till en arbetsinsatts hemma hos grannen denna dag. Höll på att måla ovanför balkongdörren och skulle bara flytta ner stegen en bit för att komma åt det sista där stegen stått lutad. Detta gjorde att stegen kom att stå för flackt och efter en stund började den glida ner för väggen och jag ramlade handlöst med stegen ner i marken under. Slog upp ett stort jack i pannan, som fick sys med 16 stygn, samt fick några mindre blessyrer på benen. Åkte in till Karolinska sjukhuset för att plåstras om, men var på benen igen efter några timmar.
Under hela denna tid hade äldsta sonen suttit hemma och spelat dataspel med hörlurar på och var därför ovetande om vad som hänt. Maken hade vid flera tillfällen försökt kontakta honom utan att lyckas. När jag väl var hemma igen och stod i hallen med huvudet i paket och kläderna röda av blod kom han släntrande ner för trappen och synade mig uppifrån och ner.
-Du ser ut som ett ollon, var hans enda kommentar innan han försvann tillbaka upp till sitt spelande.
Jag kan väl i viss mån hålla med yngste sonen. För några år sedan var jag mer eller mindre skråmfri. Idag är jag sydd både kors och tvärs efter diverse brutna armar och sönderslagna pannor. Maken ser i alla fall på ytan skråmfri ut. Han har satsat på inre skador såsom brutna revben och magmuskelbristningar. Man blir väl inte yngre, antar jag.

På kalajs i Sköndal

Vi var bortbjudna på fest i lördags hos vänner i Sköndal, jag och maken. Det brukar alltid bli ett sjuhelsikes drag på festerna i Sköndal. Senaste festligheterna hos samma vänner var för sisådär en tre år sedan. Det var mat och dryck i partytält, mingel och mys i trädgården, allt i glada vänners lag. Vill minnas att det var 40-årsfest den gången. Vad kvällen led förvandlades altanen till dansgolv, som snabbt fylldes av partysugna, medan CD spelaren vrålade på högsta volym så det ekade mellan småhusen. Det var knökfullt på dansgolvet, vill jag minnas, händer i luften och röster som skrålade i takt med gamla 80-talsdängor. Lockad av feststämningen fick vi framemot småtimmarna besök av ett gäng ungdomar på mopeder som nyfiket tittat förbi i förhoppning om FF-fest. Döm om deras förvåning när de möttes av ett gäng medelålders som väsnandes hoppade runt, mer eller mindre, i takt med musiken där uppe på altanen. Kanske inte vad de hoppats på.
Under festligheterna i lördags träffade jag på ett par av grannarnas som då vid de tidigare festligheterna varit nyinflyttade i kvarteret. Oroligt hade de lyssnat till musiken och skrålandet ifrån tomten bredvid.
-Det är studentfest, gumman, hade maken försökt lugna sin smått oroliga unga hustru där de stod och kikade bakom gardinen, det är bara studentfest.
Så var alltså inte fallet. Det hade varit 40-årsfest då och i år var det alltså dags för 43-årsfest och de då nyinflyttade grannar var denna gång själva inbjudna. Stämningen var hög redan från första stund. En av kvällens många begivenheter inträffade redan efter välkomstbålen när en av gästerna lite oförsiktigt satte sig i en trilskande hängmatta av garn. Med vinglaset i högsta hugg fick han väl för sig att han skulle luta sig tillbaka där en stund. Nu slumpande det sig så att hängmattan inte vecklat ut sig ordentlig och därför inte erbjöd tillräckligt med ryggstöd. Istället slog karln en bakåtvolt ner på gräset bakom medan vinet i en sammanhållen kaskad flög ut ut glaset. När jag vände mig om för att se vad som stod på där bakom i hängmattan fick jag se honom ligga på rygg i gräset med rödvinet sakta rinnandes nerför de bara vaderna.
Saken var inte ur världen med detta. En stund senare gjorde han ett nytt försök med hängmattan, denna gång noga med att veckla ut den ordentligt innan han lutade sig tillbaka. Vad han dock inte uppmärksammat var att även garnet i hängmattan fått sig en rejäl dusch av rödvinet. Detta resulterade i att när han väl reste sig hade shortsen sugit upp rödvinet ur hängmattans garn med resultatet att han resten av kvällen fick gå omkring och se ut som en nätad kassler där bak. Det är dock inget som spelar någon större roll i glada vänners lag.

Geocaching på blodigt allvar

Det där med geocaching, det kan vi i alla fall komma överens om att det är en teknologisport för vuxna nördar. Barn tycker det är roligt att rota runt lite här och där efter skatter, men hittas de inte ögonaböj så falnar intresset ganska snabbt. Så är det inte för oss vuxna. Vi kan söka och söka och hittar vi inte så återkommer vi en annan dag. För oss är det seriöst, eller som grannens lilla A, 10 år la fram det:
-Jag har hört att du tar det där med geocaching allvarligt, sa hon medan hon kisande spände ögonen i mig.
Det kunde jag inte förneka. Istället tog jag med henne, sonen och sonens vänner på en runda. För vi vuxna behöver barnen i detta. De fungerar som förkläden. Ingen undrar varför man som vuxen kryper runt, runt flera varv runt en björk medan man krafsar i jorden runt dess rötter om man har barn med sig. Ensam under björken skulle man få menande blickar från omgivningen, kan jag lova.
Jag pratade just om detta med kollegan SK på jobbet tidigare idag. Han brukar inte ta med sig barnen ut, de är vuxna och anser förmodligen att pappa är pinsam. Istället har man med sig hunden. Ingen funderar varför man vandrar runt samma hus 10 varv om man har hunden med. Man kan ju alltid skylla på att hunden vill.
Pinsam tycker också maken att jag är som jag håller på. Vi var precis nere i Ulm, Tyskland på semester och då var det förståss läge att passa på att cacha lite. Hade sett ut en fin gömma i Altstadt. Vackra Altstadt med sina smala biflöden till Donau som stillsamt rinner under små, pittoreska broar mellan korsvirkeshusen. Dessvärre låg skatten ganska centralt placerad i gamla stan och platsen var utsatt för mycket "mugglare" som förfriskade sig på ett intilliggande fik.
-Jag tror ingen såg att vi tog den överhuvud taget, förklarade jag nöjt för maken efter väl förrättat värv.
-Du tror inte alls att någon tyckte att du hade en smula avvikande beteende där du satt och stirrade in i en cykel i flera minuter? muttrade maken.
Vi letade lite fel först, måste jag medge. Trodde att skatten kunde finnas någonstans på en cykel som stod fastsurrad på en lite bro. Vi hittade cachen senare på en närliggande bro, magnetisk under ett fönsterbleck. Snyggt! Maken höll sig en bit ifrån.
-Efter att jag själv stått och stirrat på samma forell i tretti minuter medan ni letade skatter, började folk tycka att till och med jag visade på ett avvikande beteende, fortsatte maken. Ska han ta livet av sig, eller?
Men maken, han kan ge igen, han. Ikväll var vi på ICA och handlade. Vi hade samlat ihop allt utom tandpetare och var på väg till kassan för att betala. Var kunde de där tandpetarna vara?
-Jag kollar här efter tandpetare, ropade maken några hyllrader bort och pekade in i djurmatsgången.
Jag nickade och fortsatte leta på mitt håll.
-Kattmat, fortsatte han medan han försvann in i gången, det brukar fastna mellan tänderna.

Sommarplågor

I morse nöp jag bort årets första fästing ifrån knävecket. Suck, dessa sommarplågor är tillbaka. Tydligen ska det bli ett riktigt bra fästingår också. För fästingarna alltså. Har svår att föreställa mig att någon annan skulle anse att ett år med mycket fästingar skulle klassas som ett bra år, annat än fästingarna själva. Vad är de egentligen bra för? Är det något annat djur som äter dem och som i sin tur skulle dö ut om man tog bort alla fästingar. Faktum är att jag bara kan komma på en organism som gynnas av fästingarnas vara, nämligen Borrelia-bakterien. Antar att den behöver fästingen för att förflytta sig mellan sina offer. Möjligen också TBE-viruset, men det kan man väl knappast kalla för organism, va? Och vem skulle sakna Borrelia-bakterier och TBE-virus om de försvann pga att fästingarna utrotades? Ingen!
Maken kom nyduschad in i sovrummet för att inspekterade sin smått ludna lekamen.
-De där fästinghalsbanden som man sätter på hundar, funkar de på andra arter också? ville han veta.
-Vet inte, svarade jag. Har inte katter och hundar olika fästingprodukter?
Han kikade runt i knävecken, kände bakom öronen och på andra ställen som fästingar med förkärlek använder som ankringsplatser.
-Hur funkar de där produkterna egentligen? undrade han vidare.
-Vet inte hur det är med hundhalsbanden, svarade jag, men de där dropparna som man sätter i nacken på katter sprider sig väl i hudfetterna.
-Tror du att ett sånt där halsband skulle funka på mig? frågade han och tittade förväntansfullt upp på mig där jag satt uppkrupen under täcket och betraktade hans förehavanden.
-Nä, svarade jag kort. Om katter och hundar har olika produkter, så passar nog deras inte på dig.
Med värmen kommer myggen också. Just precis när kvällarna börjar bli ljumma och sköna för utomhusmiddagar och man gärna dröjer sig kvar på altanen med ett glas vin, då kommer de inandes. Nu ska jag i Sollentuna inte klaga, kanske, om man tänker på de stackarna som bor i området vid nedre Dalälven. Hörde på nyheterna att det var kraftbolagens fel, de där stora mygginvasionerna de har där uppe. Myggornas existensberättigande kan jag i alla fall motivera. Många fågelarter lever av mygg, men fästingar äter de väl ändå inte.
Det ska visst bli getingsommar i sommar också. Det tjocka snötäcket ska visst ha varit gynnsamt även för dessa gynnare. Även dessa insekter har en viktig plats i naturen genom att de t ex pollinerar växter när de suger nektar ifrån dem.
Djur och växter vill vi ha av flera skäl. Förutom att djur ingår i näringskedjor och växter tar upp koldioxid och i gengäld skänker oss syre samt att de båda används som näring av oss människor, så skänker de även oss människor njutning och välbefinnande bara genom sin existens. Vem uppskattar väl inte fåglar i sin trädgård och att odla vår trädgård rekommenderades vi redan av Voltaire. Men fästingar, de är bara en ren ock skär sommarplåga. Finns det verkligen inga halsband för oss människor?

Trygga räkan

Joakim Arhammar heter en kille som under en tid har haft en sida på Facebook som handlar om folk som sjunker fel texter i olika låtar. Nu har han gett ut en bok som heter Trygga Räkan. Jag lyssnade på en intervju med honom på TV4's morgonprogram där han bland annat tog upp några roliga felsjungningar ur sin bok. Till exempel var det en medelålders pappa som istället för att sjunga "en papaya coconut", som Kicki Danielsson sjunger i sin låt, sjöng "först partaja, sen godnatt". Inte helt ologiskt kan jag tycka. Texten hade lika gärna kunnat vara så.
Nyligen skrattade jag gott åt en sökande till Bulgariens "Music Idol" som framförde Mariah Carey's "Ken Lee" (!?). Idoljuryn stirrade förbluffade på den sökande och undrade förbryllat vilket språk hon egentligen sjöng på? Och vem har inte lett lite åt Eilert Pilarms tolkningar av gamla Elvis-favoriter?
Nu hände det sig så att jag här om dagen själv blev offer för en liknande händelse. En kväll hade jag kommit att lyssna på Noice' gamla hit "En kväll i tunnelbanan", som jag till min stora lycka hittat på Spotify. Säg vad som inte finns på Spotify. Massor av gamla favoriter har jag hittat. Som exempel kan nämnas några gamla Sundsvallsband, såsom Rasta Hunden och Brända Barn, kända på tidigt 80-tal. Men denna kväll var det "En kväll i tunnelbanan" som låg på på högsta volym medan jag förberedde middagen.
-Tåget...glider in på stationen, sjöng jag så det darrade i stekpannor och dricksglas.
Jesses, hade vi inte alla varit like förälskade i Hasse Carlsson också? Jo, visst var det så. Jag vill minnas att jag var 11 år där hemma i Sundsvall. Noice hade precis slagit igenom och var sååå spännande.
-Människor...kliver av på perrongen, skrålar jag vidare tillsammans med Hasse Carlsson.
Gyllene Tider slog igenom ungefär samtidigt. Jag gillade dem också. Hade till och med varit och tittat på dem när de spelat på Parken. Kommer ihåg hur det rapporterades i tidningen om hur tjejer i publiken svimmat under deras spelningar och fått bäras ut på bår.
Det blev väl aldrig två läger mellan de som gillade Noice och de som gillade Gyllene Tider, som det blev på 60-talet mellan Beatles-fans och de som gillade Rolling Stones. Det var okej att gilla båda och det gjorde jag.
-Högt uppe ovanför för mig, en kamera letar i mängden, ser mig själv på en ruta, står där och väntar på trycket, sjöng jag medan jag dukade bordet.
-Trycket? undrade maken som precis kommit in i köket. Vilket "tryck" väntar han på, menar du?
Abrupt slutade jag sjunga och vände mig till maken för att förklara hur läget varit där nere i tunnelbanan 1980.
-Ja, de väntar på att det ska hända nått liksom, förklarade jag. Att kvällen ska dra igång, liksom.
-Han väntar på "tricken", upplyste mig maken, född och uppvuxen i Stockholm.
Snopen stirrade jag efter maken som vänt och nu vandrade tillbaka ut ur köket. Vid en grundligare genomlyssning av Noice' gamla hitlåt kunde även jag konstatera att Hasse Carlsson väntade på "tricken", en okänd benämning, i alla fall för en på 80-talet 11-årig sundsvallstjej, på ett mer känt färdmedel.