Onda andar i garaget

På Valborgsmässoafton tänder vi eldar av olika skäl varav ett kan vara att skrämma bort onda andar och liknande otyg. I år känner jag att jag har anledning att tända en eld just av denna orsak.
Hemkommen från jobbet efter en tvåveckorsperiod av obrutet arbetande blandade jag mig och maken varsin kall draja, som var tänkt att inmundigas ute på altanen i vårvärmen. Ställde ifrån mig glasen på altanbordet för att hämta stolskuddarna, som vintervilat i garaget i väntan på en ny vår. Glatt visslande knallade jag så ut i garaget med en lätt nick mot grannen till hälsning. Arbetade mig fram genom bråten mot kuddarna som legat i en hög över ett gammalt bord, bara för att upptäcka stora hål i dem genom vilka stoppningen dragits ut. Vad hade hänt här, då? Tyckte mig höra ett knaprande ljud längre ner i kuddhögen och lyfte därför lite lätt på de övre kuddarna för att finna ut orsaken till knaprandet. Ut for en hårboll som skjuten ur en kanonkula, nuddade min axel innan den for vidare över garagegolvet in under några hyllor. Då blev det fart på mig. Med ett skri flög jag ut ur garaget. Skräckslaget flämtande och med vild blick drämde igen porten med en smäll bakom mig. Grannen, som rofyllt flanerat runt i sin trädgård, ryckte till vid det plötsliga ljudet och kastade en förundrad blick åt mitt håll.
Med långa, bestämda steg och med rest ragg hastade jag in till maken.
-Va´ fan är det som bor i garaget? vrålade jag från hallen och in i huset.
Maken kom skyndande för att se var som stod på.
-Jag blev överfallen av en hårboll ute i garaget, fortsatte jag flämtande, och jag tror att den har ätit hål i kuddarna till utemöblerna också.
-Jaha ja, en mus, förklarade maken. Det bor en mus där ute. Ville inte säga något tidigare, men den har inte bara ätit av kuddarna. Den har också omstrukturerat skosnörena på mina snowboardpjäxor till små dörrar som den täppt till pjäxorna med. Det gör inget, fortsatte han, snörena var ändå för långa.
-För långa? utropade jag ilsket. Det är ju pjäxor för flera hundra spänn. Vad mer har den gett sig på?
En närmare besiktning av garaget avslöjade fler spår av musen. Bland annat hade den legat och kalasat på fröer i mina slalompjäxor, gnagt på stoppningen i min skidhjälm, sågat av och kastat ut delar av fodret i makens skridskor och bajsat i killarnas snowboardpjäxor.
-Nu är det krig, väste jag med käkarna hårt sammanpressade. Var får man tag på råttgift i stora mängder?
-Lugna dig lite, försökte maken som är en djurvän av stora mått. Så farligt är det väl inte.
-INTE? pep jag i falsett. Den har ju förstört saker för tusentals kronor. Den ska ut!
Maken lyckades lugna mig så pass att jag lovade låta saken bero för ikväll och istället ägna mig åt at ta emot grannarna som skulle titta in på ett glas vin innan vi gemensamt cyklade ner till scouternas majbrasa i Tegelhagen för att fira in våren. Innan avfärd värme jag O´boy som jag blandade Minttu i och hällde upp på termos för att ta med till brasan som förfriskning till oss vuxna. Så hoppade vi upp på cyklarna och begav oss ner mot Tegelhagen och kvällens begivenheter.
Väl framme knallade vi runt, hälsade på bekanta och kikade i de olika lotteristånden i väntan på scouternas fackeltåg, braständning och gosskören som skulle sjunga in våren. Plötsligt kunde jag känna en svag mintdoft sprida sig i omgivningarna.
-Hm...gott, var kommer den ifrån? hann jag tänka innan jag kom på vad jag hade där bak i ryggsäcken.
Hastigt prånglade jag av mig ryggsäcken för att upptäcka en mindre sjö av O´boy med Minttu vari de medtagna muggarna låg och flöt runt.
-Men herre Gu´, utbrast maken. Vad har du gjort?
Maken gjorde vad han kunde för att rädda de dyrbara dropparna och delade upp drycken i de medtagna, och nu mycket kladdiga, plastmuggarna.
-Och en mattermos har du använt också, suckade han uppgivet. Den går ju inte ens att hälla ur.
-Öppet-knappen måste ha varit intryckt, försökte jag olyckligt.
-Men det är gott! sa maken vänd mot de övriga i sällskapet i ett tappert försök att släta ut sin hustrus tanklösa tilltag.
Själv var jag fullt sysselsatt med att tömma ryggsäcken på dess kladdiga innehåll. Nog behövs det majbrasor alltid och jag hoppas att de fyller sin funktion och skrämmer bort åtminstone några av mina onda andar.

Den stora ostbitskampen i Prag

Vi är totalt fyra personer från företaget på plats i Prag, så det har inte blivit så mycket seriös shopping på kvällarna. Istället har vi ägnat oss mer åt mat, öl och geocaching. Mycket korv och sauerkraut har det blivit och hittills totalt fem funna cacher. MG har förståss loggat några fler, för han ska alltid vara värst. Har mycket svårt att låta en utmaning passera. På kongressens inledande "welcome reception" utmanade jag honom på hur-många-ostbitar-får-plats-på-en-tandpetare. Han inledde med sex stycken, varpå jag toppade med sju. Han kom tillbaka med åtta, varpå jag tog ledningen med nio.
-Du vinner, sa han.
Jag trodde jag hade segern i min hand, men då känner man inte MG. Kanske inte han helt och hållet sig själv heller. Kanske trodde han själv att han skulle kunna släppa ostbitssegern till kollegan, men efter en stund började förlusten att karva för djupa fåror i själen. När jag vände ryggen till tog han sikte på ostbitarna, kavlade upp ärmarna (nä, det gjorde han inte för han är företagets dandy som vet exakt hur många knappar som ska vara uppknäppta i kavajärmarna och skulle således aldrig närvara med uppkavlade skjortärmar som utställare på en kongress, inte ens om det gällde segern i en ostbitstävling), gjorde en stor lov runt ostbitsbordet för att hitta de plattaste bitarna, greppade ett väl utvalt ostspett med vilket han gick igång på ostbitarna. Jag kunde se på hans ryggtavla hur han arbetade. Färdig med sitt värv vände han sig om och skred sakta tillbaka mot mig i utställningsbåset, nöjt leende över sin bragd. I handen hade han ett ostspett dekorerad med 10 bitar ost och kammade därigenom hem segern i ostbitskampen. Grattis MG!
I övrigt har vi konverterat en ny geocachare bland kollegerna. Hon gick igång med en rivstart och så till den milda grad entusiastisk så att hon genast loggade två, varpå hon varmt agiterade för geocaching för en kongressdeltagare vid en kaffepaus. Jag är inte säker på att intresset var helt delat för han gav henne en nervös blick och ett snett leende varpå han hastigt lämnade bordet.
Kongressen är så gott som över. Den har väl inte varit helt lyckad även om förutsättningarna varit lovande. Vi har haft toppenplacering på utställningen, rätt deltagare var på plats, mötesfokus helt i linje med företagets. Dubbelt trist att behöva stå som miffon i ett tomt bås så när som på en medtagen poster. Vi kunde se hur passerande deltagare med höjda ögonbryn undrade över vilka vi var som hade bokat ett helt bås för vår poster när övriga deltagare nöjde sig med att presentera sina på mötets gemensamma poster session. I går, på kongressens tredje dag fick vi ner själva utställningen, men allt broschyrmaterial saknas fortfarande. Förhoppningsvis kommer det idag på kongressens fjärde och näst sista dag.
-Vi skojade bara, vi har också produkter, snälla stanna en stund så vi hinner berätta, men ta en T-shirt i alla fall. En penna då...?
Fedex, vi är inte på samma sida...

På skattjakt i Prag

Ett annorlunda, roligt och ofta lärorikt sätt att utforska sin omgivning är Geocaching, en slags skattjakt som pågår världen över. Det enda man behöver göra är att registrera sig på www.geocaching.com. Härifrån söker man sedan upp lämpliga skatter i omgivningen, man kan t ex söka på postnummer eller ort, springer ut och letar upp dem, skriver ner sitt användarnamn och datum för fångsten på en liten lapp som alla "cachar" innehåller varpå man går tillbaka till hemsidan och loggar sitt besök. Uppdrag slutfört.
Sedan finns det massor av olika skatter, eller sk cacher. Det finns de traditionella som innehåller en penna och papper för att notera besöket och kanske någon liten skatt som man gärna får byta ut mot någon annan liten sak, vilket kanske speciellt är roligt för barnen. Det finns multicacher som innehåller ledtråd till nästa ledtråd, osv tills man hittar den slutliga cachen. Det finns cacher som innehåller föremål som vill resa och som man tar med sig och lägger i någon annan cache kanske någon annanstans i världen. Ofta har den som lagt ut cachen skrivit ner en liten berättelse om platsen där cachen är gömd. Det kan vara något om platsens historia, en legend eller händelse förknippad med platsen eller liknande.
Det finns flera miljoner cacher gömda över hela världen. Döm om min förvåning när jag hittade 16 cacher inom en radie av 1 km från mitt eget hus i Helenelund. Vem hade trott det. Där har de legat gömda i åratal flera av dem, utan en oinvigds kännedom. Nu som invigd är det bara att ge sig ut och leta. Och självklart gör jag det också här nere i Prag.
Själva stadskärnan i Prag vimlar av cacher och på vägen från hotellet till kongresscentret finns ett antal för mig och kollegan MG, inbiten geocachare och också den som introducerat mig till skattjakten, att leta fram. Två har vi lyckats hitta, loggat och också fått med oss en bit av Prags historia av den som gömt cachen. En tredje är lite marigare. Den ska finnas i en hålighet vid foten av ett träd. Vi gjorde ett halvhjärtat försök igår att hitta skatten utan att lyckas. I morse låg vi på alla fyra båda två med rumporna i luften, ivrigt grävande runt trädstammen. Det måste ha sett ut, det. Vi lyckades inte lokalisera cachen innan vi var tvungna att borsta av oss jorden från våra utställningskostymer och dra oss bort mot kongresscentret. Mycket nedslagna över vårt misslyckade försök och surt muttrande över att någon måste ha avlägsnat den från platsen lommade vi iväg mot kongressen för att bemanna vår utställning.
Ikväll ska vi ut och käka middag i gamla stan. På vägen har vi en cache intill en av Prags många kyrkor. Platsen är förknippad med Andrzej Sapkowski, en polsk fantasy- och skräckförfattare och ska finnas vid "den galna änkans hus", får vi veta av den som lagt ut skatten. Spännande, den tar vi ikväll!

Jag, ett vulkanoffer

Befinner mig i Prag för en 5-dagars konferens inom endokrinologi där vi tänkte delta med en utställning, jag och min kollega MG. Då vi inte var säkra på hur det skulle bli med vår resa väntade vi in i det sista med att skicka ner själva utställningen till i förrgår morse. Vi trodde i vår enfald att utställningsgrejerna skulle hinna ner hit på tre dagar. När de inte var här när vi kom ner trackade vi försändelsen och fick veta att den inte ens hunnit till Paris där den skulle packas om för att skickas vidare till Prag. Även om försändelsen går med bil, hur i hela friden har den inte ens hunnit till Paris på tre dagar? Nu står vi här i Prag utan utställning och konferensen börjar i morgon. Antar att Fedex inte har anständigheten att leverera den på lördag eller söndag heller, så vi blir väl utan utställningsgrejer till på måndag. Om vi får hit utställningen på måndag, så kan vi få upp den på tisdag bara för att packa ihop och åka hem på onsdag.
Nåja, nu är vi ju inte strandsatta på något sätt här nere. Vi bor bra och mat och öl finns inom räckhåll. Läser på dn.se att flygbolagen överger sina resenärer världen över, som inte kunnat ta sig hem pga av att Eyjafjallajökull behagade få ett utbrott mitt i folks förehavanden. Antar att det är vid kriser som denna som agnarna sållas från vetet. Kommer att hålla ett noga öga på vilka bolag som inte ersätter sina strandsatta resenärer och i framtiden välja att flyga främst med de bolag som står upp för sina resenärer när det verkligen gäller. Läser vidare på svt.se att Arlandas långtidsparkeringar inte kommer att ge sina kunder P-böter bara för att de varit tvungna att parkera längre än planerat pga att de inte kommit hem i tid. Alla utom en. Den största långtidsparkeringen Benstocken kommer att kräva sina kunder på en mindre avgift för tiden de varit strandsatta i utlandet och därför varit tvungna att parkera längre än planerat. Gissa om de är dissade från min sida i framtiden. Hädan efter väljer jag att flyga med Europeiska bolag som SAS som ersätter sina kunder för mat och husrum under deras ofrivilliga frånvaro pga vulkanaskan. Finnair och Air France-KLM går bort. Parkerar gör jag på Swedavia och de privata bolag som låtit udda vara jämt och inte straffar sina kunder ytterligare med en P-bot efter att de väl tagit sig hem efter oviss väntan i fjärran länder.
I kväll käkar vi fet mat och sköljer ner den med svart öl på bryggeriet U Fleku. Vilken stämning. Vi glömmer rask våra missöden och låter oss istället dras med i glädjeyran när grannbordet plötsligt skuttar upp och sjunger och dansar till trubadurernas Tjeckiska toner. Oss går det ingen nöd på. Inte ikväll i alla fall.

På krigsstigen

Inget driver fram så mycket överraskande sidor hos människor som en rejäl sammandrabbning på en lasergame arena. I helgen stod det stora slaget. Det var föräldrar mot barn, grannar mot grannar, bröder mot systrar, hustrur mot äkta män. Vi var sex grannfamiljer på sammanlagt 25 personer som drabbade samman. På tåget in till Stockholm och med vett och sans fortfarande i behåll fick de större barnen instruktioner av omtänksamma föräldrar att inte gå ut för hårt mot de mindre barnen, som antogs vara ett allt för lätt byte. Kanske skulle det vara bäst ändå om de mindre barnen gick i sällskap av någon vuxen. Tänk om de små skulle bli rädda och oroliga i mörkret?
När vapnen var laddade och mörkret lagt sig över arenan var alla regler och förmaningar glömda. Vi hade 20 sekunder på att gömma oss för varandra och under den tiden förvandlades barn, grannar och makar till bittra fiender. Ensam smög jag därför i jakten på mina mål. Lyckades hålla mig undan ett tag för fiendens laserstrålar. Lilla A smög upp bakom mig och då vi var i samma lag bildade vi team ett tag, hon och jag. Tillsammans tassade vi genom mörkret. Fick in en träff på någon av motståndarna. Plötsligt darrade västen till och vapnet slocknade. Jäklar, jag hade blivit träffad.
-Hähähää, hörde jag äldsta sonen skrocka i mörkret.
Sex sekunder senare var jag på banan igen. Hamnade i närstrid med H, en mycket stridslysten kvinna, varpå västen darrade till igen och vapnet slocknade. Attans också, träffad igen. Åter aktiv smög jag efter några mörka individer som lös i motståndarnas färger. Kanske fick jag in några träffar, kanske var det någon annan som träffat mina mål. Förnöjt leende kunde jag i alla fall konstatera hur deras vapnen och västar slocknade för en stund.
Plötsligt dök L´s huvud upp bakom en vägg, samma mamma L som myndigt förmanat de större barnen att ta det lugnt med de mindre, men som själv hänsynslöst oskadliggjort de allra mista så fort tillfälle gavs i mörkret. Bäst att hålla sig undan, vi var inte på samma sida. Jag backade försiktigt tillbaka varifrån jag kommit, bara för att känna ett darr i västen och vapnet svartnade. Träffade igen! Av vem denna gång? Vände mig om och där stod TB med ett brett flin i ansiktet. Det dunkla blå ljuset fick hans tänder att fluorescera i mörkret. Ingen nåd alltså, trots att jag delade lag med hans hustru. Hann med nöd och näppe bli aktiverad igen innan jag åter igen var träffad och därmed inaktiverad.
-Tihi, fnissade yngste sonen och pinnade bort genom mörkret.
Svetten rann och adrenalinet pumpade. Stod i bakhåll bakom en vägg och lyckades inaktivera en hel klunga av små huliganer innan de visste vad som lurade på dem i mörkret. Hehe... Men så darrade västen till, vapnet slocknade och jag var ännu en gång oskadliggjord.
Efter 15 minuter var vi så åter ute i dagsljuset. Föräldrar blev föräldrar igen, makar blev makar och systrar och bröder åter igen syskon. Stridslusten dog sakta bort och freden lägrade sig bland grannarna. Ordningen var återställd. För denna gång...

Det händer inte mig, eller...

Ända sedan barnen var små har jag haft problem med mitt högra bröst. Det var alltid det jag fick mjölkstockning i och det har känts lite knotigare än mitt vänstra. Förra veckan blev jag kallad till min första mammografiundersökning. Gick dit, röntgade brösten, gick hem för att vänta på det svar som skulle komma ungefär efter två veckor. Tänkte inte mer på saken. I måndags kom telefonsamtalet man inte vill ha.
-Vi skulle vilja att du kommer tillbaka för en kompletterande undersökning. Det är bra om du kan komma på onsdag då bröstläkarna är på plats.
Jag blev helt tom i huvudet. Vad hade de hittat? Hon kunde inte svara på det utan bad mig bara komma tillbaka på onsdag. Tänkte att det säkert inte var något, men kunde ändå inte släppa tanken på detta. Det är ju så mycket det kan vara som inte är farligt, men hur skulle det bli om jag fick positivt besked för bröstcancer? Hur blir det med semestrar och andra familjeaktiviteter, tjänsteresor, etc? Tänk om jag skulle få det svar jag mest fruktade. Hela familjens liv skulle gå i stå. I går när jag nattade killarna kramade jag dem lite extra, för tanken föresvävade att det kunde vara sista kvällen som jag kramar dem utan allvarligare diagnos.
I morse åkte jag iväg med en klump i magen för min kompletterade undersökning. Jag fick genomgå röntgen igen, fick fylla i formulär och sätta mig ner i väntrummet medan läkare tog del av röntgenbilderna.
-Det kan bli ultraljudsundersökning också, sa röntgensköterskan.
I väntrummet bläddrade jag förstrött i ett nummer av Amelia från 2008, men jag såg egentligen inte vad jag läste. Noterade dock några rader av en Lotta Sandberg; om du inte njuter av livet så blir det mest en transportsträcka och om du blir lycklig av att umgås med vänner så låt det vara målet i ditt liv. Jag kom att tänka på min kollega ASA som precis hemkommen från en påsklovsvecka i schweiziska alperna ringde sig sjuk i måndags och då berättade att hon drabbats av influensa redan första dagen och att hon sedan legat inne hela veckan medan familjen åkt skidor. Hon hade inte åkt ett enda åk, sa hon. På min fråga om hon inte var väldigt besviken över oturen av att ha blivit sjuk under alpresan svarade hon att hon inte kunde gräma sig över så små saker. Hon hade ju fått vara med familjen, hotellet var toppen, omgivningarna vackra och hon hade inte drabbats av någonting livshotande. Till saken hör att vi har en gemensam kollega som precis är hemkommen från en tvåveckors vistelse på sjukhus i Frankrike efter att ha blivit påkörd i franska alperna och krossat käken.
-Man blir ständigt påmind om hur skört livet är, sa ASA. Man får vara glad att man har hälsan.
Så klok hon är. Vad är lite snuva och feber mot att ensam bli liggande på sjukhus i ett land där man inte ens förstår språket och där ingen ens pratar engelska. Eller mot en bröstcancerdiagnos...
Bredvid mig i väntrummet satt två väninnor varav den ena tröstade den andra.
-Det känns så jobbigt, snyftade den andra tyst.
Det kändes som att en kalldusch sköljde över mig där jag satt och betraktade dem båda. Detta är på riktigt. Vad skulle de säga till mig? Vilken skulle min diagnos bli?
Så blev jag till slut inkallad på ultraljudsundersökning. Läkaren gick igenom mitt högra bröst varpå han vände sig till mig.
-Jaha, så blev du allt inkallad i onödan, upplyste han mig om. Här finns inget att oroa sig över, men vi hade inga tidigare bilder att jämföra med. Unga kvinnor (!?) har ofta mycket körtelvävnad i brösten som kan kännas men inte är något att oroa sig över.
En sådan lättnad jag kände. Kunde ha tagit tag i öronen på läkaren och gett honom en flatpuss mitt i nyllet, men hindrade mig från det under största självbehärskning. Skuttade ut ur undersökningsrummet med lätta steg. Kändes som att ha fått livet tillbaka, fast det aldrig varit borta.
Denna episod leder ändå till en viss eftertanke hos mig. Kanske dags att evaluera sina premisser och sätta målsättningen i livet på det som verkligen gör en lycklig. För att livet inte bara ska bli en transportsträcka, där till och med ledigheterna passerar utan riktig närvaro.
-Mindfulness, hör jag min kollega SACs ord eka i mina tankar.
Absolut! Hädanefter är det mindfulness som gäller. Idag skänker jag en slant till rosa bandet och ägnar tankarna åt mina medsystrar och -bröder (prostatacancer finns också på livets meny) som inte får samma lättande besked utan får gå hem med ett mycket tyngre. Jag tänker på kvinnan i väntrummet, hon den ledsna, och undrar hur hon mår ikväll?

Att bryta cirkeln

Var hemma hos grannen på besök härom veckan. Till min förtjusning såg jag att hon hakat på den nya tofs-trenden myntad av Maria Montazami, en av Hollywood-fruarna.
-Min första tofs, kvittrade grannen. Inköpt på Tiffanys i Stockholm för 220 kr på rea.
-Va´? flämtade jag. 220 kr på REA!!!
Men den var vit och fin och prydde sin plats på en dörrknopp. Själv har jag gett upp alla försök till någon form av heminredning. Om jag vid något inspirerat tillfälle kommit mig för att inhandla några piffiga kuddar till soffan i vardagsrummet, så ingår de snart som vapen i något kuddkrig. Har jag någon gång försökt få till en mer inbjudande presentation av vardagsrumsbordet, så drunknar mina vedermödor inom kort under högar av tidningar och ritpapper. Bara att åstadkomma en normal middagsdukning hemma hos oss kräver en djup dykning ner bland post och annat bråte som familjen anser vara behövligt just där på köksbordet.
När jag lämnar familjen att husera fritt inomhus och istället försöker ägna mig åt att få någon slags ordning i trädgården röner jag ingen större framgång där heller. Har jag planterat en prydnadsbuske på sommaren, har den körts över med pulka på vintern. Sorgset kan jag bara konstatera att det enda som blivit kvar av min buske är några ynkliga pinnar som sticker upp ur marken. Bakom garaget har yngsta sonen förvandlat min gröna, visserligen mossbelupna, oas till en lerig fotbollsplan.
Men jag minns en annan tid, innan barnen, medan jag fortfarande höll oredan stången. På den tiden hade jag bara maken att hålla efter. Bara en som drog fram och "glömde" lägga tillbaka.
-Complete the circle, mullrar min amerikanskättade kollega. Det är vad jag brukar uppmana familjen när de inte lägger tillbaka grejerna.
Tiden innan barnen bestod av fler kompletterade cirklar än idag. På den tiden hyrde en 4-barnsmamma med familj och färre kompletta cirklar än jag hade, huset mitt emot vårt.
-Men det ser ju inte ut som om det bor någon här, hojtade hon när hon en dag stod och betraktade min ordning.
Min förstfödda låg fortfarande i magen, så saker och ting fick ännu ligga där man lagt dem. Ett par år senare var hon emellertid tillbaka.
-Ja, nu kan man se att det bor folk här, log hon förnöjt betraktandes de drivor av icke-kompletterade cirklar som täckte golvet, samt möjligen även de jack och håligheter som sonen med hjälp av dessa cirklar tillfogat parketten.
När jag idag sitter och suckar över alla kvarglömda saker kan jag plötsligt komma på mig själv med att le åt de där radiostyrda bilarna som stått och dammat i hallen sedan i höstas i väntan på våren. Jag skrattar till vid åsynen av makens "senilhörna" i köksskåpet där han förvarar nycklar, plånbok, mobiler och deras laddare, solglasögon, alcogel, rabattkuponger från McDonald´s och allt annat för de dagliga behoven. Istället för irriterad blir jag alldeles varm i kroppen av tygödlan och örnen av plast som istället för ljuslyktor a la Ernst Kirchsteiger pryder fönsterbrädan eller där högen av dekorativa inredningsböcker borde ligga istället hittar sonens pingisracket. För här bor det någon. Här bor min familj.