Storögon och småtomtar

I fredags eftermiddag lämnade jag arbetet i Uppsala några timmar tidigare för att hinna iväg till landet innan fredagstrafiken. Väl hemma hade maken packat bilen med tomtar, granar, lampor och annat julpynt, mat och dricka och så förståss den livsviktiga glöggen. Bara för mig att slänga ihop lite kläder i en väska, fösa in alla i bilen och dra iväg söderut mot lantstället. Trafiken flöt på ända till Järva krog där det plötsligt tog stopp. Flera avåkningar, bärgningsbilar, polisbilar, etc hindrade trafiken. I baksätet började killarna gnälla om kvällsmat. Planen var att köpa med oss något på vägen att förtära i lugn och ro i stugan. Efter en timme i bilkö genom Stockholm ändrades dock planen. Väl på andra sidan stan bestämde vi oss för att käka pizza på någon pizzeria i närheten av lantstället ute i Gamla Tyresö. Självklart passade det inte alla i familjen utan vi var tvungna att ta vägen om McDonald´s i Tyresö Centrum för att plocka upp mat till den yngste sonen. När vi matta av hunger släntrade in på Pizzeria Prima Vera i Tyresö strand hade de klokheten att inte kommentera yngste sonens middagsval utan lät honom hållas.
När vi så äntligen var framme vid lantstället var vi tvungna att ta fram snöskyffeln för att över huvud taget ta oss in på uppfarten. Efter att ha skottat, burit in allt från bilen, fått in ungarna i stugan, slagit på värmen och varmvattenberedaren ägnade vi oss åt att julpynta. En kritvit julgran hade vi införskaffat som vi klädde med en slinga av små ledlampor och några lysande små snögubbar i halsdukar. Jisses vad fin den blev. Jag och yngste sonen hade för ändamålet tidigare pysslat ihop lite småtomtar, snögubbar och julmöss att pynta storstugan med. Dessutom hade vi köpt en ljuskon att ställa i hörnet.
Nöjda och belåtna med storstugan tände vi eld i kakelugnen, satte på På Spåret på TV:n och sjönk ner i soffan med en stor mugg varm glögg. Killarna fick julmust. Bäst vi satt där och beundrade vår juliga storstuga satte maken glöggen i halsen.
-Vad är det där? pep han och pekade på en liten, liten tomte som slunkit med de större tomtarna hemifrån köksbordet. Där kan han inte sitta.
-Nähä, var ska han vara då? undrade jag villig att flytta på tomten för att blidka maken.
-Han måste ju hem, svarade maken.
Förvånat vände jag mig mot maken för att vänta in fortsättningen på varför denna lilla tomte inte kunde få vara med och förgylla storstugan.
-Han har ju alla sina kompisar där hemma på köksbordet, fortsatte maken. Här är han ju alldeles ensam. Och kolla vilka "storögon" han sitter med.
Jag vände åter blicken mot den lilla tomten för att se vilka de där storögonen var som maken syftade på. Mycket riktigt var den lilla tomten omringad av tre större tomtar som jag och äldste sonen pysslat ihop redan året innan. Till ögon hade de sådana där vita plast bitar med pålimmade genomskinliga plastbubblor innanför vilka svarta plastrundlar fritt rullade.
-Han kan inte sitta där ensam med de där storögda tomtarna, sa maken och spärrade upp ögonen för att illustrera de storödga tomtarnas utseende. Vi måste ta hem honom till de andra småtomtarna.
Efter en stund somnade dock maken tillsammans med killarna framför TV:n. När de sevärda program för kvällen var slut och jag knuffat upp killarna på sovloftet samt lämnat maken i fåtöljen efter några misslyckade upplivningsförsök, gick jag själv till sängs.
När jag åter vaknade på morgonen låg hela landskapet inbäddat i ett vitt snötäcke utanför fönstret. Solen lyste svagt genom den disiga morgonen och speglade sig i vattnet nedanför. Jag satte på kaffe och lagade frukost till familjen. Efter att ha myst en stund i soffan packade vi ihop för att åter bege oss hem mot norrort. Jag gick en sista runda genom stugan för att se att allt var avstäng och inget var glömt. Då kom maken farande in i storstugan.
-Den här ska med också, sa han kort och slet hastigt med sig lilltomten från sin plats bland de storögda likarna.

Granen står så grön och grann i stugan

Hann knappt slå upp ögonen i lördags morse innan yngste sonen krävde att jag genast skulle ta mig upp ur sängen för att pynta hushållet. Bara att kravla sig upp. Kartong på kartong fick jag bära ner från vindsförrådet. Allt skulle fram. Julbyn till köksfönstret hade vi redan tjuvstartat med. Den brukar vi damma av straxt efter höstlovet. Vi började samla på de små husen under en period i USA. Tillbaka i Sverige hade vi lite svårt att hitta delar att komplettera med, men i och med att modern är bosatt i Tyskland hittade vi på en lösning. De små husen finns att köpa där nere också, så nu samsas huset som inrymmer "The Florist" med ståndet i vilket man säljer "heisse Maronen" i vår tysk-amerikanska julby. Det gör inget, stilen är i alla fall den samma. Med åren har det blivit en hel del hus, en kyrka, en bro, en skridskobana, lite människor sysselsatta med det ena och det andra, lite snötyngda granar och små gatlampor. Allt pryder nu varje jultid vår två meter långa fönsterbräda i köket.
Vidare skulle varje skåpknopp i köket dekoreras med en liten garntomte, ljusen i takkronan skulle prydas med juliga ljusmanschetter, tygtomtar, snökulor, fiberoptikbyar och halmbockar skulle placeras ut, trappräcket skulle kläs in med granslinga och som toppen på allt skulle till och med plastgranen kläs. En chock var vad som drabbade äldste sonen är han framemot lunchtid släntrade sig upp ur sängen, ner för trappen och in i det nu sprakande juliga vardagsrummet. Stackaren börjar bli van med sina julälskande familjemedlemmar.
Med ett litet avbrott för tennis med familjen var vi snart tillbaka för att fira in första advent. Vet inte om någon annan gör det, men det gör vi. På med glöggen och fram med julfilmerna. Jag tror vi har rensat marknaden på julfilm. Det är inte många vi inte har vi vår samling, så det är lika bra att sätta fart och beta igenom dem om vi ska hinna med de flesta innan julafton. För efter julafton är det kört. Vem vill se julfilm då?
Söndagen hade yngste sonen bokat till julhandel. Bara att kasta sig in i bilen så fort affärerna öppnade. Äldste sonen grymtade något otydligt som lät som ett nej från bakom datorn som svar på frågan om han skulle med.
Först var det jag och sonen som tillsammans drog iväg på jakt efter våra planerade julklappar till maken. Därefter bytte han förälder och fortsatte sin shopping med maken. Vid det laget var jag så upp i varv att jag fortsatte att beta av julklappslistan till familjen på egen hand. Efter flera timmars klappjakt träffades vi åter igen hemma. Maken hade inhandlat lussekatter på sitt håll och mitt bidrag var inhandlad lättglögg ifrån ICA. Det var allt jag kunde få tag i för den egenkryddade glöggen var för närvarande slut. Självklart har jag nya kryddor på extraktion i vodka, men det tar en vecka innan den är färdig att smaksätta vin med. Lättglöggen från ICA fick således duga.
Gissa om det var skönt att sjunka ner i fåtöljen med varm glögg och lussekatt för att fira första advent. Till och med äldste sonen gjorde oss motvilligt sällskap, inte helt nöjd med att behöva lämna datorn för att äta lussebullar med familjen. Lagom tills vi fick på Polarexpressen fick han dock nog och avlägsnade sig.
Nu är det måndag och med några dagar fram till helgen får vi lite andrum. Men på lördag är det dags för glögg och julmarknad med vännerna inne i Gamla stan. Sedan måste vi hinna ut till landen och göra lite juligt där ute också innan modern med make kommer upp från Tyskland.

Svanstatus

Jag är precis hemkommen från årets Medica-mässa i Düsseldorf. Otroligt vad den stan kan svälja människor. Omkring 150000 personer deltar varje år på Medica. Utställare är allt från hälsa och rehabilitering, till diagnostik och medicin. Vi deltog i Exportrådets Sverige-monter som ett av flera svenska biotech-företag.
Det är intressant att inrätta sig i det tåg av människor som varje morgon strömmar in till de 17 flera fotbollsplaner stora mässhallarna och på samma sätt strömmar ut ur dessa mässhallar varje kväll och på väg in mot "altstadt" för en bit mat och kanske en öl. Där travar de på led alla möjliga affärsmän och -kvinnor, de flesta med hög svanfaktor. Vi brukar roa oss på jobbet med att indela folk på en graderad skala alltifrån rufs till svan. En person, vanligtvis kvinna, med hög svanfaktor är en sådan som aldrig är fel. Hon är alltid rätt klädd, perfekt och ofta lite mer sminkad och med alla hårstrån precis där de är tänkta att vara. En kvinna med hög rufsfaktor däremot, är ofta mindre sminkad för det hanns inte med på morgonen, klädseln är lite mer åt det praktiska men bekväma hållet samt kan om hon har otur komma klampande med gylfen på vid gavel. Det skulle förståss aldrig hända en svan.
En av kvällarna i Düsseldorfs altstadt satt vi och diskuterade var någonstans på skalan vi förmodligen själva befann oss. Vår chef CAx och jag bestämde oss för att vi nog var mer åt rufshållet på skalan, men att vår kollega SD hade begåvats med en aningens högre svanfaktor än oss båda andra. SD i sin tur menade att man till mångt och mycket själv kunde bestämma var på skalan man skulle befinna sig.
-Det beror bara på hur mycket tid man vill investera i sitt utseende och hur man tar sig ut, menade hon med bestämdhet.
Jag och CAx kände oss inte riktigt övertygade om den saken. Visserligen kanske vi prioriterade sovmorgon högre än fler minuter framför spegeln på morgonen, men visst hade vi väl båda en vilja att sträva mot perfekthet? Det trodde inte SD på.
På väg hem till hotellet några öl senare kom jag ihåg att det nog fanns en geocache på vägen. Som tur var hade jag laddat ner koordinaterna till min telefons GPS, så det vara bara att sätta igång och söka. Vid vallgraven som delade Königsallees nord- och sydgående körfält skulle den vara. Precis vid en bro som förenade Schadowstrasses östra och västra delar skulle den finnas den där skatten med det passande namnet Kö, som Düsseldorfarna kallar sin shoppinggata Königsallee. Själva ledtråden var "gå in från väster, ta en paus och ta den därunder". I skydd av mörkret hasade jag mig därför nerför sluttningarna som kantade vallgravens västra sida, trevade mig fram utefter stenarna nedanför bron för att slutligen klättra upp i den handfatsstora fontän som hängde utefter brons västra sida. Fontänen var tömd för vintern och fylld med löv. För att hitta eventuella håligheter vari skatten kunde vara göms krafsade jag runt bland löven. SD sprang fram och tillbaka uppe på bron med min telefon för att hitta koordinaternas nollpunkt. Bäst som det var uppflugen i fontänen ivrigt krafsande bland löven hörde jag min chefs röst i mörkret.
-Jag tror inte vår företagsförsäkring täcker det där, informerade hon mig genom mörkret. Och om du ramlar ner i vattnet, hur får vi då upp dig? Vi har inget paraply med oss som vi kan haka fast dig med för att dra upp dig igen.
Efter en stunds idogt letande gjorde sig kvällens tidigare dryckesintag påmint och både CAx och SD började klaga på att det började trycka på. Motvilligt avslutade jag letandet, klättrade ner ur fontänen och tillbaka upp på Königsallee. Molloken över nederlaget promenerade jag och mina kollegor tillbaka till hotellet.
Redan kvällen efter var jag tillbaka med SD men utan CAx, som hade tagit ett flyg tillbaka till Sverige tidigare på kvällen. Denna gång hade jag haft ett dygn på mig att grunna över ledtråden och kunde därför gå direkt på skatten utan GPS-hjälp. SD blev så in i norden exalterad över upptäckten att hon genast kastade sig på telefonen och ringde upp CAx, som inget ont anande förmodligen fortfarande satt på flyget.
-Vi hittade guldet, vi hittade guldet! skrek hon till CAx mobilsvar varpå hon vände sig till mig med uppmaningen att även notera hennes namn på den papperslapp som skatten egentligen innehöll.
Jag gjorde så och för att fira knallade vi nöjda iväg till närmsta glühwein-stånd för att fylla på de muggar i form av snögubbar, som vi haft med oss och tömt under processen. Lyckliga över dagens framgång skålade vi med snögubbarna i glühwein och skrattade åt gårdagens fruklösa letande.
-Inte mycket svan hos dig igår när du stod där uppe i fontänen och kastade löv omkring dig, upplyste mig SD.

Peppar, peppar

När höstlovsveckan börjat lida mot sitt slut drabbades familjen av en fruktansvärt intensiv magsjuka. Först att insjukna var yngste sonen. Efter ett par dagar insjuknade även maken och äldste sonen. Själv bar jag kräkhinkar, tvättade sängkläder, nattvakade med kvidande barn och annat som hör kräksjuka till. Anledningen, som jag ser det, till att jag ännu står på benen är vitpeppar. Denna gamla beprövade huskur fick jag lära mig av en förskolelärare när killarna var små och fortfarande gick på dagis. Vid första tecken på magsjuka i min närhet trycker jag i mig 10 stycken vitpepparkorn. Sedan fortsätter jag med denna behandling morgon och kväll tills faran är över. Då jag ännu inte kunnat blåsa faran över för denna gång är jag i skrivande stund mitt uppe i vitpepparkuren.
Denna gång har jag även lagt till chilipeppar. Orsaken till detta är att modern ringde upp från Tyskland och berättade för mig om chilins positiva egenskaper för det mesta och däribland magsjuka. Tänkte således att det kan ju aldrig skada och slängde med lite chili också i min preventiva behandling. Man måste dock vara snabb med detta intag. För att inte bränna sönder munnen helt och hållet, klipper jag ner frukten med sax varpå jag hivar in bitarna så långt ner i svaljet jag kan få dem. Efter kastar jag in ett glas med vatten för att få ner bitarna i magen där de kan ligga och göra nytta.
Läste i en artikel i Expressen att chilin får magen att utsöndra slem som lägger sig som en hinna runt skadliga ämnen. Jag antar att slemmet kan lägga sig som en hinna även runt magsjukevirus. Kan hända har vitpeppar samma effekt på magens slemproduktion. Inte vet jag, kanske är det en ren placebo effekt. I sanningens namn så struntar jag i vilket. Huvudsaken är att det fungerar.
En annan orsak till att jag hållit mig fri från magsjuka på senare tid kan vara att jag under en semestervecka i Egypten lärde mig att nitiskt hålla mina och övriga familjemedlemmars händer konstant rena, att aldrig någonsin stoppa något i munnen med orena händer och, gud förbjude, aldrig, aldrig stoppa fingrarna i munnen. Detta är en sed som jag anammar även i magsjuketider. Men jag vet inte. När det var som värst för äldste sonen låg jag bredvid honom i sängen medan han pustade och frustade mig i ansiktet för att hålla kräkningarna stångna. Antagligen hade jag hela ansiktet fullt med magsjukevirus, men jag knep igen munnen, det gjorde jag. Faktum är att jag inte ens vågade slicka mig om läpparna utan att sanera mig själv först.
Jag tror på dagispersonalens huskurer. Har fått hjälp ett otal gånger där BVC fallerat. När äldste sonen fortfarande nyttjade blöjor och därav fick utslag tipsade fröknarna mig om Inotyol. Detta ullfett använder jag fortfarande som universalmedel mot hudåkommor av typen sprickbildningar och utslag och anser dess skyddande effekt vara svårslagen. När samme son vid ett senare tillfälle i treårsåldern blev hård i magen fick jag från personal rådet att ge honom en lättöl, vilket jag genast gjorde och problemet var snart ut världen.
Denne, min son är, eller var kanske jag ska säga för ju närmare han kommer tonåren desto mer introvert blir han, en mycket social varelse. Han sökte ofta kontakt med nya människor i sin omgivning och ventilerade gärna ämnen av en, enligt mig, mer kontroversiell natur. Så även den eftermiddag som följde på hans intag av lättöl till lunchmaten. I toalettkön i Kista Centrum, som det hette på den tiden, fick han ögonkontakt med en äldre dam. Efter att ha skruvat på sig en stund kunde han uppenbarligen inte hålla sig längre.
-Jag drack öl till maten idag, informerade han damen i kön.

Utvecklingsfas

Vi beslöt oss för att utlysa en glöggtillverkartävling på arbetet härom veckan. Inte så mycket för att ta fram en vinnande produkt utan mer som en orsak till att ha lite skoj tillsammans. Vi på Marknad har i alla fall utmanat avdelningarna för Utveckling och Produktion i tillverkning av den godaste, mest aromatiska och mest iögonfallande glöggen. Nu är det ju så att vi har en alkohol- och drogpolicy på arbetet, så utvecklings- och produktionsarbetet får helt enkelt skötas utanför kontorstid och helst utanför arbetet helt och hållet. Nu är detta inte till fullo möjligt i och med att ett visst avsmakningsarbete måste skötas i nära anslutning till våra arbetsdagar.
Sagt och gjort samlade vi ihop oss på Marknad för att lägga upp en utvecklingsplan. Efter lite brainstorming kom vi fram till att pröva på sju olika smaksättningar av en traditionell vitvinsglögg som bas. Ingredienser införskaffades varpå kryddor sattes på extraktion hemma hos EL. Efter en vecka tillsattes socker och vin och så var det klart för den första provsmakningen. Vid samma tidpunkt, som det vi kallade för labbskalorna var klara för utvärdering, var det även dags för revision av företaget med anledning av vår ISO certifiering. På besök var därför ett europeiskt ISO certifieringsorgan för att se över våra processer. Var vid tillfället själv på affärsresa i Tyskland och oroade mig lite för att kollegorna skulle ha glömt av revisionen och istället vara i full färd med att dricka glögg i kontorsförrådet eller något liknande när européerna tittade förbi. Antar att vår kvalitetschef skulle ha haft ett och annat att säga om saken och vi på Marknad en hel del att förklara om så varit fallet. Min oro visade sig dock helt obefogad.
Självklart hade kollegerna full koll och avsmakningen av labbskalorna var senarelagd till i går. Med anledning av detta var vi därför församlade i företagets lunchrum för att utvärdera våra sju olika smaksättingar. Glöggerna markerades blint med bokstäver från A till G för att vi inte skulle kunna veta vad vi tillsatt utan helt bedöma produkterna utifrån deras respektive smak, arom och färg. Vi värmde upp små portioner i mikron för att sockret helt skulle lösa sig i drycken. Därefter sög vi upp glöggen i engångspipetter till provsmakningsskedar. Länge höll vi på och smakade och luktade, luktade och smakade och lyfte upp glasen mot ljuset för att bedöma färgen. Ju länge vi höll på desto fnittrigare blev vi.
-Vad håller ni på med? hörde vi plötsligt bakom oss.
Det var IT-ansvarig MF som tittat in i köket för att ta sig något att dricka.
-Vi labbar! deklamerade vi med en mun.
Överrumplade över påkomsten fortsatte vi dock fnittrande våra förehavanden i köket.
-Jaha, har ni labbat länge, eller? undrade MF med ett ironiskt ögonkast åt våra glögglas.
Därpå avslutade han sina sysslor i köket och lämnade oss åt våra och gick tillbaka varifrån han kommit. Efter ytterligare en stunds överläggning med varandra kom vi fram till att smaksättning C var den bästa. Den hade en rund smak, utan bitter eftersmak, en fantastiskt kryddig arom och en vacker guldgul färg. Förstudien är därmed avslutad och produkten är färdig för att skalas upp. Med risk för industrispionage tänker jag inte avslöja några recept här i nuläget. Det är ju i alla fall en tävling. Istället lovar jag att återkomma i ärendet.

Verkligheten ur mitt perspektiv

Vem har inte suttit på tunnelbanan eller bussen på väg hem, betraktat människorna runt omkring och byggt upp deras fiktiva liv. Den där tjejen där borta, troligen singel på väg hem till sin etta på söder, säljer kläder på H&M, drömmer om en karriär inom mode, kanske som skribent på något livsstilsmagasin eller som designchef på något av de stora modehusen, men tills dess i alla fall hoppas på att den egna modebloggen ska slå igenom. Eller han där, egocentrerad och fortfarande starkt bunden till sin mamma, vilket driver flickvännen till vansinne och hindrar honom från att växa upp och ta ansvar över sitt liv, skyller allt dåligt som händer honom på omständigheter utom hans kontroll och förväntar sig att saker och ting bara ska lösa sig, troligt genom intressanta erbjudanden från människor runt omkring som uppmärksammat hans enorma potential.
Det är också denna typ av påhittad verklighet som många gånger fått mig på bättre tankar över mina medmänniskor och som hindrat mig från att springa efter och läsa lusen av dem eller bara ge dem onda ögat så där i förbifarten. Som den morgonen på väg till jobbet då jag inget ont anande kom körandes på E4 norrut, satt och lyssnade på radion, kanske trallade jag med i någon melodi och plötsligt blev omkörd på insidan av en BMW i 200 km/h. Ena sekunden var jag själv på vägen, andra sekunden tornade han, jag antar att det var en han, upp sig i backspegeln innan det dammade till ute i vägrenen varpå han var förbi och hastigt försvann i horisonten. Tänk om jag fått panik och hastigt gjort en gir ut mot vägrenen för att släppa förbi honom på vänstersidan. Ja, tänk om... Innan jag drabbats av en irreversibel "road rage" som fått mig att se rött, trycka gasen i botten och sätta efter honom, väl framme vid hans slutdestination kasta mig ut ur min bil och fram till hans, rycka upp bildörren och därefter honom ut ut bilen ge honom på käften medan jag talade om för honom att mina barn behöver sin mor, skapade jag istället en liten berättelse för att förklara hans vilda framfart. Naturligtvis måste det vara så att han i full fart var på väg mot förlossningen på Akademiska sjukhuset i Uppsala med sin gravida fru, nu öppen 10 cm och vilt skrikande i baksätet "nu kommer den, nu kommer den".
-Så måste det ju vara, intygade jag mig själv, lugnade ner mig och kunde köra vidare i livet.
Eller som vid ett annat tillfälle då jag på väg hem från arbetet var i full färd med att i vänsterfilen ta mig förbi en farbror i hatt som sniglade sig fram i högerfilen, när en galen man i Audi från ingenstans kom farande bakifrån och la sig som ett plåster i baken på mig. När jag var färdig med min omkörning och gled tillbaka in i högerfilen för att släppa fram Audin, som uppenbarligen hade bråttom söderut, körde den upp jämsides med mig och i ögonvrån kunde jag se honom skrikandes sitta och vifta med armarna åt mitt håll, troligen ursinnig över att jag hindrat honom i hans vansinnesfärd. Här var det dags för storrytelling igen. I stället för att med gasen i botten hålla jämn fart med honom, preja ut honom i spenaten, rasande kasta mig ur bilen och hotfullt stega fram till honom där han nu satt darrande av skräck vid åsynen av ett ursinnigt fruntimmer och därför endast våga veva ner rutan en aning, men ändå tillräckligt för att jag skulle få in fingrarna så pass att jag kunde trycka in dem i hans ögon innan han hann vevade upp den igen, sa jag till mig själv att det nog var mycket troligt att han tappat ett stort konto på grund av omständigheter utom hans kontroll, men ändå fått en utskällning av chefen och frun var på väg att lämna honom för en annan. Så måste det ju vara. Stackars man, ett offer var vad han var. Hoppas nu bara att han hann fram i tid vart han nu var på väg.
I går var jag och maken ute och promenerade i höstsolen när vi fick se en man komma springandes. Hack i häl sprang hustrun med barnvagnen.
-Han kunde väl i alla fall ha tagit barnvagnen, kommenterade maken.
En röd SL-buss gled förbi och stannade vid hållplatsen samtidigt som mannen hann fram.
-Han sprang förståss i förväg för att stoppa bussen, svarade jag.
Ingen av oss hade någon som helst aning om ifall de ens hörde ihop. Båda verkade visserligen vara på väg till bussen, men var de ens ett par? Maken och jag enades ändå om att så var fallet, att mannen gjort allt för att hinna fram i tid för att stoppa bussen för att han med familj skulle hinna ombord innan den återigen lämnade hållplatsen. Vad skönt. Nu slapp de stå ute och frysa för att vänta på nästa buss och jag och maken kunde nöjda vandra vidare i höstsolen. Ingen hade fått onda ögat och friden kunde åter igen lägra sig i Sollentuna.

Klänningen som kostade skjortan

Jag är av den filosofin att kläder och accessoarer som jag använder ofta kan jag lägga mer pengar på än dem som jag använder mer sällan. En tidlös dunjacka kan få kosta en slant. Jag använder den under hela vintersäsongen och vanligen under flera års tid. En kappa som jag använder mer sällan lägger jag inte lika mycket pengar på. Modellerna på kappor förändras också mer från säsong till säsong och det är kul att ha nått nytt. Således lägger jag mer pengar på vardagskläder än vad jag lägger på festkläder.
Nu var det så att jag och familjen var bjudna på fest i lördags och för det ändamålet behövde jag en ny klänning. Fick med mig yngste sonen till Sollentuna Centrum som smakråd. Till saken hör att jag på morgonen var i Uppsala en sväng för att arbeta några timmar. Vi håller på med planeringen inför nästa år och för att få sitta i fred hade vi bokat ett konferensrum på Scandic Hotell Uplandia på Dragarbrunnsgatan. Till och från parkeringsgaraget vid St Olofsgatan kom jag därför att passera New House, som skyltade med sin nyinkomna höstkollektion. Blev helt förälskad i en klänning, men hade inte tid att gå in för en närmare titt då jag lovat sönerna att komma hem till lunch.
Väl i Sollentuna Centrum med yngste sonen i släptåg passade jag därför på att ta en sväng förbi New House. Klänningen såg ganska obetydlig ut där den hängde på sin galge. Jag hade aldrig lagt märke till den om jag inte tidigare under dagen hade fått syn på den i skyltfönstret i Uppsala. När jag såg prislappen var saken klar.
-Aldrig att jag lägger närmare 2000 kr på en klänning, sa jag bestämt till sonen och stegade tillbaka ut ur butiken i jakt på billigare alternativ.
Efter en stunds misslyckat letande i andra butiker tyckte sonen att det var dags att få titta lite i butiker av större intresse för honom själv. Med anledning av det hamnade vi på Teknikmagasinet och därefter på Game, men jag kunde inte riktigt släppa den där klänningen. Det gnagde lite att jag inte visste om den satt bra eller dåligt. Om den satt illa skulle jag ju kunna släppa tanken på den och gå vidare i livet.
-Kan jag inte bara få springa tillbaka och prova den? frågade jag bedjande sonen som ryckte på axlarna, stegade ut ut Game butiken för att återvända till New House med mig i hälarna.
Tillbaka i butiken betraktade jag klänningen på sin galge, prislappen och åter klänningen på galgen.
-Du kan inte släppa den riktigt, va? hörde jag bakom mig.
En expedit hade kommit fram till mig där jag stod och funderade.
-Se det som en investering, fortsatte hon med len röst.
Jag tog med mig galgen med klänningen och försvann ut i provrummet. Sonen hade jag parkerat i en av butikens fåtöljer. Fick snabbt av mig på överkroppen och drog klänningen över huvudet.
-Hur går det? undrade expediten utanför.
-Inte bra, pep jag tillbaka inifrån provrummet.
-Behöver du en annan storlek? undrade expediten hjälpsamt.
-Nä, den sitter jättebra, svarade jag olyckligt.
Med hängande huvud och med klänningen i handen släpade jag mig ut mot kassadisken. Några minuter senare stod jag utanför butiken. I handen hade jag kassen innehållande klänningen, som omsorgsfullt blivit inlindad i kräppapper och på bankkontor gapade ett stort hål. Nu hoppas jag bara att detta är den goda investering som utlovats. För att leva som jag lär antar jag att jag får ha den här klänningen på mig vid många festliga tillfällen framöver.