Småkillar blir också stora

Puh, jag är helt slut. Inte för att jag varit så enormt aktivt själv, utan av att yngste sonen varit det. Redan i torsdags fick han tag på mig i bilen på väg hem från arbetet.
-Ska vi spela badminton i kväll? hörde jag en ivrlig liten röst i mobilen.
-Ring pappa, svarade jag med en tung suck efter en lång dag på jobbet.
På fredag eftermiddag bar det iväg med kompisen på mer badminton. Därefter var det dags för handbollsträning. På lördag var det badmintonturnering hela eftermiddagen med påföljande tennisspel på kvällen. På söndag var det skidor i Väsjöbacken med kompisarna.
Jag vet inte var han får sin energi ifrån. Kanske äter han något annat än vi andra i hushållet. Precis när man har slagit sig ner framför tv:n på kvällen kommer han med sin handboll och vill att man kastar.
Äldste sonen får man vara nöjd om han ens tittar upp från datorn när han blir tilltalad. Jag vet inte om det är någon annan än jag som ibland tittar på tv-serien The Middle. I så fall kan jag säga att min äldste son är vårt svar på Axl. Vid ett tillfälle såg äldste sonen själv ett avsnitt (det var det där om när Axl inte plockade undan disken efter sig utan ackumulerade den på sitt rum istället) och logg ett snett, igenkännande leende. Skaparna av tv-serien måste bara ha, eller åtminstone ha haft, en Axl därhemma för det är så träffande. Till er som ännu inte har sett serien rekommenderar jag att se den. Om inte annat så för att inse ni inte är ensamma om att handskas med tonåringar. Det finns fler drabbade, vilket är en tröstande tanke. Tonåringar kan också trötta ut en, fast på ett annat sätt.
Men så sitter man där på väg hem från jobbet i bilen, ensam med sina tankar för en stund. Plötsligt kommer man ihåg den där gången när äldste sonen för första gången försökte sig på ett leende. Han såg ungefär ut som om det var något han sett andra göra och nu tänkte att han själv skulle pröva på. Eller när yngste sonen bara en tvärhand hög, tultade runt efter brorsan för att köra på pricken likadant. Modern berättade om en gång när killarna varit på besök hos dem. Äldste sonen i treårsåldern, var missnöjd över något. Detta lät han mormor veta medan han argt hötte med fingret i luften när han talade. Efter kom yngste sonen i ettårsåldern, inte fullt så talför som sin bror och spände ögonen i mormor medan han nöjde sig med att bara höta med fingret. Jag skrattar högt för mig själv i bilen och tänker på hur mycket jag ändå älskar mina småkillar. Trots att man får ett ”ja, vad vill du” i örat när man ringer äldste sonen. Trots att yngste sonen kallar mig ”Stig Helmer” när jag inte längre hinner med ner för skidbackarna. Små killar blir ju också stora.

Kolhydratjakt

Det börjar tack och lov gå mot ljusare tider nu. När jag brukar dra mig hemåt från jobbet si så där runt 17-tiden är det inte längre kolmörkt. I går morse när jag kom upp till Uppsala för att börja min arbetsdag lös solen och en fågel kvittrade i trädet. Underbart! Det var nästan så den där ”ah…det här är livet” – känslan infann sig.
Stretar vidare med dieten. Har invägning med mig själv varje fredag morgon. Döm om min förvåning när viktkurvan fortfarande pekar neråt. Och då lider jag inte ens. Här om morgonen när jag hasade in i sovrummet för att hitta mig ett par byxor att sätta på blev jag stående framför högen med jeans. Ett par blå där längst under fångade mitt intresse.
-Men inte kunde det väl vara så att…nä, det är nog lite tidigt…men jo, kanske ändå, funderade jag för mig själv.
Jag lutade mig in i klädskåpet efter de blå. Sakta drog jag ut dem in under ifrån och höll upp dem till beskådan framför mig.
-Hm…kanske ändå, överlade jag med mig själv.
Jag sparkade av mig julklappstofflorna från äldste sonen och stoppade i fötterna i byxbenen. Med andan i halsen drog jag upp jeansen över låren och höfterna.
-Dom glider på. Ta mej f..n glider dom inte på.
Jag kastade mig ut i hallen för att beskåda underverket i hallspegeln. Skinny jeansen passade igen. Kunde det verkligen vara möjligt? Jag var tvungen att kasta ett getöga i hallspegeln igen.
-Jo, f..n ta mej, där satt dom.
Dagen flöt vidare i ett rosa skimmer. Med nyfunnen inspiration fortsatte jag att rata allt vad kolhydrater heter.
-Jag ska aldrig mer äta kolhydrater, sa jag till mig själv. Aldrig!
Passade på att åka ut en sväng till landet med maken för att titta till huset. Med oss hade jag packat ner lunch i form av tonfisksallad, utan pasta förstås. Efter att ha sett om huset och fyllt på frön i fågelmataren åkte vi tillbaka hemåt.
-Var har ni varit? hörde jag äldste sonen från övervåningen. Jag har gjort mackor till er. Tänkte ni kanske var hungriga efter att ha varit borta så länge.
-Mackor! tänkte jag förfärat.
-De ligger i kylen, hörde jag uppifrån.
Jag öppnade kylskåpsdörren och där innanför låg mycket riktigt en hög med smörgåsar - gjorda på vitt, kolhydratrikt bröd. Det var en till mig, en till maken och till och med lillebror hade förärats med en smörgås. En bra stund stod jag och såg på smörgåshögen, noga överläggande med mig själv. Jag kan inte påminna mig att grabben någonsin gjort något ätbart till någon annan än sig själv. Han tar ju för fasiken inte ens undan disken efter sig utan man får plocka upp den där han har behagat lämna den på olika ställen runt huset. Nu helt plötsligt hade han fått för sig att göra smörgåsar till familjen.
-Ja, jag tänker i alla fall ta mig en smörgås, sa maken vist. Jag är hungrig.
Jag gled ner vid köksbordet med smörgåsen i handen, tog en stor tugga och översköljdes av den värme och omtanke min snart tonårige sån visat oss övriga familjemedlemmar. Det kanske inte var helt i enighet med min diet, men åt helsike med den. Killen hade tänkt på oss när vi varit frånvarande samt brett smörgåsar utifall att vi var hungriga vid hemkomsten. Han hade alltså avbrutit sitt dataspelande för att bre smörgåsar till familjen. Här får man ta kärlek när den bjuds.
-Tusen tack gubben, ropade jag upp till honom. Dom var jättegoda.

Pyssel i vårsolen

Det har varit en tuff vecka med snöoväder och allt. Läste i någon tidning att man kunde lura hjärnan att man är glad bara genom att le. På något sätt känner kroppen av leendet och tror att den är glad. En morgon i veckan när jag var på väg norrut på E4:an och kände mig lite extra låg tänkte jag att jag skulle pröva konceptet. Så bäst jag satt där tjurigt bligandes på alla välfyllda bilar med takboxar antagligen på väg till fjälls medan jag bara var på väg till jobbet passade jag på att avfyra ett bländande leende för mig själv i bilen. Man kunde riktigt höra hur det knakade i mungiporna, så stelt var det till en början. Men vart eftersom jag närmade mig Uppsala så kändes det allt lättare. När jag väl kom fram var jag riktigt solig. Så jag antar att åtminstone min hjärna gick att lura med ett leende.
Helgen har ju även bjudit på solsken uppifrån. Vilka dagar vi haft. Problemet är bara att man blir så lat. Helst skulle jag vilja sitta ute i en snödriva, känna solen värma mitt vinterbleka ansikte och kanske ta mig en jägerte. Som tur var hade jag ingen stroh rom hemma, så det har faktiskt blivit en hel del gjort i helgen. Fick ner vintergardinerna och upp vårdito. När jag ändå hade strykbrädan framme passade jag på att stryka ett par byxor som legat skrynkliga länge. Till råga på allt fick jag maken att samla ihop sina ostrukna skjortor och under högljudda protester stryka dem.
-Hädan efter ska jag bara köpa strykfria skjortor, muttrade maken. Det går ju inte att få dem släta.
-Se bara till att sömmarna är riktigt släta, instruerade jag från köksbordet. Då ser hela skjortan slätare ut.
-Men åh, vad är det här? utbrast han uppgivet när han vände upp skjortryggen. Är det sömmar här också?
Sammanbiten gnuggade han på med strykjärnet över skjortan. Efter en stund höll han nöjd med sin bedrift upp skjortan till beskådan.
-Näe, gnällde maken och rynkade ihop ansiktet. Den har ju ärmar också.
Jag lät honom hållas med sina skjortor ute i köket och gick istället ut för att avlägsna snövallen som plogbilen skottat upp framför vår infart. Precis som jag skulle köra spaden i vallen kom plogbilen, som visade sig vara en traktor, tillbaka. Han stannade upp framför mig på gatan, sänkte skopan och skottade snabbt undan snövallen från vår infart. Förvånat såg jag efter honom när han fortsatte uppför granvägsbacken. Världen är god trots allt, tänkte jag för mig själv.
När han kom körandes tillbaka för att även ta hand om grannarnas snövallar avfyrade jag av ett stort leende mot traktorföraren för att han skulle förstå hur tacksam jag var. I samma veva kom maken ut, nu färdig med skjortorna inne i köket.
-Ler du bredare mot honom så tror han att du är tänd på honom, muttrade han och satte sig i bilen.
Jag slängde mig in bredvid honom och så drog vi iväg ut till landet för att hämta hem flaskorna med stroh rom som blivit kvar där ute efter julhelgerna. Dom ska med till fjällen över sportlovet så att vi kan göra jägerte. För säkerhets skull har jag även satt på en kryddextraktion till en sista glöggsats för säsongen. Eller den första för året, om man så vill. Nu ser jag fram emot riktigt soliga sportlovsdagar med en välfylld kopp varm stärkande dryck ute i fjällsnön och på att den där stunden ska infinna sig då man spontant utbrister "aah, det här är livet". När allt kommer omkring så är livet ändå ganska bra.

Måndag hela veckan

Befinner mig just nu i samma limbo som Bill Murrays rollfigur i filmen Måndag hela veckan (engelsk titel Groundhog day). Man vaknar, jobbar, äter, sitter och tittar på tv och väntar på att dagen ska ta slut så man kan vakna upp till en ny likadan dag. På tal om det så var det faktiskt "groundhog day" häromdagen. Hörde av en kollega som befinner sig i Boston att Punxsutawney Phil inte såg sin skugga i år och därmed utlovas en tidig vår. Det verkade emellertid inte så i veckan när jag såg på nyheterna om monsterstormen i Chicago, men här ser det lite mer lovande ut.
I och med att jag, precis som Punxsutawney Phil, är belagd med en viss rondör så fortsätter jag med min LCHF-diet. Det har gått bra, måste jag säga. Hittills ner minus fem från nyår räknat. Inte illa pinkat av en trähäst. Jag skyndar visserligen långsamt, men det har i alla fall inte gått uppåt och än är det en stund kvar till badsäsongen. Förhoppningsvis ska jag vara i en sådan form att jag slipper gömma mig i vassen i sommar.
Hörde att kineserna firade nyår i veckan. Läste i Aftonbladet om de olika åren och i år går vi visst in i kaninens år. Vidare läser jag att maken, född i getens år är "pålitlig och godhjärtad, har ekonomiskt sinne och undviker större chanstagningar". Pålitlig och godhjärtad kan jag hålla med om, men har han ekonomiskt sinnelag? Med flera av makens förunderliga investeringar i minnet måste jag nog lämna ett visst förbehåll här. Här om dagen t ex köpte han ett play station 2 av en kollega trots att vi redan har ett.
-Jag fick det billigt, var hans kommentar till inköpet.
Om yngste sonen, född i drakens år står det att han är "ett energiknippe som ofta har tur och når långt. De negativa sidorna är arrogans och otålighet". Det känner jag igen. Med yngste sonens födelsedag i annalkande, ringde han mig häromdagen på arbetet för att diskutera sina önskningar. Ena dagen vill han ha en dator, andra dagen nått annat. Denna dag ville han bestämt ha en play station 3.
-Du är så ombytlig, sa jag till honom. Det är nog bäst att du sover på saken.
-Jag kanske slumrade till lite i soffan, svarade han mig då. Räcker det?
Äldste sonen, född i tigerns år, ska vara "en tolerant och respekterad individ som vinner på att åldras, då dämpas deras självcentrering". Det ser jag fram emot.
Själv är jag född i apans år och är därmed "rörlig och gillar resor och kreativa yrken. Hjälpsam, om än något otålig". Otålig, vem är inte det så här i väntan på våren.

Heja svenska folket

Jag har en viss förkärlek för radio- och tv-program i vilka svenska folket får komma till tals. Lyssnar gärna till Ring så spelar vi på lördagsmornarna. Tycker det är mysigt att höra vad man gör där ute i stugorna, vad man planerar och hur man tänkt sig att dagen ska bli. Karlavagnen på fredagskvällarna är intressant och inte sällan roligt med folk som ringer in och tycker till.
Ullared följde jag slaviskt när det gick på Kanal 5. Gillade att följa Ola-Conny och Morgan och deras förehavanden. Morgan som till och med tilldelats en egen melodi som spelas varje gång han kommer gående i tv-rutan. För att inte tala om Maggan, Gittan, Kjell och Mattiaz. Man måste ju bara älska dom. Och inte att förglömma systrarna Gunnel, Laila och Marita varav en av dem, Gunnel tror jag det är, svär så det osar svavel. Vilket gäng.
Hollywood fruar har jag aldrig riktigt fastnat för. Tycker det är för mycket amerikansk yta hos deltagarna, utom hos en - Maria Montazami. Hon verkar vara en gullig tjej med självdistans. Trodde inte att det kunde finnas fler än en kvinna som hon och med den rösten. Döm om min förvåning när jag bänkade mig framför 3:ans nya program Sommar i Sverige, som drog igång i tisdags, och upptäckte att det finns en till. I Sommar i Sverige får vi följa lillesyrran Catharina (Westphal) som åker på semester med dottern.
Sommar i Sverige bjuder på en hel del andra spännande karaktärer också. Vad sägs om papegojdamerna Paula och Barbro som åker på husvagnssemester och ska parkera hela ekipaget, bil med husvagn, utan för ett köpcentrum.
-Håll käften! Håll Käften! fräser Barbro stressat till Paula, som tålmodigt väntar tills Barbro ger upp, kliver ur bilen, hakar av husvagnen och rullar in den i parkeringsrutan för hand.
Man kan ju inte annat än beundra damerna som drar i väg med sina papegojor på husvagnssemester. Jag kan ärligt säga att själv skulle jag ha avstått. Hade nog hellre hyrt en husbil för att undvika att behöva backa in en husvagn i en parkeringsficka. Men det avskräcker inte Barbro, minsann.
Och rojalisten Micke som drar iväg till Stockholm med kompisen Misse för att närvara vid kronprinsessans bröllop. Vilken lirare. Skönt med människor som brinner för något, oavsett vad. Honom hade jag gärna svingat en bägare med.
Kan knappt bärga mig till tisdag då jag får fortsätta följa dessa människor genom sommar-Sverige. Och snälla Kanal 5, ge oss mer Ullared i rutan. För jag älskar dessa människor. Heja Sverige!

Oxveckor

Oxveckorna brukar man kalla perioden mellan trettonhelgen och fettisdagen med anledning av att dessa veckor anses vara speciellt tunga pga avsaknaden av helgdagar samt det kvarvarande vintermörkret. Efter fettisdagen börjar dagarna bli märkbart ljusare och kanske börjar också den fösta vårsolen värma våra vintervita kinder.
Desto viktigare att fylla denna period med små morötter för att orka med. Själv har jag valt teater till att förgylla tillvaron med i denna mörka tid. I går var vi och såg Shakespeares Trettondagsafton på Stadsteatern hela familjen. Knappt hade vi hunnit hem innan jag snabbt fyllde på med en ny morot. Den 12 mars ser vi Sugar - I Hetaste Laget på Oscarsteatern. Sedan hoppas jag på att ljuset är här och vi klarar oss till den annalkande våren. Vi har ju sportlovsskidåkning i Sälen att se fram emot också.
I tiden mellan morötterna arbetar jag intensivt med mindfullness. Här och nu, är det som gäller. Jag försöker att inte svärta ner söndagen med att tänka "usch i morgon måste jag kliva upp och gå till jobbet igen" och istället tänka på hur skönt jag har det idag när jag är ledig. Visserligen befinner jag mig på arbetet en stund i morgon, men det är ingenting som jag egentligen finner speciellt obekvämt. Jag gillar mitt arbete och de fantastiska kollegorna jag omges med varje dag.
Alltså, vad är då det egentliga problemet? Troligen inte arbetet som sådant utan snarare själva avsaknaden av friheten som lediga dagar erbjuder. Med anställningen kommer ansvaret att infinna sig på en viss plats en viss tid och utföra vissa angivna arbetsuppgifter. Om jag tänker efter så är det just detta åtagande som känns betungande och inte själva platsen, tiden och uppgifterna i sig. Precis på samma sätt som man kan tycka att det känns tungt att ha andra saker hängande över sig, som att mjölken är slut och jag måste handla, komma ihåg att påminna barnen om gympakläderna de dagar detta är aktuellt, betala räkningen med förfallodag idag, hinna tvätta för att strumporna är slut i lådan och liknande "måsten".
Idag är det söndag, jag är ledig och kan göra precis vad jag vill. Förutom att jag måste handla en snabbis för att mjölken är slut. Tvättat har vi redan så strumplådorna är fyllda igen. I morgon är det måndag och jag kommer att befinna mig på arbetet en stund innan det är kväll och jag kan åka hem och mysa med familjen. Med roliga arbetsuppgifter går veckan fort och snart är det helg igen. Om bara sex veckor är det sportlov. Efter det kan man börja se fram emot våren. Snart därefter är det påsk och innan man vet ordet av sommarlov. Så oxveckor - inte här inte!

Tillbaka i ekorrhjulet

Så var det 20 dag Knut och julen dansar således ut. Äntligen skulle jag vilja säga, för lika mycket som jag älskar julen i december avskyr jag densamma i januari. I januari är det nya tag som gäller och då vill man inte sitta och glo på någon gammal julgran. För att vara på den säkra sidan väntar jag aldrig så länge som till 20 dag Knut innan min jul dansar ut. Den brukar åka ut redan någon dag efter nyår. Så även i år.
Julen har emellertid varit fridfull. Mycket glögg, många julfilmer, spel och mys med familjen. Hur trevligt är det inte att inta soffan med en kopp rykande varm glögg och lyssna till när maken kommenterar film rörande tomtens existens.
-Fett ägd hon kommer bli, kuttrade maken förnöjt från fåtöljen vid film-mammans förklaring till film-barnet att tomten bara är en sinnebild för godhet och julens anda.
Efter flera år med samma julfilmer är maken förtrogen med att bevis för tomtens verkliga existens snart kommer att offentliggöras även i denna film.
I början av januari är det mest min egen existens jag funderar över. Efter inåt helsike för mycket onyttigheter i december bestämde jag mig för renlevnad redan då måndag efter nyår. Varför vänta. Detta föranledde förståss en oerhörd tristess. Borta är glöggen, julölen, nubben till sillen och mys med vin sent på kvällen. Borta är också Jansons frestelsen, köttbullarna, prinskorvarna, julskinkan och Aladdin-asken med sitt innehåll. Kvar är i alla fall jag, visserligen med en massa kilon tillövers, men med en plan.
I ren vredesmod över mina extrakilon drog jag igång med LCHF (low carb high fat) diet och efter några dagar var 3 kilo borta. Super! På så sätt kunde jag i alla fall återgå till arbetet i samma form som jag lämnade det. Nu när det gick så bra är inspirationen på topp och jag äter därför för närvarande enbart protein i form av kött, fågel och fisk samt sallad och grönsaker som växer ovan jord. Till detta räds jag inte en krämig sås. Och kilona fortsätter rasa. Detta ska jag nog stå ut med, tänker jag.
Bakom mig lägger jag julljus och tingeltangel. Nu är jag tillbaka i ekorrhjulet i full spinn.