Gräsänka

Maken har åkt iväg för några dagars skidsemester i Österrike med en gammal klasskompis från grundskolan. Jag förstod att de hade kommit ner ordentligt och även fått några innanför västen när det började komma sms på tyska där nerifrån.
Jag har inte märk riktigt hur inrotade våra vanor är förrän nu när han är bortrest. Efter ett par dagar började jag fundera varför vi aldrig fick någon post längre. Det var tomt på köksbordet varje dag när jag kom hem från jobbet. Efter ett tag förstod jag att jag helt enkelt glömt att ta in den från brevlådan. Det är det ju alltid maken som gör.
Han förstod nog hur det skulle gå med mig, maken. Innan han åkte vattnade han tulpanerna på köksbordet en sista gång varpå han tittade förebrående på mig.
-Kommer du ihåg att fylla på vatten till dom här eller kommer de att dö medan jag är borta.
-Vi kan väl hjälpas åt? sa jag vänd mot yngste sonen som verkar ha koll på läget för det mesta.
Till och med killarna visar intresse för husdjuren nu när maken är bortrest. De är så vana med att maken sköter det där med hö och vattenbyte till marsvinen, flingor till fiskarna och mygglarver till axelotl’en. Nu är de inte så säkra längre. Till och med äldste sonen avbröt sitt dataspelande och kom ner för att mata fiskarna. Vi kom överens om att axelotl’en nog skulle klara sig på fiskmat till i morgon då den får mygglarver. Jag och yngste sonen hjälptes åt att stilla marsvinens behov. Tulpanerna har åkt ut.
Sedan sitter vi alla uppkopplade och sysslar med våra datorer. Äldste sonen djupt försjunken i World of Warcraft, yngste sonen spelar Minecraft och jag skriver blogginlägg.
-Ska vi kolla på Antikrundan eller Landskampen? Frågar jag yngste sonen som knappar på sin dator bredvid min på soffbordet.
-Landskampen förstås, svarar han bestämt och därför blir det så.
Vi knappar vidare bredvid varandra i tv-soffan. Sonen kastar ett getöga på tv:n ibland. När landskampen är slut börjar lyxfällan.
-Ska vi kolla på lyxfällan? undrar jag.
-Det kan vi göra, svarar sonen från bakom datorn.
Vi knappar vidare på våra datorer bredvid varandra i tv-soffan och ägnar inte lyxfällan heller mycket intresse.
-Undrar vem det var som ringde förut, sa jag till sonen utan att lyfta blicken från dataskärmen.
Någon av killarna har förlagt telefonluren någonstans i huset så vi hann aldrig svara.
-Ja, det kan man undra, mumlade sonen från bakom datorn.
Vi knappade vidare på våra datorer. Uppifrån äldste sonen rum kan vi höra hur han talar med sina medspelare över Skype.
Min tanke var att passa på att mysa med killarna nu när jag har dem helt för mig själv, men det blir aldrig som man tänkt sig. Killarna är inte intresserade av att mysa med mamma längre. Äldste sonen och jag hörs över Skype om det är något viktigt. Han hör ju inte längre när man ropar där han sitter med headset’et på. Yngste sonen har jag i alla fall fått ner till mig i tv-soffan. För säkerhets skull har jag installerat Skype även på hans dator. Man vet ju aldrig.

Powershopping

Så är den då här en av årets värsta dagar. Som jag har gruvat mig för denna dag. Som jag har bävat. Men nu är den här, dagen då nya skor ska inköpas till äldste sonens. Jag informerade honom redan i morse om vad komma skulle så att han skulle vara förberedd. Efter arbetet hastade jag hem för att hinna äta middag med familjen tidigt. Av erfarenhet visste jag att vi stod inför en LÅNG kväll.
-Du kommer väl ihåg att vi ska iväg och köpa skor efter middagen, sa jag vänligt till sonen.
-Inte idag, knorrade han ovilligt. Det kommer ju ändå att dröja innan man kan ha dem på. Det är ju fortfarande snö ute. Kan vi inte vänta till helgen?
Jag som förberett mig på uppgiften, ruskade bestämt på huvudet. Efter gårdagens shoppingrunda med yngste sonen var jag redan i andra andningen. Promenerandes med maken hade vi hamnat i Kista galleria och passade då på att ta en titt inne på New Yorker om det möjligen fanns nått vårigt till killarna. Ganska omgående hittade vi en passande jacka till yngste sonen, men då man inte bara kan komma hem med jacka till yngste sonen och tomhänt till den äldste, kände vi oss nödgade att se över om det även fanns någon passande till vår förstfödde. Det tyckte vi att det gjorde. Vi fotograferade jacka efter jacka och skickade hem till sonen för påseende, men det var nej, nej och åter nej. Till slut hittade vi en som var ”kanske” och hastade hem med den för att prova. Hemma var det blankt ”nej” förstås. Otålig som jag är kastade jag mig tillbaka in i bilen för att byta ut dem mot en annan ”kanske”. Då passade yngste sonen på att följa med. På väg ut ur huset ville han ta på de lättare gympadojor, inspirerad av den nyinköpta vårjackan, men märkte då att de blivit lite trånga över vintern.
-Ja, ja, snabba dig så kanske vi hinner titta in på Intersport och se om de har en större storlek, sa jag halvväg ute i bilen.
Tillbaka i Kista galleria sprang vi genom centrum till New Yorker för att byta jackan till äldste sonen. Kanske, kanske skulle vi även hinna ta en sväng in på Intersport och kolla efter större skor till yngste sonen på vägen tillbaka till bilen innan de stängde. Jag rafsade åt mig en ny jacka i korrekt storlek och stolpade iväg med stora kliv mot kassan.
-Stod du i kö? hörde jag yngste sonen säga till någon bakom mig.
-Ja, hörde jag en man svara.
Jag ursäktade mig med förklaringen att jag trodde att han handlat färdigt i och med att han redan hade en New Yorker-kasse i handen.
-Nej det är okej, svarade han vänligt. Ni verkar ju ha bråttom.
Med den nybytta jackan i påsen sprang vi iväg till andra änden av centrum för att hinna in på Intersport innan kl. 21. På vägen kollade jag med andan i halsen, av med yngste sonen att han fortfarande ville ha liknande skor som de som blivit för små. Det ville han.
-Då slänger du upp foten till expediten så att han ser ordenligt, så ska jag fråga om det finns liknade i större storlek.
Väl framme följde vi vår plan och kassören visade oss en trappa upp. Nu svettiga av vår powershopping, stövlade vi fram till en tjej som såg ut att tillhöra skoavdelningen. Jo då, de hade liknade skor i passande storlek. Vi snabbprovade, klämde på tårna för att kolla tillväxtmån, kastade tillbaka dem i skokartongen och skyndade tillbaka ner till kassören på nedre plan. Med ett roat leende tog han betalt för skona och vi kunde checka ut. Lika lätt skulle det inte bli med äldste sonen.
-Nej du, svarade jag honom över middagsbordet, det är idag som gäller.
Under vilda protester fick vi till sist ut honom i bilen så att vi kunde sätta iväg mot Kista galleria.
Vi prövade skate-skor på Stadion. Av någon anledning hade de juniorskor upp till stolek 37, medan vuxenstorlekarna började vid storlek 41. Är det bara min son som har skostorlek däremellan?
Ut ur Stadion och in på Intersport, men ingen lycka där heller. Annat än gympadojor var förstås inte att tänka på. Vi hastade således iväg till Adidas-butiken i andra änden av gallerian.
-Adidas har visserligen en skate-sko-kollektion, men nej vi har inga sådana inne för tillfället, informerade oss expediten. Ut ur Adidas-butiken och tillbaka in på Stadion, som var den butik som alla hänvisat oss till för skate-skor. Kanske fanns det några vi missat.
Efter en evighets letade och provande av miljoner (kändes det som) skor hittade vi några som var ”kanske”. När vi så bytt ut skosnörena till en annan färg, mer i äldste sonens smak, var han till slut nöjd och vi kunde bege oss tillbaka hem. Med ett förnöjt leende kunde jag konstatera att det var et LÅNGT tag kvar till nästa uppdatering av äldste sonens skoinnehav.

Fredagsmys eller fredagslyx

Jag kom hem efter jobbet och hittade inget roligt i kylen, så jag åkte med maken och handlade in lite matvaror på ICA i Sollentuna centrum till fredagsmyset. Det blev lite oliver, ost, korv, mm samt chips och läsk till barnen. Med full kasse stod vi bredvid varandra på rullbandet upp till garageplanet.
-Vad duktiga de är som går och tränar på en fredagskväll, sa jag med en nick åt dem som kämpade på, på Sats löpband.
Vi hade ju talat om det nu och då, jag och maken, att börja träna. Maken har också gjort några ansatser att verkligen göra det. Han har köpt gymkort några gånger i avsikt att ta tag i det där och han gick väl också några gånger på varje kort, men det tenderade för det mesta att rinna ut i sanden. Varje vår brukar maken också köpa nya löparskor i avsikt att börja jogga, men det har bara resulterat i en uppsjö av helt oanvända joggingskor som nu hopar sig på skohyllan. Jag vet inte hur många joggingskor han har dragit hem genom åren. Alla med samma föresats.
Vår granne TB berättade över ett glas vin vid ett tillfälle att han och frun M köpt gymkort på just Sats.
-Det känns lyxigt där, menade TB med hänvisning till det nybyggda och nyöppnade gymmet i Sollentuna centrum.
Maken och jag kommer på vår höjd ut på vår dagliga kvällspromenad, men helt orörliga är vi ju därför inte. Men nog skulle det väl vara bra att träna lite styrka också. Jag berättade för maken om vad TB sagt.
-Det kanske skulle vara lite lyxigt med ett gymkort där, sa jag. Lite flärd, liksom. Då kanske vi skulle gå.
Vi rullade vidare upp mot garageplan. Jag funderade för mig själv om jag verkligen skulle gå om jag någon gång kom mig för att köpa gymkort.
-M berättade att hon brukar gå på yoga på Sats, fortsatte jag till maken.
Maken nickade till svar.
-Om jag ska gå på gym så måste det vara lite flärdfullt, förklarade jag vidare. Jag skulle inte tycka om att gå på något sunkigt gym bara för att. Ska jag gå på gym så ska det kännas lite lyxigt.
-Det som verkligen är lyxigt svarade maken, det är att köpa gymkort och sedan strunta i att gå dit.
Vi rullade vidare upp mot garageplan för att ta bilen hem och ägna oss åt vårt fredagsmys.

Småkillar blir också stora

Puh, jag är helt slut. Inte för att jag varit så enormt aktivt själv, utan av att yngste sonen varit det. Redan i torsdags fick han tag på mig i bilen på väg hem från arbetet.
-Ska vi spela badminton i kväll? hörde jag en ivrlig liten röst i mobilen.
-Ring pappa, svarade jag med en tung suck efter en lång dag på jobbet.
På fredag eftermiddag bar det iväg med kompisen på mer badminton. Därefter var det dags för handbollsträning. På lördag var det badmintonturnering hela eftermiddagen med påföljande tennisspel på kvällen. På söndag var det skidor i Väsjöbacken med kompisarna.
Jag vet inte var han får sin energi ifrån. Kanske äter han något annat än vi andra i hushållet. Precis när man har slagit sig ner framför tv:n på kvällen kommer han med sin handboll och vill att man kastar.
Äldste sonen får man vara nöjd om han ens tittar upp från datorn när han blir tilltalad. Jag vet inte om det är någon annan än jag som ibland tittar på tv-serien The Middle. I så fall kan jag säga att min äldste son är vårt svar på Axl. Vid ett tillfälle såg äldste sonen själv ett avsnitt (det var det där om när Axl inte plockade undan disken efter sig utan ackumulerade den på sitt rum istället) och logg ett snett, igenkännande leende. Skaparna av tv-serien måste bara ha, eller åtminstone ha haft, en Axl därhemma för det är så träffande. Till er som ännu inte har sett serien rekommenderar jag att se den. Om inte annat så för att inse ni inte är ensamma om att handskas med tonåringar. Det finns fler drabbade, vilket är en tröstande tanke. Tonåringar kan också trötta ut en, fast på ett annat sätt.
Men så sitter man där på väg hem från jobbet i bilen, ensam med sina tankar för en stund. Plötsligt kommer man ihåg den där gången när äldste sonen för första gången försökte sig på ett leende. Han såg ungefär ut som om det var något han sett andra göra och nu tänkte att han själv skulle pröva på. Eller när yngste sonen bara en tvärhand hög, tultade runt efter brorsan för att köra på pricken likadant. Modern berättade om en gång när killarna varit på besök hos dem. Äldste sonen i treårsåldern, var missnöjd över något. Detta lät han mormor veta medan han argt hötte med fingret i luften när han talade. Efter kom yngste sonen i ettårsåldern, inte fullt så talför som sin bror och spände ögonen i mormor medan han nöjde sig med att bara höta med fingret. Jag skrattar högt för mig själv i bilen och tänker på hur mycket jag ändå älskar mina småkillar. Trots att man får ett ”ja, vad vill du” i örat när man ringer äldste sonen. Trots att yngste sonen kallar mig ”Stig Helmer” när jag inte längre hinner med ner för skidbackarna. Små killar blir ju också stora.

Kolhydratjakt

Det börjar tack och lov gå mot ljusare tider nu. När jag brukar dra mig hemåt från jobbet si så där runt 17-tiden är det inte längre kolmörkt. I går morse när jag kom upp till Uppsala för att börja min arbetsdag lös solen och en fågel kvittrade i trädet. Underbart! Det var nästan så den där ”ah…det här är livet” – känslan infann sig.
Stretar vidare med dieten. Har invägning med mig själv varje fredag morgon. Döm om min förvåning när viktkurvan fortfarande pekar neråt. Och då lider jag inte ens. Här om morgonen när jag hasade in i sovrummet för att hitta mig ett par byxor att sätta på blev jag stående framför högen med jeans. Ett par blå där längst under fångade mitt intresse.
-Men inte kunde det väl vara så att…nä, det är nog lite tidigt…men jo, kanske ändå, funderade jag för mig själv.
Jag lutade mig in i klädskåpet efter de blå. Sakta drog jag ut dem in under ifrån och höll upp dem till beskådan framför mig.
-Hm…kanske ändå, överlade jag med mig själv.
Jag sparkade av mig julklappstofflorna från äldste sonen och stoppade i fötterna i byxbenen. Med andan i halsen drog jag upp jeansen över låren och höfterna.
-Dom glider på. Ta mej f..n glider dom inte på.
Jag kastade mig ut i hallen för att beskåda underverket i hallspegeln. Skinny jeansen passade igen. Kunde det verkligen vara möjligt? Jag var tvungen att kasta ett getöga i hallspegeln igen.
-Jo, f..n ta mej, där satt dom.
Dagen flöt vidare i ett rosa skimmer. Med nyfunnen inspiration fortsatte jag att rata allt vad kolhydrater heter.
-Jag ska aldrig mer äta kolhydrater, sa jag till mig själv. Aldrig!
Passade på att åka ut en sväng till landet med maken för att titta till huset. Med oss hade jag packat ner lunch i form av tonfisksallad, utan pasta förstås. Efter att ha sett om huset och fyllt på frön i fågelmataren åkte vi tillbaka hemåt.
-Var har ni varit? hörde jag äldste sonen från övervåningen. Jag har gjort mackor till er. Tänkte ni kanske var hungriga efter att ha varit borta så länge.
-Mackor! tänkte jag förfärat.
-De ligger i kylen, hörde jag uppifrån.
Jag öppnade kylskåpsdörren och där innanför låg mycket riktigt en hög med smörgåsar - gjorda på vitt, kolhydratrikt bröd. Det var en till mig, en till maken och till och med lillebror hade förärats med en smörgås. En bra stund stod jag och såg på smörgåshögen, noga överläggande med mig själv. Jag kan inte påminna mig att grabben någonsin gjort något ätbart till någon annan än sig själv. Han tar ju för fasiken inte ens undan disken efter sig utan man får plocka upp den där han har behagat lämna den på olika ställen runt huset. Nu helt plötsligt hade han fått för sig att göra smörgåsar till familjen.
-Ja, jag tänker i alla fall ta mig en smörgås, sa maken vist. Jag är hungrig.
Jag gled ner vid köksbordet med smörgåsen i handen, tog en stor tugga och översköljdes av den värme och omtanke min snart tonårige sån visat oss övriga familjemedlemmar. Det kanske inte var helt i enighet med min diet, men åt helsike med den. Killen hade tänkt på oss när vi varit frånvarande samt brett smörgåsar utifall att vi var hungriga vid hemkomsten. Han hade alltså avbrutit sitt dataspelande för att bre smörgåsar till familjen. Här får man ta kärlek när den bjuds.
-Tusen tack gubben, ropade jag upp till honom. Dom var jättegoda.

Pyssel i vårsolen

Det har varit en tuff vecka med snöoväder och allt. Läste i någon tidning att man kunde lura hjärnan att man är glad bara genom att le. På något sätt känner kroppen av leendet och tror att den är glad. En morgon i veckan när jag var på väg norrut på E4:an och kände mig lite extra låg tänkte jag att jag skulle pröva konceptet. Så bäst jag satt där tjurigt bligandes på alla välfyllda bilar med takboxar antagligen på väg till fjälls medan jag bara var på väg till jobbet passade jag på att avfyra ett bländande leende för mig själv i bilen. Man kunde riktigt höra hur det knakade i mungiporna, så stelt var det till en början. Men vart eftersom jag närmade mig Uppsala så kändes det allt lättare. När jag väl kom fram var jag riktigt solig. Så jag antar att åtminstone min hjärna gick att lura med ett leende.
Helgen har ju även bjudit på solsken uppifrån. Vilka dagar vi haft. Problemet är bara att man blir så lat. Helst skulle jag vilja sitta ute i en snödriva, känna solen värma mitt vinterbleka ansikte och kanske ta mig en jägerte. Som tur var hade jag ingen stroh rom hemma, så det har faktiskt blivit en hel del gjort i helgen. Fick ner vintergardinerna och upp vårdito. När jag ändå hade strykbrädan framme passade jag på att stryka ett par byxor som legat skrynkliga länge. Till råga på allt fick jag maken att samla ihop sina ostrukna skjortor och under högljudda protester stryka dem.
-Hädan efter ska jag bara köpa strykfria skjortor, muttrade maken. Det går ju inte att få dem släta.
-Se bara till att sömmarna är riktigt släta, instruerade jag från köksbordet. Då ser hela skjortan slätare ut.
-Men åh, vad är det här? utbrast han uppgivet när han vände upp skjortryggen. Är det sömmar här också?
Sammanbiten gnuggade han på med strykjärnet över skjortan. Efter en stund höll han nöjd med sin bedrift upp skjortan till beskådan.
-Näe, gnällde maken och rynkade ihop ansiktet. Den har ju ärmar också.
Jag lät honom hållas med sina skjortor ute i köket och gick istället ut för att avlägsna snövallen som plogbilen skottat upp framför vår infart. Precis som jag skulle köra spaden i vallen kom plogbilen, som visade sig vara en traktor, tillbaka. Han stannade upp framför mig på gatan, sänkte skopan och skottade snabbt undan snövallen från vår infart. Förvånat såg jag efter honom när han fortsatte uppför granvägsbacken. Världen är god trots allt, tänkte jag för mig själv.
När han kom körandes tillbaka för att även ta hand om grannarnas snövallar avfyrade jag av ett stort leende mot traktorföraren för att han skulle förstå hur tacksam jag var. I samma veva kom maken ut, nu färdig med skjortorna inne i köket.
-Ler du bredare mot honom så tror han att du är tänd på honom, muttrade han och satte sig i bilen.
Jag slängde mig in bredvid honom och så drog vi iväg ut till landet för att hämta hem flaskorna med stroh rom som blivit kvar där ute efter julhelgerna. Dom ska med till fjällen över sportlovet så att vi kan göra jägerte. För säkerhets skull har jag även satt på en kryddextraktion till en sista glöggsats för säsongen. Eller den första för året, om man så vill. Nu ser jag fram emot riktigt soliga sportlovsdagar med en välfylld kopp varm stärkande dryck ute i fjällsnön och på att den där stunden ska infinna sig då man spontant utbrister "aah, det här är livet". När allt kommer omkring så är livet ändå ganska bra.

Måndag hela veckan

Befinner mig just nu i samma limbo som Bill Murrays rollfigur i filmen Måndag hela veckan (engelsk titel Groundhog day). Man vaknar, jobbar, äter, sitter och tittar på tv och väntar på att dagen ska ta slut så man kan vakna upp till en ny likadan dag. På tal om det så var det faktiskt "groundhog day" häromdagen. Hörde av en kollega som befinner sig i Boston att Punxsutawney Phil inte såg sin skugga i år och därmed utlovas en tidig vår. Det verkade emellertid inte så i veckan när jag såg på nyheterna om monsterstormen i Chicago, men här ser det lite mer lovande ut.
I och med att jag, precis som Punxsutawney Phil, är belagd med en viss rondör så fortsätter jag med min LCHF-diet. Det har gått bra, måste jag säga. Hittills ner minus fem från nyår räknat. Inte illa pinkat av en trähäst. Jag skyndar visserligen långsamt, men det har i alla fall inte gått uppåt och än är det en stund kvar till badsäsongen. Förhoppningsvis ska jag vara i en sådan form att jag slipper gömma mig i vassen i sommar.
Hörde att kineserna firade nyår i veckan. Läste i Aftonbladet om de olika åren och i år går vi visst in i kaninens år. Vidare läser jag att maken, född i getens år är "pålitlig och godhjärtad, har ekonomiskt sinne och undviker större chanstagningar". Pålitlig och godhjärtad kan jag hålla med om, men har han ekonomiskt sinnelag? Med flera av makens förunderliga investeringar i minnet måste jag nog lämna ett visst förbehåll här. Här om dagen t ex köpte han ett play station 2 av en kollega trots att vi redan har ett.
-Jag fick det billigt, var hans kommentar till inköpet.
Om yngste sonen, född i drakens år står det att han är "ett energiknippe som ofta har tur och når långt. De negativa sidorna är arrogans och otålighet". Det känner jag igen. Med yngste sonens födelsedag i annalkande, ringde han mig häromdagen på arbetet för att diskutera sina önskningar. Ena dagen vill han ha en dator, andra dagen nått annat. Denna dag ville han bestämt ha en play station 3.
-Du är så ombytlig, sa jag till honom. Det är nog bäst att du sover på saken.
-Jag kanske slumrade till lite i soffan, svarade han mig då. Räcker det?
Äldste sonen, född i tigerns år, ska vara "en tolerant och respekterad individ som vinner på att åldras, då dämpas deras självcentrering". Det ser jag fram emot.
Själv är jag född i apans år och är därmed "rörlig och gillar resor och kreativa yrken. Hjälpsam, om än något otålig". Otålig, vem är inte det så här i väntan på våren.