Hur får man se ut egentligen?

Njuter av några dagars ledighet i Kristi himmelsfärdshelgen. Det ser ut som om vi får lite tur med vädret också. Dock upplever jag en smärre förvirring över vad som fungerar att ha på sig så här års. Ska det bli varmt eller måste man ta på sig en jacka när man ska gå ut? Det kan därför bli lite hur som med den påklädnaden. Har funnit mig själv rasta hundarna barfota i foppatofflorna, men med vinterjackan på.

-Jag måste verkligen se över min garderob, upplyste jag maken om härom kvällen medan jag kritiskt granskade muddarna på vårjackan som fransats sig från år av slitage.

Jag hittar liksom ingen värdig ersättare och nu verkar det vara för sent. I butikerna har man plockat bort de lite vadderade vår- och höstjackorna för att ge plats åt lättare sommarkappor.

-Ja ja, det får väl bli lite nya koftor istället, då, sa jag till mig själv medan jag studerade utbudet i Stinsens alla klädaffärer.

Alla och alla förresten. Jag har gett upp hoppet om att hitta något passande i annat än endast ett fåtal klädbutiker.

Rafsade ihop några toppar, koftor och annat hos Esprit och släntrade iväg mot provhytterna. Det är tacksamt med toppar. Inte lika kritiskt som att prova byxor. Speciellt så här års efter en lång vinter med kroppen dold under lager på lager och intresset för dieter och bantning varit låg.

Plockade ut några passande plagg och gav mig iväg mot kassorna för att betala. Väntade på att butiksbiträdet skulle bli klar med kortbetalningen, registreringen av förmånskortet samt vikningen och nedpackningen av de utvalda kläderna i påsen. Medan jag stod där lät jag blicken vandra runt i butiken. Plötsligt fick jag syn på min egen bild i en av butikens speglar.

Förskräckt stirrade jag på mig själv där borta i spegeln. Hur i all världen hade detta kunnat ske? Vad tänkte jag på? Tillbaka på mig från spegeln stirrade en seriefigur – en clown. Hur disträ var jag egentligen när jag lämnade hemmet? Flämtande betraktade jag mig själv från topp till tå. Röda trekartslånga byxor, rosa- och grårandiga strumpor på fötter nedstuckna i svarta gymnastikskor samt över en t-shirt med spridda blomdekorationer en svart stickad kofta med skärp med tofsar på.

-Då var det klart, ha en trevlig dag, hörde jag långt bortom mitt medvetande.

Hur fanken såg jag ut egentligen? Nu skulle jag vara tvungen att ta mig genom hela centrum för att komma tillbaka ner till garaget där bilen väntade.

-Ursäkta, då var det klart, upprepade butiksbiträdet och räckte över påsen.

Desperat roffade jag åt mig kassen med kläderna. Skulle jag be henne klippa bort prislapparna så att jag kunde använda kläderna direkt? Så där som man brukade göra när man hade fått nya kläder som barn. Eller som man brukade göra när killarna var små och de ville ha på sig de nyinköpta skorna bums. Jag beslöt mig för att låta bli. Istället låtsades jag som om det regnade, tog inköpskassen och drog mig med ökande hastighet mot utgången. Tittade mig omkring ordentligt för att försäkra mig om att där utanför inte fanns något känt ansikte varpå jag under stor brådska lämnade butiken.

Jädrans också, jag hade ju ännu inte handlat. Jag skulle vara tvungen att ta mig en tur runt matbutiken också. Om jag bara inte haft så randiga strumpor där under trekartsbyxorna. Har inte lagt någon större vikt på länge vid vilka strumpor jag satte på mig på morgonen. På vinterhalvåret har man ju mestadels stövlar eller stövletter som döljer strumpvalet. Men nu stod jag där i mina strumpor, som ilsket randiga stack upp ur träningsskorna. Typiskt!

Det var således bara att göra det bästa av situationen. Struttade därför in i matbutiken i mina röda trekvartbyxor slutades i mitt randiga strumpval, som om detta var det sista skriket. Med självklar min drog jag runt min kundvagn i affären och plockade varor från hyllan, som kom jag direkt från catwalken. Jag avslutade min inköpsrunda, betalade och ilade snabbt genom centrum och ner i garaget i förhoppning att inte stöta på allt för många jag kände. Turen var på min sida. Jag klarade mig hela vägen ner till bilen, packade in varorna och kunde med en lättnadens suck dra igen bildörren om min uppenbarelse.

Bara att inse, våren är här. Kanske bäst att plocka undan alla vinterkläder för att undvika liknande fadäser. För säkerhets skull.

Jag en über-bitch

Jag tror det har varit lite mycket för mig på sistone. Det blev jag varse när jag fann mig själv ståendes mitt på Granvägen med hunden i ett nackgrepp i näven betraktandes grannarna som storögt stirrade på min person.
Vi har under en period befunnit oss mitt uppe i förkylnings- och influensatider. Detta påverkar förstås även arbetssituationen med sjukskriven personal och en mängd VAB-dagar som följd, vilket i sin tur leder till temporär underbemanning, stressad personal, försenade leveranser, felaktiga leveranser, hot om förhöjda leverantörspriser och en oändlig massa ”hur löser vi detta”-möten. Till råga på allt ringde kollegan från Danmark och klagade på att den nytillverkade roll-up'en var instabil och hade ramlat över henne på utställningen.
Hemma hotade äldsta sonen med självmord när tyskaglosorna inte fastnade eller ägnade sig åt ändlösa diskussioner rörande matematikens nödvändighet istället för att bara bita ihop och träna inför matteprovet på torsdagen efter.
Yngsta sonens klass sparar till en klassresa och detta innebär förstås föräldrabak. För detta ändamål hade jag för avsikt att baka kärleksmums. Det hade ju fungerat tidigare så jag tänkte att det kanske var ett säkert kort. Sagt och gjort rörde jag ihop en smet som jag bredde ut i en plåt och ställde åt sidan medan maken förberedde lunchen i ugnen. Hade lovar killarna en egen sats kärleksmums att förtära hemma också, så jag gjorde en extra smet som jag bredde ut in en liknande plåt. Även den ställde jag åt sidan i väntan på att ungen skulle bli ledig.
När ugnen blev ledig och under tiden vi förtärde lunchen kastade jag således in den första plåten kärleksmums för gräddning. Efter 12 minuter tog jag ut den och ställde den för avsvalning medan nästa plåt gräddades i ugnen.
När lunchen var avklarad tog jag mig an kärleksmumsen. Den ena plåten kastade jag in i frysen för att tina upp för glasering dagen innan försäljningsdagen. Den andra skulle jag precis skära upp när jag upptäckte att den var helt ogräddad i mitten. Slängde därför in den 5 minuter till för att åter igen ta ut den och upptäcka att den var lika ogräddad nu som efter första rundan i ugnen. In med den igen bara, för att ånyo ta ut den och upptäcka att den inte var ett uns mer gräddad efter denna tredje vända i ugnen.
-Nu får den vara inne 12 minuter till, sa jag till maken, beredde glasyren och slog mig ner bredvid honom i tv-soffan medan jag väntade tiden ut.
Döm om min förvåning när jag tog ut kakan för att upptäcka att den var lika ogräddad i mitten nu som förut.
Jag ställde mig att betrakta mitt misslyckade på diskbänken. Medan jag stod där kände jag hur jag fylldes av ett okontrollerat raseri.
-Du kan väl använda kanterna och lägga glasyren på dem bara, försökte maken på väg in i köket för att inspektera kakbaket.
Jag funderade febrilt på vad som möjligen kunnat gå fel och petade fundersamt med kökskniven i den lösa smeten i mitten på kakplåten. I öronen ringde kollegan MG's röst:
-Men för guds skull du är ju kemist, du måste väl kunna läsa ett recept.
Det hade jag ju för f-n gjort. Ena kakan hade ju blivit bra. Den låg ju redan i frysen, färdig att tinas upp ock glaseras när det väl var dags. Alla ingredienserna hade varit desamma. Endast äggen var från en ny kartong. Och plåten förstås, den var ju inte heller densamma. Men inte kunde det väl vara äggen...eller plåten...
Innan jag hunnit hejda mig hade jag kört kökskniven i kakan. Inte bara en gång utan ett 10-tal, kanske 100-tal gånger. När maken väl nått fram till mig och mitt misslyckade bakverk på diskbänken låg kakan i smulor och slamsor i plåten. I ögonvrån såg jag maken tyst backa tillbaka ut ut köket och ner i tv-soffan varifrån han kommit.
Sammanbiten skrapade jag av kakan ner i soporna varpå jag med beslutsamma steg gick ut i badrummet och spolade ner den färdigberedda glasyren i toaletten. Så knöt jag ihop soppåsen, satte på mig foppatofflorna för att gå ut och slänga alltihop i soptunnan.
När jag öppnade dörren såg jag grannarna i färd med att ställa undan cyklarna efter en cykeltur med barnen. Det gjorde hundarna också. Ystra som de var efter att jag äntligen avslutat med mitt kakbak och vilket ingav löfte om lek, for de ut genom dörren, tvärs över gatan och i full fräs mot grannarna på andra sidan. Hur mycket de än visste från tidigare förmaningar att ut på vägen får man inte gå, man kan ju bli överkörd, och hur mycket jag än ropade så vägrade de att lyssna. Istället fortsatte bara sin frammarsch med dövöronen fladdrandes utefter huvudena. Där stod de sedan små och bredbenta och skällde ut grannarna på deras egen tomt.
Då brast det för mig. Kastade mig ut i gatan, ställde mig med händerna i sidorna vrålade åt hundarna inne på granntomten.
-HIT! NU!
De tittade upp och kom lommandes mot mig där jag stod. Fick tag i nackskinnet på vår lilla papillon och röt åt den med hög röst.
-GÅ HEM MED DIG! NU!
Gnyende hastade han hemåt med chihuahuan efter sig, båda med svansarna mellan benen. Med full energi kom jag efter dem in i huset och var då så rosenrasande att jag med blotta blicken fick dem att hukandes rygga in i badrummet för att ta skydd hos äldsta sonen som lägligt nog kommit hem.
Utanför kunde jag se grannarna med ängsliga blickar åt vårt håll skynda in och dra igen dörren om sig. Förmodligen reglade de den ordentlig också.

Hungrig på livet

Maken var bortrest härom veckan, så jag och killarna fick klara oss själva hemma. Det är ganska mysigt att bara vara vi ibland. Det blir liksom lite mer fokus på grabbarna då. Man får ju passa på att umgås så länge de har lust att ägna lite tid åt morsan. Det går så fort. Känns som igår de var små och nu är de redan i tonåren. Ja, i alla fall den äldsta sonen. En riktigt prakttonåring har det blivit av honom också.
Vi satt vid middagsbordet en kväll och käkade tillsammans. Äldste sonen hade bråttom att äta upp. Antagligen för att komma vidare i World of Warcraft. Numer måste man nästan boka in möte med sonen för att vara säker på att han kan komma ifrån. I annat fall riskerar man att finna honom upptagen med någon ”instance” eller ”raid” och därför oförmögen att lämna datorn. Så i vanlig ordning kastade han i sig middagen. Ville man ha något avhandlat med honom så fick man göra det fort. Han reste sig upp från matbordet, ställde undan tallriken, glaset och besticken på diskbänken tackade för maten och gick ut ut köket. Kvar satt jag och yngste sonen och avslutade vår måltid. Ute i hallen slår äldste sonen en lov för att åter komma in i köket. Han släntrade fram till kylskåpet, öppnade dörren och kikade in.
-Åh, varför har vi aldrig någon mat, utbrast han och slog igen dörren med en smäll och släntrade tillbaka ut ur köket.
Jag och yngste sonen tittade förbryllat på varandra och på de rester som står kvar på köksordet, fortfarande varma efter kvällens middag.
Jag försöker tillhandahålla enkelt tillredd snabbmat för att han ska ha möjlighet att stilla sin hunger mellan måltiderna. När jag och maken var bortbjudna på middag i helgen och sönerna valt att stanna hemma hann vi med nöd och näppe fram till våra bekanta innan första samtalet kom.
-Finns det någon mat hemma? hörde jag vår förstföddas målbrottsröst i andra ändan.
-Det finns tortellini i kylen, upplyste jag honom om.
-Är det den högra eller vänstra? hörde jag honom undra i luren.
-Totrellinin ligger högst uppe till vänster, informerade jag honom.
-Ja, men kylen, är det den högra eller den vänstra?
Jag blev genast orolig över mitt kök där hemma och bad honom för säkerhets skull lämna över mobilen till yngste sonen så att jag istället kunde ge honom instruktioner om hur tortellinin skulle kokas och därefter hällas av.
Yngste sonen, ännu ett år ifrån tonåren, är av en helt annan sort. Än så länge i alla fall. Han har för närvarande en hemkunskapsläxa, som innebar hushållssysslor hemma. I helgen lagade han potatismos till vilken jag ungsbakade fisk. Hur roligt var inte det, undrade sonen och funderade om inte kock kunde vara ett framtida yrke. Efter lunch på hemlagad potatismos och ungsbakad röding var det dags för att diska. Eller, kanske man kunde bli diskare istället, funderade sonen förnöjt och undrade om det inte fanns något mer som behövde diskas. Medan ugnen var varm rev vi även av de obligatoriska grahamsbullarna. Bagare, det var nog det han skulle bli, fortsatte han sina karriärsplaner. Slutligen var jag så uppe i varv av sonens hemkunskapsuppgifter att jag förberedde chokladkaka till kärleksmums som är tänkt att färdigställas med glasyr senare i veckan för att därefter försäljas och av vilken efterföljande avans är tänkt att gå till en klassresa vid terminens slut. Sonen ser mycket fram emot kakförsäljningen. Efter en utflykt till souk'en i Manama, Bahrain under en resa i Mellanöstern tidigare i år har han lärt sig hur försäljning ska gå till och nu var det dags att pröva sina färdigheter.
-Du kanske ska bli krögare? föreslog jag. Om du har egen krog måste du arbeta med marknadsföring och försäljning för att få dit gäster och när de väl är där kan du laga mat till dem och bjuda på ditt egenhändigt bakade bröd och när de ätit kan du diska. Bra va´?
Det höll han med om och fortsatte på sin hemuppgift med att skura badrum och tvätta kläder.
Äldste sonen håller också på att samla till en klassresa. Den är inte tänkt att gå av stapeln förrän i slutet av högstadiet, så än finns tid för insamlingar. För närvarande är det tänkt att var och en av eleverna ska arbeta ihop 50 kr per månad genom olika uppgifter hemma. För detta ändamål föreslog jag att han kunde tvätta fyra fönster på övervåningen. Det borde väl ungefär motsvara en 50-lapp.
-Då ska jag ha 100, sa sonen bakifrån dataskärmen. En 50-lapp till klassen och 50 spänn till mig.
-Nehej du, svarade jag. Du får 50 kronor för alla fyra fönster.
-Orkar inte, fortsatte sonen.
-Jag hjälper dig, försökte jag för att få fart på honom.
-Om jag bara får 50 spänn, då ska jag ha en pizza också, försökte sonen.
Efter en stunds förhandling med sonen kom vi överens om att tillsammans tvätta de fyra fönsterna mot att han fick 50 spänn till insamlingen och lunch från Burger King.

Lystring, om jag får be

Jag har aldrig riktigt förstått små bjäbbiga hundar och än mindre deras ägare som låtit dem bli så. Jag har till och med sett ner på dessa hundägare som inte förstått att även deras små monster kräver en viss tukt och förmaning.
Bosse, den lilla chihuahua-hanen som vi tog över i höstas, är i grund och botten en snäll hund. Han sitter och ligger på kommando, han kommer när man ropar och kan gå lös ute när man rastar honom utan att han springer bort. Dock hade han en del rädslor med sig i bagaget som vi inte riktigt vet hur de har uppstått i och med att vi inte har hela hans historia klar för oss. En av dem var hans rädsla för män i mogen ålder. Osäker var han drog gränsen. Äldste sonen och hans tonårskompisar gick an, men maken skällde han ut. Och alla grannar av manligt kön. Detta har vi sakta men säkert arbetat bort genom att socialisera honom, först och främst med maken och senare med alla män bland släkt och vänner. Idag sitter han lika gärna hos maken som hos någon annan i familjen och vi kan träffa grannen vid brevlådan utan att Bosse skäller lungorna ur kroppen. Det enda som verkligen får honom att fortfarande se rött är andra hundar. Ju större hundar, desto argare är Bosse.
Birk, vår lilla papillon-valp, är i kontrast till Bosse inte rädd för nått. Tvärt om, faktiskt. Han älskar allt och alla; män, kvinnor, barn, andra hundar, alla. Han är snäll, kan ”stanna där” tills han får komma, sitter och ligger på kommando (ibland blandar han dock ihop begreppen), känner igen sitt namn och kommer när man ropar. Birk leker gärna med Bosse och bollen och håller sig på tomten under tiden. När vi går ut på promenad vill han gärna hälsa på andra hundar, men skäller inte på dem. I alla fall inte alltid och bara när Bosse är med och skäller först.
Små-killarna är på alla sätt och vis jättetrevliga, glada när man kommer hem, roliga och busiga. Visserligen skäller Bosse på alla grannskapets hundar, visserligen skäller Birk till hälsning på alla han gillar och springer rakt ut i gatan för att hälsa när folk och fä går förbi. Ute på landen tar vi långpromenader i skogen och hundarna följer oss vart vi går. Inga problem.
I helgen var vi ute och promenerade med hundarna på Järvafältet. Båda var lösa och vi träffade på människor som glatt hälsade på våra småkillar. De var ju så söta. Allt var frid och fröjd tills det dök upp ett par med tre terrier-hundar. Bosse gav dem en utskällning så det ekade över ängarna, men kom efter oss så snart vi kallade. Birk däremot hade inga planer på att överge sina nya vänner. Paret försökte gå vidare med sina hundar, men Birk bröt inte upp utan valde att följa med dem hur mycket vi än kallade och ropade. Efter ett tag fick jag gå efter honom och vi fortsatte promenaden med Birk i koppel.
På kvällen hade vi bestämt oss för att knalla iväg till ängen med killarna för att de skulle få leka av sig. Med hade vi favoritbollen. Ut från en tvärgata kom ett par på kvällspromenad. Med sig hade de sin hund i koppel. Då flög fan i Bosse, som var okopplad. Vi skulle ju bara runt hörnet till ängen. På sina småfötter rasade han ner för gatan för att ge sig på den främmande hunden. Väl framme fick han sig en kaskad av snö i ansiktet av hundägaren. Det fick Bosse att stanna upp så pass att maken kunde fånga in honom.
Plötsligt såg jag verkligheten i vitögat. Vi hade inte alls två väluppfostrade småkillar som lystrar till alla kommandon och kan uppföra sig i alla lägen. Enligt Fredrik Steens bok ”Hundcoachen” har vi en hundaggressiv liten chihuahua och en papillon på god väg att bli en, frustrerad över att inte, som sin vana trogen, få hälsa på allt och alla för all framtid. För det kommer förstås att bli ohållbart i längden.
-Nej, här får man allt börja arbeta på sitt ledarskap, sa jag till mig själv.
Redan samma kväll blev det sittövningar hemma på köksgolvet. Nu räckte det inte med att sitta så där lagom fint. Efter att ha lusläst ”Hundcoachen” så har jag förstått att det ska överinläras. De ska sitta hårdare och bättre. På med kopplet, kommendera sitt och när de sitter, dra lätt i kopplet och då ska de sitta kvar hårt på sin rumpa. Det visade sig inte vara något problem. Då ökade vi kravet och lät dem sitta på lite ovanliga platser. Det gick också bra. Då höjer vi ribban lite till. Planen är att själv placera mig i lite ovanliga lägen och t ex kommendera sitt från liggande, så får vi se hur det går. För här råder numer full dressyr. Och om inte det hjälper så blir det lydnadsövningar till våren. Här ska inte fostras några osäkra småbjäbbar utan trygga småkillar med tillit till familjen.
Ikväll efter att ha klippt några av Birks klor medan han låg bredvid mig och lät mig hantera honom utan att jag höll i honom annat än i tassen, detta som ett led i att arbeta på mitt ledarskap och skapa förtroende, tittade Birk upp på mig och tycktes tänka:
-Bra, matte! Det blir nog folk av dig också.

Klädbytarkväll på Tomtebogatan

Fick ett meddelande från min väninna L häromdagen med en inbjudan till en klädbytarkväll. Tanken var att man skulle ta med sig en eller några kassar kläder som man växt ur, tröttnat på eller bara inte passar i och byta in dem mot vad de andra hade med sig.
Min första tanke var; nej. Vad skulle jag möjligen kunna bidra med? Visserligen hade jag en hel del darlings som jag för tillfället inte kunde komma i, men enligt planen skulle komma i till sommaren, eller som jag haft så länge i lådorna så att de blivit svåra att göra sig av med.
-Njae, svarade jag initialt. Jag har nog gett bort det mesta till myrorna, men jag ska se vad jag kan hitta.
När jag kom hem gick jag igenom lådorna och kollade vad jag möjligen hade i garderoben. Hittade kjolar jag inte använt på 20 år, koftor och tröjor jag inhandlat när familjen bodde i USA under en period för 10 år sedan och byxor som jag köpt fel och inte alls passade min kropp. Ett par av de sistnämnda var ett par vita sommarbyxor som skulle gjort sig fantastiska på en långsmal kropp med en liten sandalett med klack till. De hade hängt på en galge nu i minst sex, sju år. Jag provade dem för att se om det verkligen var så att de inte passade. Med byxorna på betraktade jag min spegelbild.
-Nehej du, det där ser inget vidare ut, sa jag till mig själv.
-Ja, men till sommaren sitter de perfekt, sa mitt självförnekande jag med minimal insikt i realiteter som en något för bred häck.
Så där höll jag på, plagg efter plagg tills jag samlat ihop till så mycket som tre kassar med kläder. Det var bara att ringa tillbaka till L för att meddela att jag nog skulle dyka upp trots allt. Med mina tre kassar i händerna tog jag mig således in till Tomtebogatan där vi skulle träffas för att byta kläder med varandra under trevliga förhållanden med lite vin och ostar.
Ls storasyster och tillika kollega med erfarenheter av tidigare klädbyten gick igenom reglerna. Varje plagg skulle hållas upp och beskrivas. Om bara en var intresserad så fick den plagget direkt. Om två eller fler var intresserade gick plagget till prova-högen. Om man efter att alla intressenter provat plagget ännu inte kommit överens om vem den slutliga ägaren skulle bli, fick plagget gå till cat fight -högen varifrån dess slutliga öde skulle avgöras. Kläder som inte passat på eller för någon skulle samlas ihop och skickas till kvinnojouren.
Så satte vi igång. Plagg efter plagg gicks igenom. Det var kläder allt ifrån H&M och Gap till Mexx och Filippa K. Några fick nya ägare direkt, några fick nya ägare efter att de provats och man beslutat sig om på vem de passade bäst och några hamnade i cat fight -högen för senare avgöranden. Med glädje och förvåning kunde jag konstatera att flera av de plagg, som legat och bidat sin tid i mina lådor, passade som en smäck på någon annan. Mina vita sommarbyxor var hur snygga som helst på väninnan M, mina tröjor från USA hamnade i cat fight -högen för att senare delas upp på flera av kvällens deltagare. Själv fick jag med mig väninnan Hs blå kofta, Ls randiga skjorta, svarta byxor från Gap och och en Mexx-topp från min för kvällen nya bekantskap A samt ett par klänningar av okänd ägarhistorik. De allra flesta plaggen fick nya ägare direkt under kvällen. Ett par, tre kassar kläder samlades ihop för att överlämnas till kvinnojouren för att kanske få nya ägare vid något senare tillfälle.
Glatt överraskad kan jag konstatera att, trotts att två personer är till synes lika stora, kan samma plagg sitta helt olika på olika människor. Detta hänger inte heller ihop med om man är stor eller liten, kurvig eller smal. Ett plagg sitter inte nödvändigtvis bra på en person bara för att den är lång och smal, vissa plagg är helt enkelt gjorda för en mer kurvig kroppstyp. En god tanke att ta fram när man står där i provhytten och försöker klämma skinny-byxorna över skinkorna. Släpp dom och hitta de som är sydda för dina skinkor istället, för de finns! Denna nya insikt, min nya bekantskap A samt en helt ny outfit tar jag med mig hem efter denna kväll.

Nytändning

När jag ruskade liv i maken som slumrat in framför tv:n med ett ”drick din glögg som jag värmt åt dig” och fick till svar att ”dom flesta behöver faktiskt inte dricka upp en halv liter glögg varje kväll”, då förstod jag att säsongen var över. Det var bara att lägga undan glöggkryddorna och packa ihop extraktionskaraffer och kryddfilter. Med en sorgsen suck kunde jag konstatera att december med julljus och värme gått över i januarislask och mörker. Inte blev det bättre av att jag efter julens alla läckerheter ätit upp mig ännu mer under kryssningssemester i Parsiska viken och en arbetsresa till North Carolina i USA. Nu sitter jag här i januarimörkret som en flodhäst i tv-soffan.
Precis som jag skulle gå in i en riktigt låg vinterdepression upptäckte jag att jag inte allt mådde särskilt dåligt. Jag kände över huvud taget ingenting av den sedvanliga bluesen som brukar dra över mig som en blöt och kall filt efter julhelgerna. Måste ha varit solljuset och värmen i mellanöstern som suddat bort den sura minen. Kan hända hjälpte vårvädret i Carolina till. Faktum är att jag ser fram emot de allt ljusare dagarna som stundar här framöver.
Bäst att smida medan järnet är varmt, tänkte jag och satte genast mig själv på diet. Nu bara måste jag ta tag i mig själv. Detta går bara inte längre. Jag har fyra veckor kvar till sportlovet och dessa veckor tänker jag ägna åt återhållsamhet. Sanna mina ord!
Antar att jag får ta i med hårdhandskarna, det vill säga en strikt LCHF för bästa resultat. Det har ju fungerat förr. Sedan blir det långpromenader med papillon-killen. Vi får lämna chihuahua-killen hemma. Han brukar inte vilja gå ut i onödan. Pappen däremot säger inte nej till en uppfriskande promenad. Oj, vad det ska bli skönt när dagarna blir lite längre, träden börjar knoppa sig och koltrasten sjunger i kvällningen. Än är det väl några vinterdagar kvar, men snart så. Då kanske man får ut maken också som verkar ha gått ide helt. Satt framför tv:n och ugglade mest hela helgen. Sa att han inte hade något större behov av utomhusvistelse denna tid på året.
Själv passade jag på att ta med pappen till Bögs gård ute på Järvafältet. Han hade inte varit där förut och for ut ut bilen som skjuten ur en kanon och skällde till höger och vänster i rena ivern. Sedan satte han av i rask fart utefter vägen. Hästarna skulle kollas in. Undrar vad han funderar över dem. Tror han att de är stora hundar eller förstår han att de är av en annan ras. Tjuren, som stuckit in huvudet långt inne i en höställning, skulle morras lite åt. Ingen vet vad pappen möjligen kan ha haft för åsikt om den, där den stod lurvig och till synes huvudlös i sin inhägnad. Lite sol fick vi på kinderna också, jag och pappen. Och om man kände efter riktigt ordentligt kunde man nog känna att den värmde lite också, men då fick man känna efter ordentligt. Kunde inte annat än medge att jag nog ändå var ganska tillfreds med tillvaron där jag strövade omkring med pappen bland en hel del andra söndagsflanörer. Januaribluesen hade inte fått något riktigt fäste i år, helt enkelt.
I morse när jag rastade hundarna kunde jag notera att det inte längre var mörkt ute trots att timmen var tidig. Kallt var det, men himlen var klar och lovade sol till dagen. Inte ens chuhuahuan muttrade trots kylan, utan pinnade rask på runt kvarteret. Kanske var det för att hålla värmen, kanske kände även han av den annalkande våren. Vad vet jag. Pappen gör ingen skillnad på dagar, han gillar alla lika bra. Han är alltid glad. Så även denna morgon.
Om inte förr, så har jag i alla fall i år förstått hur viktigt det är att tanka solljus dessa mörka vinterdagar för att hålla bluesen borta. Helt rätt gör de som väljer att förlägga åtminstone någon av dessa mörkaste veckor på sydligare breddgrader eller i alla fall ägna så mycket tid som möjligt ute de få dagar som solen visar sig ute här uppe på mer nordliga breddgrader. Kanske räcker det med en promenad på lunchen för att få lite nytändning. Det är något jag tar med mig till framtida vintermörker.

Julstök i Helenelund

Så långt tillbaka som jag kan minnas så har detta hushåll stått under ständigt hot. Var det inte katter som rev ner prydnadssaker så var det bäbisar som käkade krukväxter. Sedan var det marsvin som hotade gnaga kablar och akvarium som riskerade skapa vattenskador. Nu är det hund som äter tomtar och annat julpynt.
Jag var i mitt esse redan innan första advent och väntade ihärdigt att få ta fram alla juleljus, julgranar, tomtar, halmbockar, kransar och annat som hör julen till. Julbyn var redan framme sedan veckor tillbaka. Detta för att skapa stämning redan tidigt i november. Nu skulle det kompletteras med rena julgrejer. Ner från vinden kom kartong på kartong fyllda med det ena och det andra, det ena glittrigare och rödare än det första. Upp packades tomtar, granar, glitter, julbelysning och liknande stämningshöjare. Glöggen stod på spisen och väntade på att inta rätt temperatur. Vännerna var på ingång för att smaka av en av säsongens många, många glöggsatser.
För året hade en ny vit plastgran införskaffats med stämningsfull vit ljusslinga. Men vad skulle vi göra med den gamla, gröna granen? Som tur var hade vi en våning till. Problemet var bara att maken, som så ogärna kasserar något hade fyllt övervåningen med en gammal soffa som blivit över när ny soffa införskaffades till vardagsrummet en trappa ner. Denna stod nu på den gamla, gröna julgranens tänkta plats. Jag hade till och med införskaffat en ny ljusslinga som skulle ersätta de gamla julgransljusen i granen.
Efter en stunds funderande fick jag en briljant idé. Varför måste man bara ha en julgran när man kan ha en hel julskog? Sagt och gjort. Den gamla, gröna plastgranen monterades ihop bredvid den nya vita i vardagsrummet på nedervåningen. Maken synade bistert mitt tilltag, men yngste sonen var på. För att kröna det hela hämtade jag paketet med den nyinköpta ljusslingan som legat i köket och väntat på att göra en glimrande entré. Ett hundra nittio ljus utlovade paketet.
Maken mumlade något om att ta in stubbar och mossa för att fullborda det hela. På så sätt skulle vi inte behöva gå ut med hundarna längre. Vi skulle ju bara kunna släppa ut dem i vardagsrummet. Och kanske vi kunde slänga ut soffan och sitta på stubbarna och kolla på tv under julhelgen. Jag lät mig inte nedslås utan fortsatte med mina planer.
Jag rev ivrigt upp paketet med juleljusen och döm om min förvåning när jag upptäckte att samtliga 190 julljus var komprimerade till en slinga på max två meter. Hur skulle man fördela detta i julgranen. Längre stod jag och tittade på den korta slingan som lovar så mycket och höll så lite. Under tiden hann jag bygga upp en rejäl julilska.
-Det blir ingen julskog, skrek jag till maken. Det är bara att packa ner den här skitgranen i paketet igen.
Tyckte jag inte att maken gav ifrån sig en lättnadens suck.
Vännerna var på ingång och mina julskogsplaner hade gått helt i stöpet. I ren ilska rev jag itu den gamla, gröna granen och tröck tillbaka den ner i sin låda. I ilskan passade jag inte bara på att hiva tillbaka denna låda till sin plats på vinden. Nej nu skulle, fanken ta mig, alla lådor, tidningar och annat av samma material ut. Upprörd hämtade jag pappkasse på pappkasse fyllda med tidningar och kartonger på väg till insamling och ryade åt maken att ta hand om dem per omgående. Av bara farten passade jag även på att få fart på killarna med att samla in fotbollar, skateboards och annat som legat under trappen och samlat damm. Ut med dem i garaget på stört, skulle de.
Killarna och maken sprang som tättingar för att avlägsna de papperspåsar, fordon och andra saker som nu snabbt fyllde hallgolvet. Som plåster på såren över att mina julskogsidéer hade fallerat, kom maken ner från vinden med en grön grangirlang som vi brukade vira runt en pelare i hallen. Ilsket rev jag den till mig, medan maken försökte pryda trappräcket med den nyinköpta, löjligt korta ljusslingan med 190 ljus fördelade på två meter.
-Den här jäkeln barrar ju, frustade jag medan jag upprört stegade ut i tvättstugan för att hämta dammsugaren.
Till slut var i alla fall tomtarna på plats, den nyinköpta, vita julgranen spred julstämning från sin centrala plats i hemmet och adventsstaken var fylld med nya, långa ljus. Vännerna tittade förbi och vi hade en trevlig eftermiddag med glögg, lussebullar och julmusik.
Ja ja, det blev visserligen ingen julskog denna helg, men julen är inte över än. December är visserligen mörk, men med alla juleljus så blir den en av vinterns ljusaste perioder. Skulle vi bara få lite snö nu också så vore denna december fulländad.
Lycklig drog jag iväg till arbetet på måndag morgon i vetskapen om att få tillbringa decemberkvällarna hemma i vårt julpyntade hem. Att det var måndag bekymrade mig inte det minsta. Jag såg fram emot att få komma hem till familjen och äta en god middag innan jag kröp ner i soffan med en rykande varm glögg och en julfilm. Efter arbetsdagens slut hastade jag således hem för att ta del av familjemyset. Väl hemma kastade jag av mig jackan, hälsade på hundarna innan jag skyndade in i köket för att se vad maken hade för middagsplaner.
En fasansfull syn var vad som mötte mig i köket. På köksbordet låg alla tomtarna i sina beståndsdelar. Näsor, fötter, ögon och annat som suttit fastlimmade på tomtarnas kroppar var nu separerade från något som såg ut som små Venus av Milo, eroderade av väder och vind.
-Vem fanken ligger bakom detta? gastade jag rakt ut i rummet.
Maken vände sig om vid grytorna för att se vad som stod på.
-Har hunden käkat upp alla jultomtarna? undrade jag skakad över den syn som mött mig vid hemkomsten.
-Jag antar det, svarade maken försiktigt. Det låg delar utspridda över hela golvet när jag kom hem. Det där är vad jag har hittat och lyckats skramla ihop.
Med återhållen vrede spände jag ögonen i hunden, som ivrigt viftade på svansen nere vid mina fötter.
Några av tomtarna kunde dock räddas. Med en suck limmade jag på den sista tomtenäsan på en av de tomtar som restaurerats och ställde den åt sidan för att torka. Det är väl bara att ställa prydnadssaker och pynt på något, för hunden, otillgängligt ställe, antog jag och konstaterade att detta hushåll åter igen stod under hot.