Fånga dagen, för livet blir ändå inte som man tänkt sig

Låg på rygg i soffan i morse och funderade över livet i allmänhet och över hur snabbt det går i synnerhet. Flyttade från Sundsvall till Stockholm i nittonårsåldern, har bott här nere nu i 25 år och om färre år än så är jag pensionär. Hur blir det då? Vad ska man då fylla sina dagar med? Kommer det att finnas något som får upp en på morgonen?

-Tror du, frågade jag maken, när man blir pensionär, att man har något att leva för då? Kommer man att känna sig nöjd med att bara vara ledig och på sin höjd planera in lite teaterbesök, kanske en bio och så lite resor då och då? Tänk om man bara sitter hemma och dricker glögg hela dagarna? Kanske blir alkis på kuppen?

- Glöggalkis, filosoferade maken. Det hör nog inte till vanligheterna.

- Man blir nog snabbt känd på bolaget som den där som köper kopiösa mängder glögg jämt, fortsatte jag. Eller om man gör egen, som den som köper kopiösa mängder billigt vin på dunk och därtill helrör av den billigaste vodkan.

Maken fnös till och mindes väl alla de otaliga gånger jag skickat honom till bolaget efter ”billigt, fruktigt vin på dunk och så den billigaste vodkan du kan hitta”, tills den dag han totalvägrade att gå tillbaka dit igen i samma ärende. Sa att de börjat kolla konstigt på honom.

-Tror du att de kommer att lägga ihop två och två på ICA när man regelbundet kommer in efter samma varor: pomeransskal,  ingefära, kanel, nejlikor,  kardemumma, vaniljstång och en massa sötningsmedel? undrade jag. Kanske kommer de att börja spekulera i vad man ska ha alla kryddor till.

Har alltid pepprat maken med frågor om framtiden. Kommer vi att bo kvar i villan när vi blir gamla eller flyttar vi tillbaka in till stan? Kommer vi över huvud taget bo kvar i Stockholm, eller ens i Sverige? Skulle han flytta med om mitt arbete tog mig utomlands? Till vilka länder då i så fall? Skulle jag till och med söka mig en utlandstjänst eller är det bättre att stanna hemma? Vet inte om han ens har hunnit öppna munnen alla gånger för att svara innan jag bombat honom med nästa framtidsfråga.

Halvvägs inne i yrkeslivet har jag förstått att saker och ting ordnar sig ändå, även utan planering. Efter naturvetenskapligt gymnasiet skulle jag aldrig mer studera, för jag var så skoltrött. Utbildade mig till fotograf och tänkte försörja mig på det istället. Jobbade med foto några år innan jag valde att gå tillbaka till studierna, fast jag hade fast arbete. Fortsatte doktorera, fast det innebar en tidsbegränsad tjänst. En del av forskningen förlade jag utomlands, trotts att jag hade familj. De fick helt enkelt följa med, vilket passade bra för barnen var så pass små att maken kunde följa med under sin pappaledighet. Sökte mig därefter utanför universitetet, fast en akademisk karriär hade varit så självklart. Skulle jobba med sälj, men hamnade på marknad.

Har förstått att livet inte blir som man planerar. Däremot har jag börjat kunna skönja en röd tråd i mitt liv när jag tittar bakåt. Ser att bitarna allt mer börjar falla på plats. Lite som mina doktorandstudier: såg så jädrans rörigt ut när jag höll på att forska, men resultaten hängde alla ihop när jag var klar med avhandlingsarbetet. Lite märkligt på ett sätt, kan jag tycka, men skönt på ett annat. Ingen idé att fundera på vad ens olika vägval ska ha för effekt på framtiden. Ska jag ta detta jobb eller det andra? Ska jag bo här eller där. Vad är bäst för framtiden? Det vet man inte. Huvudsaken är att man har roligt här och nu. Fånga dagen, som man brukar säga med risk för att låta som cliché-Kjelle i gårdagens avsnitt av Solsidan. 

Vikten av konkreta mål i livet

På väg till arbetet en morgon kom jag att lyssna på en diskussion rörande data- och tv-spel, om de möjligen kan vara bra för inlärningen och i så fall vad skolan kan lära av data- och tv-spelsvärlden. Enligt James Paul Gee, professor vid Arizona State University, har skolan mycket att lära av spelvärlden. Professor Gee har ägnat sin forskning åt att studera inlärningsprinciper hos olika data- och tv-spel samt hur dessa principer kan tillämpas i klassrummet. Han menar att data- och tv-spel, när de är riktigt framgångsrika, är mycket bra på att utmana spelare. De motiverar spelarna att framhärda samtidigt som de lär spelarna hur man spelar. I en artikel sammanfattar han sina principer i tre klassrumsanpassade kluster; befogenhet, problemlösning och förståelse.

Med tanke på hur mycket tid det läggs ner på dataspelande här hemma hos oss, så måste det ligga en hel del sanning i det där, tänkte jag för mig själv där jag satt i bilen. Skulle kunna tänka mig att man kunde ta lärdom från dataspelsvärlden inte bara i skolan, utan även i arbetlivet. Entusiastisk sammanfattade jag diskussionen för maken hemma vid middagsbordet.

-Hur viktigt är det inte att ha relevanta mål uppsatta? undrade jag.

Maken tittade avmätt upp från sin köttbit.

-Mål ska fungera som en morot, menade jag. Man ska ha mål som får upp en på morgonen.

-Inga av mina mål får upp mig på måndag morgon, konstaterade maken beskt.

-Då kanske du har fel mål, fortsatte jag.  De ska vara personliga, motiverande och förknippas med en belöning om de uppfylls. Tänk bara hur det var på universitetet. Man visste redan innan tentan hur många poäng som behövdes för ett ”godkänt” eller ett ”väl godkänt”. Beroende på vilket mål man uppfyllde fick man betyg därefter. Tydligt, personligt motiverande och förknippat med en belöning.

Maken karvade vidare i sin köttbit under tystnad.

-Vad är det egentligen för mål våra barn har fått uppsatta åt sig i skolan? Nu var jag verkligen i gasen.

Yngste sonen tittade upp från sin köttbit. Kött är inte hans favorit, så det behövs inte mycket för att han ska förlora koncentrationen.

-”Lyssna bättre på lektionerna”, ”delta mer i diskussionerna”, ”räcka upp handen på lektionerna”, hur motiverande är det? undrade jag. Inte speciellt tydligt och knappast något som får upp en på morgonen.

Nu såg jag att sonen började intressera sig för diskussionen, eller monologen kanske är en mer rättvis benämning på det som försiggick hemma vid köksbordet. När jag nu en gång höll på, passade jag också på att dra upp några usla mål som jag kom ihåg från deras dagisperiod. Sonen såg tankfull ut medan jag fortsatte min utläggning.

-Hur är det egentligen i skolan idag? ångade jag på. Får eleverna veta vad som krävs inom de olika ämnena för att uppnå ett visst betyg?  Är målen tillräckligt tydliga, enkla att förstå samt med lite god vilja även uppnå?

Jag vände mig till sonen som nu drömmande satt och tittade ut genom fönstret.

-Jag kommer i alla fall ihåg mitt första uppsatta mål, svarade sonen. Det var att lära mig knyta skorna. 

"Husmorsgymnastik" - en nära-döden-upplevelse

Bläddrade förstrött i ett nummer av Mitt i Sollentuna från 26 juni när mina ögon föll på artikeln Hitta formen på semestern. En träningsexpert berättade om hur man kunde hålla i gång under semestern med ett pass som enkelt kunde ”klämmas in mellan strandbesök och grillkvällar”. Med en gäspning la jag tidningen åt sidan och tänkte inte mer på saken förrän sönerna började prata om att gå på gym. Tycker de är i yngsta laget för gymträning, 12 och 14 år, och jag vet inte ens om de skulle bli insläppta. Vet inte vad det är för ålder på de lokala gymmen här i Sollentuna. Istället kom jag att tänka på artikeln i Mitt i Sollentuna och gick för att gräva fram den ur tidningsinsamlingen.

-Här har ni något att pröva på under lovet, sa jag till sönerna och drämde tidningen på vardagsrumsbordet.

När jag kom hem från arbetet nästa dag berättade sönerna att de faktiskt kört igenom passet, men att de inte förstått alla övningar.

-Jag hänger på er i morgon, svarade jag dem, så ska jag visa er hur det ska gå till.

Lite husmorsgymnastik skulle väl inte vara något för en gammal gym-räv som mig, va´?

Sagt och gjort! Dagen efter samlade jag ihop killarna, ögnade igenom övningarna och satte igång med lite knäböj. Det var ju inte så farligt.

-Vi kör 20 repetitioner i 3 set, instruerade jag, som lite uppvärmning.

Killarna var med på noterna och sedan var det dags för armhävningar.

-Vi kör väl 20 repetitioner och 3 set här med? undrade jag med en blick åt sönerna för att kolla av läget.

Det skulle vi och medan jag själv valde att göra mina från knäna valde sönerna att göra sina från tårna. Ja ja, deras kroppar är väl lättare att få upp från marken än min, ursäktade jag mig.

Efter utfall, planka med benlyft, dips från bänk och mountain climbers mot bänk, samtliga utförda i 20 repetitioner i set om 3, var det så dags för upphopp på bänk. Vi det här laget var jag ganska svettig, medan killarna inte alls visade tecken på trötthet. Rotationer i bål gick väl ganska bra, men när det var dags för burpees var kvarvarande krafter noll. Även yngste sonen började sacka efter, medan äldste sonen fortfarande gick på med oförtruten energi. Sista övningen var ryggresningar och vid det laget var jag mer död än levande. Efter träningspasset blev jag liggande kvar på golvet, platt på magen rätt länge innan jag kunde resa mig för att ragla iväg till duschen.

Resten av dagen hade jag ett visst problem med styrseln i kroppen, kan jag erkänna. Kunde knappt hålla i kniven och gaffeln när det var dags för middag. Detta var förstås inget emot hur kroppen kändes dagen efter. Tog mig med största besvär upp ur sängen. Att rasta hundarna runt kvarteret var en ansträngningen och att sjunka ner på en stol eller i en fåtölj ett rent helvete. Tack och lov klagade även sönerna på träningsvärk, men var till synes inte hälften så ledbrutna som jag.

-Vi tränar väl i morgon också, försökte yngste sonen.

-Vi får se, sa jag medan jag masserade låren. Just nu kan jag inte ens ta mig från soffan och ut i köket.

-Vi ska köra hela sommarlovet, fortsatte sonen ivrigt.

-Det är viktigt för kroppen att få chans att återhämta sig också, ropade jag efter honom när han skuttande försvann upp till övervåningen.

Dagen efter kom han naturligtvis ihåg sitt löfte om träning hela sommarlovet. Det var bara att dra på sig tights’en och köra igång igen. Kroppen kändes endast en anings bättre än dagen innan, men vad helst som kan få även äldste sonen att bryta upp från sitt dataspelande är väl bra tänkte jag och bet ihop. Förhoppningsvis mattas träningsvärken av vartefter för med värkande lår, armar och mage var utfall, armhävningar och rotation i bål en nära-döden-upplevelse. Och burpees, det var inte ens att tänka på.

Hur får man se ut egentligen?

Njuter av några dagars ledighet i Kristi himmelsfärdshelgen. Det ser ut som om vi får lite tur med vädret också. Dock upplever jag en smärre förvirring över vad som fungerar att ha på sig så här års. Ska det bli varmt eller måste man ta på sig en jacka när man ska gå ut? Det kan därför bli lite hur som med den påklädnaden. Har funnit mig själv rasta hundarna barfota i foppatofflorna, men med vinterjackan på.

-Jag måste verkligen se över min garderob, upplyste jag maken om härom kvällen medan jag kritiskt granskade muddarna på vårjackan som fransats sig från år av slitage.

Jag hittar liksom ingen värdig ersättare och nu verkar det vara för sent. I butikerna har man plockat bort de lite vadderade vår- och höstjackorna för att ge plats åt lättare sommarkappor.

-Ja ja, det får väl bli lite nya koftor istället, då, sa jag till mig själv medan jag studerade utbudet i Stinsens alla klädaffärer.

Alla och alla förresten. Jag har gett upp hoppet om att hitta något passande i annat än endast ett fåtal klädbutiker.

Rafsade ihop några toppar, koftor och annat hos Esprit och släntrade iväg mot provhytterna. Det är tacksamt med toppar. Inte lika kritiskt som att prova byxor. Speciellt så här års efter en lång vinter med kroppen dold under lager på lager och intresset för dieter och bantning varit låg.

Plockade ut några passande plagg och gav mig iväg mot kassorna för att betala. Väntade på att butiksbiträdet skulle bli klar med kortbetalningen, registreringen av förmånskortet samt vikningen och nedpackningen av de utvalda kläderna i påsen. Medan jag stod där lät jag blicken vandra runt i butiken. Plötsligt fick jag syn på min egen bild i en av butikens speglar.

Förskräckt stirrade jag på mig själv där borta i spegeln. Hur i all världen hade detta kunnat ske? Vad tänkte jag på? Tillbaka på mig från spegeln stirrade en seriefigur – en clown. Hur disträ var jag egentligen när jag lämnade hemmet? Flämtande betraktade jag mig själv från topp till tå. Röda trekartslånga byxor, rosa- och grårandiga strumpor på fötter nedstuckna i svarta gymnastikskor samt över en t-shirt med spridda blomdekorationer en svart stickad kofta med skärp med tofsar på.

-Då var det klart, ha en trevlig dag, hörde jag långt bortom mitt medvetande.

Hur fanken såg jag ut egentligen? Nu skulle jag vara tvungen att ta mig genom hela centrum för att komma tillbaka ner till garaget där bilen väntade.

-Ursäkta, då var det klart, upprepade butiksbiträdet och räckte över påsen.

Desperat roffade jag åt mig kassen med kläderna. Skulle jag be henne klippa bort prislapparna så att jag kunde använda kläderna direkt? Så där som man brukade göra när man hade fått nya kläder som barn. Eller som man brukade göra när killarna var små och de ville ha på sig de nyinköpta skorna bums. Jag beslöt mig för att låta bli. Istället låtsades jag som om det regnade, tog inköpskassen och drog mig med ökande hastighet mot utgången. Tittade mig omkring ordentligt för att försäkra mig om att där utanför inte fanns något känt ansikte varpå jag under stor brådska lämnade butiken.

Jädrans också, jag hade ju ännu inte handlat. Jag skulle vara tvungen att ta mig en tur runt matbutiken också. Om jag bara inte haft så randiga strumpor där under trekartsbyxorna. Har inte lagt någon större vikt på länge vid vilka strumpor jag satte på mig på morgonen. På vinterhalvåret har man ju mestadels stövlar eller stövletter som döljer strumpvalet. Men nu stod jag där i mina strumpor, som ilsket randiga stack upp ur träningsskorna. Typiskt!

Det var således bara att göra det bästa av situationen. Struttade därför in i matbutiken i mina röda trekvartbyxor slutades i mitt randiga strumpval, som om detta var det sista skriket. Med självklar min drog jag runt min kundvagn i affären och plockade varor från hyllan, som kom jag direkt från catwalken. Jag avslutade min inköpsrunda, betalade och ilade snabbt genom centrum och ner i garaget i förhoppning att inte stöta på allt för många jag kände. Turen var på min sida. Jag klarade mig hela vägen ner till bilen, packade in varorna och kunde med en lättnadens suck dra igen bildörren om min uppenbarelse.

Bara att inse, våren är här. Kanske bäst att plocka undan alla vinterkläder för att undvika liknande fadäser. För säkerhets skull.

Jag en über-bitch

Jag tror det har varit lite mycket för mig på sistone. Det blev jag varse när jag fann mig själv ståendes mitt på Granvägen med hunden i ett nackgrepp i näven betraktandes grannarna som storögt stirrade på min person.
Vi har under en period befunnit oss mitt uppe i förkylnings- och influensatider. Detta påverkar förstås även arbetssituationen med sjukskriven personal och en mängd VAB-dagar som följd, vilket i sin tur leder till temporär underbemanning, stressad personal, försenade leveranser, felaktiga leveranser, hot om förhöjda leverantörspriser och en oändlig massa ”hur löser vi detta”-möten. Till råga på allt ringde kollegan från Danmark och klagade på att den nytillverkade roll-up'en var instabil och hade ramlat över henne på utställningen.
Hemma hotade äldsta sonen med självmord när tyskaglosorna inte fastnade eller ägnade sig åt ändlösa diskussioner rörande matematikens nödvändighet istället för att bara bita ihop och träna inför matteprovet på torsdagen efter.
Yngsta sonens klass sparar till en klassresa och detta innebär förstås föräldrabak. För detta ändamål hade jag för avsikt att baka kärleksmums. Det hade ju fungerat tidigare så jag tänkte att det kanske var ett säkert kort. Sagt och gjort rörde jag ihop en smet som jag bredde ut i en plåt och ställde åt sidan medan maken förberedde lunchen i ugnen. Hade lovar killarna en egen sats kärleksmums att förtära hemma också, så jag gjorde en extra smet som jag bredde ut in en liknande plåt. Även den ställde jag åt sidan i väntan på att ungen skulle bli ledig.
När ugnen blev ledig och under tiden vi förtärde lunchen kastade jag således in den första plåten kärleksmums för gräddning. Efter 12 minuter tog jag ut den och ställde den för avsvalning medan nästa plåt gräddades i ugnen.
När lunchen var avklarad tog jag mig an kärleksmumsen. Den ena plåten kastade jag in i frysen för att tina upp för glasering dagen innan försäljningsdagen. Den andra skulle jag precis skära upp när jag upptäckte att den var helt ogräddad i mitten. Slängde därför in den 5 minuter till för att åter igen ta ut den och upptäcka att den var lika ogräddad nu som efter första rundan i ugnen. In med den igen bara, för att ånyo ta ut den och upptäcka att den inte var ett uns mer gräddad efter denna tredje vända i ugnen.
-Nu får den vara inne 12 minuter till, sa jag till maken, beredde glasyren och slog mig ner bredvid honom i tv-soffan medan jag väntade tiden ut.
Döm om min förvåning när jag tog ut kakan för att upptäcka att den var lika ogräddad i mitten nu som förut.
Jag ställde mig att betrakta mitt misslyckade på diskbänken. Medan jag stod där kände jag hur jag fylldes av ett okontrollerat raseri.
-Du kan väl använda kanterna och lägga glasyren på dem bara, försökte maken på väg in i köket för att inspektera kakbaket.
Jag funderade febrilt på vad som möjligen kunnat gå fel och petade fundersamt med kökskniven i den lösa smeten i mitten på kakplåten. I öronen ringde kollegan MG's röst:
-Men för guds skull du är ju kemist, du måste väl kunna läsa ett recept.
Det hade jag ju för f-n gjort. Ena kakan hade ju blivit bra. Den låg ju redan i frysen, färdig att tinas upp ock glaseras när det väl var dags. Alla ingredienserna hade varit desamma. Endast äggen var från en ny kartong. Och plåten förstås, den var ju inte heller densamma. Men inte kunde det väl vara äggen...eller plåten...
Innan jag hunnit hejda mig hade jag kört kökskniven i kakan. Inte bara en gång utan ett 10-tal, kanske 100-tal gånger. När maken väl nått fram till mig och mitt misslyckade bakverk på diskbänken låg kakan i smulor och slamsor i plåten. I ögonvrån såg jag maken tyst backa tillbaka ut ut köket och ner i tv-soffan varifrån han kommit.
Sammanbiten skrapade jag av kakan ner i soporna varpå jag med beslutsamma steg gick ut i badrummet och spolade ner den färdigberedda glasyren i toaletten. Så knöt jag ihop soppåsen, satte på mig foppatofflorna för att gå ut och slänga alltihop i soptunnan.
När jag öppnade dörren såg jag grannarna i färd med att ställa undan cyklarna efter en cykeltur med barnen. Det gjorde hundarna också. Ystra som de var efter att jag äntligen avslutat med mitt kakbak och vilket ingav löfte om lek, for de ut genom dörren, tvärs över gatan och i full fräs mot grannarna på andra sidan. Hur mycket de än visste från tidigare förmaningar att ut på vägen får man inte gå, man kan ju bli överkörd, och hur mycket jag än ropade så vägrade de att lyssna. Istället fortsatte bara sin frammarsch med dövöronen fladdrandes utefter huvudena. Där stod de sedan små och bredbenta och skällde ut grannarna på deras egen tomt.
Då brast det för mig. Kastade mig ut i gatan, ställde mig med händerna i sidorna vrålade åt hundarna inne på granntomten.
-HIT! NU!
De tittade upp och kom lommandes mot mig där jag stod. Fick tag i nackskinnet på vår lilla papillon och röt åt den med hög röst.
-GÅ HEM MED DIG! NU!
Gnyende hastade han hemåt med chihuahuan efter sig, båda med svansarna mellan benen. Med full energi kom jag efter dem in i huset och var då så rosenrasande att jag med blotta blicken fick dem att hukandes rygga in i badrummet för att ta skydd hos äldsta sonen som lägligt nog kommit hem.
Utanför kunde jag se grannarna med ängsliga blickar åt vårt håll skynda in och dra igen dörren om sig. Förmodligen reglade de den ordentlig också.

Hungrig på livet

Maken var bortrest härom veckan, så jag och killarna fick klara oss själva hemma. Det är ganska mysigt att bara vara vi ibland. Det blir liksom lite mer fokus på grabbarna då. Man får ju passa på att umgås så länge de har lust att ägna lite tid åt morsan. Det går så fort. Känns som igår de var små och nu är de redan i tonåren. Ja, i alla fall den äldsta sonen. En riktigt prakttonåring har det blivit av honom också.
Vi satt vid middagsbordet en kväll och käkade tillsammans. Äldste sonen hade bråttom att äta upp. Antagligen för att komma vidare i World of Warcraft. Numer måste man nästan boka in möte med sonen för att vara säker på att han kan komma ifrån. I annat fall riskerar man att finna honom upptagen med någon ”instance” eller ”raid” och därför oförmögen att lämna datorn. Så i vanlig ordning kastade han i sig middagen. Ville man ha något avhandlat med honom så fick man göra det fort. Han reste sig upp från matbordet, ställde undan tallriken, glaset och besticken på diskbänken tackade för maten och gick ut ut köket. Kvar satt jag och yngste sonen och avslutade vår måltid. Ute i hallen slår äldste sonen en lov för att åter komma in i köket. Han släntrade fram till kylskåpet, öppnade dörren och kikade in.
-Åh, varför har vi aldrig någon mat, utbrast han och slog igen dörren med en smäll och släntrade tillbaka ut ur köket.
Jag och yngste sonen tittade förbryllat på varandra och på de rester som står kvar på köksordet, fortfarande varma efter kvällens middag.
Jag försöker tillhandahålla enkelt tillredd snabbmat för att han ska ha möjlighet att stilla sin hunger mellan måltiderna. När jag och maken var bortbjudna på middag i helgen och sönerna valt att stanna hemma hann vi med nöd och näppe fram till våra bekanta innan första samtalet kom.
-Finns det någon mat hemma? hörde jag vår förstföddas målbrottsröst i andra ändan.
-Det finns tortellini i kylen, upplyste jag honom om.
-Är det den högra eller vänstra? hörde jag honom undra i luren.
-Totrellinin ligger högst uppe till vänster, informerade jag honom.
-Ja, men kylen, är det den högra eller den vänstra?
Jag blev genast orolig över mitt kök där hemma och bad honom för säkerhets skull lämna över mobilen till yngste sonen så att jag istället kunde ge honom instruktioner om hur tortellinin skulle kokas och därefter hällas av.
Yngste sonen, ännu ett år ifrån tonåren, är av en helt annan sort. Än så länge i alla fall. Han har för närvarande en hemkunskapsläxa, som innebar hushållssysslor hemma. I helgen lagade han potatismos till vilken jag ungsbakade fisk. Hur roligt var inte det, undrade sonen och funderade om inte kock kunde vara ett framtida yrke. Efter lunch på hemlagad potatismos och ungsbakad röding var det dags för att diska. Eller, kanske man kunde bli diskare istället, funderade sonen förnöjt och undrade om det inte fanns något mer som behövde diskas. Medan ugnen var varm rev vi även av de obligatoriska grahamsbullarna. Bagare, det var nog det han skulle bli, fortsatte han sina karriärsplaner. Slutligen var jag så uppe i varv av sonens hemkunskapsuppgifter att jag förberedde chokladkaka till kärleksmums som är tänkt att färdigställas med glasyr senare i veckan för att därefter försäljas och av vilken efterföljande avans är tänkt att gå till en klassresa vid terminens slut. Sonen ser mycket fram emot kakförsäljningen. Efter en utflykt till souk'en i Manama, Bahrain under en resa i Mellanöstern tidigare i år har han lärt sig hur försäljning ska gå till och nu var det dags att pröva sina färdigheter.
-Du kanske ska bli krögare? föreslog jag. Om du har egen krog måste du arbeta med marknadsföring och försäljning för att få dit gäster och när de väl är där kan du laga mat till dem och bjuda på ditt egenhändigt bakade bröd och när de ätit kan du diska. Bra va´?
Det höll han med om och fortsatte på sin hemuppgift med att skura badrum och tvätta kläder.
Äldste sonen håller också på att samla till en klassresa. Den är inte tänkt att gå av stapeln förrän i slutet av högstadiet, så än finns tid för insamlingar. För närvarande är det tänkt att var och en av eleverna ska arbeta ihop 50 kr per månad genom olika uppgifter hemma. För detta ändamål föreslog jag att han kunde tvätta fyra fönster på övervåningen. Det borde väl ungefär motsvara en 50-lapp.
-Då ska jag ha 100, sa sonen bakifrån dataskärmen. En 50-lapp till klassen och 50 spänn till mig.
-Nehej du, svarade jag. Du får 50 kronor för alla fyra fönster.
-Orkar inte, fortsatte sonen.
-Jag hjälper dig, försökte jag för att få fart på honom.
-Om jag bara får 50 spänn, då ska jag ha en pizza också, försökte sonen.
Efter en stunds förhandling med sonen kom vi överens om att tillsammans tvätta de fyra fönsterna mot att han fick 50 spänn till insamlingen och lunch från Burger King.

Lystring, om jag får be

Jag har aldrig riktigt förstått små bjäbbiga hundar och än mindre deras ägare som låtit dem bli så. Jag har till och med sett ner på dessa hundägare som inte förstått att även deras små monster kräver en viss tukt och förmaning.
Bosse, den lilla chihuahua-hanen som vi tog över i höstas, är i grund och botten en snäll hund. Han sitter och ligger på kommando, han kommer när man ropar och kan gå lös ute när man rastar honom utan att han springer bort. Dock hade han en del rädslor med sig i bagaget som vi inte riktigt vet hur de har uppstått i och med att vi inte har hela hans historia klar för oss. En av dem var hans rädsla för män i mogen ålder. Osäker var han drog gränsen. Äldste sonen och hans tonårskompisar gick an, men maken skällde han ut. Och alla grannar av manligt kön. Detta har vi sakta men säkert arbetat bort genom att socialisera honom, först och främst med maken och senare med alla män bland släkt och vänner. Idag sitter han lika gärna hos maken som hos någon annan i familjen och vi kan träffa grannen vid brevlådan utan att Bosse skäller lungorna ur kroppen. Det enda som verkligen får honom att fortfarande se rött är andra hundar. Ju större hundar, desto argare är Bosse.
Birk, vår lilla papillon-valp, är i kontrast till Bosse inte rädd för nått. Tvärt om, faktiskt. Han älskar allt och alla; män, kvinnor, barn, andra hundar, alla. Han är snäll, kan ”stanna där” tills han får komma, sitter och ligger på kommando (ibland blandar han dock ihop begreppen), känner igen sitt namn och kommer när man ropar. Birk leker gärna med Bosse och bollen och håller sig på tomten under tiden. När vi går ut på promenad vill han gärna hälsa på andra hundar, men skäller inte på dem. I alla fall inte alltid och bara när Bosse är med och skäller först.
Små-killarna är på alla sätt och vis jättetrevliga, glada när man kommer hem, roliga och busiga. Visserligen skäller Bosse på alla grannskapets hundar, visserligen skäller Birk till hälsning på alla han gillar och springer rakt ut i gatan för att hälsa när folk och fä går förbi. Ute på landen tar vi långpromenader i skogen och hundarna följer oss vart vi går. Inga problem.
I helgen var vi ute och promenerade med hundarna på Järvafältet. Båda var lösa och vi träffade på människor som glatt hälsade på våra småkillar. De var ju så söta. Allt var frid och fröjd tills det dök upp ett par med tre terrier-hundar. Bosse gav dem en utskällning så det ekade över ängarna, men kom efter oss så snart vi kallade. Birk däremot hade inga planer på att överge sina nya vänner. Paret försökte gå vidare med sina hundar, men Birk bröt inte upp utan valde att följa med dem hur mycket vi än kallade och ropade. Efter ett tag fick jag gå efter honom och vi fortsatte promenaden med Birk i koppel.
På kvällen hade vi bestämt oss för att knalla iväg till ängen med killarna för att de skulle få leka av sig. Med hade vi favoritbollen. Ut från en tvärgata kom ett par på kvällspromenad. Med sig hade de sin hund i koppel. Då flög fan i Bosse, som var okopplad. Vi skulle ju bara runt hörnet till ängen. På sina småfötter rasade han ner för gatan för att ge sig på den främmande hunden. Väl framme fick han sig en kaskad av snö i ansiktet av hundägaren. Det fick Bosse att stanna upp så pass att maken kunde fånga in honom.
Plötsligt såg jag verkligheten i vitögat. Vi hade inte alls två väluppfostrade småkillar som lystrar till alla kommandon och kan uppföra sig i alla lägen. Enligt Fredrik Steens bok ”Hundcoachen” har vi en hundaggressiv liten chihuahua och en papillon på god väg att bli en, frustrerad över att inte, som sin vana trogen, få hälsa på allt och alla för all framtid. För det kommer förstås att bli ohållbart i längden.
-Nej, här får man allt börja arbeta på sitt ledarskap, sa jag till mig själv.
Redan samma kväll blev det sittövningar hemma på köksgolvet. Nu räckte det inte med att sitta så där lagom fint. Efter att ha lusläst ”Hundcoachen” så har jag förstått att det ska överinläras. De ska sitta hårdare och bättre. På med kopplet, kommendera sitt och när de sitter, dra lätt i kopplet och då ska de sitta kvar hårt på sin rumpa. Det visade sig inte vara något problem. Då ökade vi kravet och lät dem sitta på lite ovanliga platser. Det gick också bra. Då höjer vi ribban lite till. Planen är att själv placera mig i lite ovanliga lägen och t ex kommendera sitt från liggande, så får vi se hur det går. För här råder numer full dressyr. Och om inte det hjälper så blir det lydnadsövningar till våren. Här ska inte fostras några osäkra småbjäbbar utan trygga småkillar med tillit till familjen.
Ikväll efter att ha klippt några av Birks klor medan han låg bredvid mig och lät mig hantera honom utan att jag höll i honom annat än i tassen, detta som ett led i att arbeta på mitt ledarskap och skapa förtroende, tittade Birk upp på mig och tycktes tänka:
-Bra, matte! Det blir nog folk av dig också.